et gamla året sjönk uti sin graf:
Så går det till, förr’n man vet ordet af.
Om man att räkna hop sig företar,
Hvart år en massa utaf dagar har.
Och när man väl har traskat genom dem,
Så har man left trehundrasextifem.
Hvad som har händt på denna långa tid,
Det är hvad jag mig tänker fästa vid.
En riksdag hade vi, som hvar man vet,
Jag derför ej behöft att nämna det.
En kröning sågo vi, fast himlens sky
Oss tvang i regn att stå med paraply.
På kyrkomötet talte man och skref,
Och biskopsskruden undanpetad blef.
Af ångare vi fått en väldig mängd.
En klippa är i Norrström undansprängd.
Att Rydberg var för trångt, var jemt ett gnäll,
Då byggde herr Cadier ett Grand Hotel.
Palinska huset brann en vacker natt,
Och oskadd endast blef dansösens katt.
Fast med författare är tunnt och skralt,
Ett tryckeri man bygger kolossalt.
Molins fontän fick Stockholms största torg,
Och Uddman fick ett hus från Göteborg.
Vår lönförhöjning gillar jag komplett,
Blott min pension blir höjd på samma sätt.
Af korn och kärna ha vi rikligt fått,
Och derför ha vi också lefvat godt.
Vår tull gått upp i bredd med vår trafik:
Hvar menniska tycks nästan vara rik.
Nu sägs ej mer att gull är bara mull,
Då värdemätar’n blir det röda gull.
Vårt land rott upp sig, öfverallt man hör:
Vårt gamla Sverige skäms man nu ej för.
Och är min krönika ej nu korrekt,
Så får jag be mitt herrskap om ursäkt.
