50 småhistorier/Lycklig som en prinsessa
| ← De kinesiska prinsessorna |
|
Ett litet varmt hjärta → |
| (Efter Onkel Adam.) |
45. Lycklig som en prinsessa.
Det var en gång en liten snäll och god prinsessa, som omtalades i hela landet, ty älskligare barn fanns icke i hela konungariket. Alla små flickor i landet ville så gärna se den snälla prinsessan, som var så lycklig och så hög och så rik och så vacker.
Hände sig så en gång, att den lilla prinsessan red ut i sin faders land, buren av en vit sedig gångare, och det kom ut i hela landet, att prinsessan företog denna färd för att få se landets alla små barn. Men sedan fingo föräldrarna aldrig höra annat än: »När kommer prinsessan? Hur ska vi få se henne, tala med henne och niga för henne?» Och så övade barnen sig i all niga, så att det gick, som då man stöper ljus.
Nu kom ryktet, att prinsessan snart skulle komma, och då blev oron ännu större. Man band blomsterkvastar, och prinsessan hade behövt tio vagnar för att kunna föra med sig alla blommorna, om hon skulle gömma dem, ty kvastarna blevo så stora. Ingen ville vara den sämsta.
⁎
Det var så fem små flickor, som ställde sig vid en grind på vägen, där prinsessan skulle fara fram. De övade sig i att niga, och var och en hade sin stora blomsterkvast, utom en nioårig flicka. Visst höll hon lika mycket av den lilla prinsessan som de andra; men hennes föräldrar voro fattiga, och hon hade inga andra blommor än några förgätmigej, som hon bundit tillsammans med ett grässtrå. Hur ömkligt tog ej detta sig ut mot de granna rosorna, liljorna, syrenerna och pionerna, som de andra hade!
» Inte går det an, att du kommer med den där lilla simpla kvasten av blå blommor, som växa överallt», sade de andra flickorna, och den lilla fattiga flickan tänkte liksom de: »Inte går det an.»
Och så hade de mönstrat varandra, då de plötsligen i en krökning av vägen sågo den vita gångaren och prinsessan med sitt följe.
Flickorna ordnade sig så, att de största stodo främst, och den lilla flickan med förgätmigej blev nästan undangömd av grinden, så tillbakaskjuten blev hon.
När prinsessan kom närmare, nego de alla på en gång. Den lilla undanskymda kunde ej ens detta riktigt utan stod där och knixade med knäna och visste ej riktigt hur hon skulle bära sig åt, ty hon hade inga finare seder lärt; men att mena väl – det lade hon lärt. De andra nego så jämnt och vackert, som om de varit fyra ljus, vilka suttit på en sticka och på en gång blivit neddoppade i ljuskärnan.
Och prinsessan stannade den mjölkvita gångaren och smålog så gott, att de små flickorna vid grinden riktigt togo mod till sig och trädde fram samt ropade: »Gud välsigne vår lyckliga prinsessa!» Och så bjödo de henne sina blomsterkvastar, men hon tog blott en liten blomma ur den första och sade: »Tack, tack! Jag kan ej gömma så många. Du var med om att kalla mig lycklig; men, kära du, varför är då jag så lycklig?»
» Prinsessan är så hög och förnäm och rik, och alla människor ära henne – hon är kungens dotter.»
Prinsessan smålog. »Tror du då, att alla kungadöttrar äro lyckliga? Nej du; däri ligger det inte.»
»Men prinsessan är så vacker», sade den andra flickan.
»Ja», sade hon, »men det finnes många, som äro vackra, och de äro ej lyckligare för det; nej, däri ligger det inte.»
»Prinsessan är så avhållen av alla», sade den tredje.
»Alla snälla barn äro avhållna», sade prinsessan; »däri ligger det inte.»
»Prinsessan slipper arbeta», sade den fjärde.
»Tror du det? Däri bedrar du dig; just därför att jag är kungens dotter, måste jag lära mig mycket, som I inte behöven, men som jag måste kunna, och dessutom vore jag olycklig, om jag skulle leva overksam. Nej, däri ligger ingen lycka; men», tillade hon, »kom fram, du lilla, som står där borta! Kom hit! Kan du säga varför jag är så lycklig?»
Den lilla fattiga flickan gick blyg fram med sin lilla förgätmigejkvast och närmade sig prinsessan. »Säg mig, lilla flicka, varför tror du, att jag är så lycklig?»
»Jo, du är så god, och du kan göra så mycket gott», viskade den lilla flickan och räckte fram sin lilla blomsterkvast. Den tog prinsessan, så stor den var, och fäste i sitt skärp. »Ja, ser du, du har rätt. Jag kan göra mycket gott, därför är jag lycklig. Men vem som helst kan göra gott i sin mån, den ena mer, den andra mindre. Försök, och du skall själv få erfara huru det är att vara lycklig som en prinsessa.»
Med dessa ord fortsatte prinsessan sin färd, och den enda blomkvast hon förde med sig hel var den lilla av förgätmigej.
⁎
Det var en ruskig höstdag, då samma lilla flicka, som var så blyg, då hon stod vid grinden, sprang barfotad, men munter och fri, på en gångstig genom skogen. Hon hade med sig en stor, präktig smörgås, som syntes smaka alldeles förträffligt.
Då såg hon nära vid gångstigen en liten blek gosse, som utmattad dignat ned i mossan.
»Hur är det med dig? Är du sjuk?» frågade flickan deltagande.
»Nej, men jag orkar inte gå längre, jag har inte ätit på två dagar», sade gossen sakta.
» Inte ätit på två dagar! Se där har du min smörgås, jag har bara bitit en smula i ena kanten.» Och gossen tog den med begärlighet och började äta. Hur glad var han icke, och hur väl smakade ej den där smörgåsen, då han ej ätit på två dagar!
Den lilla flickan kände sig glad på ett så underligt sätt, där hon satt på en stor sten och betraktade gossen och hans glädje.
Då flög en tanke genom hennes lilla huvud: »Nu förstår jag», sade hon sakta till sig själv. »Nu vet jag hur det känns att vara lycklig som en prinsessa.»