Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt/Misshandel
| ← Brott mot en persons lif. |
|
Envig. → |
Misshandel.Bestämmelserna om misshandel hafva förut, liksom än i dag är förhållandet, nära anslutit sig till dem rörande dråp. Det har endast skett i större måtto. Ty då dråp i äldre tider äfven ansågs föreligga, om afsigten endast varit att misshandla, men våldet haft dödlig utgång, bestod skilnaden mellan dråp och misshandel endast i den olika verkan, som gerningen haft. Dråp var således icke annat än misshandel, hvaraf följt en viss svårare skada, nemligen lifvets förlust. Ofta tjenade derför samma uttryck i ett rättssystem till betecknande af dråp och i ett annat af misshandel (drep i isländsk rätt lika med slag, då dråp åter kallas vig, under det att drap i svensk och dansk rätt utmärker dråp), eller begagnades det till och med i ett och samma lands lagar ömsevis än i den ena och än i den andra bemärkelsen. Och till största delen har hvad, som för den äldre tiden sagts om dråp, äfven sin tillämplighet om misshandel. De omständigheter, som ledde till ett strängare bestraffande af dråp, hade samma verkan, der de förekommo vid misshandel (fridsbrott, förgiftning, mordvapen, försåt, misshandel å person, till hvilken man stod i ett särskildt pligtförhållande etc.). Och likaledes var förhållandet med de omständigheter, som ledde till ett nedsättande af straffet för dråp. Vid misshandel inträdde här dock i åtskilliga fall ej blott strafflindring utan full strafflöshet. Så var händelsen bland annat med ringare kroppsskada, som af våda tillfogats någon (enligt VGL svarta slag, hvaraf ej synlig skada uppstått; enligt 1734 lag MB 38 i allmänhet sår ˮaf full vådaˮ). Och äfven der befogenheten att mot annan sjelf skipa rättvisa icke sträckte sig till en rätt öfver lifvet, förföll dock ofta frågan om ansvar för annan kroppslig skada, som härvid tillfogades (1734 lag JB 16, 8 å rymmande landbo, som satte sig till motvärn mot jordegare, som sökte föra honom tillbaka), åtminstone om den var af ringare beskaffenhet. Särskildt gällde detta om den tuktorätt, som förut tillkom husfadern i en ganska vidsträckt omfattning (1734 lag MB 36, 1 öfver hustru; MB 36, 2 öfver legohjon; MB 30, 3 öfver barn).
Äfven i öfrigt bestodo förut samma regler för misshandel som för dråp. Särskildt finnes det sålunda redan i äldre rätt hafva för vissa fall fordrats ett förut fattadt uppsåt att misshandla, för att fridsbrott skulle anses hafva skett genom våldet. Och i mån som reglerna beträffande dråp undergått förändring, har detsamma äfven inträffat med dem, som afse misshandelsbrotten, och motsvaras sålunda de distinktioner, som för närvarande iakttagas vid angrepp å en persons lif, i det hela af dem, som gälla med afseende å tillfogande af kroppsskada. Framför allt har på detta sätt kommit att läggas mera vigt på gerningsmannens vilja — huruvida han velat åstadkomma skada och i hvad omfång samt de omständigheter, som bestämt honom vid gerningens föröfvande. Sålunda har i gällande svensk rätt vid uppsåtlig misshandel, hvaraf följt svårare kroppsskada, en särskild verkan i straffrättsligt hänseende tillagts misshandelns utförande i afsigt att tillfoga den uppståndna skadan och gerningens företagande med berådt mod (Str. L. 14, 10 och 11) samt vid dödlig utgång härjemte provokation (Str. L. 14, 4 och 5). Och likaledes hafva i öfverensstämmelse med hvad, som förordnats om dråp, särskilda regler uppställts med afseende å tillfogande af kroppsskada under begagnande af lifsfarligt vapen och å person, till hvilken man står i särskildt pligtförhållande, samt genom förgiftning, utsättande, fosterfördrifning och moders försök att taga sitt oäkta barn af daga, hvarförutom så äfven skett i fråga om dels misshandel af flera, för den händelse att misshandeln ej varit af lindrigaste beskaffenhet (Str. L. 14, 14), och dels kroppsskadas uppstående genom medverkan af sådana omständigheter, som utan gerningsmannens skuld tilkommit efter misshandeln (Str. L. 14, 44).
