Äoler och Achäer

Illustrerad Verldshistoria, första delen

av Ernst Wallis (utg.) tillsammans med
August Bellinder, Lorentz Dietrichson, Harald Hjärne, Jens Lieblein

3. Äoler och Achäer.

Då man frågade Grekerna, hvarifrån de härstammade, var deras svar mycket enkelt. Promethevs, sade de, var son af jorden och fader till Devkalion. Den senare regerade öfver Thessalien, då Zevs förbittrad öfver menniskornas brott skickade en öfversvämning, hvilken tillintetgjorde hela befolkningen. Devkalion jemte sin hustru Pyrrha var den ende, som räddade sig på ett skepp, hvilket han enligt Promethevs’ råd hade byggt. Efter 9 dagars förlopp stannade denna farkost på spetsen af Parnassos. Då vattnet dragit sig tillbaka rådfrågade Devkalion och Pyrrha Themis’ orakel, som befalde dem att kasta bakom sig mormoderns ben. Devkalion begrep oraklets mening: de hopsamlade stenarna på jorden och kastade dem öfver sina skuldror. De, som Pyrrha kastade, förvandlades till qvinnor, de, som Devkalion kastade, blefvo män, och Grekland fick åter en befolkning. Denne Devkalion var det helleniska folkets stamfader, ty han hade sonen Hellen, hvilken födde Doros, som tog mellersta Grekland i besittning; Äolos, som fick Thessalien och Xuthos, fader till Ion och Achäos, som fick Peloponnesos.

De nya stammar, hvilkas område blef det pelasgiska Grekland, voro lifvade af friare, mer heroiska tänkesätt, medgåfvo gudarne mindre rättigheter, förlänade menniskan större. Det är sålunda med full rättvisa, som Hellenerna göra Devkalion till stamfader för sitt folk; ty han var son till den Titan, som hade röfvat elden från himmelen för att gifva den åt menniskorna och för att genom uppfinningen af konsterna upphöja ett förnedradt slägte till medtäflare med gudarne. Zevs straffar också Promethevs, fastkedjar honom vid Kaukasus och låter en örn oupphörligt sönderslita hans lefver. Men den besegrade Titanen hoppas ännu och förutsäger seger. »Zevs» säger han, »skall falla från himmelens gamla tron, nedstörtad af en okuflig jätte, som [ 213 ]skall uppfinna en eld, mer mägtig än blixtens, ett dån, mer bedöfvande än åskans, och som i Poseidons hand skall krossa den treudd, som lyfter oceanen och skakar jorden».

Men om denna myt har den förtjensten att stå i öfverensstämmelse med folklynnet, så passar den likväl ej tillsammans med verkligheten. Trots denna så väl uppstälda genealogi, som delar det helleniska folket i fyra stammar, finna vi likväl inom det grekiska samhället under den historiska tiden icke mer än två tydligt skilda helleniska folkgrupper, Joner och Dorer, hvilka, såsom vi skola finna, skilja sig i författning, i språk, i konst, ja till och med i sina filosofiska grundsatser. Men dessa stammar lemna under den äldre tiden första platsen åt Äoler och Achäer. Om Jonerna då äro en af de mest betydande beståndsdelarne af Hellenerna, så hafva de likväl icke någon bestämd roll eller någon särskild ryktbarhet. Dorerna qvarstå också i skuggan: de två andra stammarne synas ensamma uti sagotidens bedrägliga skimmer.

Hvilka voro Äolerna? Troligen bör man, såsom deras namn tillkännagifver, i dem se en blandning af Pelasger och Hellener, som uppstått under för oss okända tider, på åtskilliga ställen och uti olika proportioner. De som de gamle betecknade med detta namn, synas icke hafva utgjort en särskild stam, liksom den äoliska dialekten mindre synes vara en särskild gren af det grekiska språket, än en blandning af alla de helleniska språkformer, som hvarken voro joniska eller doriska. Det är dessutom erkändt, att den största slägtskapen mellan det grekiska och latinska språket återfinnes inom den äoliska dialekten, hvilken mycket mer än de öfriga närmar sig deras gemensamma typ och utan tvifvel innesluter i sig elementen af det språk, som tidigast taltes i Grekland och Italien.

Man ser Äolerna utbreda sig på ett område, som nästan öfverallt begränsas af hafvet, ifrån nordost till sydvest; de stå i förbindelse med Grekerna i Asien och på öarna, man finner dem kring Pagasäiska viken, i en del af Böotien, i Phokis, i Ätolien, Lokris, Elis och Messenien.

Achäerna hafva en ännu mindre bestämd pregel. De gamle sammanbundo dem med Äolerna, med hvilka de slutligen sammanblandades, och ingenstädes hör man talas om achäisk konst eller achäisk dialekt. De bildade sålunda icke någon särskild stam. Liksom Äolerna föredrogo de hafvet; äfven deras historia pekar mot öster. Tevkros, en af deras hjeltar, har samma namn, som en af konungarne i Troas, och man finner Achäer på Cypern och på Kreta. Men de uppnådde en högre grad af magt, och det är med dem, som Greklands historia begynner.

