←  Bröd och knapphål
Åtta kusiner
av Louisa May Alcott
Översättare: Oscar Nachman

Goda överenskommelser
Fashion och fysiologi  →


[ 115 ]

XVII.
GODA ÖVERENSKOMMELSER.

Det var en regnig söndagseftermiddag, och fyra gossar försökte tillbringa den lugnt och fridfullt i »bibelteket», såsom Jamie kallade det rum i tant Jessies hem, som ägnades åt böcker och pojkar. Will och Geordie lågo utsträckta på soffan, fördjupade i att läsa om de slavar och trasvargar, vilkas levnadshistorier numera äro på modet. Archie låg makligt utsträckt i en vilstol, omgiven av tidningar, och Charlie stod framför eldstaden i en engelsmans favoritattityd, och till min ledsnad måste jag omtala, att båda rökte cigarrer.

— Jag tror, att den här dagen aldrig tar slut, sade prinsen med en gäspning, som var nära att klyva honom mitt itu.

— Läs och odla din själ, min son, svarade Archie och tittade med högtidlig min upp över tidningen, bakom vilken han halvsovit.

— Predika inte, pastor. Tag på dig stövlarna och kom med ut ett slag, i stället för att sitta som en gammal mormor framför brasan.

— Nej tack! En promenad under östlig storm förefaller mig inte inbjudande. Så tystnade Archie plötsligt och höll upp handen, ty därutanför sade en behaglig röst:

— Är gossarne inne i biblioteket, tant?

— Ja, kära du. De sitter och längtar efter solsken, så kila in och gör lite sådant åt dem, svarade mrs Jessie.

[ 116 ]— Det är Rose, sade Archie och kastade sin cigarr in i brasan.

— Varför gör du så där? frågade Charlie.

— En gentleman röker inte i en dams närvaro.

— Det är sant, men jag ämnar inte kasta bort min cigarr, sade prinsen och stoppade ner sin i ett tomt bläckhorn, som tjänstgjorde såsom askkopp.

En dämpad knackning på dörren besvarades av ett mångstämmigt »Stig in!» och Rose blev synlig, rödblommig och pigg av den friska luften.

— Säg ifrån, om jag stör, för då går jag min väg, började hon, i det hon stannade på tröskeln.

— Du stör oss aldrig, kusin, sade de rökande, under det att de läsande sleto sig ifrån sina krogrums- ocn rännstenshjältar för ett ögonblick och nickade vänligt åt sin gäst. När Rose lutade sig fram för att värma händerna, stack ena ändan av Archies cigarr upp ur askan och utsände ett rökmoln.

— O, ni stygga gossar, hur kunde ni göra det och därtill i dag? sade hon i förebrående ton.

— Vad ligger det för ont däri? frågade Archie.

— Det vet du lika bra som jag; er mor tycker inte om det, och det är en ful vana, för det kostar pengar och gör er inte det minsta gott.

— Prat! Varenda herre röker — till och med farbror Alec, som du anser så fullkomlig, började Charlie på sitt retfulla sätt.

— Nej, det gör han inte. Han har slutat, och jag vet varför! sade Rose ivrigt.

— Ja, när jag nu tänker efter, så har jag inte sett hans gamla sjöskumspipa, sedan han kom hem. Slutade han för vår skull? frågade Archie.

— Ja, svarade Rose, och sedan omtalade hon den lilla scenen på stranden, när de kamperat ute. Archie tycktes ta ett djupt intryck därav och sade som en hel karl:

— Det skall han inte ha gjort för inte, såvitt mig angår. Jag är inte ett dyft förtjust i att röka, så jag kan sluta därmed så lätt som helst och lovar att göra det. Jag gör det bara en och annan gång på skoj.

— Du också? sade Rose och tittade på den vackra prinsen, som aldrig tagit sig mindre bra ut än just i [ 117 ]detta ögonblick, ty han hade åter börjat röka bara för att retas med henne.

Nu var saken den, att Charlie inte hade mera smak för att röka, än vad Archie hade, men det dög inte att ge efter alltför snart, så han ruskade på huvudet, tog ett ordentligt bloss och sade nonchalant:

— Ni kvinnor ber alltid oss män uppge oskyldiga småsaker bara därför att ni inte gillar dem. Vad skulle du tycka om, i fall vi både dig göra något sådant?

— Om jag gjorde något skadligt eller dumt, skulle jag vara dig tacksam, om du påpekade det för mig, och försöka bättra mig, svarade Rose hjärtligt.

— Välan, då skall jag se efter, om du menar, vad du säger. Om jag slutar att röka för att göra dig till viljes, vill du då uppge något för att göra mig till viljes?

— Det går jag in på, om det är något lika dåraktigt som att röka.

— Åh, det är ännu fånigare!

— Då lovar jag att göra det. Vad är det? sade Rose, darrande av oro att få höra vilken av sina älsklingsvanor eller ägodelar hon skulle nödgas uppge.

— Uppge dina örhängen, sade Charlie med ett elakt skratt, ty han var säker på att hon aldrig skulle gå in på den överenskommelsen.

Rose uppgav ett litet skri och förde händerna till öronen, där guldringarna sutto.

— O, Charlie, skulle inte något annat kunnat duga lika bra? Jag har gått igenom så mycket gnabb och tråkigheter, att jag vill njuta av mina vackra örringar nu, när jag kan bära dem.

— Bär så många du vill, så kan jag röka i lugn och ro, sade den elaka pojken.

— Kan ingenting annat tillfredsställa dig? sade hon bönfallande.

— Nej, ingenting, svarade han strängt.

