Adolfsfors/Kapitel 22
| ← Den vandrande skuggan |
|
Adolfsfors yngsta härskarinna → |
»SIC TRANSIT GLORIA MUNDI»
Storligen förundrad satt den gamle skrivaren på fogdekontoret.
Skulle han bli ensam också i dag? Var blev då fogden av? På tre dagar hade han inte synts till, och uppe på Rud visste de ej heller, var han fanns.
Den förfärliga stormen och regnet hade upphört. Höstsolen sken helt milt in och lyste på den stora skrivbordspulpeten.
Men den gode skrivaren kunde inte arbeta. Med pennan i handen satt han och vred och vände sig på stolen, och måste oupphörligt titta ut genom fönstret.
Några blad sutto ännu kvar på hängbjörken därute. Framför bänken inunder hade en stor driva gula löv hopats.
En obestämd ångestkänsla började bemäktiga sig honom, och dova kommo tankarna tågande fjärran ifrån — där olyckorna bodde.
Förunderliga ting hade på sistone timat. »Stockholmaren» hade haft otaliga ärenden hit, och ibland, hade han också kommit utan någon synbar anledning alls. Men ett obeskrivligt stort intresse hade han haft av att sitta och betrakta de stora kontorsböckerna, det måste man erkänna.
Och i går hade häradshövdingen och en främmande herre med bistra miner kommit och sökt fogden, och båda hade blivit mycket missnöjda, då de funno, att han ej var hemkommen.
»Tänk om han rest ifrån alltsammans», hade de sagt. Vem hade de talat om?
Genom det öppna fönstret hördes knastret på gårdens grus under tunga, tunga steg, steg som förlorat all spänstighet, all kraft att bära.
»Vem kommer?» tänker skrivaren, och blir i detsamma varse en böjd man. Men — det är ju hans husbonde!
Här måste ha hänt en olycka! »Fogden är sjuk, måtte det blott inte vara till döds», mumlade den trogne tjänaren och skyndade ut för att hjälpa honom hem till Rud.
Men värmlandskungen bemöter hans oroliga frågor blott med en skakning av huvudet.
Tungt stödjande sig mot hans framräckta arm, frågar han:
»Är allt i ordning på fogdekontoret?»
Men rösten var en främmandes, utan all kraft och klang!
Med stor bävan svarar skrivaren: »Ja fältkamrern, allt är i ordning.»
»Det är gott, återtar mannen vid hans sida och drar tungt efter andan — »vi få snart besök här på kontoret — och då är det gott, upprepar han, som för trött att hitta andra ord.
De gå tigande in.
Höstsolen skiner, och allt är ljuvligt och stilla och sig likt här inne på det gamla kontoret.
Vadan då denna ångest i husbondens trötta ögon, vadan den böjda ryggen och gammalmanssvagheten, som så hastigt kommit på?
En vindil skakar plötsligt hängbjörkens krona; och skrivaren ser, huru blåsten virvlar upp den guldskimrande lövhögen och skingrar bladen åt alla håll och kanter. Där fara de sin väg, alla de guldpengarna, far det virrigt genom hans hjärna.
I detsamma kör en skjuts i hastigt trav upp till trappan.
När de två männen i åkdonet kommit in, gick fogden dem likblek men med rak och värdig hållning till mötes.
»Jag har väntat herrarna, och jag känner herrarnas ärende», sade han stilla.
Skrivaren stod stel vid sin pulpet, men kunde inte annat än harmas, då han såg de båda herrarna — desamma som dagen förut sökt fogden — och huru de uppförde sig mot husbonden.
Icke ett ord sade de.
Häradshövdingen drog blott fram några papper, vilka han, skarpt betraktande fogden, till honom överlämnade.
Omedelbart därefter gjorde den främmande likaså.
Den isande tystnaden fortfor. Fogden tog alla papperen och genomläste dem noga utan att förändra en min.
Men sedan, då han satte sig vid pulpeten och långsamt liksom särdeles omsorgsfullt undertecknade dem, började det rycka i ögonlocken.
Häradshövdingen bugade till avsked och försvann.
På fogdens befallning gick då skrivaren med den främmande för att visa honom upp i gästvåningen i fogdegården.
