Den grekiska hjeltetidens samhällsförfattning och seder
| ← Dorerna |
|
Religionen under hjeltetiden → |
5. Den grekiska hjeltetidens samhällsförfattning och seder.
Det är från de gamla sagorna, isynnerhet Iliaden och Odysséen, som vi måste hemta vår kännedom om den äldsta grekiska tidens samhällsskick och seder. Den grekiska sagopoesien kan i allmänhet hänföras till två olika tidehvarf. De äldre sagorna måla det Grekland, som under en barbarisk tidsålder kämpar emot fysiska svårigheter och skogarnes vilda djur, emot de starkares rofferi och de mägtiges våldsgerningar. Det är Heroernas tid. De senare sagorna åter visa oss ett mer civiliseradt samhälle, ett mer stadgadt lefnadssätt, kungliga ätter med ett visst inflytande och i stället för inre kamp en allmän förening för ett gemensamt företag, enheten trädande i stället för oordningen, den allmänna fosterlandskärleken höjande sig öfver det enskilda hatet. Man ser med ett ord i stället för fiendtliga stammar ett folk, hvars särskilda delar trojanska kriget med hvarandra förbundit. Under den första perioden fortsättes tydligen kampen mellan Pelasger och Hellener; under den senare är Hellenernas seger tryggad och nationens enhet åstadkommen. Den grekiska karakterens oberoende visar sig redan. Det fins inga skatter. Ädlingar äro de starkaste och tappraste. Emedan de ega dessa egenskaper, tror man dem vara gudarnes afkomlingar och skänker dem vördnad och lydnad. Men detta ursprung kan hvar och en göra anspråk på, som bevisar det genom sitt mod. Mellan folket och ädlingarne fins inga oöfverstigliga gränser. Ingen kan lefva ett lätjefullt lif på sina förfäders ära. Liksom hos de gamle Skandinaverna tillhör allting den tappre. Oaktadt den förmenta härkomsten från gudarne, förskaffar sig mannen sin plats i samhället genom sin styrka, liksom han gjorde senare genom sitt förstånd. Huru långt har man ej redan aflägsnat sig från den orörliga Orienten? Det är en ny civilisation, som håller på att födas, ett nytt lif för menskligheten är i sin begynnelse. I Orienten, hvarest gudarne regerade, måste allt förbli orubbligt, liksom gudomligheten sjelf. Här är det menniskan som herskar, allt blifver rörelse, passion, djerfva ansträngningar. Promethevs har krossat sina kedjor och från himlen röfvat elden, lifvet, tanken.
 |
 |
| 81. Spinnerska. Från en grekisk vasmålning. |
82. Grekisk qvinna med tapisseriarbete. Från en grekisk vasmålning. |
De gudarnes afkomlingar, åt hvilka Zevs lemnat spiran, och som lemna den i arf åt sin äldste son, äro i sjelfva verket ej annat än folkets krigiska öfverhufvuden. De antaga titeln konung, och de mägtigaste hafva såsom palats, hvarest de vid förefallande behof innesluta sig sjelfve och sina skatter, någon af dessa fasta orter, som Pelasgerna lemnat dem i arf, eller som de efter deras exempel byggt. Men desse konungar rådfråga vid hvarje vigtigare angelägenhet de ädlingar, som omgifva dem. Om de utöfva domsrätt, så göra de det i samråd med de ålderstigne och vise. Deras inkomster bestå af frivilliga gåfvor, afkastningen af deras landtgårdar, en större del af krigsbytet och vid offren en dubbel portion af offerdjurens kött. De hafva ej något annat tecken för sin värdighet än spiran, någon annan bevakning än härolder och innehafva vid allmänna sammankomster den förnämsta platsen. Man finner ej något spår af den dyrkan, af den krypande ödmjukhet, som Orientens konungar fordra.
Från en målning på en Lekythos (oljekruka), funnen i Athen.
