Sparta och Lykurgos
| ← Religionen under hjeltetiden |
|
Spartas eröfringar: Krigen mot Messenien, Tegea och Argos → |
Andra tidehvarfvet.
Från Heraklidernas invandring på Peloponnesos till de
persiska krigen.
1. Sparta och Lykurgos.
De Dorer, som tagit Lakonien i besittning, tilläto de infödde Lakonierna blifva qvar i landet, men gjorde dem till sina undersåtar. Några af dessa folkstammar försökte att afskudda sig det dem pålagda oket, men besegrades och bragtes till träldom samt benämndes Heloter[1].
Dorerna, som voro föga talrika och omgifna af fiender, förenade sig uti hufvudstaden Lakedämon eller Sparta; deraf deras namn Spartaner eller Spartianer. Då de ständigt behöfde vara på sin vakt emot de ursprunglige invånarne, nödgades de gifva sig en militärisk organisation och ständigt hafva vapen i hand liksom en krigshär, hvilken uppslagit sitt läger i ett fiendtligt land. Detta förhållande gaf anledning till Spartas egendomliga lagar, hvilka ingalunda uppfunnos af Lykurgos; han fann dem grundade i sitt folks ställning och seder och nöjde sig med att ordna och närmare bestämma desamma.
Angående såväl Lykurgos sjelf som hans lagar råder för öfrigt mycken ovisshet, hvilken den nyare forskningen ej kan anse sig hafva skingrat. Det följande är derföre mer att anse såsom tradition än såsom historia; detta gäller öfver hufvud om de flesta händelser, hvilka inträffat före persiska krigen. Man anser emellertid temligen allmänt, att Lykurgos föddes under det 10:de århundradet före vår tidräkning, och att han var andre sonen till konung Evnomos[2], hvilken mördades på öppen gata, då han trädde emellan vid ett slagsmål. Hans äldre broder Polydektes dog kort derefter, och Lykurgos blef nu konung, emedan brodern ej efterlemnat någon arfvinge. Polydektes’ enka födde emellertid kort derpå en son, men erbjöd sig att låta taga barnet afdaga på det vilkor, att Lykurgos toge henne till gemål. Han förkastade hennes grymma förslag och lät utropa sin brorson Charilaos till konung. De store, som voro förbittrade öfver Lykurgos’ kraftfulla styrelse under den unge Charilaos’ minderårighet, tvungo honom att gå i landsflykt. Han reste länge för att, besöka den tidens visaste män och studera främmande folks seder. På ön Kreta tog han genom skalden Thaletas kännedom om alla Minos’ lagar. Från Mindre Asien hemförde han Homeros’ sånger; de egyptiske presterna sägas också räknat honom bland sina lärjungar. Senare tiders Spartaner påstodo till och med, att han rest ända till Indien för att rådfråga Brahmanernas gamla visdom.
Likheten mellan Spartas och Kretas lagar är i ögonen fallande. Befolkningens indelning i slafvar, i besegrade, men med bibehållande af den personliga friheten, och i eröfrare, de sistnämndas indelning i tre stammar, de äldres öfvervägande inflytande och ett af gubbar bestående råd äro förhållanden, som återfinnas på Kreta. Men dessa förhållanden förefunnos hos alla doriska folk, till följd af likartade politiska kraf.
Vid sin återkomst efter en adertonårig frånvaro fann Lykurgos staden full af oroligheter. Folket insåg sjelft behofvet af en reform. Ögonblicket var sålunda gynsamt. För att gifva styrka och anseende åt sitt företag, rådfrågade han den delphiske Apollon, Dorernas nationalgud, angående sina planer. Pythia gaf sitt bifall och kallade honom Zevs’ vän. Stark genom detta stod, lyckades han få sina lagar antagna.
Alla Spartas olyckor härrörde från de misshälligheter, hvilka alstrades af den öfverdrifna rikedomen hos några få och de öfrigas ytterliga fattigdom. De båda partien söndersleto hvarandra under de besegrades ögon, hvilka utan tvifvel hoppades att en dag kunna begagna sig af dessa tvister, för att krossa sina förhatliga bojor. Det onda, hvaraf staten höll på att dö, var bristen på jemlikhet. Lykurgos trodde sig kunna bota detsamma genom att införa denna jemlikhet.
