Bort, plog och spade, ur min hand!
Kom svärd och bajonett!
Jag går att slåss för Kung och Land,
Och skaffa fred och rätt.
Jag köper ej en annans blod,
Mitt eget vågar jag.
Är jag för ung? Har jag ej mod?
Försök, om jag är svag!
Dansk eller Fransk, hvad heter han,
Som ej vill Sverge väl?
Han skall få känna, hvad den kan,
Som ej är född till träl.
Farväl, min Far! Välsigna mig
Med ett par Herrans ord,
Och sen förgät, att det är krig:
Blott sköt i lugn er jord.
Gråt ej, min Mor! Var nöjd: ni bar
En stridsman åt ert land.
Det är på ärans väg, jag far,
Och under Herrans hand.
Ej utan Gud en sparf förgår,
Om jag mins skriften rätt.
Vill Gud, så rubbas ej ett hår,
Fast kulor hvina tätt.
Vill Gud, så ser jag er ännu,
Och blir er ålders tröst;
Och kör min plog, så flink som nu,
Med ärren på mitt bröst.
På väggen hänger mitt gevär,
Med mången blodig fläck.
Der ser min brud, som hemförd är,
Hur jag har varit käck.
Och fort går mången vinterqväll,
Då jag berätta kan,
Hur Sverges här stod som en fjell.
Då Prinsen förde an.
Men skulle jag — vid fredens slut,
Då alla komma hem,
Och gå med er att tacka Gud, —
Ej synas ibland dem: —
Hur sällt, att dö för Land och Kung,
Vid ärans segerrop!
Hur skönt att saknas ren som ung
Bland Sverges kämpahop!
Min Flicka, som till kyrkan går,
Och ser den raska tropp,
Men ser ej mig, skall med en tår
Åt himlen sucka opp.
Der hoppas hon, i evig fröjd,
Hos Gud få råka mig;
Och sjunger, med hans vägar nöjd:
”O Gud! vi lofve dig!”
Farväl! så trång blir hyddan här,
Och hjertat sväller opp.
I fält! i fält! så fri är der,
Så rask båd själ och kropp.
Dit vill jag, öfver haf och land,
Der man i elden är!
Der vill jag stå, med svärd i hand,
Och döden se helt när.