Om uti Iliaden Agamemnon, konungarnes konung, synes hafva en temligen stor magt, så är orsaken den, att ett krigståg, företaget till fjerran land, och en farlig kamp fordra en större enhet uti befälet. Dessutom förenade Agamemnon med sin titel styrkan, hvilket på den tiden betydde det mesta. Liksom han sjelf var en af de tappraste, voro äfven hans soldater de talrikaste. Man ser likväl, huru Achillevs trotsar honom och Thersites smädar honom. Hvilken ställning hjeltetidens konungar intogo, då de blifvit nedböjde af årens tyngd, finner man i Odysséen, om man betraktar Laertes. Nestor hade blott minnet af sina forna bedrifter och sin klingande vältalighet att tacka för sitt fortfarande inflytande.
Efter en antik bröstbild i British Museum.
Hvad beträffar ädlingarne eller de gode, de rättvise, såsom man kallar dem, äro de afkomlingar af vissa med gudarnes gunst synnerligen omhuldade familjer, och som derför liksom i arf erhålla styrka, tapperhet och vältalighet, eller med andra ord, de hafva förvärfvat sig sitt adelskap genom sitt mod och bibehålla det genom sina bedrifter. Deras företrädesrättigheter bestå i deras anspråk på den farligaste platsen på slagfältet, i rättigheten att kämpa med de tappraste bland fienderna, liksom de i fredstid innehafva befattningar, af hvilka de skörda mer heder än fördel. Sin ledighet egna de åt, krigiska lekar eller åhöra, om de ej sjelfva liksom Amphion och Orphevs spela på lyra och besjunga hjeltebragder, Rhapsodernas sånger, hvilka i likhet med de keltiska barderna och de nordiska skalderna höllos i stor heder; ty genom att bevara hjeltarnes stamtaflor, bevarade de också familjernas ära och ryktbarhet. Emellertid förakta dessa krigare icke heller det kroppsliga arbetet. Hephästos, en af gudarne, arbetade med sina egna händer och en af hjeltarne vid Troja prisas af Homeros såsom skicklig i alla slags arbeten, hvarföre han också synnerligen omhuldas af Athena. Odyssevs förstår att begagna yxan lika väl som lansen; han bygger sjelf sitt fartyg. Achillevs sysselsätter sig sjelf med alla anordningarna till den fest, hvarmed han hedrar Priamos, och skickliga skeppsbyggare hafva tillträde till konungarnes bord vid sidan af läkare och skalder.
Emellertid fortlefde denna aristokrati i århundraden. Den hade nemligen för sig icke blott folkets ärfda vördnad utan också sin rikedom. Herakles’ klubba och hans lejonhud voro ej längre tillräckliga för krigaren. Han måste förskaffa sig en krigsvagn, eldiga hästar och en fullständig rustning, som ofta var så dyrbar, att man ansåg den för en gudarnes gåfva, och så stark att hon, liksom fallet var med medeltidens riddare, förlänade sin innehafvare en oerhörd fördel öfver den obeväpnade mängden.
Under ädlingarne, hvilka bildade konungens råd och på slagfältet linien af stridsvagnar, stod den stora mängden af frie män och ännu lägre stodo slafvarne. De förstnämnde utgjorde vid alla vigtiga tillfällen folkförsamlingen, hvilken förenade sig omkring den krets af stenar, på hvilken konungen och de öfriga befälhafvarne hade sin plats. Om de ej togo någon direkt del i öfverläggningen, hörde de åtminstone alla vigtiga angelägenheter afhandlas i sin närvaro och inverkade genom sitt sorl af bifall eller ogillande på de beslut som fattades. Vi finna emellertid, så långt vi än gå tillbaka i den grekiska historien, bruket af folkförsamlingar och offentliga öfverläggningar. Nödvändigheten af att öfvertala, innan man befalde, skärpte folkets sinne; alla själsegenskaper höllos i ständig öfning, hvarigenom sålunda deras storartade utveckling möjliggjordes.