Grundvalen för författningen blef derföre den lika fördelningen af jordegendomen. Lakonien indelades i 39,000 lotter, af hvilka Lakonierna erhöllo 30,000 och Spartanerna 9,000[3]. De senares lotter voro betydligt större än de förres och utgjordes af den bästa jorden samt voro sinsemellan lika, om ej till utsträckningen, åtminstone till värde och inkomster.
Befolkningen bestod, såsom vi nämnt, af 3 klasser, Spartaner, Lakonier och Heloter. Spartanerna voro afkomlingar af de segrande Dorerna och lefde till sammans i Sparta, Lakonierna eller Periökerna utgjordes af de Achäer, som ej flytt med Tisamenes, af de främlingar, som beledsagat eröfrarne, och slutligen af Dorer, som af en eller annan orsak förlorat sin plats ibland de egentliga medborgarne. Heloternas ursprung hafva vi förut omtalat.
Periökerna (de som bo omkring staden utan att tillhöra den) odlade bergssluttningarne och kuststräckorna. De innehade »Lakoniens 100 städer», hvilka väl ingenting annat voro än vanliga byar. De hade inga politiska rättigheter, voro underkastade Spartanernas uppsigt i afseende på sina kommunala angelägenheter, betalte skatt, gjorde krigstjenst och egde blott den mindre fruktbara delen af landet. Eforerna hade rättighet att låta afrätta en Lakonier utan dom och ransakning. Deras ställning förmildrades likväl genom flera fördelar. De egde visserligen ej Spartanernas rättigheter, men voro ej heller underkastade deras stränga lefnadsordning. Industrien och handeln, som föraktades af eröfrarne, tillhörde dem. Då Sparta framdeles förskaffade sig en flotta, bemannades hon till en stor del af dem, och på denna väg uppstego de stundom till statens äreställen. Den ryktbare Lysander, Kallikratidas och Gylippos berättas hafva tillhört Periökernas klass; säkert är, att flere segrare i Olympia och en och annan konstnär utgingo från dem. På peloponnesiska krigets tid var all skilnad i utseende och språk mellan Periöker och Spartaner fullkomligt utplånad.
Heloterna voro talrikare än trälarne i någon annan grekisk stad, och de representerade slafveriet i sin fullständigaste form. Heloten hade två herrar: den Spartan, hvars jord han odlade, och Staten. Den senare eger att efter behag förfoga öfver hans vilja och lif; för hans särskilde herres magt är deremot en viss gräns utstakad. Denne kan icke döda eller sälja sina Heloter utom landet. Då Spartanen har ett enkelt och oföränderligt lefnadssätt, fordrar han af de Heloter, som odla hans jord, blott så mycket, som är nödvändigt för honom och hans familj; den öfriga afkastningen tillfaller trälen, hvilken deraf kan bilda sig en enskild förmögenhet. Allt hopp om frihet är honom ej heller betaget; han kan förvärfva sig denna genom tjenster i fred eller krig.
Ordet Helot skulle ej hafva blifvit uttrycket för hvad träldomen har rysligast, om Heloternas ställning helt enkelt varit sådan, som vi nu beskrifvit den. Men denna talrika och verksamma klass af menniskor höll Spartanerna i en ständig oro, och det är farligt för trälen att ingifva sin herre fruktan. Deraf härledde sig Spartanernas grymhet mot Heloterna, För att de genast skulle kännas igen, måste de alltid bära en egen drägt: de voro förbjudne att samla sig i större skaror och att sjunga spartanska krigssånger. Hvarje år lössläppte man emot Heloterna de unge Spartanerna, beväpnade med knifvar, för att gifva dem öfning i bruket af vapen och för att vänja dem vid blod. Alla de olycklige, som efter en viss timme anträffades på vägarne, nedstuckos. Denna spartanska menniskojagt är känd under namnet krypteia[4]. Stundom anstäldes afrättningar i stor skala. Thukydides berättar, att, då Sparta en gång trodde sig ha skäl att frukta ett uppror af Heloterna, uppmanade det offentligen alla dem, som genom sina föregående tjenster ansågo sig hafva förtjent friheten, att infinna sig, för att göra anspråk på den belöning, till hvilken de hade rättighet. De tappraste och de, som mest eftersträfvade friheten, instälde sig. Ibland hela antalet utvaldes 2000 såsom de värdigaste. I sin glädje samlade de sig med blomsterkransade hufvuden omkring templen, för att hembära sina tacksägelser åt gudarne. Kort derefter läto Spartanerna dem försvinna. Man erfor ej deras öde, men man återsåg dem aldrig. Aristoteles, hvilken man ej kan anklaga för alltför mycken mildhet mot slafvarne, säger: »Den barbariska behandlingen af Heloterna gör af dem lika många fiender och upprorsmakare.» De gjorde också oupphörligt uppror; vi skola få se dem härför begagna sig af hvarje fara, som hotade Sparta.
