Aftonvandring
| ← I dalen |
|
Skäret → |
Aftonvandring.
Tar jag hatt och käpp, den lille,
Som min afsigt genast ser,
Hviskar: »jag så gerna ville ...
Låt mig följa med, jag ber!»
Och vi vandra ut mot näset
Genom lundens blomstersnår,
Vandra genom höga gräset,
Som till piltens axlar når,
Vandra utmed bäckens vågor,
Följa strömmens silfverband,
Och han frågar tusen frågor,
Svårbesvarade ibland,
Frågar, hvarför nattviolen,
Hvarför klöfvern doftar skönt,
Hvar om qvälln sig lägger solen,
Och hvi gräset är så grönt.
Och en fråga knappt är hunnen
Som en tanklös fjäril fly
Från den friska rosenmunnen,
Förrän genast föds en ny,
Tills att några smultron locka
Gossen till en tufva ner,
Der han, sysselsatt att plocka,
Ej har tid att fråga mer.
Har du märkt, hur barnets joller
Stämmer underbart ihop
Med det samspråk bäcken håller
Och med lärkans jubelrop?
Ack, i barnets oskuld känner
Ljuft naturen sin igen,
Foglarne som yra vänner
Sjunga för sin bror och vän.
Böljan, som så lekfull hoppar
Utmed al och björk och lind,
Vill så gerna några droppar
Stänka på den lilles kind.
Magisk frid i sinnet bringar
Qvällens stilla symfoni.
Gossens löje sammanklingar
Mildt med böljans sus deri.
Solnedgången öfver leden
Rosor sållar för vår syn,
Syskonenglar se från Eden
Till mitt barn ur rosenskyn.
När vi hunnit fram till backen,
Ilar han i muntra hopp,
Locken fladdrande i nacken,
Att få hjelpa mig ditopp,
Bjuder armen att mig stöda;
Blicken, stolt som hos en kung,
Menar: »lättas bör din möda,
Du är gammal, jag är ung.»
Du har rätt. Jag kanske fölle
På min lefnads branta stig,
Om ej du mig uppehölle,
Barn, om jag ej egde dig.
Har vår vandring sträckt sig vida.
Blir den späde trött och varm,
Plär det dock ej länge lida
Förr’n han trånar till min arm.
I min famn, mitt hjerta nära,
Bärs han till vårt hem igen.
Kunde jag dig endast bära
Genom verlden så, min vän!
Snart i sömn, förr’n någon anar,
Sluts han, i sin bädds förvar.
Friden, som jag efterspanar,
I sin barnasjäl han har.
(1881.)