[ 214 ]Achäerna anse som sin tillhörighet den ryktbare kämpe, hvilken blef Grekernas nationalhjelte: Herakles, son af Alkmene och Amphitryon. Båda två härstammade ifrån Persevs’ gudomliga slägt, och Amphitryon var den laglige arfvingen till Tiryns’ konungatron. Tvungen att fly efter ett ofrivilligt mord på sin farbroder Elektryon, begaf Amphitryon sig till Thebe, hvarest Zevs antog hans drag för att vinna Alkmenes ömhet. Herakles föddes. Here, som ej förlät Alkmene, att hon beröfvat henne Zevs’ kärlek, sände två ormar for att döda barnet i vaggan; Herakles grep dem och qväfde dem med sina starka händer. Blidkad af Pallas’ böner samtyckte gudinnan att räcka honom sitt bröst för att göra honom odödlig, men han bet henne så hårdt, att mjölken stänkte ända upp på himlahvalfvet, hvarest vintergatan derigenom bildades. Herakles tillbragte sin ungdom under ett mödosamt lif bland herdarne på berget Kithäron. Han begynte sina ärofulla arbeten med att befria de thespiska fälten från ett ofantligt lejon, som härjade dem. Han befriade Thebe från Orchomenos’ ok, och genom att tilldämma utloppet för sjön Kopais förvandlade han slätten omkring Orchomenos till ett stort träsk; Zevs fick bistånd af hans arm mot Titanerna, hvilka ville storma himmelen, men icke dess mindre öfverlemnade guden sin son åt Evrysthevs’, Mykenäs konungs, nyckfulla vilja, vare sig för att uppfylla en oförsigtigt afgifven ed, eller för att hjelten derigenom skulle försona ett begånget mord. Han fick i uppdrag att döda det nemeiska lejonet, den lerneiska hydran, hvars hufvuden återväxte så ofta man afhögg dem, det erymantiska vildsvinet, de jättelika fåglarne vid sjön Stymphalos och Minotauros på Kreta. Han fångade i flykten, efter att ett helt år hafva förföljt henne, den med kopparfötter och gyllene horn försedda hinden på Keryneiska berget, rengjorde Augias’ stall genom att ditleda floden Alpheios, lät den thrakiske konungen Diomedes blifva uppäten af sina egna hästar, emedan han födde dem med menniskokött, bortröfvade de gyllene äpplena från Hesperidernas trädgård, oaktadt de bevakades af en drake, dödade den trehöfdade Geryon och fängslade Kerberos för att befria Thesevs, som qvarhölls af Pluton.

Dessa voro Herakles’ tolf storverk, men han utförde dessutom många andra under sina långa färder genom Asien, Afrika och Europa. Han befriade Hesione, intog Troja, dödade röfvaren Kakos och jetten Antäos, hvilken han qväfde genom att lyfta upp honom i sina kraftiga armar (bild. 74, sid., 209), ty han hade märkt, att Antäos fick ny styrka hvar gång han vidrörde sin moder Jorden. Han utrotade Kentaurerne, befriade Alkeste ur dödens händer och Promethevs från den örn, som gnagde hans lefver; han hjelpte Atlas att bära himlen och öppnade mellan [ 215 ]Europa och Afrika sundet vid Herakles’ stoder. Landsförvist för ett mord, blef han såld för tre talenter till Lydien och fick spinna vid Omphales fötter. Återkommen till Grekland bistod han Dorerna mot Lapitherna, och dödade konung Evrytos’ barn med undantag af den unga Iole. Vid åsynen af Iole förstod Herakles’ gemål, Dejanira, att hon skulle förlora sin makes kärlek. För att kunna bibehålla densamma skickade hon honom, dertill förledd af den trolöse Nessos’ råd, en i denne Kentaurs förgiftade blod doppad lifrock. Så snart hjelten hade påtagit sig den, förtärde en hemlig och fruktansvärd eld hela hans kropp. Han ville aftaga den, köttet på hans ben följde med. Besegrad af lidande låter han bygga sig en bål på berget Öta och bestiger detsamma, sedan han anförtrott sina pilar åt Philoktetes. Det var det sista profvet. Gudarne mottaga i Olympen den genom smärtan renade hjelten och gifva honom till gemål den unga, odödliga Hebe.

