Akademisten och hans skyddsling
| ← Ängelsborgen |
|
Om pöbelns avskaffande → |
Högt uppe i ett fönster vid Boulevard S:t
Michel satt en vithårig gammal akademist och
samtalade med en ung musiker, vilkens långa rock
med de korta ärmarna tycktes urvuxen eller lånad.
— Min kära gosse, sade akademisten och plirade mot solen, medan han bortryckte några torra löv från fönsterkrukornas murgröna, som på snören och pinnar klättrade ända upp mot taket. Du säger, att du blev utvisslad när du föredrog ditt stycke, och nu vill du att jag med mitt namn skall fälla några ord för dig i tidningarna. För några år sedan skulle du kanske ännu ha kunnat narra mig därtill... I alla land har jag sett statyer och minnesstenar över personer, som på sin tid blivit utvisslade lika tappert som någonsin du, men ännu har jag aldrig sett en staty över en kritiker. Vart konstverk, även det misslyckade, är ett stängt hus för sig, och man bryter sig lika litet därin, antingen man friar eller fäller. Påstod inte en gång Sarti, att musiken skulle gå under om sådana barbarer som Mozart finge det infallet att vilja komponera? Sade han icke, att Mozart hade öronen fodrade med järn? Kallades inte Beethovens nionde symfoni en döv musikers förfelade verk? Fann inte till och med en Goethe hans musik bizarr och orolig, och föga anade han, att samme Beethoven snart skulle kallas klassiskt klar och folklig och typiskt germansk? Folkligt, det är allt, som vi vant oss vid och som för tio år sedan var ofolkligt. Hette det inte att en Reissiger eller en Hiller voro för mer än en Wagner? Förklarade man inte, att Wagner röjde en fullständig okunnighet i handhavandet av medlen och att hos honom ingenting trängde sig fram från hjärtat? Tänk, en Wagner, som ej förstår att handskas med musikens medel! Aldrig prata människorna så obesvärat om någonting som om konst, och aldrig är deras prat ett sådant munväder. Aldrig lära de sig att bli försiktiga. Om de bara skrevo upp sina utlåtanden och läste igenom dem efter tjugu års förlopp, skulle de förstå sin egen löjlighet. Därför, min kära gosse, vill jag inte heller göra mig själv löjlig genom att skriva ett eller annat om dig. Vad begriper jag av ditt musikstycke! Det förefaller mig grumligt och underligt. Under finalen var jag nära att somna, och att jag inte gjorde det, ja, det berodde på, att jag begynte gapskratta åt hela kompositionen. Det ena snillet får väl överse med det andra, sade jag till mig själv och slöt ögonen. Skillnaden mellan ett snille och en vanlig människa är närmast den, min gosse, att snillet tänker och känner redan klockan åtta om morgonen på samma sätt som en vanlig människa klockan ett på natten, när hon går hem efter en mycket lysande middag och börjar gråta och tala om religion. Därför nickade jag helt vänligt åt dina besynnerligheter, men utan att vända mig om och tysta visslarna. Jag säger inte att allting, som blir utvisslat, är ett storverk. Men det säger jag med bestämdhet, att vill du gå omkring och leta för att utan att veta det få bevittna ett storverks födelse, då skall du också söka där det visslas. Ingen människa är en sådan inbillningsvarelse, att hon är i stånd att utan vidare taga ett konstverk för vad det är. Hon kommer alltid med förutfattade meningar — men glömmer det beständigt själv. Hon besinnar aldrig, att hon nalkas som fiende, som andra äldre bekantas vän. Det som först slår an på henne och förmedlar den nya bekantskapen är reminiscenserna. Men det är just de reminiscenserna, som sedan bli de sköraste glasfötterna under verket. Om vi skreve upp allt vårt prat om konst, upprepar jag, då skulle våra familjearkiv bli en outtömlig källa till munterhet. Läs bara vad Mozart skrev om Voltaire! Och det var ändå en Mozart! Eller läs vad som skrivits om Watteau... han som med sina magra och knotiga fingrar satt och fantiserade fram hela den värld, vilken tio år efter hans död skulle vandra in med sina frisyrer och sidenveck i själva Versailles för att sedan åter under ett antal år falla så i spillror, att man icke ens gitte vårda sig om mästarens dukar. Nej, jag tar tillbaka mitt ord om uppteckningar. Våra efterkommande skulle av barmhärtighet kasta luntorna olästa på elden. De skulle förefalla som ett alltför elakt gyckel över vår mänskliga pratsjuka...
