Som örnen öfver sjö och land,
Med stolta vingar far:
Så flyg, min sång, till Sverges strand,
Högt svingande och snar.
Och stig bland häpna skaror ner
Med segrens glada bud;
Och der du Templen öppna ser,
Träd in och lofva Gud.
Ty Herrans vrede är förbi:
Snart bloden runnit nog;
Den gissel skall förkortad bli,
Hvarmed Han verlden slog.
Med Sachsens Konung, förd i band,
Stod Herskarn i hans stad,
Och tänkte gripa med en hand
Vår hela kämperad.
Och med den andra foten stå,
Förfärlig, i Berlin,
Och sen i all sin vrede gå
Med jättesteg mot Wien.
Men si! ett folk, som han försmått,
Här står från Nordens vik.
Dess arm ett hufvud saknat blott,
Att blifva fädrens lik.
Det fans, det hufvudet: se der!
Odödligt ren förut,
Det i sin blick en stråle bär,
Som bådar våldets slut.
O! ledning af en mild Försyn!
Bland vapen fostrad opp,
En Söderns Son, från Fjellens bryn,
Bär fram Europas hopp.
Vid Rabenstein han sitter trygg,
Sen han vid Beeren stod,
Och såg den Franska härens rygg,
Som kom med öfvermod;
Men vek i hast med skräck och skam:
Ty, som ett åskmoln far,
Så red en tropp med dunder fram,
Och Svensk den troppen var;
Och såsom ax vid ax är knäckt,
Der hagelskuren slog,
Så lik vid lik såg Bertrand sträckt,
Och sig ur striden drog.
Och Eckmühl, nyss så viss, som mån,
Att slå oss såsom lam;
Ty lik en tiger bakifrån
Han tänkte rusa fram. —
Men snart han fann, att dock så lätt
Ett folk ej öfvervins,
Som villigt följt, i strid för rätt,
Sin egen valde Prins. —
Och Eckmühl drog sig åt Schwerin,
Och Vegesack gick fram;
Och Moskaus Örn, med den från Wien,
Bland bergen spännt Vandamme.
Vid Rabenstein Carl Johan stod:
Och tänkte på Moreau.
”Hvad ande än må kräft hans blod,
Fram skall med Gud jag gå.”
”Ej skall Europa bli en träl,
Ej ljuset slockna ut!”
Så var i Hjeltens höga själ
Det heliga beslut.
Och det står fast. Ej löses opp
Det stora folkförbund,
Hvars lif han blef — förrn verldens hopp,
Är fylldt i fredens stund.
Nu i sitt hufvud, lugnt och ljust,
Han hvälfde krigets lopp,
Då vid en himmelsk syn förtjust,
Han sprang i låga opp.
Straxt lugn igen, han kring sig böd
En krets af Hjeltar stå.
”Jag vill ha slut på folkens nöd,
Jag vill till Leipzig gå.”
Så Hjelten sade: Stedingk stod
Med silfverhjessan höjd,
Och Adlercreutz brann het af mod,
Och Tawast log förnöjd;
Och Löwenhjelm tog på sitt svärd;
Och alla, hög,och låg,
Ren tänkte på en efterverld,
Som sjunger detta tåg.
Hvem såg du, vid en snillets blink,
Hvem såg du, Prins, i skyn?
Den store Gustaf med en vink
Försvann åt vesterns bryn.
Med segerpalmen i sin hand,
Han ilade förut,
För att på Elbens andra strand
Din bana tekna ut.
Till Breitenfeld från Jüterbock,
O! väg af ära full!
Lyft, Torstenson, din krönta lock,
Och nicka från din mull.
Och skaka skölden på din grift,
Att det ger fjerran dån,
Och eldar till en stor bedrift,
Hvar Fosterlandets son.