Näst Herakles var Thesevs den grekiska sagans namnkunnigaste hjelte. Son af Ägevs eller af Poseidon, föddes Thesevs i Trözen midtibland Achäerna. Ägevs hade lagt sitt spjut och sin fotbeklädnad under en ofantlig sten. Vid sexton års ålder hade Thesevs tillräcklig styrka för att tillegna sig dessa saker, som skulle göra honom igenkänd af hans fader, men han ville icke visa sig i Athen, förrän han genom hugstora bragder gjort sig tronen värdig. Våldsverkare oroade Argolis, Korinthiska näset och Attika: Sinnis, som fäste de främlingar, som fallit i hans händer vid spetsen af två sammanböjda furor, hvilka han sedan släppte i sär för att sönderslita sina offer; Skiron, hvilken störtade dem från höga klippor ned i hafvet; Kerkyon, hvilken tvang dem till brottning med sig och dödade dem, sedan de blifvit besegrade; Prokustes, hvilken fäste dem vid en jernsäng och afhögg benen på dem, som voro längre än sängen, men skrufvade i sär lemmarne på dem, som voro för korta. Thesevs dödade dem, anlände slutligen till Athen och blef igenkänd af Ägevs. I Attika fann hjelten ytterligare tillfälle att visa sin styrka och sitt mod. Han besegrade Pallantiderna, som ville plundra hans fader och fångade lefvande den tjur, som förödde fälten kring Marathon. Athen betalte till Kreta en neslig skatt, bestående af sju unga flickor och sju unga gossar, hvilka förtärdes af Minotauros. Thesevs erbjöd sig att blifva ett af offren. Med tillhjelp af den tråd, som Ariadne gaf honom, inträngde han i den af Dädalos byggda labyrinten, dödade odjuret och återvände med Ariadne, som han dock lemnade på ön Naxos. Han hade glömt att från fartyget borttaga de svarta segel, som det vid afresan förde. Vid åsynen af detta sorgtecken störtade sig Agevs, som trodde sin son vara död, i hafvet, hvilket sedermera fick hans namn. [ 216 ]Thesevs ärfde hans magt och gaf Attika visa lagar. Han inrättade fester till Pallas’ och Apollons ära, och hvarje år förde det fartyg, på hvilket han återkommit från Kreta, offer till Delos. Detta fartyg, som underhölls med en religiös noggrannhet, oupphörligt reparerades och alltid förblef detsamma, egde bestånd i århundraden. Ännu tusen år derefter öfverförde det till Delos den heliga beskickningen.

Emellertid återkastade lusten för äfventyr Thesevs i hans forna kringirrande lif. Han deltog i jagten efter det kalydonska vildsvinet och i återeröfringen af det gyllene skinnet; han bekämpade Amazonerna vid stränderna af Thermodon och erbjöd sig att hjelpa sin vän Peirithoos att återföra Persephone. Men Peirithoos sönderslets af Kerberos, och Thesevs, qvarhållen i underjorden, blef först af Herakles befriad. Återkommen till Athen efter två års bortovaro lyssnade han till Phädras anklagelser emot Hippolytos och uttalade öfver sin oskyldige son förbannelser, hvilka åhördes af Poseidon. Ett hafsvidunder stiger upp ur vågorna, förskräcker den unge furstesonens hästar, hvilken kastad ur sin vagn insnärjer sig i tyglarne och dör, sönderkrossad af de klippor, mot hvilka de vilda hästarne fört honom. Ifrån den stunden vänder sig allt mot Thesevs. Oaktadt sina förtjenster förlorar hjelten sitt folks kärlek. Athenarne förjaga honom, en storm drifver honom från Kreta till Skyros, och konungen på denna ö ombringar honom genom förräderi. Kimon återförde i en senare tid hans stoft, och Athenarne dyrkade honom såsom en halfgud.

Herakles-sagan innesluter tvifvelsutan historiska händelser. Men huru skall man kunna skilja dem från deras underbara omhölje, huru fördela de tider och de folk, af hvilka hvart och ett bidragit att öka denne hjeltes ära och bedrifter? Homeros känner honom föga, men de kykliske skalderne veta att berätta mycket om honom. Först och främst måste man antaga flere personer med detta namn. Man måste göra skillnad emellan den grekiska hjelten och den pheniciske guden Melkart. Den senare utförde resorna kring Medelhafvet; han är solen sjelf eller representanten för det sjöfarande folket, som hade sina nederlagsorter vid kusterna af Afrika, Spanien och Gallien. Äfven i den [ 217 ]grekiska hjelten kan man urskilja mer än en person. Den Herakles, som krossar klipporna och gifver floderna nya vägar, som klyfver bergen för att gifva utlopp åt vattensamlingar och utrotar de vilda djuren, tillhör den äldsta civilisationens tid, befrämjar det uppkommande samhällets första sträfvanden. Han har sin motsvarighet hos alla folk uti den gud, hvilken de i sina theogonier dyrkat såsom utrotare af odjur och andra menniskofiendtliga varelser. Med honom bör ej förvexlas den Herakles, som i spetsen för trogna följeslagare försvarar den svage emot den starke, straffar tyrannerne, störtar förtryckarne och skänker deras välden åt de ädle och tappre. Denne tillhör en mindre aflägsen tidsålder, då de helleniske stammarne stredo om herraväldet öfver Grekland. Slutligen skulle man kunna skilja mellan den thebanske Herakles, hvilken framträdor såsom en mägtig herskare, en oöfvervinnelig eröfrare, och den mykenske Herakles, hvilken, utan att man vet rätt hvarföre, är underkastad sin kusin Evrysthevs’ nyckfulla vilja.

