Religionen under hjeltetiden
| ← Den grekiska hjeltetidens samhällsförfattning och seder |
|
Sparta och Lykurgos → |
6. Religionen under hjeltetiden.
Vi känna blott den sista formen af den grekiska religionen, sedan tiden och reflexionen bragt i ordning de ursprungliga religiösa skapelsernas kaos. Redan Homeros, hvilken man länge betraktat som den renaste källan för den grekiska mytologien, har förlorat det djupa sinnet för den ursprungliga naturdyrkan och ser blott de yttre sinnebilderna, hvilka föresväfva honom midtigenom de snillrika eller lysande, stundom till och med om vanvördnad mot gudarne vittnande dikterna.
De äldste Grekernas religion var ursprungligen en krass naturdyrkan. Spåren häraf qvarstå tydligt, äfven då den rika helleniska mytologien nått sin fulla utveckling. Vid sidan af sagorna om gudar och halfgudar återfinner man dyrkan af berg, vindar och floder. Agamemnon anropar i Iliaden de sistnämnde såsom stora gudomligheter, och Achillevs offrade till en af dem sitt hår.
Pelasgerna hade likväl ej under sin långa vandring tappat bort alla de religiösa idéer, som de hade gemensamma med sina ariska bröder. Sålunda synas de, liksom Arkaderna i senare tider, hafva dyrkat det högsta väsendet utan namn eller bild. »De kände icke på länge», säger Herodotos, »namnet på någon gud». Bergens snöbetäckta spetsar tjente såsom altare åt Zevs, som var himmelens rena ljus. Då de ville närma sig honom, kallade de honom alla lefvande varelsers fader, Zevs Pater. Hans dyrkan var förherskande på tre af de ställen, hvilka historien antyder för oss såsom de tidigast befolkade, nemligen i Dodona i Epeiros, på Lykäon, det högsta berget i Arkadien, och på berget Dikte på Kreta.
Denna dyrkan utaf Himmelen var förenad med dyrkan af Jorden, hvilken man också kallade »Gemeter» (jordmoder), hvaraf sedermera Demeter, Romarnes Ceres. I Mantineia underhöll man på hennes altare en ständig eld, såsom på Vestas i Rom. Enligt de sånger, som sjöngos i hennes tempel, var hon kommen från Kreta; hon kom från ännu aflägsnare orter, ty hon är den kringresande gudinna, som låter skördarne uppspira under sina fötter. I Elevsis tillade man Thrakerna grundläggandet af hennes mysterier. Zevs, Apollon, Dionysos, Athena, Poseidon och kanhända Artemis hafva likaledes inkommit i Grekland från två håll, från norr och söder, från land- och sjösidan. Gudarne hafva naturligtvis följt samma dubbla väg som folket.
Två gudomligheter stodo i ett fiendtligt förhållande till himmelens gud. Chronos, Romarnes Saturnus (den fruktbara marken), hvars dyrkan tidigt försvann utom i Elis, hvilket gjorde att Demeters betydelse i samma mån tillväxte, och Hades (Pluton), hvilken från början ej var annat än underjordens konung, och hvilken man lätteligen gjorde till gud för de döde, som man nedsätter i jorden, sedermera till gud för de rikedomar, som man finner i jordens sköte. Man förstår, huru man på grund af denna första föreställning om Pluton kom att åt Jordens gud gifva till maka Persephone (Proserpina), en dotter till skördarnes gudinna.
Med den äldsta tidens religiösa åskådning sammanhänger äfven dyrkan af elden, som brann på den husliga härden och på gudarnes altare, eller den som på ett hemlighetsfullt sätt uppsteg ur jordens vulkaniska djup. Den förra hade sin personifikation uti Hestia (Vesta), den senare uti Hephästos (Vulcanus), hvilken var verldens store verkmästare, en arisk åsigt, som ej kom till utveckling i Grekland, men som man återfinner i de pelasgiska mysterierna på Samothrake. Hvad vi nu anfört, kan man anse såsom Pelasgernas bidrag till den helleniska religionen, och ofvannämnde gudar hafva dem att tacka för sin medborgarrätt i Olympen.
Efter en antik bröstbild i British Museum.