Utan Heloten skulle Spartanen ej kunna vara, hvad han är. Han strider, öfvar sig i vapen eller rådplägar; men, så snart han lemnat slagfältet, exercisplatsen eller rådet, är hans arbete slutadt. För att alltid hålla honom färdig att tjena sig, förbjuder staten honom all annan sysselsättning. När så är, är det nödvändigt, att Heloten arbetar för honom och gifver honom sitt uppehälle. Tag bort Heloterna, och det skall ej mer finnas några Spartaner, ty Lykurgos’ lagar skola förfalla, så snart yxan och spaden komma att ersätta lansen i dessa Dorers händer, så snart de glömma kriget för åkerbruket och handeln. Derföre qvarstod slafveriet såsom ett nödvändigt vilkor för Spartas tillvaro ända till dess sista dag.
Men Spartanen sjelf bibehåller blott på två vilkor sitt namn och sin ställning: han måste underkasta sig Lykurgos’ stränga lefnadsordning och för de offentliga måltiderna tillsläppa, hvad lagen af honom fordrar. Om han ej uppfyller dessa skyldigheter, beröfvas han sina rättigheter. Om man blott tager Spartanerna i betraktande, bildar Sparta ett demokratiskt samhälle, alldenstund alla Spartaner äro jemlikar, och hvar och en har del i styrelsen, vare sig såsom konung, rådsherre eller vanlig medborgare. Ser man åter på Sparta och dess välde i sin helhet, så utgör det en aristokrati, som närmar sig fåmannastyrelse. Så stor är skilnaden emellan den stora massan af landets invånare och det jemförelsevis lilla antal, som utöfvar styrelsen. Spartanerna voro indelade i tre stammar, Hylleer, Dymaner och Pamphyler, mellan hvilka det ej fans någon annan skilnad, än att den kungliga familjen tillhörde den förstnämnda.
Vid nytändningen hvarje månad sammanträdde folkförsamlingen, vid hvilken en af Herakliderna ej hade större lagligt inflytande, än den ringaste medborgare. Församlingen afgjorde utan öfverläggning genom att rösta ja eller nej de förslag, som framstäldes för henne. Det var först senare, som öfverläggningar och förändringar af förslagen förekommo. Senare uppkom äfven den lilla och den stora folkförsamlingen. Den förra sammanträdde för att välja embetsmän och prester, den senare för att afgöra de stora frågorna, såsom krig och fred, förändringar i författningen och tronföljden.
Öfver folkförsamlingen stod rådet, gerusian, en senat i ordets egentliga betydelse. Man fordrade af dess medlemmar hvarken börd eller förmögenhet; men ingen var valbar före 60 års ålder. Tillföljd af detta stränga vilkor, hvilket blott lemnade gamle män tillträde till senaten, erhöll den en viss egendomlig karakter, hvilken återspeglade sig i hela Spartas statskonst, i hvilken långsamhet, klokhet, en ofta öfverdrifven försigtighet och ett starkt misstroende både till menniskorna och lyckan voro de utmärkande dragen. Senaten utgjordes af 30 medlemmar, af hvilka en valdes inom hvarje af de 30 ober, hvari de 3 stammarne eller phylerna voro indelade. I detta antal voro konungarne inberäknade, hvilka representerade hvar och en sin obe, men för öfrigt ej hade något annat företräde än den afgörande röst, som konungen af Agidernas ätt egde. Rådet hade att öfverlägga angående de förslag, som skulle framställas för folkförsamlingen, att döma i brottmål och utöfva en del af de censorsgöromål, hvilka sedermera öfvertogos af ephorerna. Medlemmarne valdes på ett egendomligt sätt. Man lät alla de sökande gå förbi folket, hvilket helsade hvar och en af dem med mer eller mindre starka rop. Gubbar, som voro inneslutne i ett rum i närheten, hvarifrån de ingenting kunde se, antecknade dem, som erhållit de högljuddaste helsningarna, och desse förklarades för medlemmar af de gamles råd. De valdes på lifstid, voro oafsättlige och oansvarige, hvilket bidrog att gifva dem en aristokratisk karakter.