Men man kan ej begära att finna historia, der det blott fins en sagopoesi, hvilken med nya detaljer blifvit riktad genom hvarje ny generation af skalder, ja till och med af filosofer. De senare uppblandade nemligen rent mytiska föreställningar med berättelser om menskliga äfventyr, och sålunda blef Herakles en personifikation såväl af verksamma naturkrafter som af sedlig styrka. Han blef den räddande hjelten, som utan rast och ro kämpade för verldens frälsning. I Böotien hedrade man honom såsom den gud, som afvärjer olyckor och skänker räddning. Han var källan till lifvet och styrkan, den rena luften och den klara atmosferen. Under det att somliga i honom blott sågo den tappre med klubban som vapen och lejonhudon såsom drägt, mot hvilken ingenting kunde göra motstånd, gjorde andra utaf honom i en senare tid ett ideal af mensklig fullkomlighet och af hela hans lif ett oafbrutet lidande för menniskoslägtets frälsning. Herakles blef då den gudomlige man, af hvilken alle andra borde taga föredöme. Deraf den ryktbara allegori, hvilken Prodikos åt oss bevarat, enligt hvilken för Alkmenes son vid hans inträde i det verksamma lifvet två qvinnor visade sig, den ena majestätisk och allvarsam, det var Dygden; den andra leende och mild, det var [ 218 ]Vällusten. Båda bemöda sig att förmå honom följa sin väg. Han bestämmer sig för den förra.

Thesevs åter har förblifvit en menniska, en hjelte. Oaktadt sin födelse i Trözen och sin i Argolis midt ibland Achäerna tillbragta ungdom synes han vara en personifikation af en magtperiod, hvilken Attika hade genomlefvat, innan dess stora historia begynner. Sagan, som leder Herakles genom alla länder i Grekland, gifver honom ingenting att göra i detta landskap. Athenarne höllo sig skadeslösa derför, genom att göra Thesevs till Attikas heros, liksom Herakles genom sin börd och sin födelse var det argoliska och böotiska folkets äfvensom Dorernas, hvilka valde hans afkomlingar, Herakliderna, till sina anförare.

Skalderna hafva förenat nästan alla den grekiska fornsagans hjeltar uti fyra ryktbara företag, nemligen de två krigen mot Thebe, Argonauternas tåg och kriget mot Troja.

En thebansk konung, Laïos, hade, förskräckt genom olycksbådande orakelsvar, låtit utsätta sin son Ödipus på berget Kithäron. Herdar hitta barnet och föra det till Korinth, hvarest konung Polybos, hvars äktenskap var barnlöst, uppfostrar det såsom sitt eget. Kommen till manbar ålder, erfor Ödipus, att han skulle blifva olycksbringande för alla de sina. Han ville undvika detta genom flykt och aflägsnar sig i största hast från Korinth och dem han tror vara sina slägtingar. På Böotiens berg möter han en gubbe, som med befallande ton bjuder honom att vika ur vägen. En tvist uppstår, och gubben faller, dödligt sårad. Ödipus anländer till Thebe. En sfinx, ett odjur med hufvud och bröst af en ung flicka, kropp af ett lejon, vingar och klor af en örn, befinner sig vid stadens portar och gifver de förbigående dunkla gåtor att lösa. De som ej förmå detta, sönderslitas. Kreon har lofvat sin syster Iokaste, enka efter Laïos, till maka åt den som befriar staden från denne förfärlige granne. Ödipus trotsar faran. »Hvilken är», säger sfinxen, »den varelse, som om morgonen går på fyra ben, midt på dagen på två, och om aftonen på tre»? — »Menniskan», svarar Ödipus, »hvilken såsom barn släpar sig fram på händer och fötter, sedan går upprätt och under ålderdomen stöder sina vacklande steg mot en käpp.» Det besegrade odjuret störtar sig ned från klipporna och dör. Ödipus äktar Iokaste, blir konung i Thebe och är sålunda sin faders mördare, sin moders make och sina barns broder. Ödipus hade varit ett verktyg i det blinda ödets hand, han blef också dess offer.

En förhärjande pest hemsöker staden. Genom att rådfråga gudarne söker Ödipus att få veta något medel att blidka deras vrede [ 219 ]och rädda sitt folk. Han erfar med förskräckelse, att Thebanerna straffas för hans brott, hvilket han då först erfar. Iokaste vill icke öfverlefva denna rysliga upptäckt, hon stryper sig sjelf, och den som på samma gång är hennes son och gemål beröfvar sig dagens ljus. Sedan han utslitit sina ögon, öfvergifver han det befläckade palatset. Åtföljd af Antigone, hvilken såsom en öm dotter ledde hans steg, irrade han länge omkring i olika länder, ett föremål för fasa hos alla dem, som träffade honom, och öfverallt bortstött, så snart han blifvit igenkänd. Efter långvariga lidanden anlände han slutligen till Kolonos i närheten af Athen, »den enda stad», säger skalden, »som bistår främlingen».

