Lifvet och döden
← Aftonpsalm |
|
Försakelse → |
Står jag om en morgon på fjällets topp,
Med sin grönskande Majkrona krönt,
Och ser dagen i guld och purpur gå opp,
Jag ropar: Hvad lifvet är skönt!
Liksom uti lunden foglarnes röst,
Då ljusningens timma är när,
Uppvakna till sång i mannens bröst
De mäktiga hjelte-begär.
Då känner min själ en osläckelig lust
Att fjerran från hem och från hus,
Som Solen, vandra från kust till kust,
Och skapa blommor och ljus.
Står jag om en afton på fjällets topp,
Försunken i andagt och bön,
Och ser Natten i silfver och purpur gå opp,
Jag tänker: Hvad döden är skön!
Och nalkas en smekande aftonvind
Med blommors doft i sin famn,
Då tror jag Naturen kyssa min kind,
Och med kärlek hviska mitt namn.
Ser jag den oändlige himmelen stå
Med stjernor, som barn, i sin famn,
Alla menniskobragder tyckas mig små;
Blott stort den Oändliges namn.
Ack, hur de förlora sin trollande röst,
All jordens fruktan och hopp,
När de eviga tankar i skaldens bröst
Som stjernor på himlen gå opp.