Detta folk, som redan var så fritt uti sin politiska författning, var det ännu mer uti sina religiösa inrättningar. Det hade inga prester, eller rättare sagdt ej något från öfriga samhällsmedlemmar afsöndradt presterskap, och ej några troslärorna bestämmande heliga böcker såsom Vedas eller Zendavesta. Konungen är den högste presten, det är han, som anställer de allmänna offren, utan att han derför anser sig beklädd med någon särskild helig karakter. Då han offrar för sitt folk, fullgör han ett offentligt uppdrag. Hvarje husfader är sin familjs prest.
Men vidskepelsen tillhör menniskans natur, och ännu har aldrig någon religionsform inskränkt sig till blott tillbedjan och tacksamhet gent emot det högsta väsendet. Alla folk hafva velat af locka framtiden de hemligheter, som hon alltid skall bevara, och alla hafva haft besvärjare och spåmän. Grekerna hade sina siare och tecknatydare, hvilka de satte i omedelbar förbindelse med gudarne, och hvilka de derföre med fullt förtroende rådfrågade. Sålunda hade templet i Dodona sina särskilda tjenare, och den delphiske Apollons gudasvar tolkades af hans prester. Orphevs åtföljde Argonauterna ej blott för att förljufva den långa resan genom sina sånger, utan äfven för att förklara gudarnes järtecken. De ryktbaraste tecknatydarne i forntiden voro Aniphiaraos hos de sju hjeltarne under det första kriget mot Thebe, Teiresias och hans dotter Manto hos Thebanerna och Kalchas, hvilken åtföljde Grekerna under det trojanska kriget. Vissa slägter ansågos till och med hafva ärftlig rätt till gudomlig uppenbarelse eller företrädet att vid fullgörandet af vissa religiösa bruk vara gudarne mer behagliga än andra. De utgjorde förmodligen en qvarlefva af gamla teokratiska familjer, hvilka revolutionerna beröfvat den verldsliga magten. Enligt den grekiska folktron var alltid någon viss gud stamfader till dessa vördade familjer.
Men dessa prestkollegier, hvilka, med uteslutande af alla oinvigde, utöfvade vissa presterliga förrättningar, såsom t. ex. Zevs’ prester i Dodona och Apollons i Delphi, bildade aldrig en särskild kast och spelade aldrig i denna sin egenskap någon politisk roll. Grekerna hade således lika litet någon kast af prester som af krigare.
Sederna voro enkla och utan prål, men hvar och en åtnjöt en i Orienten okänd frihet. Slafveriet fans knappast mer än till namnet. De som blifvit tagne i krig eller köpte, äro snarare tjenare än slafvar, Den gamle herden Evmäos hoppades, att Odyssevs, om han återvändt hem, skulle gifvit honom ett hus, ett fält och en hustru, och då han träffar sin herres son, kysser han hans panna och ögon. Den döende Alkeste sträcker sin hand till afsked åt sina slafvinnor.
Slafvens ställning är mild, qvinnans är hedrad. Det husliga lifvet är bättre inrättadt än hos de orientaliska folken, om man undantager Judarne, en säker underpant på, att det politiska lifvet skall få bättre, rättvisare och friare inrättningar. Månggifte är förbjudet, och om den grekiska qvinnan ännu förvärfvas genom köp, är hon likväl ej dömd till ett obemärkt och ensligt lif i ett harem. Åtminstone under den äldsta tiden får hon visa sig offentligen, längre fram synes hennes öde försämras. I Athen skall man innesluta henne i »gynaikeion» (qvinnornas bostad). Likväl skall det äfven då märkas ett framåtskridande i hennes ställning, ty den hemgift, som kommer att blifva hennes egen tillhörighet, skall betrygga hennes framtid. Liksom hjelten ej föraktar kroppsligt arbete, har qvinnan på sin lott de husliga göromålen. Till och med konungadöttrar gå till brunnarne för att hemta vatten, såsom den sköna Nausikaa. Andromache gifver foder åt Hektors hästar. Helena arbetar på broderier, och Penelope är sysselsatt med en väfnad för den gamle Laertes.
