Solstrålen
Väl gör du, då du fram ur skyar träder,
Ett himlabud,
Och med ditt ljus, ditt guld, naturen kläder
I högtidsskrud.
Väl gör du, då du blickar genom rutan
Till hemmets verlde;
Det vore kallt och ödsligt dig förutan
Vid hvarje härd.
Väl gör du, då du genom cellens galler
Ett budskap bär
Till fången, att en gång hans boja faller,
Och fri han är.
Väl gör du, då hos sjuklingen om dagen
Du dröjer tyst;
En skymt af glädje lifvar bleka dragen,
Se'n du dem kysst.
Väl gör du, då du vänlig helsning sänder
Derovanfrån
Och hoppets släckta gnista åter tänder
Hos jordens son.
Säll den, åt hvilken blef det uppdrag gifvet,
Med trogen själ,
Gå fram, som du, så tyst sin väg i lifvet
Och göra väl.
