Det är ljus, det är ljus. Visst har solen gått ned,
men det lyser, det lyser ändå.
Det är ljus på backig, rödsandad led.
Det är ljus i var skrymsla och vrå.
Det är ljus och dunkel blandat ihop
till ett underligt skimrande sken,
som krupit ned i varenda grop
och bakom varendaste sten,
som sitter på tebuskens glatta blad
och bakom grevillians stam,
som dröjer bak halmtäckta hyddornas rad
och djungelklädd, bergig kam.
Det är tidens ur, som stannat ett slag
och jorden ligger i rus.
Det är som på skapelsens första dag
då befallningen ljöd: »Varde ljus!»