Emellertid är under denna tid, då styrkan och djerfheten åtnjuta största hedern, otrohet ej ett oförlåtligt brott. Helena, återkommen till Sparta, hedras af Menelaos fortfarande såsom maka och drottning. Om Andromache och Penelope äro mönster för äktenskaplig trohet, om Alkeste, Laudamia och Evadne dö för sina män eller ej vilja öfverlefva dem, så visa deremot Klytämnestra, Anteia, Phädra, Alkmene och alla andra qvinnor, som blifvit bortröfvade eller förförda af heroer eller gudar, hvilket öfverseende den tidens män hyste för de svagheter, som de sjelfve så ofta framkallat.
Oaktadt dessa ryktbara exempel voro familjbanden starka, fadersväldet vördadt till och med af söner, som uppnått mogen ålder. Desse dela arfvet efter fadern sinsemellan lika, ty den personliga eganderätten, som är grundvilkoret för all samhällsutveckling, var redan under dessa gamla tider erkänd. Om ett mord begås, betalas mansbot till och med af konungen, och om den mördades slägtingar vägra att mottaga densamma, måste mördaren fly undan för den hämnd, som eljest drabbar honom af familjen eller stammen, ty alla medlemmarne af denna taga del i den lidna förolämpningen.
Begåfvade med den lifliga inbillning, som lät den härligaste poesi så tidigt uppspira, med ett hjerta öppet för alla ädla känslor, älskade Greken ända till passion allt skönt. Långa måltider, dryckenskap och råa njutningar förekommo ej. Knappt hade han gifvit sin kropp en måttlig näring, innan han hängaf sig åt lekar, gymnastiska öfningar och dans. Då en främling visade sig vid hans dörr, blef han undfägnad utan någon närgången nyfikenhet, liksom han varit ett gudarnes sändebud. Detta gälde äfven den bannlyste, till och med den landsflyktige mördaren, »ty gästen och tiggaren komma från Zevs.» I sin vrede var han förskräcklig. På slagfältet skonade han ej ens den besegrade fienden, skymfade hans lik och öfverlemnade det åt gamarne. Men det finnes intet hat som ej blidkas, ingen hämnd som ej kan afvärjas genom skänker och böner. Med sin öppenhjertiga natur hade Greken behof af vänner. Hvarje krigare har en vapenbroder. Herakles och Iolaos, Thesevs och Peirithoos, Orestes och Pylades, hvilka vilja dö den ene för den andre, Achillevs och Patroklos ingingo dessa oupplösliga vänskapsband, hvilka gjorde den enes sjelfuppoffring för den andre till en helig lag. Tio år efter sin återkomst till Sparta inneslöt sig Menelaos ännu i sitt palats för att begråta de vänner, som han hade förlorat under Trojas murar.
Vid begrafningar satte man en obol mellan den dödes tänder, för att han skulle kunna betala den dystre färjmannen Charon för öfverfarten öfver Styx, och stundom i hans händer en honungskaka för att blidka den underjordiske hunden Kerberos. Kroppen insveptes, väl tvagen och insmord med välluktande ämnen, i den aflidnes skönaste drägt, hvarpå den döde, bekransad med blommor, utstäldes på en paradsäng. På tredje dagen bars han af sina anförvandter till sin begrafningsplats. I spetsen för liktåget gingo flöjtblåsare, hvilka spelade sorgmelodier; efter följde frivilliga eller legda gråterskor. Bruket att begrafva de döde efterträddes af deras förbränning, hvilken likväl i Sparta var af Lykurgos förbjuden, och såsom varande mer kostsam ej heller annorstädes i Grekland blef synnerligen allmän. Vid återkomsten från grafven intogs en måltid i den dödes hus eller hos hans närmaste slägting. I Athen varade sorgen i trettio dagar. På den tredje, nionde, och den trettionde anstäldes offer och libationer till den dödes ära. I likhet med bruket hos oss, lades blommor och kransar på de dödes grafvar (bild. 83, sid. 232). Vid mera framstående personers likbegängelse förekommo ofta täflingslekar.
