Arbetarens hustru/IV
| ← Tredje akten |
|
Femte akten → |
JOHANNA
sjunger sakta:
„Vyss, vyss, barn till grafvens gömma,
Dit till kyrkans stilla sofrum.
Där med torf din stuga täckt är,
Sanden fin till åkerjorden.
Dödens lund, fridens lund,
Fjerran strid från fridens blund,
Fjerran den falska verlden ——“
RISTO
vänder sig otåligt åt andra sidan.
Var tyst, så att jag får sofva.
JOHANNA
upphör att sjunga. Vaggar ännu en liten stund, ser efter om barnet har somnat och stiger sakta upp.
Risto, är du vaken?
RISTO.
Ja, än se’n?
JOHANNA.
Jag ville be dig att se efter barnet en liten stund. Jag måste gå till fru Vörsky för att få nytt inslagsgarn till väfven.
RISTO.
Dröjer du länge där?
JOHANNA.
Nej, bara några ögonblick.
RISTO.
Ja, för jag är alldeles hjelplös, om ungen vaknar undertiden och börjar skrika. Jag kan inte få honom att tiga se’n, om jag bjuder till eller ej.
JOHANNA.
Det ar inte troligt att han vaknar, då han just nu somnade in.
RISTO.
Du kunde gerna be fru Vörsky om ett par mark som afbetalning på ditt arbete. Det nekar hon dig visst inte.
JOHANNA.
Det är så svårt, Risto. Jag kan inte begära betalning på förhand. Inte ha vi ju heller för ögonblicket något större behof, då vi ha både bröd och sofvel hemma.
RISTO.
Man behöfver väl pengar till annat också och inte bara till mat. Mina stöflar ä’ sönder. De skulle behöfva lagas.
JOHANNA.
Du har ju ett annat par, som ä’ hela. Nyttja dem så länge tills jag får väfven färdig.
Vid dörren:
Du stannar väl säkert hemma, så att inte barnet blir ensamt?
RISTO.
Åh, gå bara. Jag sköter väl om det.
Johanna går.
Risto ropar:
Eller — Gick hon redan? Johanna. Så hör då, när jag säger: Jo — han — na.
Johanna öppnar dörren och stannar på tröskeln.
Hemta åtminstone litet pengar med dig hem, i alla fall så mycket att jag kan få en butelj öl igen efter långliga tider.
JOHANNA.
Omöjligt. Hvad skulle frun säga, om jag begärde pengar af henne till öl?
RISTO.
Är du tvungen att tala om det för henne, din fjolla? Du kan ju säga att jag är sjuk och att jag behöfver droppar.
JOHANNA.
Jag börjar inte att ljuga, Risto.
RISTO.
Du börjar inte; du börjar inte. Jo, sådan är du. Alltid och evigt emot, men aldrig med om någonting. Gå din väg då, så att du en gång kommer tillbaka igen. Gå nu bara.
Johanna går.
Risto gäspar långt och reser sig upp i sittande ställning.
Nej, det här går inte. Tråkiga qvällar och dagarna så långa som hungersåren. Inte hörs det något af den där Hopptossan heller, fast hon lofvade det så bestämdt. Jag måste väl bege mig af att söka henne igen.
TOPPO
sticker hufvudet in genom dörren.
Morjens. Ser man på bara att han är hemma.
RISTO.
Hvar skulle jag eljest vara?
TOPPO.
Och det frågar du? På krogen har du hitintills varit säkrast att träffa.
RISTO.
Hvad skall jag där att göra, när pengarna ha gått för böfveln i våld?
TOPPO.
Inte räckte de heller särdeles länge i dina klor, det måste man bekänna.
RISTO.
Var det något underligt? En sexhundra mark. Med den summan kommer man minsann inte långt.
TOPPO.
Nåja, inte är den just så stor när det gäller att göra af med den, fastän man nog får svettas, innan man får ihop den.
RISTO.
Har du eljest varit något på krogen?
TOPPO.
Jag kommer just derifrån.
RISTO.
Var det några der?
TOPPO.
Ja, visst var det, ja. Där är ju alltid folk, det må vara hvilken tid på da’n som helst.
RISTO.
På da’n eller på natten. Nog ä’ vi ändå ena rummelkurrar, Toppo, när allt kommer omkring.
TOPPO.
Prata inte. Vi ä’ just de bästa karlarna, om du tänker riktigt efter. Utan oss skulle verlden knappt ha bestånd en gång.
RISTO.
Stopp nu litet. Du säger ju det där alldeles som på allvar?
TOPPO.
Nå, hör på. Hvilkas skuldror är det som bär bördan, herrarnas eller arbetsfolkets? Hvem är det som arbetar och hvem njuter frukterna af arbetet? Svara mig på det.
RISTO.
Ja, ja, det må så vara. Men jag menade egentligen så’na här glada laxar som du och jag och många andra.
TOPPO.
Som dricker, menar du? Men det är just knuten. Ser du, här i landet är det så ytterst visligt inrättadt att vi inte i något tillfälle är onyttiga medlemmar i samhället. Vi må lefva si eller så, alltid hjelper vi likväl landets bästa framåt. Om vi arbetar, så är det bra. Om vi dricker, är det heller inte illa. Om det inte funnes några bränvinsdrickare, så skulle det inte finnas några bränvinsbrännare, och om det inte funnes några bränvinsbrännare, så skulle det inte finnas några bränvinsskatter. Och hvad skulle man då bygga skolor och jernvägar för?
RISTO.
Ja, det är min själ sant. Att jag inte har kommit att tänka på det där. Du är inte någon dum karl, du Toppo.
TOPPO.
