Skäret
| ← Aftonvandring |
|
Julens engel → |
Skäret.
Ofruktbart du kallar
Detta arma skär,
Der som böljan svallar
Och mitt näste är.
Kanske! Men nog förde
Vinden öfver sjö,
Som din park ej rörde,
Dit ett blomsterfrö.
I en ensam skrefva
Litet jord det låg,
Plantan kunde lefva,
Fast ej du det såg.
Vilda blommor bleka
Stå nu der i rad,
Laf och mossa smeka
Deras blyga blad.
Mycken vård ej bringas
Barnen af mitt skär.
Ingen nöd! De tvingas
Trifvas som det är.
Mager jord ej föder
Yppig rikedom,
När i solig söder
Står en verld i blom.
Men kring skäret andas
Äfven vestanvind
Och dess balsam blandas
I min blommas kind.
Under hårda dagar
Ej dess hopp slog felt,
Ej sin lott hon klagar:
Allt är rätt fördelt.
Rundt om skäret svalla
Vågor, famna det.
Deras hymner skalla:
Gud, Oändlighet!
Du har praktens vimmel,
Färg och ståt du ser.
Jag har haf och himmel:
Säg, behöfves mer?