50 småhistorier/Historier från Kråkvinkel

←  Sven trogen
50 småhistorier
av Anna Holge

Historier från Kråkvinkel
En friarehistoria  →
Historier från Kråkvinkel: I Det törstiga trädet; II Kyrkklockan (Efter Onkel Adam.); III Kräftan. (Från tyskan.)


[ 57 ]

26. Historier från Kråkvinkel.

I. Det törstiga trädet.

Det törstiga trädet
Det törstiga trädet

Det var en gång några karlar från Kråkvinkel, som gingo förbi en damm. Där fingo de se ett träd, som stod tätt vid stranden och lutade, så att en stor gren hängde ut över vattnet.

»Nej, se, ett sådant träd!» sade en. »Varför böjer det sig ut över vattnet på det sättet?»

»Det vill spegla sig», sade en annan.

»Vad ni är dumma!» sade den tredje. »Förstår ni inte, att trädet är törstigt? Det vill dricka, men kan inte böja [ 58 ]sig nog djupt ner.» Han trodde, att den stora grenen var en snabel, som trädet sträckte ned emot vattnet.

»Ja, det är törstigt», utropade den förste. »Stackars träd! Ska vi inte hjälpa det att få dricka? Om en av oss klättrar upp och håller sig fast i den stora grenen och en annan hänger sig fast vid hans fötter och sedan den tredje hänger sig vid den andres fötter, så kunna vi kanske böja det ända ned till vattnet.»

Det tyckte de andra var bra påhittat, och de gjorde så. Men just som alla hade hängt sig fast, började det göra ont i händerna på den, som var överst och höll i grenen.

»Vänta litet», skrek han, »och håll riktigt väl fast, medan jag spottar i händerna och tar bättre tag!»

Och så släppte han grenen med bägge händerna och – plask! – föllo de i vattnet allasamman!


II. Kyrkklockan.

En gång hade en skälm inbillat kråkvinkelsborna, att fienden var i riket och att han snart skulle komma och intaga Kråkvinkel. Eftersom de icke hade någon bössa att försvara sig med, tyckte de, att det var bäst att rädda vad de kunde, innan fienden kom. Det dyrbaraste de ägde, deras kyrkklocka, skulle räddas först. Med stort besvär fingo de den ner ur tornet; men var skulle de gömma den, så att fienden inte kunde taga rätt på [ 59 ]den? De rådslogo länge, hit och dit. Till sist sade en av dem: »Låt oss lägga klockan nere på sjöbottnen! Där kan fienden inte hitta den.»

Kyrkklockan
Kyrkklockan

Det var ett gott råd, tyckte alla, och så släpade de klockan ned i en stor båt, rodde långt ut på sjön och kastade skatten över bord. När det var gjort, började de tänka sig om och sade till varandra:

»Nu är klockan väl gömd för fienden, men hur skola vi själva finna den, när fienden är borta?»

Men en av dem var klokare än de andra; han sprang upp och sade: »Det skall nog bli råd för: [ 60 ]vi kunna ju sätta ett märke, där vi kastade ut den.»

Därmed drog han sin fällkniv ur fickan och skar en djup skåra i den reling, över vilken de hade kastat klockan, och sade: »Här var det.»

När detta var gjort, rodde de lugnt till land och trodde så säkert, att de skulle kunna leta rätt på sin klocka efter det märket.


III. Kräftan.

Kräftan
Kräftan

En stackars oskyldig kräfta hade kommit vilse och råkade till all olycka komma till Kråkvinkel. Då kråkvinkelsborna sågo, att kräftan hade många fötter och en i övrigt underlig skapnad, blevo de mycket förskräckta, ty de hade aldrig förut sett en kräfta, och samlades för att avgöra vad detta kunde vara för en besynnerlig varelse. Ingen visste det. Slutligen sade den välvise domaren: »Det måtte vara en skräddare, eftersom han bär två saxar på sig.»

För att utröna detta lade kråkvinkelsborna kräftan på ett stycke dyrbart kläde, och åt vilket [ 61 ]håll kräftan än kröp, klippte en av dem efter henne med en sax i tyget, ty de kunde ju inte tro annat, än att kräftan som en riktig mästerskräddare ritade ut mönster till en ny dräkt, som de genast skulle apa efter. Så klippte de slutligen sönder tyget, så att det inte dugde till något, och då märkte de äntligen, att de misstagit sig.

Då steg en av dem fram och sade; all han hade en förståndig son, som hade färdats vida omkring i världen; han hade till och med gjort en resa, som räckt i hela tre dagar; han hade under sin färd sett många djur och skulle nog kunna säga vad detta var. Och så blev sonen tillfrågad. Denne besåg djuret från alla sidor; han visste rakt inte var han skulle gripa tag i det eller var det hade huvudet, ty eftersom kräftan kröp baklänges, trodde han, att huvudet satt, där stjärten sitter. Slutligen sade han: »Så många underliga ting jag än sett i världen, har jag dock aldrig skådat något sådant. Men jag vill säga er min mening: om djuret inte är en duva eller en stork, så är det säkert en hjort, ty det tyckes ha horn.»

Nu visste kråkvinkelsborna lika mycket som förut, och då en av dem fattade tag i kräftan, nöp hon honom med sin vassa sax, så att han började skrika: »Hjälp, hjälp! En mördare, en mördare!»

Då de andra sågo detta, tillsatte de genast en domstol, och följande dom avkunnades: »Alldenstund ingen kan avgöra vad för en varelse detta månde vara, men det bevisats, att han utgivit sig för skräddare, under det han uppenbarligen är ett [ 62 ]bedrägligt, skadligt, ja mordiskt djur, så dömes han att som en bedragare och mördare avrättas, och skall han, till straffets skärpande, dränkas.»

På grund av detta utslag överlämnades åt en av stadsborna det farliga uppdraget att lägga kräftan på ett bräde och bära henne till sjön. Kråkvinkels alla invånare följde med, och i deras åsyn blev brottslingen kastad i vattnet. Då kräftan kände sig i sitt rätta element, sprattlade hon med fötterna och började krypa baklänges. Men många av kråkvinkelsborna kunde inte utan stort medlidande se detta. Några började gråta och sade: »Se bara hur den stackaren plågas!»