Phenicierna från Sidon utbredde kännedomen om sin skyddsgudinna, Astarte eller Aphrodite (Venus), hvars bild prydde framstammen af deras fartyg, hvilket Grekerna på ett poetiskt sätt uttryckte, då de sade, att Aphrodite, född af hafvets hvita skum, uppstigit ur de salta vågorna. Från Askalon öfvergick hon till Cypern och derifrån till ön Kythera, hvarest Phenicierna byggde henne ett tempel. Men hennes dyrkan utbreddes blott långsamt. Under den homeriska tiden var den ännu långt ifrån allmän.
Tyrierna, hvilka efterträdde Sidonierna i herraväldet till sjös, utbredde i sin ordning dyrkan af sin nationalgud, Melkart, hvilken Grekerna sammanblandade med Herakles.
Poseidon eller Neptunus, hafvets gud, hvilken älskar offer af menniskor och hästar, torde vara en af landets äldsta gudomligheter, utan tvifvel införd af Grekerna i Asien och på öarna, tillsammans med Rhea, den phrygiska Kybele, och Pallas Athena (Minerva), hvilken till sinnebild hade oliven, som var inhemsk på Asiens kuster. Delphi, Olympia och Athen synas ifrån början hafva egnat Poseidon en trägen dyrkan, och Jonerna betraktade honom såsom sin nationalgud. Deremot åtnjöt han föga heder hos Dorerna, undantagandes i Korinth.
Pallas Athena var ifrån början ej sinnebilden af de sedliga egenskaper, hvilka hon sedermera representerade, utan en personifikation af vattnet, hvilket gjorde, att hon stod i ett nära samband med Poseidon, likväl ej genom äktenskap, ty, ofruktsam såsom den salta böljan, förblef hon alltid jungfru. Sedan blef hon den krigiska gudomlighet, som Homeros framställer såsom skyddande hjeltarne under slagtningens hvimmel, genom att betäcka dem med sin ägid. Men såsom det rena vattnets och den eteriska luftens gudinna blef hon också kyskhetens och den sedliga renhetens.
Efter en antik bildstod i Louvren.
Dionysos (Bacchus), vinrankans gud, som först uppträder på ön Naxos, och hvilken Thrakerna i alla tider tillbådo, Artemis (Diana), med sin vilda, mannamördande dyrkan, hvilken i Ephesos hade en ryktbar helgedom och i Tauris fruktansvärda altaren samt Ares (Mars), den vilda stridens gud, hvilken troligen var Thrakernas förnämsta gudomlighet, äro tydligen af främmande ursprung.
Efter en antik bildstod i Vatikanen.
Men den mest betydande af dessa religiösa nyheter var det långsamma införandet i Grekland af Apollons dyrkan. Denne Gud synes stå i samband med Poseidon. Båda två arbeta på uppbyggandet af Trojas murar; båda två äro stora gudomligheter på den asiatiska kusten, och det är en öbo, Minos från Kreta, hvilken öfverallt för med sig dyrkan af Zevs’ son. I Grekland var Apollons dyrkan ännu icke allmän på tiden för trojanska kriget, men han hade der två heliga orter: Tempedalen och ön Ortygia (Delos). Ett tredje ställe för Apollons dyrkan, hvilket i ryktbarhet öfverträffade de båda andra, var det som Kreterna ansågos hafva uppfört i Krissa vid Korinthiska viken, och som man sedermera flyttade till Parnassos, hvarest naturen var mer storartad och läget skänkte större trygghet åt prester och pilgrimer. Då Dorerna från Olympos slogo sig ned i grannskapet af Phokis, omfattade de med vördnad de båda helgedomarne i Delphi och Tempe, och hvarje år gick en helig procession från det ena stället till det andra.
Apollon hade sålunda blifvit en stor gudomlighet för båda hälfterna af den helleniska verlden: på Delos för Jonerna, i Delphi för Dorerna, Under inflytandet af de idéer, som äro fästade vid hans dyrkan, sprider sig en högre civilisation och en ny tid inträder i det grekiska lifvet. Samhället får en bättre inrättning, stadslifvet en högre utveckling, och tempel resa sig åt gudarne. Sång och musik efterträda den förra råheten. Gudarne närma sig menniskan och uppenbara för henne sina planer genom siarnes röst, ty Zevs hade gifvit Apollon den gudomliga inspirationen. Sederna förmildras. Den brottslige dömes ej mer till en säker död, och brottet upphör att vara ett ärftligt lyte, som måste straffas in på den brottsliges afkomlingar. Försoningen kan utplåna synden, och ångern bryter Erinnyernas hämnande magt. Det är harmoniens, ljusets, bildningens och nådens verld, som efterträder oordningen, mörkret, våldet och förskräckelsen, hvilka förut hafva herskat. Delphi är medelpunkten för detta nya lif, och derifrån utsprider guden bland det helleniska folket poesi, musik och konst.