Rose stod tyst ett ögonblick och tänkte på vad tant Jessie sagt en gång: »Du utövar större inflytande över gossarne, än du vet av; använd det till deras bästa, och jag skall vara dig tacksam i hela mitt liv». Här erbjöd sig ett tillfälle att uträtta något gott genom att hon själv offrade litet av sin egen lilla fåfänga. Hon [ 118 ]insåg, att det var rätt av henne att göra det, men hon fann det mycket hårt och frågade i dyster ton:

— Menar du, Charlie, att jag aldrig mer får bära dem?

Aldrig, såvida du icke vill, att jag skall röka.

— Det vill jag inte.

— Gå då in på överenskommelsen. Han kunde icke tänka sig, att hon skulle göra det, och blev mycket överraskad, när hon med en hastig rörelse tog sina kära ringar ur öronen, räckte honom dem och sade i en ton, som kom honom att rodna av blygsel: Jag håller mer av mina kusiner än av mina örhängen, så jag lovar och skall hålla ord!

— Fy skam, prins! Låt henne behålla sitt dingel-dangel, om hon tycker om det, och köpslå inte om vad du vet vara rätt, utbrast Archie.

Men Rose ville visa tanten, att hon kunde begagna sig av sitt inflytande till gossarnes bästa, och sade i fast ton:

— Det är rättvist, och jag vill, att det skall vara så, på det att ni skall få se, att jag menar allvar. Se här — ni två bär var sin på klockkedjan för att påminna er. Jag kommer aldrig att glömma, ty mycket snart kommer jag inte att kunna bära örhängen, även om jag vill det. Medan Rose talade, räckte hon kusinerna var sin lilla ring, och gossarne, som sågo, hur uppriktigt hon menade det, lydde henne. Då underpanterna voro i gott förvar, räckte hon gossarne var sin hand, och de fattade den och tryckte den hjärtligt, halvt belåtna, halvt skamsna över sin andel i överenskommelsen.

I samma, ögonblick kommo d:r Alec och mrs Jessie in i rummet.

— Vad är det här? Dansande damers triumf på söndagen? utbrast d:r Alec och betraktade med överraskad min trion.

— Nej, farbror! Det är föreningen »Bort med tobaken». Vill du vara med? sade Charlie, under det att Rose smög sig bort till tanten och Archie begravde båda cigarrerna inuti brasan.

När saken blivit förklarad, voro de äldre mycket belåtna, och Rose emottog en tacksägelseadress, som kom henne att känna sig, som om hon hade gjort fä[ 119 ]derneslandet en tjänst — något hon för övrigt hade gjort, ty varje gosse, som växer upp utan dåliga vanor, ger löfte om att bli en god medborgare.

— Jag önskar, att Rose ville ingå en överenskommelse med Will och Geordie också, för jag tror, att dessa böcker är lika skadliga för små gossar, som cigarrer för stora, sade mrs Jessie och slog sig ned mitt i soffan mellan de läsande, som artigt drog upp benen för att bereda plats åt henne.

— Jag trodde, att de var på modet, sade d:r Alec och slog sig med Rose ner i stora stolen.

— Det är även rökning, men det är skadligt. Jag betvivlar icke alls, att de, som skriver dessa böcker, har de allra bästa avsikter, men det förefaller mig, som om de misslyckades, därför att deras valspråk är: »Var smart, så blir du rik» i stället för: »Var hederlig, så blir du lycklig». Jag dömer icke överilat, Alec, för jag har läst minst ett dussin av dessa böcker, och förutom en hel del, som är tilldragande för gossar, finner jag i dem mycket att fördöma, och andra föräldrar säger detsamma, när jag frågar dem.

— Hör du, lilla mor, nu är du för svår! Jag tycker, de är bussiga! Den här är asflott! utbrast Will.

— Böckerna är bra, och jag skulle vilja veta, vad det är för fel med dem, sade Geordie.

— Ni har visat oss ett av de värsta felen — slangspråk, sade modern lugnt.

— Måste vara med, lilla mor. Om de där gyckarna talade ordentligt, vore de inte ett dugg skojiga, invände Will.

— En skoputsare får inte tala grammatikaliskt, och en tidningspojke måste svära lite, annars vore han inte naturlig, förklarade Geordie, ty båda gossarne voro redo att kämpa tappert för sina favoritförfattare.

— Men mina söner är varken skoputsare eller tidningspojkar, och jag tycker inte om att höra dem använda sådana ord som »asflott», »gycke», och dylikt. Det pinar mig att höra mina söner tala så. Jag bestämde en gång i tiden, att jag inte vill höra något slangspråk här i huset. Den regeln håller jag icke fast vid så mycket numera, men jag vill icke ha några då[ 120 ]liga böcker här, så, Archie, var snäll och skicka de här böckerna efter era cigarrer.

Mrs Jessie höll fast de två små gossarne genom att lägga armen om dem, och när hon gjorde det, kunde de endast vrida sig i förtvivlan.

— Ja, alldeles bakom det största vedträt, fortsatte hon i bestämd ton. Så där ja, mina präktiga bussar — ni tycker ju även om sjömansslang, så jag skall ge er lite sådant — nu måste ni lova mig att inte läsa någon sådan smörja på en hel månad, så åtar jag mig att förse er med hälsosam lektyr.

— O, lilla mor, inte en enda, utbrast Will.

— Kunde vi inte få läsa ut de där först? bönföll Geordie.

— Gossarne kastade bort halvrökta cigarrer, och era böcker måste följa efter dem. Ni måtte väl inte vilja bli överträffade av »de gamla», såsom ni kallar dem, eller visa lilla mor mindre lydnad, än de visade Rose.

— Nej, naturligtvis inte! Kom an nu, Geordie! Och Will avlade löftet som en liten hjälte. Brodern suckade och lydde, men inom sig föresatte han sig att läsa ut boken så fort månaden gått till ända.