50 småhistorier/Karin på vakt
| ← Plättar och gröt |
|
Musikanterna, som skulle till Bremen → |
| (Efter läsebok av Karl och Knut Kastman.) |
21. Karin på vakt.
Ute vid kusten bodde fiskar Anders med sin 10-åriga dotter Karin. Flickans mor var död, och då fadern var ute på havet, satt Karin ensam i stugan, men rädd var hon icke, utom då blåsten ven alltför hårt i knutarna och hon tänkte på den lilla båten, som slungades hit och dit av vågorna.
En stormig höstkväll, då Anders skulle ut och bärga näten, sade han till Karin: »Jag har glömt all köpa ljus i sta’n. Gå nu till grannens, min flicka, och låna ett att sätta i lyktan. Du måste hänga ut den vid den gamla tallen, eljest hittar jag visst aldrig genom inloppet, så mörkt som det ser ut att bli i kväll.»
Därmed gick far. Karin svepte in sig i den tjocka grå schalen, som hon ärvt av mor, och så bar det åstad. Hos grannen lekte barnen muntert, och mor bjöd på kaffe i den trevliga stugan. Karin hade nog gärna stannat en god stund, men det tordes hon inte. »Far kan i mörkret stöta på det stygga skäret, som mången redan råkat i olycka för», tänkte hon. Hon hälsade därför från far och frågade om hon kunde få låna ett ljus. »Det skall du visst få, min lilla tös», svarade grannmor, men vi ha bara den här stumpen. Kanske den ändå räcker; det är den tjocka ändan.» Karin tackade och neg, fick ljuset insatt i lyktan, och snart stretade hon åter fram genom blåsten och mörkret. När hon trevat sig fram till det gamla trädet på klinten, ställde hon lyktan så, att intet skulle skymma ljuset, och lyssnade efter ljudet av faderns årtag. Men hon hörde endast vågornas brus och stormen, som blev allt häftigare. Plötsligt märkte hon, all ljuset var nära att brinna ned i pipan. Vad skulle hon göra, om det toge slut, innan fadern hunne komma? Han skulle då icke kunna hitta vägen. Då fick hon en tanke. »Nu vet jag vad jag skall göra; jag skall tända upp ett bål att lysa far.»
Hon bröt ned och samlade hop alla vissna kvistar hon kunde räcka och staplade upp dem så, som hon många gånger gjort i spiseln där hemma. Sedan tog hon försiktigt ljuset ur lyktan, höll för det med ena handen och satte det under de torra barren. Snart stod lågan högt i vädret.
Nästan i samma stund hördes ett skott ute från havet. Karin blev så förskräckt, att hon var nära att falla omkull. Hon visste, att man, när något skepp var i stor fara, sköt därifrån för att begära hjälp. Hon glömde, att hennes far icke hade någon kanon i sin båt, men vore far i nöd, så gällde det att hålla elden vid makt. Hon klättrade upp i den gamla furan, bröt av vissna grenar och lade dem, den ena efter den andra, på elden. De torra grenarna brunno friskt och kastade ljus långt ut åt havet.
Det var en lång afton för Karin. Kölden var stark, men det märkte hon ej; därtill hade hon för bråttom, och dessutom spred elden värme. Omkring tre timmar hade hon stått på klinten, då hon plötsligt hörde årtag. Hon lyssnade; nu hörde hon något, som hon ej kunde misstaga sig på. Det var en båt, som drogs upp på land. Hon hörde tydligt hur den drogs fram över stenarna. Kort därpå hörde hon faderns fotsteg på stigen, och snart stod han hos henne under den gamla tallen. Hon flög honom om halsen. »Å, jag var så rädd, att du aldrig skulle komma igen! Var det du, som sköt?»
»Din lilla toka, hur kunde du tro, att jag hade kanoner på min lilla båt? Men du är en präktig flicka; med din fyr har du i natt räddat många människors liv.»
Nu berättade han, att ett stort skepp hade kommit på orätt väg. När Karins fyr började lysa, hade kaptenen märkt hur nära land han var. Han lät skjuta ett skott, på det att lots måtte komma ombord. Fiskare-Anders hade då rott dit och styrt skeppet förbi det farliga stället. Helt visst skulle skeppet hava förgåtts, om ej Karins eld hade brunnit uppe på klinten.
Hur glad Karin blev, när hon fick veta detta, kan var och en säkert tänka sig.