Alla de helleniska stammarne tillegnade sig Apollons dyrkan, och vid foten af hans altaren samlades till gemensam bön, i gemensam tro, såväl den joniske, som den doriske mannen. Sparta företog ingenting utan att i Delphi rådfråga hans orakel, och Athen hedrade honom gemensamt med hela Jonien på Delos genom högtidliga fester. Milesierna införde Apollons dyrkan i alla sina kolonier ifrån Naukratis på Nilens strand till Tauris vid Svarta hafvet. De öfriga gudarne voro gudomligheter för särskilda städer, Apollon och Zevs voro de store nationelle gudarne.
Man har påstått, att de pelasgiska gudalärorna, ett eko af orientens stora teologiska system, bevarades uti mysterierna. Så är nog ej förhållandet. Mysterierna hafva troligtvis ett mycket senare ursprung och skiljde sig mindre till innehållet än till formen från den allmänna folkreligionen. Den senare inneslöt ej sina gudar uti en otillgänglig helgedom, hon ville se och vidröra dem.
»Menniskan skapades efter Guds afbild», säger Genesis, och hon förklarar våra nuvarande ofullkomligheter genom berättelsen om den första menniskans fall. Den grekiska religionen skapade sina gudar efter menniskans afbild; hon försåg dem blott med öfverlägsnare egenskaper. Ares var starkare, Apollon skickligare, Aphrodite skönare, än de som egnade dem sina offer. Uti denna olika utgångspunkt för den hebreiska och grekiska religionen låg ifrån början striden emellan de olika slagen af civilisation, hvilka från dem utgått.
Anmärkas bör dessutom, att enligt den helleniska gudaläran gudarne ej äro verldens skapare, utan blott dess styresmän. Det fans en tid, då de ej voro. Söner af himlen och jorden hafva de funnit verlden färdig före sig och föreställa dess olika och förgängliga krafter. Derföre äro de ej heller mer nödvändiga och eviga, än de företeelser, för hvilka de äro ett uttryck. »I skolen dö», säger Promethevs till dem, »och folken skola en gång få höra en röst, som utropar: Gudarne äro döde!»
Gudarne uti den homeriska Olympen erfara glädje och smärta och stå i ständig förbindelse med jordens invånare. Hvarken deras åsyn eller deras magt var synnerligen fruktansvärd; de hade alla den menskliga naturens brister, alla dess passioner, vreden, hatet, våldsamheten. Apollon och Poseidon voro Laomedons slafvar. Under striderna vid Troja blefvo Aphrodite, Ares, Pluton, Hera, sjelfva Olympens drottning, sårade af dödlige. »Deras blod flyter» säger Homeros, »men ett blod, som är egendomligt för gudarne, liknande morgonrodnaden, ett slags gudomlig ånga; ty gudarne, som hvarken nära sig genom Demeters gåfvor eller Dionysos’ skänker, hafva ej ett jordiskt vanligt blod såsom vårt; men de ega också odödlighet.»
Dylika gudar kunde ej hafva annat än ett svagt och begränsadt välde. En stads gud var ej en annans. Pallas herskade i Athen, Demeter i Elevsis, Hera i Argos, Apollon i Delphi, Dionysos i Thebe, Aphrodite på Cypern. På andra ställen erhöllo de ej synnerligen stora hedersbetygelser och voro till och med stundom föremål för likgiltighet. »Jag fruktar ej detta lands gudar», säger härolden i »De skyddsökande» af Äschylos, »ty jag har dem hvarken att tacka för lifvet ej heller för den ålder, jag redan uppnått.» Deraf dessa afundsjuka, oförsonliga gudomligheter, af hvilka hvar och en hade sitt älsklingsfolk och ansåg alla andra för fiender. Alla Trojanernas olyckor förskrefvo sig, enligt skalden, från Heras och Pallas’ vrede mot Paris, och Poseidon hämnades på dem för Laomedons svek. Häraf också den förening af religiösa bruk, som åtföljde föreningen mellan folken. Städer, som stodo i ett vänskapligt förhållande, skickade hvarandra utomordentliga sändebud på fädernegudarnes högtidsdagar.