Inom misshandelsbrotten skilde man i äldre tider mellan flera olika slag alltefter de medel, som dervid begagnats och storleken af den uppståndna skadan. Så länge likväl fridlöshet var det principiella straffet för hvarje rättskränkning, framträdde denna åtskilnad mindre (ännu i Gragas rätt att hämnas för mindre sår, om det ej läktes till nästa Alting). Men vid tiden för de germanska rättsböckernas tillkomst voro misshandelsbrotten enligt regel redan bötesgilda (hos oss beteckna VGL:ne öfvergången, i det de förutsätta, att våldsverkaren till bevarande af sin frid erbjöd böter; enligt öfriga svenska landskapslagar var misshandel principielt att försona med böter; i den norska rätten intager FrL samma ståndpunkt som VGL:ne). Och det är just med afseende å misshandelsbrotten, som man i den äldsta kända lagstiftningen finner den mest i detalj genomförda straffskalan af högre och lägre böter (redan i Lex. Visig. dock öfvergång skedd till offentligt rättsliga straff, ehuru spår qvar af ett bötessystem).
Ifrågavarande åtskilnader mellan misshandelsbrotten äro för öfrigt naturligen icke fullt desamma i alla rättsböckerna. Men man kan påvisa några gemensamma drag. Man skilde sålunda mellan sår (sar, lat. vulnus), som tillfogats med skärande vapen eller föranledt blodflöde, och slag (bardaghi, lat. ictus), hvarvid vapen af nämnda art icke begagnats eller, såsom det senare i tiden mera allmänt karakteriserades, hvarvid blodflöde i allt fall icke egt rum. Slag skattades enligt regel till mindre böter än sår. Jemte slag och sår upptogos, i mån som straffet för dessa nedsattes, såsom särskilda arter af misshandel först stympning (afhug) och derefter ytterligare lamslående (ej för dessa förhöjning i straff enligt Gragas och ej heller enligt ÖGL, så fort gerningen skett af vilja, hvaremot för fall af våda en särskild lytesbot skulle vid stympning erläggas jemte vådaboten för såret). Till en början synes lamslående endast skattats till hälften i böter mot stympning, men senare sattes det enligt regel till straffbarheten i jembredd dermed. Så är också förhållandet i de svenska rättsböckerna, ehuruväl man härför fordrade, att lemmen blifvit fullt obrukbar (eljest blott half lytesbot). I sydgermanska rättsböcker var det endast vid sår och slag, som de vanliga lägre böterna utgingo. För stympning och lamslående var deremot full mansbot eller viss bråkdel deraf stadgad. I Norden fördes åter stympning och lamslående enligt regel respektive under begreppen sår och slag, samt framträdde den högre straffbarheten i stympningen och lamslåendet uti ett bötestillägg af skadestånds natur, den s. k. lytesboten. Hvarest någon stympats på sådant sätt, att det ej kunde hafva skett i bråd skilnad eller i strid, utan endast efter ett föregående öfverväldigande af personen (tunga, manlig könslem), betraktades dock gerningen såsom nidingsverk och ledde till ett särskildt högre ansvar (högre lytesbot eller poena talionis eller i allt fall stympning fastän af annan art). Hvad särskildt beträffar kastrering, hade de svenska rättsböckerna tagit intryck af den kanoniska rätten, som i denna förbrytelse företrädesvis såg ett tillintetgörande af aflingsförmågan (ännu i Carolina sammanställd med fosterfördrifning). Och förutom såra- och lytesboten finnas derför här stadgade böter för de önskebarn, hvarom den stympade gått miste (ÖGL, SmL, WmL:ne). Emellertid utbildade sig i de svenska rättsböckerna med afseende å alla stympningar en åtskilnad för det fall, att detta skett efter ett fasttagande af den våldförde (höxtu saar). Gerning af denna art blef edsöresbrott (allmänt i LL:ne och Allm. St. L:n; redan i UL, ÖGL och VGL vid hamblan — afhuggande af hand eller fot under nämnda omständigheter) och berättigade målseganden att, om brottslingen gripits å bar gerning, mot denne yrka å lifvets förlust eller poena talionis, så framt han ej ville nöja sig med böter. I 1734 års lag (MB 12, 3) var dylik handling behandlad i sammanhang med mord och föranledde lifvets förlust.
