Åtta kusiner/Kapitel 12
| ← Stackars Mac! |
|
Cosey corner → |
XII.
»DE ANDRA GRABBARNA».
Rose talade icke om för »de andra», vad som försiggått, och ingen »tjöt» över Mac. Han hade sitt samtal med doktorn och hämtade föga tröst därav, ty han fann, att »vad han fick göra», var ingenting alls, ehuru utsikten till att om allt gick väl, han längre fram skulle få återupptaga sina studier, gav honom styrka att bära det närvarandes bekymmer. Efter att ha beslutat sig för att göra detta uppförde han sig så väl, att alla blevo förvånade, ty ingen hade misstänkt den lugne vurmen för en sådan manlighet.
Gossarne togo ett djupt intryck av såväl den hemsökelse, som vilade över honom, som av hans sätt att bära den. De voro mycket snälla mot honom men inte alltid så värst förståndiga i sina försök att roa och muntra upp honom, och Rose fann honom ofta nedstämd efter en kondoleansvisit av klanen. Hon intog alltjänt sin plats som första sjuksköterska och föreläserska, ehuru gossarne på ett oregelbundet sätt gjorde sitt bästa.
Mac började snart tycka, att ingen kunde sköta om honom så bra som Rose, och Rose å sin sida började hålla av sin patient mycket, ehuru hon till en början ansett just denne kusin minst tilldragande av de sju. Han var inte artig och förståndig som Archie eller glad och vacker som prins Charlie eller fin och tjänstvillig som Steve eller lustig som »pysarne» eller smeksam och tillgiven som lilla Jamie. Han var sträv, förströdd, likgiltig i fråga om sin klädsel, bortkommen och ganska burdus, inte alls angenäm för en kräsen, skönhetsälskande flicka som Rose.
Men när tråkigheterna kommo över honom, upptäckte Rose många goda egenskaper hos denne sin kusin och lärde sig att känna icke blott medlidande utan även aktning och kärlek för stackars vurmen, som försökte vara tålig, modig och vid gott humör och fann det svårare, än någon anade med undantag av hans lilla sjuksköterska, som såg honom i hans dystraste ögonblick.
Sommarlovet var nu nästan slut, och den tid närmade sig, då Mac skulle bli lämnad utanför den lyckliga skolvärld, där han trivdes så väl. Det gjorde honom betydligt nedstämd, och kusinerna ansträngde sig att muntra upp honom, i all synnerhet en eftermiddag, när de alla tycktes få ett anfall av tillgivenhet. Jamie kom traskande med en korg björnbär, som han »plockat alldeles ensam», vilket även framgick av skråmorna på hans fingrar och fläckarna på hans läppar. Will och Geordie kommo med sina hundvalpar för att fördriva de långa timmarna, och de tre äldsta gossarne kommo för att diskutera base-ball, kricket och annat sådant, som var i hög grad lämpligt att påminna sjuklingen om vad han måste försaka.
Rose hade följt med farbror Alec ut och åkt, men hennes tankar voro hela tiden hos gossen, och så fort hon kom tillbaka, sprang hon upp till honom för att finna allt i ett tillstånd av största förvirring.
Valparna gnällde, småpojkarne lekte, och de stora gossarna pratade alla på en gång; rullgardinerna voro uppdragna, bären kringspridda, Macs skärm till hälften av, hans kinder blossande, hans humör retligt och hans röst den högljuddaste av alla, medan han disputerade med Steve om att låna ut vissa högt uppskattade böcker, som han icke längre kunde använda.