Den religiösa känslan förlorade på denna söndersplittring af gudomligheten och detta gudarnes neddragande i de menskliga passionerna, men poesien vann derigenom en rik utveckling. Då hvarje gudomlighet hade sina skalder, så ökade dessa, på samma gång de troget följde de allmänna dragen i den ifrågavarande gudens historia, denna med tusen biomständigheter, hvilka under århundraden gåfvo rika ämnen åt folkfantasien och teatern.
Likväl bevarade denna mytologi, hvilken personifierade alla företeelser inom den sinliga och längre fram äfven inom den sedliga verlden, alltjemt spåren af de orientaliska gudaläror och af den naturdyrkan, hvarifrån den ledde sitt ursprung. Dess gudar voro till en viss grad fortfarande identifierade med naturkrafterna. Zevs var icke blott Olympens herre, Heras gemål, hjelten i månget äfventyr, han var också den skapelsen omgifvande lufthimmelen. Apollon, poesiens och konstens gud, var tillika solen sjelf, och Poseidon oceanen. Talrika gudomligheter voro än sammanblandade med det element, öfver hvilket de herskade, och än skilda från detsamma, för att antaga menskliga former och menskliga passioner, befolkande floderna, skogarne och bergen. Sålunda var Najaden på samma gång sjelfva källan och den kyska, skygga gudinna, som dolde sig inuti den mörka grottan.
De gudomligheter, som räknade de flesta tillbedjarne, voro Olympens tolf store gudar, hvilkas välde och verksamhet senare tiders religionslära sökte begränsa och bestämma. Sålunda blef Zevs öfverguden och hela det helleniska folkets beskyddare; Hera (Juno) himladrottningen; Poseidon vattnets beherskare; Phoibos Apollon solguden och bildningens målsman; Pallas Athena vetenskapens och qvinnoslöjdens beskyddarinna; Aphrodite skönhetens gudinna; Ares krigets gud; Hephästos eldens och de mekaniska konsternas gud; Hestia härdens och de husliga dygdernas beskyddarinna; Demeter skördarnes gudinna; Artemis månens och jagtens gudinna; samt Hermes (Mercurius) gudarnes budbärare, hvilken beskyddade handeln och förlänade vältalighet.
Men det fans dessutom många andra gudar, såsom Hades eller Pluton, underjordens beherskare, Dionysos och Asklepios, samt dessutom alla fältens, skogarnes och vattnens gudomligheter. Hit hörde Pan, Satyrerna, Dryaderna, Najaderna, Okeaniderna, Nereïderna och de flöjtspelande Tritonerna, Äolos och vindarna, Muserna (bild 88, sid. 248) och Moirerna (ödets gudinnor) m. fl. Den grekiska polyteismen, hvilken till gudar förvandlade naturens företeelser och menniskans passioner, ökade till följd af sin natur gudarnas antal i oändlighet. Likväl förenade Zevs, hvilken genom en rynkning af sina ögonbryn kom hela verlden att darra, omkring sig i Olympen de stora gudarne såsom sin familj och sitt råd. De lydde hans befallningar, men sjelf var han underkastad ödet, en blind och oförsonlig gudamagt, tillskapad för att förklara det oförklarliga, för att göra det obegripliga begripligt. Från dessa dunkla begrepp om ett högsta väsen skola filosoferna härleda idéen om en enda Gud, för hvilken dock de grekiska folkslagen länge skola vägra att uppoffra sina lokala gudomligheter.
En religion, som underkastade gudarne alla menskliga svagheter, skulle hafva utöfvat ett ringa inflytande på sederna, om dessa Olympens gudar, som voro så mycket sysselsatta med sina nöjen, sin vrede och sin hämnd, ej tillika i den folkliga föreställningen varit rättvisans uppmärksamme väktare. De ingåfvo ej kärlek, en kristlig känsla, som för hedendomen var obekant, men en helsosam fruktan; de ansågos vaka öfver edernas helgd, och deras altaren voro en okränkbar tillflyktsort för skyddsökande. Den gudomliga hämndens dystra och obevekliga tjenarinnor, Erinnyerna förföljde de brottslige såsom lefvande eller döde. Med håret genomflätadt af ormar, den ena handen beväpnad med en gissel af huggormar, den andra med en fackla, injagade de förskräckelse och ångest. Den gudlöse, som vågade intränga i deras helgedom, greps genast af ett vildt raseri.