Hvad åter beträffar sår i egentlig mening, rättade sig de härför stadgade böterna efter skadans storlek. Jemte mindre sår (bloþsar, blotlæþi) förekommo sålunda såsom sår, hvilka i förhållande härtill voro qvalificerade: mätbart sår; sår, tarfvande läkarehjelp; djupa sår, förekommande under benämningen af hjernsår, lifsår och märgsår; sår med två öppningar; sår, hvaraf synligt ärr uppstod; samt sår, som lemnade efter sig stadigvarande men. Bötessatserna kunde i öfrigt ställa sig olika för ett och samma sår af här beskrifna art. Sålunda finnes i detta afseende skilnad vara gjord med hänsyn till den kroppsdel, hvarest hugget träffat (särskildt i fris. och anglos. rätt). Men i det hela kommo likväl i vår rätt dessa olika arter af svårare sår att sammanföras under ett gemensamt begrepp: fullsæri (LL:ne och Allm. St. L.). Och då mindre sår fortfarande gäldades med vanliga lägre böter, belades åter fullsår omsider med mansbot (redan ÖGL) eller i allt fall med half mansbot (LL:ne och Allm. St. L.). Uppstod skada af stadigvarande beskaffenhet, utgick härjemte lytesbot.
Äfven i fråga om slag iakttogos vissa åtskilnader. Slag ansågs sålunda vara af mera straffbar natur, om hud och kött sprungo sönder deraf (skena), och, för det fall att härjemte ben bröts i kroppen, kunde straffet ytterligare ökas (i UL särskild bot för slaget och ända till sju bensplittror särskild bot för hvarje sådan, som togs ur såret; i ÖGL likaledes särskild bot för sex bensplittror, hvaremot om de voro sju och så stora, att det klingade, då man kastade dem i en skål, mansbot skulle betalas). Vid uppkomst af lyte erlades lytesbot. Såsom mindre svåra slag räknades de, af hvilka allenast blånad uppstod (svarta slag: ˮbristær huld innan ok haldær huþ utanˮ).
Så småningom synes dock utvecklingen hafva gått derhän, att man ej vidare gjorde någon principiell åtskillnad mellan sår och slag, utan i det mesta inordnade slag under begreppet sår och endast för det fall lät ett mindre ansvar inträda vid slag, att deraf uppstode mindre skada (ännu i VGL I sår och slag behandlade i särskilda balkar, men ej så i öfriga svenska rättsböcker). Slag kom derefter ej att beteckna annat än sådan misshandel, hvaraf blånad uppstod, och sammanställdes härvid med sådant sår, som förorsakade blodvite (samma ansvar: enligt ÖGL 3 mark samt enligt LL:ne 6 mark och enligt Allm. St. L. 12 mark). I öfverensstämmelse härmed äro äfven 1734 års lags bestämmelser i ämnet affattade. Blodvite och blånad skulle bötas med 2 daler. Fullsår, här kalladt köttsår eller sådant sår, hvari afhugg eller benlösning ej skett, medförde åter 10 dalers bot. Afhugg gäldades med särskilda böter för såramålet och särskilda böter för lytet, och dessa böter ställde sig något lägre än eljest, om allenast finger eller tå frånskilts kroppen. Ännu med något mindre belopp betalades ett genomstingande af lif eller lem äfvensom sådant slag, hvaraf ben i kroppen bräcktes. Lägst i bötesskalan för gröfre misshandel stod tänders utslående, 6 daler i sårabot och lika mycket i lytesbot.
Sådant slag, som alldeles icke förorsakat någon skada, synes i den germanska rätten ursprungligen hafva bestraffats egentligen såsom ärekränkning. Och deraf kom det sig, att mångenstädes dylik mindre misshandel ledde till lika högt bötesansvar som sår eller slag, hvaraf skada följt, eller till och med till högre (ÖGL lika ansvar som för blånad och blodvite). Särskildt var så förhållandet, om öfvervåldet skett i fleras närvaro (så i allmänhet enligt svealagarne och landslagarne). Ifrågavarande uppfattningssätt hade för öfrigt sin motsvarighet i mosaisk och romersk rätt, och under intryck af den senare fortfor man i den moderna rätten i allmänhet att långt in i den nyare tiden betrakta mindre öfvervåld såsom s. k. realinjurie allenast. Hos oss äro dock redan i 1734 års lag (MB 35, 3 och 4) kindpust och hårdragning upptagna såsom mindre svåra arter af misshandel (6 marks bot).
För sår och slag gällde i öfrigt gemensamt, att, likasom vid dråp, särskilda bötesbestämmelser voro gifna med afseende å vådagerning. Och till bötesskalan för misshandel af vilja slöt sig sålunda en annan för misshandel af våda, ofta till och med med än mera genomförda åtskilnader, än som var fallet vid den förra. Och då från början lytesboten här liksom i andra fall till sin storlek synes hafva varit oberoende af böterna för såret eller slaget (VGL, ÖGL), blef med tiden förhållandet omvändt och rättade sig lytesboten efter såraboten (LL:ne, 1734 års lag). Principielt skulle hvarje skada, som någon lidit till sin kropp, bötas för sig. Men för den äldre tiden funnos dock vissa inskränkningar härutinnan, hvilka tydligen gingo ut på att hindra, det böterna skulle stiga öfver hvad, som erlades i bot för dråp (ÖGL ej böta mera än ett fullsår, WmL II ett fullsår och ett afhugg, SmL tre sår, UL högst 40 mark). Sedan för dråp stadgats lifvets förlust och bötessatserna för misshandel jemkats till något lägre belopp än förut, trädde regeln i full kraft (LL:ne, Allm. St. L. och 1734 års lag).