Nu var saken den, att Rose betraktade detta såsom sitt speciella konungarike och slog ned på inkräktarne med en energi, som gjorde dem häpna och med ens kom tumultet att upphöra. De hade aldrig sett henne ond förut, och verkan därav var häpnadsväckande och dessutom komisk, ty hon drev hela skaran av gossar ut ur rummet, som då en förtörnad liten höna försvarar sin avkomma. De små gossarne flydde hals över huvud ut ur huset, men de tre äldre drogo sig tillbaka till nästa rum och väntade där, i förhoppning att få förklara saken och be om ursäkt. Medan de väntade, iakttogo de genom den på glänt stående dörren, vad som försiggick, och gjorde — kort men uttrycksfullt — sina anmärkningar därom.
— Jag skall säga er en sak, gubbar — vi har inte varit på långt när tillräckligt hyggliga mot Rose, och det måste vi gottgöra på något sätt, sade Archie, som hade en mycket utvecklad manlig hederskänsla i fråga om att betala skulder, till och med till en flicka.
— Jag är förfärligt ledsen över att jag gjorde narr av hennes docka, när Jamie plockade fram den och när hon grät över den döda kattungen. Flickor är emellanåt sådana gäss och kan inte hjälpa det, sade Steve, som uppriktigt erkände sin överträdelse och var fullt redo att gottgöra den.
— Jag skall på mina knän be henne om förlåtelse för att jag behandlat henne, som om hon vore en barnunge. Men vad det gör henne ursinnig! När jag tänker rätt på saken, är hon emellertid endast två år yngre än jag. Men hon är så liten och nätt, att hon alltid förefaller mig som en docka. Och prinsen blickade ned från sin svindlande höjd av fem fot och fem tum, som om Rose varit en pygmé i jämförelse med honom.
— Den dockan har ett riktigt gott litet hjärta, och hon vet också, vad hon vill. Mac säger, att hon fattar somliga saker fortare än han, och mor tycker, att hon är en ovanligt rar flicka, ehuru hon inte känner till allt här i världen. Du behöver inte ta dig någon ton, Charlie, fast du är lång, för Rose tycker bättre om Archie än om dig, och hon sade, att hon gör det, därför att han bemöter henne med mera aktning än du.
— Steve ser så ursinnig ut som en stridstupp, men bli inte ivrig, min son, för det tjänar ingenting till. Alla tycker naturligtvis om hövdingen bäst — det bör de göra, och jag skall klå den, som inte gör det. Så lugna dig, dandy, och bättra dig själv, innan du slår ner på andra. Sålunda talade och sade prinsen med stor värdighet och fullkomlig godmodighet, under det att Archie såg blygsamt smickrad ut över släktingarnes goda tanke och Steve tystnade i känslan av att ha gjort sin plikt som kusin och bror. Det följde en paus, under vilken tant Jane kom in i andra rummet, i sällskap med en rikligt uppdukad tebricka, och redo att mata sin avkomma, enär detta var något, hon icke ville dela med andra.
— Om du har några minuter att avvara, innan du går, barn, vore jag dig tacksam, om du ville göra Mac en ny skärm, för den, han har, är det bärfläckar på, och han måste vara snygg, ty i morgon skall han gå ut, om det är litet mulet, sade mrs Jane.
— Ja, tant, svarade Rose så undergivet, att gossarne knappast kunde tro, att det var samma röst, som strax förut i sträng ton kommenderat: Ge er ögonblickligen i väg härifrån allesammans!
De hade icke tid att draga sig tillbaka utan opassande brådska, innan hon kom in i rummet och utan ett ord slog sig ned vid arbetsbordet. Det var lustigt att se de blickar, de tre stora pojkarne kastade på den lilla flickan, som satt där och trädde grönt silke på en nål. De ville alla ge uttryck åt sin ånger, men ingen visste, hur han skulle börja, och det framgick tydligt av Roses uppsyn, att hon ämnade hålla på sin värdighet, tills de vederbörligen förödmjukat sig. Tystnaden började bli tryckande, då Charlie, som besatt den borne syndabockens medfödda älskvärdhet, långsamt sjönk på knä framför henne, slog sig för bröstet och sade i förkrossad ton:
— Var snäll och förlåt mig den här gången, så skall jag aldrig mer göra om det!