Erinnyerna, utgörande rysliga personifikationer af samvetsqvalen, voro i hög grad nödvändiga för att gifva sedlig helgd åt en religion, hvilken var så litet utvecklad angående lifvet efter döden. Visserligen väntades de brottslige af straff i underjorden, liksom de rättfärdige der fingo belöning; men huru ofruktsam är icke Grekernas storartade fantasi, då det gäller att beskrifva glädjen i detta dystra rike! På de elyseiska fälten bland skogar med frukter och blommor fortsätta de lycksaligas själar att under en evig vår njuta de fröjder, som de älskat på jorden. Minos fortsatte sitt domarekall der, liksom på ön Kreta, Nestor berättade sina bedrifter, Teiresias lemnade orakelsvar till och med åt de lefvande, som vågade nedstiga i underjorden, och Orion jagade vilda djur, men alla saknade lifvet. »Trösta mig ej öfver döden», sade Achillevs’ skugga åt Odyssevs, »jag skulle hellre vilja odla jorden i någon fattig landtmans tjenst, än herska här öfver alla de dödes skuggor.»
Hesiodos vet i denna punkt ej mer än Homeros. Hans odödliga hjeltar njuta i frid af sällheten på de lycksaliges öar vid stränderna af den djupa oceanen. De skörda tre gånger om året honungsljufva frukter på evigt blomstrande träd. Men äfven denna odödlighet tillhör blott hjeltarne; hvad den stora hopen beträffar, får han nöja sig med det mått af lycka och olycka, som gudarne under lifvet beskära. Dock finnes det en gemensam ansvarighet för alla medlemmarne inom samma stat, samma familj. Sönerna skola straffas eller belönas intill tredje led för sina fäders fel eller dygder, folken för konungarne, konungarne för folken. En enskild mans brott kan medföra hungersnöd eller pest.
Dessa åsigter tillhöra ej blott den homeriska tiden, utan återfinnas ännu hos Äschylos och Herodotos. Om Grekerna sålunda blott hade en dunkel och oredig föreställning om ett tillkommande lif, så trodde de deremot på en omedelbar och ryslig mellankomst af gudarne i det närvarande lifvet.
Men dessa gudar kunde blidkas genom fromma gåfvor, vinutgjutelser och böner, genom löften och offer, under de äldre tiderna någon gång bestående af menniskor. Om doften af de på altaret brända offerdjuren för gudarne var en angenäm lukt, så berodde detta på, att den uppoffring, som den bönfallande gjorde af en del utaf sin egendom, bevisade ett ödmjukt och ångerfullt sinne. Guden tillät för öfrigt sina dyrkare att sätta sig ned vid den festmåltid, som var honom beredd, och med honom dela offret. Ett offer var en helig måltid, ett slags religiös förening mellan guden och hans tillbedjare. Till gudens heder förtärde man så mycket som möjligt af det heliga köttet, offerkakorna och vinet.
Det fullständigaste, men tillika det sällsyntaste, var det offer, som förbehölls guden ensam och som helt och hållet uppbrändes, hvaraf dess namn »holokaust»; det högtidligaste var den så kallade hekatomben, som bestod af 100 kreatur. Den fattige, som ej hade några offerdjur att erbjuda, frambar små bilder af bakade kakor. En rik Thessalier offrade i Delphi 100 oxar med förgylda horn; en fattig medborgare från Hermione närmade sig altaret och ditkastade en näfve mjöl. »Af de båda offren är det senare det angenämaste för guden», sade Pythia, Innan man närmade sig altaret, skulle man låta rena sig. Vid ingången till templet befann sig en prest, som bestänkte de ingåendes händer och hufvud med reningsvatten. En fullständigare rening erhölls genom neddoppning i ett slags dopfunt.