De två konungarne bibehöllos. Vi hafva sett, inom huru trånga gränser deras magt var innesluten. Genom att på detta sätt inskränka konungarnes magt, räddade Lykurgos konungadömet i Sparta, under det att det öfverallt annorstädes dukade under. Underkastade samma lefnadsordning som de vanlige medborgarne, skilde de sig dock från desse genom vissa företrädesrättigheter. De förde befälet öfver hären, åtföljde af en lifvakt, bestående af 100 man, och utom Lakonien utöfvade de en nästan sjelfständig magt. Om än deras offentliga företräden voro få, vördades de likväl djupt af folket såsom afkomlingar af Herakles. De hade äfven vården af oraklen och anstälde offer i hela folkets namn. Vid måltiderna erhöllo de en dubbel portion, för att kunna dela med sig åt dem, de ville hedra. Deras död medförde en offentlig sorg under tio dagar; deras tillträde till regeringen festligheter och ett upphäfvande af alla skulder till staten.
Vi skola härstädes ej uppehålla oss vid Ephorerna, hvilka äfven återfinnas hos andra doriska folk, och hvilkas embetsbefattning till en början tvifvelsutan var inskränkt till öfvervakandet af försäljningsplatserna, men sedermera så betydligt tillväxte, att de enligt Polybios tvungo konungarne att vörda dem såsom sina fäder. De voro fem till antalet och ombyttes årligen. Aristoteles låter detta embete uppkomma ett århundrade efter Lykurgos eller under konungarne Theopompos’ och Polydoros’ regering.
Hittills hafva vi icke sett något, som uteslutande tillhör Lykurgos eller Sparta, Lagstiftarens afsigt framträder bättre i de inrättningar, som röra det enskilda lifvet. Den grundsats, som genomgår dessa, tillhör hela forntiden. Medborgaren födes och lefver för staten. Hans tid, hans krafter, hans talanger tillhöra denna; men ingenstädes tillämpades denna grundsats så obevekligt som i Sparta.
Från en antik vasmålning.
All afyttring af den ärfda jordegendomen var förbjuden. En Spartan kunde hvarken köpa eller sälja jord. En fader hade ej rättighet att dela sin jordlott emellan sina arfvingar eller förfoga öfver den genom testamente. Han måste lemna den åt sin äldste son eller i brist på manliga arfvingar åt sin äldsta dotter. Sålunda voro en medborgares rättigheter såsom jordegare betydligt inskränkte. Men bibehölls jordlotternas antal orubbadt, måste man äfven söka att alltjemt hafva lika många medborgare. Desses alltför stora tillväxt hindrades derigenom, att man utsatte barn, som voro svaga eller vanskapliga. För att å andra sidan en för stor minskning ej måtte ega rum, stadgade Lykurgos straff för hvarje man, som lefde ogift. Hvarje medborgare, som ej har några barn, träffas af ett slags vanheder. Barnen äro också mer staten än föräldrarne tillhöriga. Redan vid sin födelse faller den unge Spartanen i händerna på staten, som afgör öfver hans lif eller död. Fadren skulle förgäfves söka rädda sin son, om han befinnes klen eller vanskaplig. Han utsättes i sådant fall på berget Taygetos. Sedan staten verkstält denna rysliga mönstring med dem, som böra blifva dess medlemmar, återlemnar han de söner, som bestått profvet, i fädernas vård, tilldess de uppnått sju års ålder. Derefter återtager han dem för alltid. De sättas genast under särskilda lärare och uppsyningsman. De öfvas i gymnastik, kapplöpning och fäktning, i allt, som kan gifva kroppen styrka och rörlighet, själen djerfhet och tålamod. Skodon användas ej; samma kläder brukas vinter som sommar; bäddarne utgöras af vass, som