Anderöster
| ← Natursonen |
|
Blomsterfesten → |
Öfver blomsterdalar, öfver klippor
Öfver stranden utaf silfverströmmen
Följde lilla Florens dystra Lärarn,
Liksom morgonrodnan följer natten.
Lärarn sorgsen, ty naturen gifvit
Honom kunskap i de dunkla språken,
Hvilka taltes, förrn en menskotunga
Yppat än med ord sin fröjd och smärta,
På en mossklädd sten sig satte neder.
Ned på jorden såg han, som en hjelte
Sårad sjelf och redan död till hälften,
Blickar efter striden på ett slagtfält,
Der hvar vän, han hade älskat, fallit.
Pilten satte sig vid Lärarns sida
Uppå blomsterbädden: skön som löjet
När det sätter sig på Hebes kinder.
Och naturens anderöster höjde
Sig i natten kring den glada engeln,
Som ej än förstod dem; än ett genljud
Af det rena språk han hört i himlen
Mäktade dem alla öfverrösta.
Klippan sade: snart ock du o gosse
Från din sköna litenhet skall växa.
Sättet lär af mig, hur menskan vexer!
Rosor blomstrade omkring mitt hjerta,
Men de vissnade och mull de blefvo.
Denna mull sig lade kring mitt hjerta
Och förhärdades. Så hög jag växte,
Och nu lyfter jag mig högt från jorden
Jettelik, med molnen kring min panna.
Och den yra floden högljudt ropte:
Jag var ock, som du, uti min barndom.
Lugn i öknen stod jag såsom källa.
Trötta vandrarn gladdes, då han såg mig,
Liksom nu han glädes af din åsyn.
Och jag speglade den höga himlen,
Liksom du uti mitt lugna hjerta.
Nu har jag ej tid dertill; jag växte,
Kom i backars sällskap, som mig förde
Från mitt ursprung och den stilla friden,
Och jag gick i verlden ut att handla.
Ser du, när som mest jag sträfvar, skummet
Kring mig höja sig och straxt försvinna?
Det är min bedrift! ack svag, förgänglig,
Som ett menskoverk: jag ro ej finner
Förrn jag till mitt mål, till djupet hinner,
För att störta mig deri och dö.
Gråtande till gossen blomstren sade,
Der de stodo, vissnande på marken:
Liksom du vi voro i vår barndom.
Slutne inom knoppen skönt vi drömde
Om det ljus vi skulle snart få skåda.
Ingen storm oss rörde; vårens vindar
Ljuft som menskans hopp vi endast hörde
Susa smekande förbi vårt öra.
Solen mildt, som menskans första kärlek,
Vederqvickte oss och icke brände.
Dårade vi sågo upp mot ljuset,
Och nu bränner Solen, frosten mördar,
Biet kommer, njuter af vår skönhet,
Dricker honing ifrån våra läppar
Och flyr borrt, sen det till lön oss sårat.
Korrt är blommans lif, dock vi förgingos
Ack långt förr, om icke vi om natten
Vederqvicktes utaf våra tårar.
Lärarn tänkte på försvunna dagar,
Tänkte på sin egen blomsterålder
Och vid minnet af hvad han förlorat
Krossade en perla i sitt öga,
Tryckte pilten fast intill sitt hjerta,
Liksom rädd, att än en gång i honom
Sina barndoms drömmars fröjd förlora.
Och han lyfte gråtande mot himlen
Sina ögon i den stilla natten,
Men de höga, klara stjernor sade:
Hvarför blickar, ljusets son, du sorgsen
Ned till stoftet? Hvarför står ditt öra
För det lägre lifvets röster öppet?
Se du är som vi! Din höga bana
Ofvan molnen högt och ofvan Solen
Strålar leende i lugn och klarhet.
Se du är som vi! Du är ej tidens
Slaf, du är tvärtom, som vi hans herre,
Och från dig har han sitt enda upphof.
Derför lyssna blott till Gudarösten,
Som din Genius uti ditt hjerta
Utan ord till dig i välljud höjer!
Derför följ din andes lag och ljusets!
Sträfva uppåt mot ditt höga urhem!
Vandra lugn, som vi, din höga bana!
Vandra lugn! du är, som vi odödlig.