Oraklet hade förkunnat honom, att han först hos Evmeniderna, den gudomliga hämndens gudinnor, skulle finna lugn. I Kolonos fans en lund, hvilken var dem helgad. Ödipus intränger, trots sin dotters tårar, inom det fruktansvärda området, En blixt visar sig, och Ödipus försvinner.

Emellertid tvistade hans båda söner, Eteokles och Polyneikes om tronen. Den senare begaf sig, förjagad af sin bror, till konung Adrastos i Argos, hvilken gaf honom en af sina döttrar till äkta och återförde honom med en här, anförd af fem andra lysande hjeltar, under Thebes murar, Menökevs, Kreons son, räddade staden genom att frivilligt öfverlemna sig åt döden, för att erbjuda Ares det kungliga blod, som siaren Teiresias i gudens namn begärde. Alla anförarne omkommo med undantag af Adrastos, hvilken undflydde de segerrike Thebanerna med tillhjelp af hästen Areion, hvilken Poseidon hade låtit uppstiga ur jorden genom ett slag med sin treudd. Kapanevs, en af de fallne, hade vågat trotsa Zevs, och guden hade dödat honom genom sin blixt; hans gemål Evadne kastade sig, för att icke öfverlefva honom, på det bål, som förtärde hennes makes kropp.

Eteokles och Polyneikes hade dödat hvarandra i envig. Kronan tillföll deras farbroder Kreon, hvilken förbjöd att gifva de döde begrafning. Då den fromma Antigone vågade trotsa denna barbariska befallning, lät tyrannen döda henne; men Thesevs, de sedliga lagarnes väktare och hämnare, förklarade honom krig och dödade honom. Sedermera tågade Epigonerna, söner till de sju förra anförarne, emot Thebe och intogo detsamma efter blodiga strider.

Argonauternas tåg för oss till gränserna icke blott af Grekland, utan af den af de gamle Hellenerna kända verlden. Ryktet hade utspridt vidt och bredt, att konung Äetes i Kolchis hade ofantliga rikedomar, hvilka sagan framstälde under formen af ett gyllene vädurskinn, helgadt åt Ares och bevakadt af en drake. Det hade [ 220 ]tillhört den vädur, hvilken Zevs skänkt åt Phrixos och Helle för att undfly deras fader Athamas’ vrede. Då de på densamma passerade det sund, som skiljer Europa och Asien, föll Helle ned i hafvet, som sedan fick hennes namn. Phrixos anlände till Kolchis, offrade väduren åt Zevs och skänkte skinnet åt landets konung. Det blef liksom ett palladium för Kolchis, underpanten på dess rikedom och storhet. Jason, son till konung Äson i Jolkos, hvilken af sin broder Pelias blifvit beröfvad tronen, föresatte sig att återtaga det dyrbara skinnet. Han byggde skeppet Argo, hvars mast, förfärdigad af en helig ek från Dodona, sjelf lemnade orakelsvar. Femtio krigare bestego detsamma, af hvilka de ryktbaraste voro Herakles, hvilken dock lemnade tåget, sedan han på Mysiens kuster befriat Hesione från det hafsodjur, hvilket ville uppsluka henne, Thesevs, Peirithoos, Kastor och Polydevkes (Pollux), Peleus, skalden Orphevs, hvilken genom sina af gudarne omtyckta sånger förjagade tvedrägten, och Apollons son, läkaren Asklepios, hvilken ingen sjukdom kunde trotsa.

Efter många äfventyr anländer Jason till Kolchis och tillvinner sig dess konungs dotters, Medeias, tillgifvenhet. Hon, som var en mägtig trollqvinna, uppenbarar alla de faror, som hota honom, men också sättet att besegra dem. Understödd af hennes fruktansvärda konst griper han och tämjer utan möda två tjurar, som hafva fötter och horn af koppar och som utspruta lågor. Han spänner dem för en plog af diamant och upplöjer fyra tunnland af ett åt Ares helgadt fält. Af de draktänder, som han utsår, uppväxa beväpnade män, hvilka anfalla honom, men han kastar en sten midt ibland dem, och de vända sina vapen emot hvarandra. Jason närmar sig då det odjur, som bevakar det underbara skinnet, han insöfver det med hjelp af en trolldryck, dödar det och bemäktigar sig skatten. Medeia följer honom på hans skepp, men för att undgå Äetes’ häftiga förföljelser taga Argonauterna en ny väg. De segla uppför Phasis ända till floden Okeanos, hvilken såsom en ring omgifver jordens ofantliga skifva, färdas längs efter kusterna af Orienten och segla genom Nilfloden in i Medelhafvet.

