1.
Ach hur' stort är mitt elände!
Gråt och jämmer är min spijs/
Efter Gudh sigh til migh wände
Medh sin grymhets skarpa ris:
Han haar migh i mörkret fördt/
All min glädie platt förstördt;
Mina been nu sönderslagit
Krafft och fägring från migh tagit.
2.
Gudh haar migh medh bittra galla
Spisat/ ty han war migh wredh;
Låtit migh i mörckret falla/
Som the döde slängas nedh;
Han haar innemurat migh/
Och igentäpt all min stigh;
Satt migh vthi fiettrar grymma/
At jagh eij kan vndan rymma.
3.
Fast jagh länge hafwer ropat/
Haar han dock sin öron lyckt/
Medh elände öfwerhopat/
Och migh nedh i djupet tryckt:
Sökt hwar han migh skulle fåå
Rifwit migh i stycken små/
Spändt sin boga/ jagh haar warit
Målet, tijt hans skott haar farit.
4.
När jagh af hans pilar sargas/
Är jagh allas spee och spott/
Ja, jagh sielf ther af förargas/
At slijkt giör min owän godt.
Jagh är vthaf tårar mätt/
Malört är min bästa rätt;
Jagh är ifrån friden drifwen:
All min frögd förgäten blifwen.
5.
Som een slemhet tu oss kastar
Ibland folken hijt och tijt/
Ther oss fienden swåra lastar
Medh et spotskt och bittert nijt.
Oss förtrycker hwar och en/
Gör oss skada/ skymf och meen:
Och fast än wij så försmädas/
Måste wij doch wärre rädas.
6.
Mine tårar migh vppfräta/
All min lijfskraft är förtärd;
Ty the, som emot migh träta/
Hafwa migh medh list besnärdt/
Som en fogel i ett nätt/
Som et diur vthi thess fiät:
Watn haar man på migh gutit/
Och min ofärd platt beslutit.
7.
Ty haar jagh tidt tänckt och klagat:
Mån mitt hopp nu vthe är?
Haar jagh Gudi så misshagat/
At han wil eij wara när?
Men, o Gudh/ tänck doch vppå/
Huru illa migh månd gåå!
Tänck hwad sorg jagh måste lida/
Och låt migh eij tröstlös qwida!
8.
Ach! tu wilt thet wist besinna/
Så försäkrar migh min siäl
Hoppet skall omsider winna/
Sådant wet mitt hierta wäl:
HErrans mildhet warar änn/
Och omfattar migh igen/
Ja/ förnyar sig hwar morgon/
Til at trösta oss i sorgen.
9.
Här med sigh min siäl hugswalar.
HErren är min arfwedel;
Fast han än sin hiälp förhalar/
Är doch i hans Ord eij fehl;
Han är trofast/ mild och god
Them som hafwa tolamod/
Och i stadig troo förbida
Hans förlossning/ när the lida
10.
O! hur ljufligt är tå draga
Oket i sin vngdoms tijd/
Lida HErrans näpst och aga/
Wänta han skal warda blijd:
Ljufligt, när en plågad man
Tyst och tolig wara kan/
Kan sin munn i stoftet trycka/
Och förtiga sin olycka.
11.
Ty Gud wil eij platt bortdrifwa/
Fast han eij bedröfwar hårdt/
Utan wil barmhertig blifwa/
Giöra plågan lätt och kort:
Ja/ fast han oss ofta slår/
Thet doch eij af hiertat går/
Skal til wårt förderf eij lända/
Eller all wår rätt förwända.
12.
Ho tör säija, thet Gudh dömer
Then oskyldig är/ för strängt?
At han all hans rätt förglömmer/
Then hans owän hafwer wrängt?
Ach! hwij knorrar man nu så
Öfwer thet, at Gud wil slåå?
Låt oss öfwer synden klaga/
Som kan Gudi så misshaga.
13.
Låt oss noga doch ransaka
All wår lefnats wrånga lopp;
Låt oss wända strax tilbaka
Til wår Gudh med troo och hopp
Lyftom hierta/ röst och liud/
Samt medh händer vp til Gudh/
Säijom, wij haa arge warit/
Ty haa wij ock illa farit!
14.
Wij, wij hafwe syndat swåra/
Och misshandlat in för tigh!
Men för alla synder wåra
Risar tu oss hårdelig/
Öfwertäcker oss medh nödh/
Plågar medh en långsam dödh;
Ja/ tin nådes dör så stänger/
At wår bön sigh eij framtränger.
15.
Men min ögon skola rinna
Som en häftig wattuflod/
Til thess jagh kan nåder finna/
Finna HErran mild och godh;
Til thess han som nu är wredh/
Skådar af sin Himmel nedh;
Och vppå et slijkt elände
Giör en godh och nådig ände.
16.
Så haar jagh min Gudh åkallat/
I then graf jagh nedsänckt låg/
Honom all min saak befallat/
Therför han ock til mig såg;
Ach! min Gudh hör doch min röst/
Nalcka tigh snart medh tin tröst/
Och ehuru tu täcks tuchta/
Säg at jagh skal intet fruchta.
17.
Tu kant bäst min sak vtföra/
Samt förlossa siäl och lijf;
Se then orätt the migh giöra/
Hielpa migh mot theras kijf/
Efter tu så noga weet
Theras hiertans listighet:
Men ach! wärdes them så löna/
At the tin rättwijshet röna.
18.
Se och märck at jag skal wara
Theras wisa i hwart lagh/
Låt them fångas i then snara/
Sargas af sin egen slagh;
Uthgiut all tins wredes flodh/
Och försträck thet stålta modh:
Låt them tina banno höra/
Och tin grymhet them förgiöra.