Äntligen blev han då ensam! Utan att se något alls satt han och stirrade ut i den glasklara höstluften. Men så kom armbågen åt papperen, som rasslade till. Han vaknade upp. Vad var det? Bara några pappersblad — men ändå betydde de miljoner… som icke längre voro hans! Bara några papperslappar — och värmlandskungen var med skam och nesa avsatt från sin tron!
Där låg handelshuset Carnegies ansökan, att fogden och fältkamreraren Larsson måtte bli satt i konkurs på grund av bristande betalningsförmåga; en kallelse till inställelse inför domstol; en skrivelse på en månads suspension från fogdeämbetet och en fullmakt för främlingen att under tiden uppehålla tjänsten. Och under alla dessa stod nu hans egen namnteckning, hans namn, som förr betytt soliditet och trygghet, hjälp och borgen, stöd och bröd — nu skulle det komma i var mans mun, släpas i smutsen, bespottas, förbannas av tusenden!
Han sjönk ihop mot pulpeten med huvudet vilande på armarna. Tankarna gnagde och gnagde.
Nu Lars Daniel är din saga all — den fåvitske mannen lik är du — han som hade byggt sitt hus på lösan sand — och då stormen kom och havet vräkte på — flög det alltsammans bort — bara halm och strå flygande för vinden — sådant blev ditt livs verk — och de enda pärlor, du nu kan ge din älskade, är tårar… tårar… tårar!
Men över det böjda huvudet skimrade en hel våg av sol.
Efterspelet blev det vanliga.
Ju högre uppifrån en lavin kommer, desto mera drar den med sig och krossar i fallet.
I hela Värmland följde på fogdens fall otaliga cessioner och konkurser, och mer än en, som icke tyckte sig kunna bära sin förlust sköt sig en kula genom huvudet. Det var ett elände utöver all beskrivning.
För fogden själv trubbade ett lindrigt slaganfall något av smärtans udd. Men »furstinnan», som varken dag eller natt vek ifrån makens bädd, kände varje klubbslag, som skingrade deras vackra bo åt alla håll, långt långt in i själen.
Lyssnande därtill satt hon och tänkte på, hur hon som brud stått vid altaret och lovat att älska i nöd och lust. »Nöd» — det hade hon aldrig haft en aning om eller ens tänkt på vad det innebar, det lät bara så bra ihop med »lust», hade hon tyckt. Men nu var den bliven en verklighet, och mer än så, skam och armod grinade henne till mötes, vart hon gick. Nu gällde det att stå »aufrecht, mutig und stark»… och det icke bara för sig själv, utan också för honom här…
Ömt böjde hon sig ned mot mannen och lade sin svala hand på hans panna…
Och den firade, bortskämda skönheten lade i ödmjukhet sin furstinnemantel av och blev »ena hjälp» som få. Hon lärde konsten att blomma, där Gud satte henne — även i de mycket små förhållandena.
Visserligen var kontrasten stor mellan det slottslika Rud och de små låga rummen vid Västra Ågatan i Uppsala, dit de båda makarna flyttade för att genom inackorderingar få någon inkomst, men lyckan funno de dock där på ett alldeles särskilt sätt, en lycka, så varm och innerlig som de aldrig förr erfarit.
Ej blevo de mera värdfolk för kungar och drottningar, men för en skara glada studenter, av vilka flera sedermera förvärvade höga ämbeten. Och många av dem tänkte med saknad tillbaka på det soliga, vänliga lilla hemmet och dess intagande husmoder, som där vid det enkla vardagsbordet skötte sitt värdinneskap lika fint och behagligt som förr vid de lysande festligheterna på Rud.
Vad de forna studenterna i samband med det Larssonska hemmet även mindes, var den gamla silverskålen med hästskon i botten och — dess historia. Ty Jonas Wærns bröllopsgåva var det enda minne, som de båda makarna önskat och fått med sig av ståten från sin stormaktstid.
Mitt på det stora matbordet tronade den vackra pjäsen, oftast fylld med blommor.
En gång hade även den milde gamle herrn, strax innan han fick sitt andra slaganfall, för några lyssnande unga berättat, hur den liksom ingripit i hans eget liv och lyst upp hans livs mörkaste natt där borta i ensamheten på Adolfsfors.