Af Hesiodos och Homeros kan man få kännedom om, hvilka kunskaper och konster Grekerna under dessa gamla tider voro i besittning af. För jordens odling egde de ej annat än träplogar, liksom de af henne ej begärde annat än en riklig skörd af korn, några grönsaker, något hvete, litet vin och olja. Säden förmaldes på handqvarn; de afskurna drufklasarne torkades i solen, hvarefter de trampades i en vinpress; oljan användes dels såsom födoämne, dels för att insmörja kroppen. Den vanliga kosten bestod af kornbröd, grönsaker, färsk eller saltad fisk. Hvetebröd förtärdes blott på högtidsdagar och vid offertillfällen. Man förstod att klippa fåren och af ullen väfva tyg, man bearbetade koppar, mera sällan jern. Vapnen förfärdigades af brons och koppar. Man kände konsten att uppföra stora och fasta byggnader, men ej att hugga och bearbeta marmor. En ohuggen sten eller en illa tillyxad trästam förestälde uti templen gudarne, till och med kärleksguden och behagens gudinnor. Konstverken på Achillevs’ sköld äro skaldens skapelser. Musiken började utbildas; man hade under den heroiska tiden hört de välljudande tonerna från Amphions och Orphevs’ lyra; Achillevs förljufvade sin långa sysslolöshet genom musik.
Kentauren Cheiron hade upptäckt eller fått lära sig de helande egenskaperna hos vissa växter. Podaleirios’ och Machaons hela vetenskap bestod i kirurgiska operationer och yttre behandling. Asklepios (Äsculapius) sjelf förmildrade smärtorna genom sång och mystiska besvärjelser. Härigenom blef läkekonsten en del af religionen, och läkarne voro ett slags prester.
Oaktadt trojanska kriget och Argonauternas krigståg var sjöfarten och skeppsbyggnadskonsten ännu i sin barndom. Några stjernbilder såsom Stora och Lilla Björnen, Plejaderna, Hyaderna, Orion och Hundens Stjerna voro kände; men sjömannen vågade ej aflägsna sig från kusterna och uppdrog hvarje afton sin farkost på stranden. Jorden var fortfarande en ofantligt stor kropp, som Zevs hade upphängt i en guldkedja öfver underjorden, med oceanen såsom gördel. Men de geografiska kunskaperna utvidgades med hvarje dikt, som besjöng en hjeltes irrfärder, såsom Jasons, Odyssevs’ och Menelaos’. Rhapsoden eller sångaren, det lefvande ekot af den folkliga sånggudinnan, tog vara på alla berättelser, utsmyckade dem med sina egna skapelser, och genom sina sånger, hvari allting blandades om hvartannat, religion, sedelära och konst, på samma gång afmålade och undervisade han detta samhälle, visserligen ännu obildadt men ej rått, rikt på våldsamheter, men äfven på poesi, emedan det var naturtroget. Homeros och Hesiodos eller de arbeten, som blifvit samlade under deras namn, utgöra en sammanfattning af dessa gamla barders poesi, dock så att de återgifva två olika sidor af detta samhälle och liksom två olika åldrar af det grekiska folkets lif. Hesiodos, åkerbrukarens och handtverkarens värderade skald, eller heloternas poet, såsom han föraktligt kallades af Kleomenes, hvilken bannlyste hans poesi från Sparta och blott lemnade tillträde åt Homeros’ sånger, begynner sitt skaldestycke, »Verk och Dagar», med att prisa arbetet, hvarifrån han härleder alla dygder.