←  Äoler och Achäer
Illustrerad Verldshistoria, första delen
av Ernst Wallis (utg.) tillsammans med
August Bellinder, Lorentz Dietrichson, Harald Hjärne, Jens Lieblein

Dorerna
Den grekiska hjeltetidens samhällsförfattning och seder  →


[ 226 ]

4. Dorerna.

Trojanska kriget, som under tio år hållit Grekerna aflägsnade från sitt fädernesland, medförde såsom sin yttersta följd, att de helleniska stammarne ännu en gång förändrade sina boningsplatser. Före detta krig hade Achäerna och främst bland dem Pelops’ efterkommande varit de herskande i Grekland. Men Pelopidernas tragiska öde och deras stora krigshärs undergång eller förskingring tilläto nya stammar att bemägtiga sig öfverväldet. De inre omhvälfningarna började derföre ånyo, de flesta af de forna konungafamiljerna försvunno, och en del af befolkningen utvandrade till främmande länder.

Hvad man kallat den doriska invandringen utmärker sålunda ett nytt tidehvarf i Greklands historia. Det öfvervägande inflytande, som dittills utöfvats af de sjöfartsidkande stammar, som bebodde den östliga kusten, och som varit i en ständig förbindelse med de asiatiska folken, öfvergick till folkslagen i det inre och nordliga Grekland. Det grekiska lifvet, som redan hos Homeros är så lysande, och så vida [ 227 ]utbredt, sammantränges och fördunklas. Det mörker, som poesien och sagan till hälften hade skingrat, nedstiger åter öfver hela den helleniska verlden och omhöljer densamma ännu under flera århundraden. Det är ej förrän efter år 600 före vår tideräkning, som man angående Greklands historia eger sammanhängande och pålitliga underrättelser. Före denna tidpunkt har man blott få händelser att anföra, såsom Dorernas eröfring af Peloponnesos, utvandringen till Mindre Asien, Lykurgos’ lagstiftning och de messeniska krigen.

Den nya rörelsen utgick ifrån vester, ifrån den trakt, hvarest namnen Greker[1] och Hellener voro ursprungliga, och hvarest Dodonas gamla helgedom reste sig. Sålunda inträngde Epeiroterna i Hämonien, hvilket land de efter en af sina anförare gåfvo namnet Thessalien. Hämonierna, förjagade från sitt land, kastade sig i sin tur öfver Böotien, hvarifrån en del af den äoliska befolkningen utvandrade till Mindre Asiens kuster. Denna Thessaliens eröfring genom Epeiroterna blef olycksbringande för landet. I stället för att förena sig med den infödda befolkningen, gjorde eröfrarne denna till ett slags vid jorden fästade trälar, under det de sjelfva bildade en militärisk aristokrati, och sålunda till sin fördel förevigade följderna af segren. Men omsorgen att vaka öfver sin säkerhet, hvilken oupphörligt hotades af den underkufvade befolkningen, afhöll dem också från fredliga sysselsättningar, och Thessalien gjorde ingenting för den grekiska civilisationen.

Dorerna, som bodde vid foten af Olympos, underkastade sig ej, utan genomtågade modigt hela landet och blefvo i stället för flyktingar eröfrare. De fråntogo Dryoperna det område, som utsträcker sig från Öta till Parnassos, hvilket de sedan alltjemt bibehöllo. De hade äfven från Tempedalen medfört sin nationalgud, Apollon, hvilken de ansågo såsom fader till Doros. Sålunda förändrade det nordliga Grekland sina invånare och sin författning. Det förlorade genom denna omhvälfning det inflytande, som det under den heroiska tidsåldern utöfvat. Hämonien hade varit en af de förnämsta härdarne för det helleniska lifvet, stamlandet för gudarne, heroerna och de äldsta sagorna. Under sina nya beherskare blef det afskildt från det gemensamma lifvet. Thermopylä blef i stället för Tempedalen ingången till Grekland, och Parnassos i stället för Olympos det nya samhällets religiösa medelpunkt.