Det blev svårt att hålla sig allvarsam, men Rose lyckades göra det och svarade allvarligt:
— Det är Mac, inte mig, du skall be om förlåtelse, och det skulle inte förundra mig, om du hade mycket att be honom om förlåtelse för med allt det där ljuset och bråket och pratet om sådant, som oroade honom.
— Tror du verkligen, kusin, att vi skadat honom? frågade Archie i bekymrad ton, under det att Charlie sjönk ned i en ångerfull hög bland bordsbenen.
— Ja, det gör jag, för han har fått en ohygglig huvudvärk, och hans ögon är lika röda som — som den här påsen, svarade Rose.
Steve slet sig i håret — bildlikt talat — ty han ryckte i sin halsduk, så att den kom i oordning, enär det var den tyngsta botgöring, han kunde ålägga sig utan några förberedelser. Charlie sträckte ut sig raklång och bad i melodramatisk ton, att någon skulle föra bort honom och hänga honom, men Archie, som kände sig mest illa däran, sade ingenting, förutom det att han lovade sig själv, att han skulle läsa högt för Mac, tills hans egna ögon voro lika röda som ett dussin påsar.
När Rose såg den hälsosamma verkan av sin behandling, mjuknade hon litet och tyckte, att hon kunde låta brottslingarne få en liten glimt av hopp. Det var henne emellertid omöjligt att låta bli att trampa litet på prinsen — åtminstone i ord — ty han hade sårat hennes känslor oftare, än han visste. Så hon knackade honom i huvudet med fingerborgen och sade med uppsynen hos en oändligt överlägsen varelse:
— Var inte fånig, utan res dig upp, så skall jag ge dig något bättre att göra än att ligga på golvet och damma ner dig.
Charlie satte sig lydigt på en pall vid hennes fötter, de andra syndarna makade sig närmare för att uppfånga de visdomens ord, som föllo från hennes läppar, och Rose, som kände sig blidkad av denna smickrande ödmjukhet, tilltalade dem på sitt allra moderligaste sätt.
— Gossar, om ni verkligen vill visa er goda mot Mac, kan ni göra det på detta sätt: Prata inte om sådant, som han inte får göra, och tala inte om hur roligt ni haft, när ni gått och slagit era löjliga bollar kors och tvärs. Skaffa er några trevliga böcker och läs dem högt för honom, tala uppmuntrande om skolan och erbjud er att så småningom hjälpa honom studera. Ni kan göra det bättre än jag, för jag är bara en flicka och får inte läsa latin och grekiska och annat sådant, som man får huvudvärk av.
— Ja, men du kan göra många saker bättre än vi — det har du bevisat, sade Archie i en ton av gillande, som gjorde Rose förtjust, fast hon inte kunde låta bli att ge Charlie ännu en duvning genom att säga med en knyck på nacken:
— Det gläder mig, att ni tycker det, fast jag är »en besynnerlig kyckling»!
Dessa förkrossande ord kommo prinsen att gömma sitt ansikte i blygsel och Steve att sträcka på sig i det stolta medvetandet, att de icke voro ämnade åt honom. Archie skrattade, och Rose, som såg ett par blåa ögon tindra bakom två solbrända händer, nöp Charlie vänligt i örat och sträckte ut fredens olivkvist.
Denna storm rensade atmosfären, och sedan följde ett rent av himmelskt lugn, under vilket de mest häpnadsväckande planer uppgjordes, ty alla brunno av iver att lägga ädla offer på »stackars Macs» altare, och Rose var den ledstjärna, till vilken alla blickade upp med den mest smickrande undergivenhet. Detta sakernas upphöjda tillstånd kunde naturligtvis inte vara länge, men det var mycket trevligt, medan det varade, och efterlämnade en utmärkt verkan på alla sinnen, när den första ivern lagt sig.