Trojanska kriget lemnade qvar ännu lifligare erinringar i Grekernas minne och utöfvade på konsten och poesien ett mer varaktigt inflytande. Denna händelse är säkerligen till en viss grad historisk. Den utmärker det ögonblick, då Grekland, efter att under århundraden hafva varit utsatt för den invandring, som egde rum från öster till vester, började en reaktion häremot och åstadkom en rörelse i motsatt rigtning. Några af de omständigheter, hvilka man förknippar med detta krig, hafva en betydligt större sannolikhet än t. ex. någon af handlingarna i Argonauternas tåg eller i krigen mot Thebe. Men poesien har [ 221 ]smyckat alla händelserna med underbara detaljer, hvilka Homeros’ snille för alltid helgat uti Iliaden.

Af traditionerna i sin helhet framgår, att ett mägtigt rike uppkom midtemot Grekland på andra sidan Ägäiska hafvet. En del af Mindre Asien tillhörde dess furstar, och de oberoende folken på denna halfö voro deras bundsförvandter. Priamos regerade der vid denna tid. Troja eller Ilion, så hette dess hufvudstad, var beläget vid foten af berget Ida och var ryktbart för sina starka murar, för invånarnes rikedom och praktlystnad. Deras seder och religion liksom deras språk voro desamma som Hellenernas, men hade en högre grad af utveckling. Ett djupt inrotadt nationelt hat åtskilde de båda folken och beväpnade dem slutligen emot hvarandra.

Ömsesidiga förolämpningar räcka ej till att förklara denna dödliga strid. Herodotos har deruti sett den första kampen mellan det fattiga och krigiska Grekland och det rika, civiliserade Asien. Andre författare hafva framstält Priamos’ stad såsom ett pelasgiskt samhälle, och dess förstöring af Grekerna såsom slutpunkten för striderna mellan de båda stammarne.

Enligt sagan är hatet mellan de båda folken ingenting annat än hatet mellan två familjer, mellan Priamos’ söner, understödda af Apollon, den asiatiske guden, och Pelops’ söner, hvilka beskyddas af gudinnan i Argos, Hera, hvars dyrkan aldrig var riktigt populär på Asiens kust. Detta hat förskref sig ifrån den tid, då de två konungarikena Troas och Phrygien täflade om öfverväldet i Asien.

I Phrygien regerade Tantalos. Då han en dag hade gudarne som gäster vid sitt bord, ville han pröfva deras magt. Han offrade sin son och framsatte på bordet hans lemmar. Zevs märker brottet samt nedstörtar den brottslige i underjorden, hvarest han, omgifven af öfverflöd, får lida en evig hunger och törst. Pelops väckes åter till lif. Men en skuldra hade redan blifvit uppäten af Demeter, hvilken, försänkt i sorg öfver sin dotter Persephones bortröfvande, ej märkt hvad hon förtärde. Zevs gaf Pelops en skuldra af elfenben, hvars blotta vidrörande botade alla sjukdomar. Det är i detta ögonblick, som striden mellan de båda rikena utbryter, Pelops besegras af Tros, Ilions konung, så fullständigt, att han måste fly till Grekland. Han tager med sig ofantliga skatter och tappre följeslagare.

Men denne gudarnes gunstling hade en afskyvärd afkomma. Hans son, Atrevs, förnyar Tantalos’ festmåltid genom att för sin broder Thyestes framsätta lemmarna af hans egna barn. Ägisthos, Thyestes’ son med hans egen dotter Pelopeia, mördade Agamemnon, Atrevs’ son. Sjelf föll Ägisthos för Orestes, hvilken äfven dödade [ 222 ]sin moder Klytämnestra. Det är Atreidernas slägt, hvars brott och olyckor så länge skänkt ämnen åt poesien och konsten. Efter att hafva kommit i besittning af väldet på de vestliga kusterna af Peloponnesos hade Pelopiderna till följe af händelser, hvilka vi ej känna, och som traditionen framställer under formen af fredliga öfverenskommelser, flyttat sätet för sin magt till den östliga kusten och i Argolis efterträdt Persevs’ afkomlingar. Atrevs, Thyestes och Agamemnon regerade efter hvarandra i Mykenä, som då var landets hufvudstad, Menelaos i Sparta och Lakonien till följe af sitt giftermål med Helena, en dotter till Tyndareus. Deras inflytande utsträckte sig öfver hela halfön Apia, åt hvilken de gåfvo namnet Peloponnesos (Pelops’ ö), hvarförutom en mängd öar voro dem undergifna. De voro herskare både till lands och sjös.