En till sina följder ännu betydelsefullare folkrörelse var hvad [ 228 ]man kallar Heraklidernas återvändande. Skalderna berättade, att Evrysthevs, som förföljde Herakles’ söner, liksom han gjort med deras fader, hade beröfvat dem deras arf och förjagat dem från Peloponnesos. Thesevs, deras faders vän, lefde ännu. Herakliderna togo sin tillflykt till honom och fingo uti det gästvänliga Attika nedsätta sig vid Marathon. Evrysthevs hade på Thesevs’ vägran att utlemna flyktingarne inträngt i Attika, men hans här förstördes, och han sjelf upphans på det korinthiska näset och dödades af Hyllos, Herakles’ äldste son. Efter att hafva stormat Näset utbredde sig de segerrika Herakliderna öfver halfön, men en förfärlig pest öfverföll dem, och oraklet, som rådfrågades, svarade, att de återvändt till Peloponnesos före den af ödet bestämda tiden. Enligt en annan saga hade en talrik här af Joner, Achäer och Arkader hindrat dem att öfvergå Näset. Hyllos föreslog då tvistens afgörande genom ett envig på det vilkor, att Herakliderna skulle aflägsna sig under tre mansåldrar, om han blefve besegrad. Han dödades af Echemos, Tegeaternas konung, hans följeslagare återvände då till Attika, under det att Pelopiden Atrevs, Evrysthevs’ måg, efterträdde sin svärfader på tronen i Mykenä. Nya ansträngningar af Herakliderna tjenade blott att föröka Pelopidernas magt; ty flera folkslag på Peloponnesos slöto sig till dem för att försvara ingången till halfön emot dem, som ville intränga dit såsom eröfrare. Med konungarikena Mykenä och Tiryns förenade Pelopiderna Sparta, då Menelaos äktade Tyndarevs’ dotter, den sköna Helena. Äfven Korinth erkände deras välde, liksom Sikyon och sju andra städer omkring Pylos. Herakliderna, då misströstande om att lyckas, öfvergåfvo Attika, hvarest dessutom Thesevs ej mer regerade, och begåfvo sig till Dorerna, hvilka af erkänsla för de tjenster, som fordom blifvit deras stam bevisade af Herakles, på ett hedrande sätt togo emot dem, gjorde deras sak till sin egen och åttatio år efter Trojanska kriget under deras ledning bröto upp för att förskaffa dem seger.

Sedan Orestes på Ägisthos och Klytämnestra hämnats sin fader Agamemnons mord och bemägtigat sig tronen i Mykenä, förenade han dermed konungarikena Sparta och Argos och underkufvade en del af Arkadien. Efter en lång regering hade han lemnat sin son Tisamenes ett välde, som sträckte sig öfver mer än hälften af Peloponnesos. Det var emot Tisamenes Dorerna tågade med Ätolern Oxylos som vägvisare och de tre Herakliderna Temenos, Kresphontes och Aristodemos som anförare. I stället för att söka inträde uti Peloponnesos öfver näset vid Korinth, som var så lätt att försvara, byggde de i Naupaktos en flotta, hvilken öfverförde dem till den andra stranden [ 229 ]af viken, under det att en obetydlig skara genom ett låtsadt anfall rigtade Pelopidernas uppmärksamhet emot Näset. Utgörande ett antal af tjugotusen krigare, genomtågade de hastigt Ägialeia och Arkadien togo i besittning Lakonien och Argolis, hvarifrån de fördrefvo Tisamenes, likasom Melanthos, en afkomling af Nestor, från Messenien hvarefter de genom lottkastning fördelade de eröfrade länderna. Temenas erhöll Argos, och hans afkomlingar regerade i Trözen, Epidauros, Ägina, och Phlius; Kresphontes fick Messenien och tog sitt säte i Stenyklaros; Evrysthenes och Prokles, söner till Aristodemos, som dött under kriget, erhöllo Lakonien. En fjerde afkomling af Herakles, Aletas, kom sedermera till väldet i Korinth. Sikyon tillföll en annan Heraklid. Elis åter mottog utan strid Oxylos och hans Ätoler, hvilka voro af samma ursprung som landets gamle inbyggare. Arkadien bevarade sitt oberoende, men gjorde ett fördrag med de nye herskarne. Hvad Tisamenes åter beträffade, slog han sig ned i Ägialeia med sina Achäer och förjagade de der boende Jonerna; hvarefter landet efter de nye invånarne benämndes Achaia. Jonerna drogo sig tillbaka till Attika, dit de redan blifvit föregångne af Melanthos, som åtföljdes af de Äoler, hvilka blifvit fördrifne från Messenien, och en del af invånarne i Phlius, Korinth och Epidauros.