ynglingarne sjelfve få skära sig i floden Evrotas. För att tvinga dem att med list och skicklighet tillfredsställa sin hunger, erhålla de ej tillräcklig föda. Det är egendomligt att på detta sätt se stöld erhålla uppmuntran, men till följd af den gemensamhet i egendom, som rådde i Sparta, var det ej någon verklig sådan. Den, som låter sig ertappas, erhåller straff, icke för brottslighet, utan derför att han visat sig oskicklig. I krig skola de sedan mot fienden använda samma list, som de såsom barn utöfvat för att skaffa sig lifsmedel. En spartansk yngling hade en gång stulit en ung räf; då han såg någon komma, dolde han honom under sina kläder och lät hellre utslita sina inelfvor, utan att uppge en enda suck, än han ville förråda sig. För att härda ynglingarne mot lidandet och smärtan, underkastades de hårda prof. Så till exempel slogos de vid Dianas altare med spön, tills blod framsipprade. Detta var likväl på samma gång ett religiöst bruk. De funnos, som läto piska sig till döds, utan att med en rörelse eller ett ljud tillkännagifva någon smärta. De spartanske ynglingarne fingo äfven lära sig att blåsa flöjt och spela på lyra, att sjunga heliga hymner och krigssånger. Homeros, Tyrtäos och all manlig poesi, som upphöjer och stärker själen, höllos i stor heder. Den dygd, som näst fosterlandskärleken mest inskärptes hos dem, var vördnad för ålderdomen. Ingenting var heller mer nödvändigt i en stat, hvarest alla embetsmän utgjordes af gubbar. Man ansågs lyda gudarne genom att hedra dem, som de skänkt ett långt lif. I Athen sökte en gubbe en dag plats bland åskådarne på teatern, men fick förgäfves genomlöpa bänkraderna, utan att finna någon. Sändebud från Sparta voro närvarande och märkte det. De reste sig genast från sina platser och beredde honom rum. »Jag ser väl», sade den gamle, »att Athenarne förstå, hvad som är skönt, men Spartanerna ensamme utöfva det.» Likväl syntes dem en gammal man, som saknade barn, mindre vördnadsvärd. En dag infinner sig Derkyllidas, en befälhafvare med stort anseende, vid en sammankomst; en ung Spartan reser sig ej upp vid hans annalkande, såsom bruket var; den gamle krigaren förvånar sig deröfver. »Du har inga barn», svarade den unge mannen, »hvilka en gång kunna bevisa mig samma heder.» Och ingen tadlade honom.
Vid tjugu års ålder inträdde ynglingen i krigshären. Vid trettio års ålder blef han make och utöfvade sina medborgerliga rättigheter. Vid sextio års ålder var hans militäriska bana afslutad, och han sysselsatte sig från den tiden med statens angelägenheter och barnens uppfostran.
Äfven qvinnan var i Sparta underkastad en hård och sträng uppfostran. I stället för att vänja henne vid ett stillasittande lif och låta henne förrätta husliga göromål, lemnade Lykurgos dessa sysselsättningar åt slafvinnorna och fordrade af de unga Spartanskorna blott, att de en dag skulle kunna gifva staten kraftfulla barn. Derföre måste äfven de deltaga i gymnastiska öfningar, kapplöpning och brottning. De öfverlemnade sig åt dessa öfningar i de manliga medborgarnes närvaro och i så lätta drägter, att det enligt våra begrepp skulle anses sårande för anständigheten. Denna uppfostran, som gjorde dem friska och starka, gaf lyftning åt deras känslor och förökade deras mod. »I Spartanskor ären de enda qvinnor, som hersken öfver män», sade en gång en främmande qvinna till Leonidas’ maka. — »Det är derför», svarade hon, »att vi äro de enda, som föda män till verlden».