Enligt nu gällande strafflagstiftning räknas all misshandel, som en person föröfvar å annan, såsom en gerning, och ådömes derför allenast ett straff. Lyte ersättes liksom annan skada i enlighet med de regler, som redan förut gällt med afseende å läkarelön och annan kostnad, hinder eller brist i den skadades näring samt sveda och värk (Str. L. 6, 2, jmfd. med 1734 lag MB 39, 4). Slag och sår skiljas ej vidare från hvarandra, och ehuru inom misshandel fortfarande åtskilnad göres efter den större eller mindre skada, som deraf uppstått, äro, i förhållande till hvad förut gällt, de i sådant afseende gifna reglerna mera abstrakta och de uppställda kategorierna färre till antalet. Oftast lemnas dock fortfarande vissa mera konkreta bestämningar af hvad, som skall föras under den ena eller den andra klassen af misshandel, särskildt beträffande den svåraste arten deraf (hos oss Str. L. 14, 10). Dessa föreskrifter afse dock i det hela mera att tjena domaren till vägledning än till ett ovilkorligt fastställande af gränserna mellan de särskilda graderna af misshandel. Förutom misshandel med dödlig utgång hafva allt efter svårheten af misshandeln skilts mellan fyra (norsk, ungersk och österrikisk rätt), tre (svensk, finsk, dansk och fransk rätt) eller två (tysk och holländsk rätt) olika slag deraf. Vållande till kroppsskada bestraffas enligt flera lagar ej, der skadan stannat inom den lägsta af de lagbestämda graderna (holländsk, ungersk och nordisk rätt, enligt dansk blott vid svåraste skada; i fransk, belgisk, österrikisk och tysk rätt åter städse ansvar). Sådant öfvervåld, hvarå ingen skada följt, bestraffas äfven såsom misshandel, derest gerningsmannens uppsåt varit att misshandla eller skadan skett af vållande (i österrikisk och ungersk rätt uppsåtlig misshandel utan kroppslig skada fortfarande realinjurie).
För Sveriges del betecknar äfven i fråga om misshandel KF 29⁄1 1861 ett brytande med den äldre lagstiftningen och ett antagande af de nyare principerna. Men i öfrigt kan mot nu gällande bestämmelser i ämnet göras ungefär samma anmärkningar, som mot dem, hvilka framställts beträffande stadgandena om dråp. Det synes fortfarande läggas väl mycken vigt på det resultat, som gerningen haft, och egnas alltför ringa hänsyn till beskaffenheten af gerningsmannens uppsåt och de omständigheter, hvarunder han handlat. I öfrigt betecknar vår nyare lagstiftning i allmänhet ett skärpande af ansvaret för misshandel. Ty då nu mera dolös misshandel enligt regel och äfven kulpös i fall af svårare kroppsskada föranleda frihetsstraff, försonades ännu i 1734 års lag all misshandel, som icke föröfvats under särdeles försvårande omständigheter (stympning efter föregående fasttagande, misshandel å föräldrar, husbonde etc.) medelst böter. En viss erinran om det äldre uppfattningssättet ligger i vår rätts sätt att beteckna förbrytelsen i fråga. I öfrig modern rätt framhålles ej det medel, hvarigenom skada förorsakas annan, utan allenast att någon på ett eller annat sätt skadar annan till kropp eller helsa. Hos oss röra åter bestämmelserna ˮmisshandelˮ (så äfven i fransk och belgisk rätt: ˮblessures ou coupsˮ). Och derunder förstår man väl närmast skada till kroppen och ej till de intellektuella förmögenheterna samt vidare särskildt sådan skada, som sker genom yttre våld. Och i följd häraf skulle ett pinande, som endast skedde i afsigt att misshandla (jfr. Str. L. 15, 11) och ej förorsakade något stadigvarande men å helsan, endast vara att bestraffa såsom minsta misshandel (i norsk rätt här särskild straffbestämmelse), samt den, som åstadkom skada å annans helsa med rent psykiska medel (skrämsel, osanna uppgifter etc.), hafva utsigt att gå fullkomligt straffri.