Sålunda blef Attika liksom en tillflyktsort för alla flyktingar från Peloponnesos och det mellersta Grekland. Efter några år ville Dorerna förfölja dem äfven dit, och under vägen bemägtigade de sig Megara. Oraklet hade förkunnat, att det af de båda folken, hvars konung omkomme, skulle segra. Kodros, konung i Athen, inträngde förklädd i det doriska lägret, sökte tvist med en soldat och dödades af denne. Dorerna, förskräckte öfver denna hjeltemodiga uppoffring, återvände till sin halfö. På det näs, som skiljer densamma från det mellersta Grekland, blef en pelare sedermera upprest, hvilken på den åt Peloponnesos vettande sidan bar följande inskrift: »Här äro Dorerna»; och på den, som vette mot Attika: »Der är Jonien». En långvarig, olycksbringande fiendskap mellan de båda stammarne har blott alltför tydligt ådagalagt denna åtskilnad.

Så lycier den allmänt följda traditionen angående Heraklidernas återkomst. Denna omständliga berättelse kan utan tvifvel betydligt inskränkas hvad detaljerna beträffar. Herakles’ följeslagare eller de beväpnade skaror, hvilka begagnade hans stora namn såsom skylt, förenade sig i Dryopernas land med de Dorer, som dit framträngt. Sedan Ätolerna slutit sig till dem, bröto de upp från sina vilda dalar och ödsliga berg, för att söka sin lycka på den stora och rika halfö, hvarest, ifall man finge sätta tro till de upprörande sagor som voro [ 230 ]i omlopp, Pelopidernas att hade förlorat folkets tillgifvenhet. Eröfringen var emellertid icke så lätt, som sagorna angifva, och en stor del af halföns befolkning öfvergaf först efter ett långvarigt motstånd sina starkt befästade städer. Sikyon, Epidauros, Kleonä, Phlius och Trözen gjorde kanske ej något motstånd, men Argos och Korinth uthärdade åtskilliga anfall. Mykenä och Tiryns bevarade såväl sitt oberoende som sina minnen. De firade årligen århundraden igenom en sorgfest till Agamemnons ära, och ännu vid Persernas infall i Grekland anropade de sina gamle hjeltar om bistånd i den stora frihetskampen.

I Messenien bibehöllo sig likaledes Nestors afkomlingar uti Pylos; och om Sparta, som var en obefästad stad, föll för eröfrarnes magt, synes det likväl, som om desse dröjde länge, innan de lemnade den öfre delen af Evrotasdalen. Oförmögne att intaga en plats, skyddad af goda murar, förskaffade sig Dorerna en fast ort i dess närhet, hvarifrån de höllo staden i ständig oro, tilldess att hunger, öfverrumpling eller förräderi för dem öppnade portarne.

En af de vigtigaste följderna af alla dessa omhvälfningar var grundläggandet af kolonier på öarna i Ägäiska hafvet och på Mindre Asiens kuster. Vi skola längre fram utförligare sysselsätta oss med dessa nybyggen. Men äfven på sjelfva Peloponnesos medförde den doriska eröfringen verkningar, hvilka qvarstodo under hela den följande historiska utvecklingen. Blott en del af de besegrade utvandrade, nemligen de kungliga eller aristokratiska familjerna, och nästan öfverallt med undantag af Elis, hvarest sammansmältningen var fullständig, qvarstodo de båda folken emot hvarandra, det ena såsom herskande, det andra såsom beherskadt. Denna blott yttre förening mellan ett eröfrande och ett underkufvadt folk gaf öfverallt, hvarest den egde rum, upphof till en aristokratisk styrelse. Man återfinner densamma i Thessalien, i Böotien och till och med i Athen, ehuru man vanligen studerar den blott i Sparta, emedan olikheten emellan de båda folken och det enas underkufvande af det andra i denna stad blef sjelfva författningens grundval.

En mägtig aristokrati och ett underkufvadt folk är hvad grekiska historien i det elfte århundradet före vår tideräkning har att uppvisa. Härutinnan återfinner man orsaken till alla inre slitningar i Grekland ända till dess sista dagar. Grekiska folket har två stora representanter, Sparta och Athen, det förra utvecklar aristokratien i all sin stränghet, det senare gynnar det oinskränktaste folkvälde. Men innan vi öfvergå till det närmare betraktandet af dessa båda [ 231 ]storartade typer för det helleniska folket, skola vi ännu uppehålla oss något litet vid den grekiska hjeltetidens samhällsförfattning, seder och religion.

  1. Romarne utsträckte detta namn, som hos Hellenerna sjelfve blott användes om en enda stam, till hela folket, liksom Fransmännen benämna alla Tyskar efter Alemannerna.