Paris, en son till Priamos, hade kommit till Grekland för att offra åt Apollon. Han fick i Sparta se Helena och bortröfvade henne. En saga, som var yngre än både Homeros och Hesiodos, berättade, att Aphrodite lofvat honom den skönaste bland qvinnor, då han tilldömt henne det gyllene äpple, hvilket utgjorde det skönhetspris, som denna gudinna jemte Hera och Pallas eftersträfvade. Helenas bortröfvande uppväckte Atreidernas hat, hvilket delades af hela Grekland, Kreta och Makedonien. Alla dessa länders herskare beväpnade sig och samlades vid Aulis i Böotien. 1186 fartyg afseglade från denna hamn och öfverförde till Asien mera än 100,000 krigare. Priamos kunde knappast sätta emot dem mer än hälften af detta antal, ehuru han förskaffade sig hjelptrupper från Thrakien, Makedonien och till och med från Ethiopien, Grekerna hade till öfverbefälhafvare Atreiden Agamemnon. Vid hans sida stodo hans broder Menelaos, konung i Sparta, Helenas skymfade gemål, Achillevs och hans vän Patroklos i spetsen för Myrmidonernas skaror, Diomedes, två med namnet Ajas, den ene konung i Lokris, den andre i Salamis och näst Achillevs den skönaste och tappraste bland Grekerna, den vise Nestor, Odyssevs, Ithakas sluge herskare, Philoktetes, som egde Herakles’ pilar, och slutligen Ätoliern Thersites, en lika så feg som oförskämd pratmakare. Bland Trojanerna fördunklade Hektor alla de öfrige; Äneias intog andra rummet.

Den förste bland Grekerna som satte sin fot på det trojanska området skulle omkomma; så var det af gudarne bestämdt. Protesilaos förekom alla öfriga och landsteg först. Ödet uppfyldes; han föll för Hektors hand. Emellertid vunno Grekerna efter landstigningen en drabbning, hvilken tillät dem att bygga ett läger, som bevakades af en del af deras trupper, under det de öfriga gingo ut på [ 223 ]plundringar till de angränsande städerna eller odlade säd på Chersonesos för att anskaffa lifsmedel åt hären. Denna delning af den grekiska styrkan och de tvister, som inom densamma mer än en gång utbröto, gjorde, att Trojanerna länge kunde försvara sig. Deras fiender stodo tio år utanför murarne till den ointagliga staden.

Det är först på det tionde året Iliaden begynner, ty Homeros har blott besjungit Achillevs’ vrede och de händelser, som deraf äro en följd. Förtörnad öfver att Agamemnon beröfvat honom en tillfångatagen qvinna, den sköna Briseis, drager hjelten sig tillbaka till sitt tält, nedkallande gudarnes vrede. Zevs hör hans bön. Grekerna blifva slagne och tillbakaträngde inom sitt läger, som de nödgas befästa med en mur och en graf för att skydda sina skepp för Hektor. Då söka de att blidka Achillevs och skicka sändebud till honom för att utverka sig bistånd af hans kraftiga arm. Han förblir obeveklig. Emellertid begynner striden ånyo med raseri. De gudar, som äro fiendtlige mot Grekerna, strida för Trojanerna, hvilka öfverstiga grafven och muren, intränga i lägret och nedgöra ett stort antal. Grekerna söka en tillflykt till sina skepp; Hektor vill sticka dem i brand.

Vid åsynen häraf blir Achillevs rörd. Hans bäste vän Patroklos beder honom bistå Achäerna eller åtminstone låna honom sina vapen. Den sista bönen går han in på, men efter mången tapper bragd sammanstöter Patroklos med Hektor, hvilken ingen af Grekerna förutom Achillevs var vuxen, och faller för hans hand. Underrättelsen härom gör Achillevs ursinnig af sorg. Han kan ej störta sig in i stridshvimlet, emedan han ej har några vapen, men han närmar sig förskansningarna och uppgifver tre gånger ett förfärligt stridsrop. Trojanerna igenkände hjeltens röst, och tre gånger rygga de förskräckta tillbaka. Grekerna återtaga Patroklos’ kropp.

Achillevs anropar då sin moder Thetis, och hon öfvertalar Hephästos att åt hennes son smida en fullständig rustning. Han ikläder sig dessa gudomliga vapen, af hvilka skölden var det största konstverket, och stormar emot Trojanerna, hvilka för honom fly såsom en förskräckt fårahjord. Äneias är nära att omkomma; Poseidon räddar honom [ 224 ]genom att inhölja honom i ett moln. Ej ens floden Xanthos, som svallar öfver sina stränder, förmår hejda hjelten; men han förenar sig med Simois för att öfversvämma slätten. Achillevs ser sig nödsakad att rygga tillbaka för de båda gudomligheterna, då Hera skickar Hephästos med sina mägtiga lågor, hvilka uttorka de båda floderna. Förföljelsen begynner åter. Hektor betäcker Trojanernas återtåg, Achillevs upphinner honom, genomborrar honom med sin lans och utsträcker honom död för sina fötter. Han tager af honom hans vapen, genomborrar hans hälsenor och fäster den döda kroppen vid sin vagn samt släpar honom på detta sätt tre gånger omkring staden. Återvänd till lägret, anställer han åt Patroklos en storartad begrafning, offrar tolf unga fångar på hans bål och anställer till sin väns heder gymnastiska täflingar. Han hade svurit att lemna Hektors qvarlefvor till rof åt hundar och fåglar. Men följande natten infinner sig den gamle konung Priamos i hans tält, stannar bredvid Achillevs, omfattar hans knän, kysser de händer, som dödat hans son, och besvärjer honom i de mest bevekliga ordalag vid hans gamle hemmavarande fader att mot lösen utlemna Hektors kropp.