Sparta ville vara det uteslutande föremålet för sina barns tillgifvenhet; för att ej förlora någonting deraf, upphäfde det så vidt möjligt genom sina lagar fadrens kärlek till sin son; det ogillade till och med mannens kärlek till sin hustru. Det ansågs skamligt för en man att blifva sedd i sin makas sällskap eller på väg till eller ifrån hennes gemak. Den spartanska qvinnan behandlades likväl med vördnad, och under Spartas bästa dagar visade hon ofta en storhet och en ädelhet i karakteren, som sätter henne i jembredd med den romerska matronan. »Det är för kort», sade en ung soldat till sin moder, pekande på sitt svärd. — »Det hjelps med att gå fienden ett steg närmare in på lifvet», svarade hon. Vid underrättelsen om att hennes son hade blifvit dödad, utropade en Spartanska: »Jag visste, att jag hade födt honom dödlig!»
Liksom Lykurgos genom införande af stränga seder utestängde allt slags yppigt lefnadssätt, utestängde han också handeln, hvilken brukar hafva det senare i sitt följe. Främlingar skulle hafva medfört nya seder och nya föreställningssätt; tillträde till Sparta var dem derför förbjudet, med undantag af vissa dagar. En Spartan hade ej heller utan särskild tillåtelse rättighet att resa utomlands, och dödsstraff var stadgadt för den, som bosatte sig i främmande land.
För att bevara de enkla sederna, infördes äfven gemensamma måltider, uti hvilka hvarje Spartan, äfven konungarne, vid straff att förlora sina medborgerliga rättigheter, voro skyldige att deltaga, så vida ej den frånvarande var sysselsatt med ett offer eller uppehölls af en förlängd jagt. Dessa måltider voro enkla; hvar och en fick släppa till en lika stor del af kornmjöl, vin, ost, fikon och ett litet bidrag i penningar till öfriga saker, som kunde behöfva anskaffas. Den, som var för fattig att deltaga i detta sammanskott, blef utesluten. Hufvud- och älsklingsrätten utgjordes af den bekanta svarta soppan, bestående af i blod kokt svinkött och endast kryddad med ättika och salt.
Utom krig och krigiska öfningar äro Spartanens enda sysselsättningar jagt och samtal på offentliga ställen, hvarigenom han vänjer sig vid det sätt att uttrycka sig kort och innehållsrikt, hvilket har fått namn af lakonism. För öfrigt njuter han af den dyrbara sysslolöshet, hvilken han anser vara en fri mans företrädesrätt. Det berättas, att en Spartan, som under sin vistelse i Athen erfor, att en medborgare derstädes blifvit dömd till böter för sysslolöshet, i hög grad förvånade sig deröfver och begärde att få se den, som man straffade, derföre att han uppfört sig som en man, derföre att han visat ett rättvist förakt för sysselsättningar, som blott anstode slafvar.
Denna sysslolöshet och denna enformighet i lefnadssättet hindrade Spartanerna att erhålla detta böjliga, djerfva, uppfinningsrika, med allt främmande snart förtrogna sinne, hvilket tillhörde Athenarne. De voro vidskepliga till ytterlighet och förbryllades till och med af småsaker. Detta märker man till och med i krig: en belägring, hafvet, allt, som ej tillhör deras vanor, sätter dem i förlägenhet.
Spartanernas militäriska organisation har vunnit forntidens beundran. En sträng krigstukt, en fullkomlig subordination, en noggrann ordning, regelbundenheten i rörelserna, den storartade och fruktansvärda anblicken af dessa sköne män med allvarsamma och orörliga anletsdrag, af dessa med spjut besatta leder, af dessa skarlakansfärgade drägter, som krigarne bära, af deras hjelmar och sköldar af dunkelt glänsande koppar, af deras afdelningar, som rycka fram vid flöjternas toner, långsamt eller sakta, alltid oemotståndligt, allt detta aftvingar Xenophon följande utrop af beundran: »Man skulle kunna tro, att Sparta ensamt frambragt verkliga krigare, under det att krigskonsten qvarstannat i sin linda hos de flesta andra folk».
Lykurgos’ lagstiftning var i synnerhet egnad att åstadkomma hjeltar, och den frambragte äfven sådana. Att tjena fäderneslandet och dö för det var Spartanens, största ärelystnad. »Seger eller död» var hans stridsrop. Hedern var hans högsta lag. »Hvad som förtjenar att beundras hos Lykurgos», säger Xenophon, »är, att han förstått gifva företrädet åt en skön död framför ett vanhedradt lif. Denne store lagstiftare har sörjt för den tappres lycka och öfverlemnat den fege åt vanhedern.»
