50 småhistorier/Doktor Allvetande
| ← Patrask |
|
Fru Holle → |
| (Efter bröderna Grimm.) |
36. Doktor Allvetande.
Det var en gång en fattig bonde, som hette Kräfta, men för honom gick det alls inte »kräftgången», tvärtom, det gick framåt för honom i allt, som vi snart skola få höra, och därav synes det ju, att han inte var någon kräfta, utan bara hette så. En dag lade han med sina oxar kört ett lass ved till staden och sålt det för två riksdaler till en rik och förnäm läkare. Då han fick sina penningar, satt doktorn just till bords i sin präktiga matsal och åt och drack det raraste, som fanns. »Ack», tänkte Kräfta, »om jag också kunde bli en sådan där doktor! Det vore något, det!» Han blev så förtjust i den tanken, att han till sist inte kunde låta bli att fråga om han inte också skulle kunna bli doktor. »Å jo», svarade doktorn, »det kan gå lätt nog, om du gör, som jag säger. Du skall sälja dina oxar och din vagn och köpa dig en abc-bok; men den måste vara inbunden i guldpapper, och på sista bladet i boken skall den röda tuppen stå, som hackar alla olydiga barn. Just en sådan abc-bok måste det vara, annars är den till ingen nytta. Sedan låter du måla en skylt med de orden: Här bor doktor Allvetande och hänger den över din port. För det tredje skaffar du dig sådana kläder, som passa för en medikus, nämligen en rabarberfärgad rock och en blommig väst, som räcker ned till knäna; detta för att du skall få ett lärt och förnämt utseende, ty du är visserligen ganska förståndig, men du ser inte så ut, och det är ändå det, som allt egentligen kommer an på; men rocken och västen ska hjälpa alltsammans. Dessa tre saker äro de tre viktigaste. För resten kan du också gå in på apoteket och köpa några medikamenter och annat, som hör till doktorerandet, men därmed är det inte så noga.»
Bonden gjorde allt, som doktorn rått honom till. Då han nu hade doktorerat en tid, fastän inte länge, hände det, att en rik greve blev bestulen på några påsar guldmynt. Han lät spana och rannsaka och lovade en stor belöning åt den, som kunde upptäcka tjuven, men det var förgäves. Till slut sade någon: »Doktor Allvetande i byn här bredvid skall ju veta allt: han måste väl veta hur saken hänger ihop.» Greven for genast till doktor Allvetande och bad honom komma med till det grevliga slottet för att undersöka saken, ty säkert vore tjuvarna ibland husets folk. Jaa då, doktorn lovade komma, men Greta, hans hustru, måste få lov att följa med. Det fick hon, och hon satte på sig sin bästa mössa med eldröda band och en vacker, storrosig klädning – hon hade ju blivit en fin fru, må veta!
När de kommo till slottet, skulle de först äta middag vid grevens bord. Då en betjänt kom in med första rätten, stack den goda lukten bonden i näsan: han stötte sin hustru i sidan och sade: »Se, Greta, det var den första!» Han menade, att det var den första rätten. Men betjänten trodde, att doktorn menade, att han var den förste tjuven, och efter- som han verkligen var det, blev han ängslig och sade till sina kamrater, när han kom ut: »Nu bli vi olyckliga, den doktorn vet allt; han har sagt, att jag är den förste.»
Den andre betjänten måste nu in med det andra fatet, hur rädd han än var. Då stötte bonden åter sin hustru i sidan och sade: »Se, Greta, det är den andra!» Betjänten lagade, att han snart kom ut. Lika illa gick det för den tredje betjänten. Nu kom den fjärde med ett stort, övertäckt fat, och greven sade: »Visa nu er konst, herr doktor, och säg, innan locket tages av, vad som är på fatet.» Nu var doktor Allvetande i en vacker klämma. I sin ångest utropade han: »Ack, stackars Kräfta, nu är du illa däran!» Och se! – händelsen gjorde, att det var kräftor på fatet. Greven sade: »Ni är en stor man, herr doktor; nu litar jag på att ni vet var mina penningar äro.»
Nu ryckte en betjänt doktorn oförmärkt i rocken och gjorde en min åt honom, att han skulle gå ut. Där utanför dörren stodo nu alla fyra tjuvarna och lovade att ge tillbaka alltsammans och dessutom betala honom allt vad de kunde skrapa tillsammans, bara han lovade att inte förråda dem, ty om någon finge veta, att de voro tjuvar, skulle de råka illa ut. De visade honom också var penningpåsarna lågo gömda. Doktorn var nöjd, gick in igen, avslutade sin middag och sade därpå: »Nu vill jag se efter i min bok var det stulna finns.» Men det fanns en femte betjänt, som stod och såg på doktorn, medan har letade i boken. »Den karlen ser ju så dum ut som ett spån,» tänkte betjänten; »vad kan en sådan veta?» Men han var ändå inte rätt säker, ty han hade ett ont samvete; han kröp därför in i den stora spisen och hörde noga efter vad doktorn sade. Emellertid hade Kräfta inte strax fått rätt på tuppen, därför bläddrade han fram och tillbaka och sade: »Jag vet, att han finns där, och jag skall nog få fram honom.» Betjänten i spisen trodde, att doktorn menade honom; han sprang förskräckt fram och ropade: »Den mannen vet allt!»
Nu visade doktor Allvetande för greven var penningpåsarna lågo, men sade inte vem som stulit dem, och därför fick han mycket pengar både av greven och av betjänterna. Dessutom spriddes överallt ryktet om den allvetande doktorn, och folk kom till honom från alla håll och sökte hjälp, så att han blev både rik och berömd.
Några kvickhuvuden försäkrade visserligen, att det var ur en abc-bok han hämtade all sin visdom; men vem kunde tro ett så orimligt förtal? Doktorn själv skrattade åt dem och kallade dem dumhuvuden och fick allt gott och beskedligt folk på sin sida.