Yttre tecken tillkännagåfvo gudarnes vilja. Offerdjurens inelfvor, riktningen af lågan och röken vid offren, foglarnes flygt, drömmar, sände af Zevs, ovanliga ljud, ett tillfälligt sammanträffande af menniska och djur, tillfälligtvis uttalade ord utgjorde förebud för framtiden.
Den grekiska Olympen var ej synnerligen aflägsen från jorden. Det afstånd, som skilde gudar och menniskor, förminskades ännu ytterligare genom myterna om halfgudarne eller heroerna. Grekerna gåfvo denna benämning åt söner af gudar och menniskor eller ock åt män, som blifvit ryktbara genom sina bedrifter eller de tjenster, de gjort menskligheten, och de dyrkade dem genom böner och hedersbetygelser; de ansågos såsom skyddsandar, hvilka vakade öfver sina tillbedjare, bistodo dem i olyckan, sände dem profetiska drömmar och lade sig ut för dem hos de stora gudomligheterna. Dylika heroer voro icke blott Herakles, Thesevs, Jason m. fl., utan äfven hufvudmännen för utvandringar, grundläggarne af städer och familjers eller korporationers skyddsherrar. Hvarje stad, hvarje samhälle hade sina heroer, liksom det hade sina gudar. De tio stammarne i Athen dyrkade såsom halfgudar dem, hvilkas namn de buro. Det motsvarade katolikernas, helgondyrkan; på senare tider uppdrog man vanligen åt oraklet i Delphi att utföra »kanonisationen» genom att anbefalla dyrkan af den nye guden.
Vid en ännu senare tidpunkt trodde man dessutom på demoner eller andar; hvarje menniska ansågs ega en sådan.
I sammanhang med det ofvanstående, vilja vi ytterligare tillägga några omständigheter, hvilka snarare tillhöra de följande århundradena,
1. Kalliope (hjeltediktens sångmö). 2. Klio (historiens). 3. Erato (kärlekssångens och mimikens). 4. Melpomene (tragediens). 5. Evterpe (musikens). 6. Thalia (komediens samt den landtliga och glada diktkonstens). 7. Terpsichore (dansens och korsångens). 8. Urania (stjernkunskapens). 9. Polymnia (lofsångens).
Från en antik basrelief på en sarkofag i British Museum.
än sago- och hjeltetiden, men till hvilka vi ej få tillfälle att ytterligare återkomma.
Det grekiska templet bestod, åtminstone i senare tider, af en vidsträckt inhägnad, som begränsade det heliga området, och som blott fick öfverskridas af dem, hvilka voro berättigade att deltaga i de allmänna offren. I midten höjde sig den egentliga helgedomen, hvilken inneslöt gudens bild och ofta bilderna af andra gudomligheter eller heroer, åt hvilka hufvudguden lemnade tillträde till sin boning; liksom nu för tiden helgonen hafva särskilda kapell uti de katolska kyrkorna. Nära ingången fans ett kärl, som innehöll reningsvatten hvilket genom salt bevarades från förruttnelse; uti förgården eller nedanför trappuppgången till helgedomen var altaret beläget, hvilket ursprungligen blott bestod af jord eller på hvarandra hopade stenar; men senare var det ofta af marmor och på sidorna försedt med reliefer. I Olympia och på några andra ställen utgjordes altaret af offerdjurens aska och tilltog sålunda årligen i storlek, tilldess det slutligen erhöll ofantliga proportioner i omfång och höjd.
I det inre af templen voro de skänker upphängde, som hemburits gudarne af städer, konungar eller enskilde medborgare, såsom tacksamhetsgärder för någon oväntad framgång eller ett underbart tillfrisknande. Ofta lemnades under gudens vård statens kassa eller den enskildes förmögenhet.
Funnet i Athen.
Till de dyrbaraste föremålen räknades reliker af heroer. Sålunda förvarades i Olympia Pelops’ axel, hvars vidrörande meddelade bot för vissa sjukdomar, och i Tegea Orestes’ ben, hvilka skänkte Tegeaterna seger, så länge de funnos qvar. Då de genom Lichas’ fromma list blifvit bortröfvade, egde Tegea ännu Medusas hufvudhår, hvilket, visadt ifrån murarna, var i stånd att skrämma en hel fiendtlig här på flykten.