Akademisten sprang upp från stolen, liten som ett troll och med det vita håret rätt i vädret.
— Vad jag själv är trött på sådant prat... Musik kan jag aldrig få nog av, det bekänner jag. Det är det gudomliga vanvettets konst. Men böcker... De äro avlägsna, oåtkomliga stjärnor, vilkas främmande och kylande ljus väl kunna stirra in i min själ, men de finna där ingen sjö att spegla sig i, ty min själ förfryser under deras eld. Då bygger jag mig hellre mina egna stjärnor, på vilka jag åtminstone själv känner mig hemma. Eller tag en bok och läs högt för mig! Välj något omfattande och samlat, som du kan räcka mig på dina två händer liksom Atlas sin himmelsglob. Nå, min unge Atlas, varför räcker du mig inte globen? Rullar han kring och brister sönder utan att du kan infånga honom, eller varför bläddrar du och slår utan att någonsin begynna läsningen? Välj något storsinnigt vackert, vilket kan fylla mig med samma salighet som en symfoni av Beethoven. Varför höjer du så ironiskt dina ögonbryn? Var inte för sträng. Det är sedan gammalt snillets förbannelse att det skall vara så svårt att skriva något bra. Du går till klassikernas hylla... den hade jag under dessa år så när förgätit. Med böcker från den hyllan skola vi en gång bygga en vagga. Kommer han aldrig, mannen med den apolloniskt stränga pannan och de förgörande pilarna, han som skall födas under hån och visslingar... Min kära gosse, varför fortsätta ett samtal om det bottenlösa och obestämbara? Betrakta endast mina ord som ett improviserat testamente från en äldre bror. Jag skulle vilja säga dig något om orättvisans filosofi och hur den lyfter mitt bröst med glädje. Om orättvisan jagades ur världen, skulle allt sjunka samman till en förpestande göl. Den som fyller ett värv, skall ha stenar, oduglingen rosor. Vad värde besutte annars en bragd? En gärning, vars belöning ligger inom synhåll är ej mer berömlig än den handlingen, att en törstig böjer sig för att dricka. Hur gick det mig själv? Du känner vår tid. I stället att bli hennes ögontjänare uppsade jag tro och lydnad, och var fördom, som jag kom att vidröra, rullade sig samman som en igelkott och stacks. Likafullt hade jag mina svaga mellanstunder av eftergift, då jag grep fast i dagens burleska och redan hundra gånger tummade recept — och genast regnade det lagrar genom skorstenen. Isynnerhet de modiga inom samhället berömde mig vid sådana tillfällen för mina ursprungliga nyheter. Tänk du, de talade om nyheter! De visste inte, att realismen var akademisk för redan mer än femtio år sedan och att våra filosofiska och sociala idéer komma från sjuttonhundratalet. För mina svagheter alltså höstade jag ära... och jag fick min fåtölj — och den höjde mig i min städerskas ögon. Jag blev popularitetspilt och sattes på tron, och mina janitscharer drogo ut kring landet att hugga ned all upprorisk självständighet. Varför glömma vi så beredvilligt, antingen vi äro statsmän eller konstnärer, att folkynnest och handklappningar merendels äro både Apollons och Klios ironiska utpekande av det förgängliga och snart glömda... att ofolklighet och en vid ring av isande hat från alla sidor äro den blodrödaste och ädlaste taggen i en segerkrans? Ack, hur jag avskyr det krypare-ordet folkgunst! Var jag här i vår lysande världsstad såg en drillande konsertdiva eller en blankkindad och obetydlig liten president, där stod folkgunsten och hurrade, men en Peter den store dör, omgiven av hat och löja och nära nog som enstöring, och ännu över hans mull fortgår tvisten om hans livsverk... Räck mig dina båda händer och låt en gammal man få luta sig mot din axel och förtro dig, hur bittert han avundas visslingarna omkring ett ungt namn — även om han gott vet att de visslingarna så sällan hålla vad de lova.