Det berättas, att Lykurgos, innan hans lagar blifvit antagna, låtit konungarne, rådets medlemmar och alla öfrige medborgare svära att deri ej göra någon förändring, innan han kommit tillbaka. Derpå begaf han sig bort, för att rådfråga oraklet angående sin lagstiftning. Apollon svarade honom, att Sparta skulle i ära öfwerstråla hvarje annan stat, så länge det bevarade hans lagar. Lykurgos skickade detta svar till Sparta, anstälde ett nytt offer, och, för att ej befria sina medborgare från den aflagda eden, ändade han frivilligt sitt lif genom att afhålla sig från alla födoämnen.
Från en antik marmorfris.
Den bästa förklaringen till Lykurgos’ lagstiftning är Spartas historia. Lykurgos hade — vi förena då under hans namn alla de lagar, som blifvit omnämnde, utan afseende på, om de alla kunna anses tillhöra honom eller icke — med ett sällsynt skarpsinne uttänkt allt, som kunde göra Sparta oföränderligt och dess författning odödlig. Men allting i denna verlden, som gör anspråk på evighet, har uti tiden en obeveklig och oemotståndlig fiende. Sparta trotsade honom under århundraden; men äfven der måste allting följa föränderlighetens lag. Så snart författningen med sina stela former ej längre förmådde göra sig gällande, blef Spartas förfall hastigt och ohjelpligt. Lykurgos hade velat trycka oföränderlighetens stämpel på såväl menniskan som jorden, såväl samhällsställningen som medborgarnes antal och förmögenhet; och likväl fans det slutligen ingen stat, hvarest olikheten i rikedom och rang var större, Han hade så godt som upphäft den enskilda förmögenheten, för att gifva allt åt staten; likväl kunde Aristoteles säga: »I Sparta är staten fattig, den enskilde rik och vinningslysten». Han införde en skräckregering emot Heloterna; och de höllo sina herrar i ständig fruktan. Han förbjöd guld och silfver, för att hindra bestickningen att insmyga sig i samhället; och efter Perserkrigen var falheten ingenstädes så vanlig, så skamlös. Han hade våldfört naturens lagar genom att till en viss grad göra qvinnor och barn till medborgarnes gemensamma tillhörighet; och Aristoteles klagar öfver Spartas lösa seder och ser uti dem en af orsakerna till dess fall. Han förbjöd Spartanerna att egna sig åt de sköna konsterna, med undantag af musik, dans och den allvarligare skaldekonsten; härutinnan lyckades han. Sparta förblef en barbarisk stat midt uti Grekland, en mörk punkt midt under den allmänna upplysningen.
__________
- ↑ Så lyder den vanligaste berättelsen härom. Somliga härleda ordet Heloter eller Heiloter från staden Helos, hvilken likväl ej intogs förrän efter Lykurgos; andra af grekiska ordet heliotes, fångar.
- ↑ Denne Evnomos anses för sonson till Evrypon, hvilken åter var sonson till Prokles och stamfader för Evrypontiderna; liksom Agis, en son till Evrysthenes, var stamfader för Agiderna. Dessa båda konungafamiljer regerade samtidigt i Sparta öfver 900 år.
- ↑ Så Plutarchos; lotternas antal uppgifves för öfrigt mycket olika. Detta förhållande jemte Herodotos’, Thukydides’, Xenophons, Platons och Aristoteles’ tystnad i denna sak har gifvit Grote anledning att tro, att någon jordfördelning aldrig egt rum; men denna åsigt bestrides af Manso, Schömann, Curtius m. fl. Att likväl ej all Spartas jord kunde fördelas på Lykurgos’ tid, faller af sig sjelft, då hela dess område ännu ej var eröfradt, och den ofvan i texten angifna siffran bör väl rättast hänföras till en senare, under konung Polydoros’ tid omtalad ny fördelning.
- ↑ Några författare se häri ingenting annat än en ytterst sträng polisåtgärd emot lösdrifvare och nattliga folksamlingar.