←  Den frommes lif
Samlade dikter
av Vitalis

Aftonpsalm
Lifvet och döden  →


[ 114 ]

Nu komma nattens stunder
Och hölja sjö och lunder
Med dimmans dystra skrud.
Trons fromma klara öga
Allena i det höga
I bönen skådar än sin Gud.

På fästet månen blänker,
Men Solen honom skänker
Den klarhet, som han bär.
Så ock det ljus vi finne,
Uti vårt dunkla sinne
En gåfva ofvanefter är.

Hvad i det svaga skimmer
Vårt öga ej förnimmer,
Men dunkelt för oss står,
Skall evigt ej så vara,
Men Gud skall allt förklara,
När Evighetens sol uppgår.

En natt är menskolifvet;
Ett högre ljus blef gifvet
Blott åt en högre verld;
Men der den fromme träder,
Han som en stjerna gläder
Sitt slägte på den dunkla färd.

[ 115 ]


Den, som Guds vägar följer,
Hur mörker än dem höljer,
Han finner Fadrens hus,
Der Solen ned ej skrider,
Men evig klarhet sprider,
Ty Gud är der de frommas ljus.