Vid påminnelsen om sin fader blir Achillevs rörd, upplyfter den gamle och båda utgjuta tårar, den ene öfver Hektor, den andre öfver Patroklos och sin fader.

Här slutar Iliaden, men sagan fortsättes. Med Hektor hade Troja förlorat sitt förnämsta bålverk. Understödt af Penthesilea, Amazonernas drottning, och Ethiopiern Memnon gjorde det likväl fortfarande motstånd. Achillevs föll i sin tur, sårad i hälen af en pil från Paris’ båge, riktad af Apollon. Ajas och Odyssevs gjorde båda anspråk på hans vapen; Grekerna afgjorde tvisten till den senares förmån. Ajas, ursinnig och förtviflad, störtade sig på sitt eget svärd.

Troja kunde likväl icke intagas, såvida det ej beröfvades sitt Palladion, en bildstod af Pallas, som fordom blifvit skänkt Dardanos af [ 225 ]Zevs sjelf, och såvida ej Philoktetes, egaren af Herakles’ båge, infann sig i Grekernas läger. Hjelten, som blifvit sårad i foten genom en af de pilar, hvars spetsar blifvit doppade i den lerneiska hydrans blod, hade af Grekerna blifvit qvarlemnat på ön Lemnos, tillfölje af den outhärdliga lukt, som uppkom genom hans sår. Pyrrhos, en son till Achillevs, besegrade hans motstånd, Machaon helade hans sår, och Paris föll för en af dessa pilar, som aldrig förfelade sitt mål. Pallasbilden åter var innesluten i Trojas borg, och Trojanerna hade för att försvåra dess bortförande låtit göra flere liknande bilder. Odyssevs inträngde i staden, förklädd till tiggare, och bortförde trots alla hinder den ödesdigra stoden till Grekernas läger.

Detta hjeltemodiga krig afgjordes likväl blott genom en list. Anförarne läto nemligen innesluta sig i en ofantlig trähäst, hvilken lemnades qvar såsom en skänk åt gudarne, under det soldaterna fingo stiga ombord. Denna häst blef införd i staden af Trojanerna sjelfva, oaktadt Laokoons olycksbådande förutsägelser. Gudarne, beslutne att förstöra Troja, straffade hans patriotiska försigtighet genom att mot honom sända två ormar, hvilka slingrade sig omkring hans lemmar och qväfde honom jemte hans båda söner vid sjelfva foten af det altare, vid hvilket han var sysselsatt att offra. Den följande natten framkröpo de i kolossen inneslutne hundra krigarne och öppnade portarne för sina följeslagare, hvilka skyndsamt begifvit sig från skeppen. Troja blef intaget, Priamos dödad, hans maka Hekuba och deras döttrar bortförda i fångenskap. En af dem, Polyxena, offrades på Achillevs’ graf, Andromache, Hektors gemål, gafs åt Pyrrhos, och Kassandra, en annan af Priamos’ döttrar, skänktes åt Agamemnon. Äneias, en son af Aphrodite och Anchises, och Antenor voro de ende, som undsluppo döden eller fångenskapen.

Troja förstördes emellertid icke, eller också uppbyggdes det ånyo; ty den gamle historieskrifvaren Xanthos berättar, att det föll för Phrygierna långt senare; men då för alltid. Sjelfva ruinerna [ 226 ]deraf försvunno, och den resande, som förgäfves sökte dem, kunde så mycket lättare finna plats för de stora händelser, som det odödliga skaldestycket dit förlägger. De mägtigaste städer hafva utplånats från jordens yta, men den fattige och blinde skaldens sång har trotsat seklerna.

Hårda och oblida öden förestodo Trojas besegrare. Odyssevs kringirrade i tio år på vågorna, innan han nådde sitt Ithaka. Menelaos kringdrefs af stormar under åtta år. Agamemnon mördades vid hemkomsten af Ägisthos och sin gemål Klytämnestra, Diomedes, hvilken i Argos hotades af samma öde, flydde till Italien. Pallas förföljde med sin vrede Ajas, Oïlevs’ son, och krossade hans skepp. Han tog sin tillflygt till en klippa, utropande: »Jag skall rädda mig trots gudarnes vilja.» Poseidon splittrade klippan med ett slag af sin treudd, och hädaren nedstörtade i hafvet. Tevkros, bortstött af sin faders förbannelse derför, att han ej hämnats sin broder Ajas’ död, måste grunda ett nytt Salamis. Sagan förde dessutom Philoktetes, Idomenevs och Epeios till kusterna af Italien, hvilket äfven erbjöd en fristad åt Trojanerna Antenor och Aneias. Skalderna besjöngo dessa olyckor, och deras berättelser bildade en hel episk cykel, i hvilken Odysséen utgjorde medelpunkten, liksom Iliaden i den sagokrets, som rörde det trojanska kriget.