Gudarnes bildstoder egde naturligtvis ej mindre underbara egenskaper. Så till exempel botade en bild för snufva, en annan för gikt. Heraklesbilden i Erythrä hade till och med återgifvit synen åt en blind, och hjeltens klubba hade i Trözen, då hon kommit i beröring med marken, blifvit förvandlad till ett olivträd. Det hände äfven, att gudabilderna betäcktes af svett, rörde på armarne, ögonen eller sina vapen; detta var stora järtecken. Uti dessa tempel, som voro härdar för den folkliga vidskepelsen, lefde och talade allting. Det fans till och med regelbundet återkommande underverk. På Andros förvandlades t. ex. vid hvarje Dionysos-fest vatten till vin.
Presterna, som voro de läraktiga verktygen eller de intresserade verkställarne af dessa underverk, voro på en gång medbrottslingar i de fromma bedrägerier och öfvertygade dyrkare af de underverk, de sjelfve utförde, och vunno, genom att låta gudarna tala, både anseende och välmåga. De emottogo icke blott en mängd dyrbara gåfvor utan också landtområden, hvaraf likväl inkomsterna skulle användas till templets underhåll och offrens upprätthållande. Delphi egde landsträckor, stora som en provins, och Diodoros från Sicilien talar om ett tempel, hvars prester på sina ängar hade bete för tre tusen oxar.
Genom böter, som tillerkändes gudarne, genom tiondedelen af krigsbytet och stundom äfven af jordens afkastning tillväxte tempelskatterna, så att templen ofta voro tillräckligt rika för att hålla bank, och utlåna penningar, för hvilka de togo hög ränta. Man finner likväl icke, att de grekiska presterna, i likhet med det katolska presterskapet, haft några betydliga rikedomar till sitt enskilda förfogande. Skälet dertill var, att dessa prester icke bildade ett från det öfriga samhället afskildt stånd, och att, då de flesta ibland dem tillika voro vanlige medborgare eller embetsmän och blott vid vissa tillfällen egnade sig åt presterliga förrättningar, rikedomarne, som under verldslig förvaltning blefvo fästade vid sjelfva templet, i stället för att blifva presternas heliga egendom, tjenade som hjelpmedel för staten vid trängande behof. Några af de grekiska presterna påminna likväl om våra munkar och representerade i Grekland den indiska askesen. »Mägtige Zevs», utropar Achillevs, »du som bor långt härifrån i det, kalla Dodona och har i ditt sällskap såsom dina tolkar Sellerna, hvilka ligga på den nakna jorden, och hvilkas fötter vattnet aldrig får rena.»
Liksom våra kyrkor under medeltiden, hade en stor del af de grekiska templen asyl- eller skyddsrätt. Den, som bar bindlar af ylle omkring sitt hufvud eller gröna qvistar i sina händer — tecken till olycka och till önskan att anropa gudarnes skydd — hade alltid rättighet att nedlägga desamma på altaret, bredvid hvilket han kunde sätta sig sjelf under gudens skyddande öga och hand. För honom voro de heliga lundarne, i hvilka presten ensam hade rättighet att intränga, en okränkbar fristad. Stundom följde honom fristadens beskydd äfven utom templet, och gäldenären eller slafven, som tagit sin tillflykt till det heliga området, qvarlemnade, då han utgick derifrån, sin skuld eller sin egenskap af träl. Alkmäoniderna voro under mer än ett århundrade utsatte för Athenas hämnd derföre, att de ej skonat Kylons vänner, som tagit sin tillflykt till hennes altare.
Den menniska deremot, som presten förbannade, ansågs bannlyst, och denna bannlysning hade ungefär samma verkningar, som den katolska kyrkans. Den kunde till och med drabba ett helt folk, hvilket då invigdes åt utrotning och förderf, liksom fallet i senare tider var med Albigenserna och Valdenserna.
Dessa voro de allmännaste dragen af den grekiska religionen. Vi hafva redan förut påpekat det ringa sedliga inflytande, som utöfvades af en religion, hvilken framstälde gudarne med de skamligaste laster, begående stöld och äktenskapsbrott, fulla af hat och hämnd, och som fördunklade rättsbegreppet genom att lagliggöra det orätta med exempel från dem, hvilka borde hafva varit en personifikation af det goda. Man måste gå ännu längre och uti densamma se en verksam orsak till det sedliga förfall, hvilket under senare tider på ett så bedröfligt sätt utvecklade sig.