Men herrarna i dess ställe. De dricker dyra utländska viner. De går i utländska kläder. Mat, husgeråd, ja, ända till de allra obetydligaste småsaker, allt måste hemtas från utlandet. Tynger inte det på landet kanske? Och med hvad skall det ersättas, om inte just med folkets svett och möda?
RISTO.
Och hunger.
TOPPO.
Ja visst, ja. Hunger till på köpet. Vi må anstränga oss hur mycket som helst, så förtjenar vi ändå inte så mycket att vi hederligt kan slå oss ut. Den är galen som arbetar mycket. Den vise lefver med mindre. Jag för min del bryr mig inte om att nöta ut mina axlar med för mycket arbete. Då super jag hellre, när jag därigenom ännu mera storartadt kan gagna menskligheten.
RISTO.
Än genom arbete?
TOPPO.
Ja visst, för tusan. Hör nu, är det inte klart? Om jag arbetar, så riktar jag blott dem, som förut ä’ rika, så att de får lefva i ännu större öfverflöd, men om jag super, så befrämjar jag bildningen i landet, och det är, ta mig fan, något annat, det. När jag härom sistens läste i tidningarna hur stora inkomster krogarna hade gifvit i fjol och hur dessa medel räckte till en lässalong, ett folkbibliotek, en flickskola och allehanda goda inrättningar, så tänkte ja för mig sjelf:
Sjunger:
„Drinkarn bör man inte klandra, inte klandra, inte klandra.
Då är mannen på sin plats, ja, då är mannen på sin plats —“
Slutar plötsligt, talar:
Kom med till krogen, lille bror.
RISTO.
Dengi nietu.
TOPPO.
Har du ingenting här som kan pantsättas?
RISTO.
Vänta. Åter en ljus tanke — du sa’ ordet. Låt se. Skulle vi inte kunna skära ner Johannas väf och föra den som pant till krogen. Hvad tror du? Går det för sig?
TOPPO.
Hvarför skulle det inte gå? Men hvad skall hustru din säga?
RISTO.
Hvad bryr jag mig öm Johanna? Hvad kan hon göra mig? Hon kommer först att lipa. Se’n skaffar hon nog pengar och löser ut väfven. Därmed är det gjordt. Kom nu och råd mig, för jag vet inte riktigt hur man skall bära sig åt med det här.
TOPPO.
Klipp inte så nära, lemna ett qvarter af det väfda och låt det se’n gå längs den där randen. Just så ja. Nu är den af. Nu ska vi bara få lös den från bommen. Hvad är det nu för nöd? För en så’n här väf får vi nog bränvin.
Sjunger:
„När jag behöfver att dricka,
Pengar jag får af min flicka.
Därför jag gladeligen trallar
Och sjunger och rallar och rallar —“
RISTO.
Låt nu bli att tralla, utan hjelp mig i stället att rulla ihop väfven. Om lyckan är god, kommer väl Johanna hem, innan vi hinner härifrån.
TOPPO
slår takten med fötterna.
„När jag behöfver att dricka,
Pengar jag får af min flicka.
Därför jag gladeligen trallar
Och sjunger och rallar och rallar —“
RISTO.
Är du alldeles galen eller har du redan fått några supar för mycket på morgonqvisten?
TOPPO.
„Mannen äter, och mannen får.
Allting honom i handom går.“
Ä’ vi inte nu också välsignade med något nytt, så fort det förra tog slut. Vi ä’ riktigt ena lyckans gullgrisar, Risto.
RISTO.
Men jag är alldeles olycklig med den här väfven, som är så lång. Jag kan inte få ihop den. Och du står bara där och sladdrar dumheter i stället för att hjelpa mig.
TOPPO.
Du är då en äkta drummel. Gif hit. Hvad är det här för konst. Du jemrar dig bara för ro skull. Så här skall det göras. Så, så och så. Seså. Tag den nu vackert under armen och fort i väg till krogen. Nu kan man se stursk ut, när man har en sådan tygpacke att bära.
RISTO.
Bara vi inte möter Johanna på vägen. Då skulle det väl bli ett väsen, innan vi slapp förbi.
TOPPO.
Var inte rädd, hon kommer inte. Vår goda tur följer oss nog.
De ämna gå, då dörren i detsamma öppnas och Leena-Kajsa stiger in.
RISTO
förskräckes, tar ett skutt så att han kommer bakom Toppos rygg och försöker gömma väfven.
Nu är fan lös.
TOPPO.
Pulihit, sa’ ryssen, när skägget brann.
LEENA-KAJSA.
Guds fred. Hvarför blir ni så rädda för mig?
RISTO.
Jag trodde det var Johanna som kom. God morgon.
LEENA-KAJSA.
Hvart gäller färden?
RISTO.
Åh, just ingenstans. Vi tänkte bara som hastigast ta en titt ut i sta’n.
LEENA-KAJSA.
Är Johanna hemma?
RISTO.
Nej. Hon har gått till fru Vörsky. I ett ärende, tror jag.
LEENA-KAJSA.
Men hur kan ni då gå bort och lemna barnet ensamt?
RISTO.
Tusan. Jag kom inte alls ihåg barnet.
TOPPO.
Är det karlars göra att se efter barn? Nu håller väl verlden på att bli upp och nervänd.
RISTO.
Kanske Leena-Kajsa blir här en stund hos gossen? Johanna kommer nog snart. Hon dröjer säkert inte länge.
LEENA-KAJSA.
Det är detsamma. Jag kan ju bli här, eftersom ni har något att uträtta.
RISTO.
Så beger vi oss af, Toppo.
TOPPO.
Napletsoo, marsch.
De gå.
LEENA-KAJSA.
Hvarför gömde han den där väfrullen bakom ryggen så där? Var han rädd att jag skulle ta ett stycke af den med ögonen?
Sätter sig på pallen och för vaggan med foten. Tar fram en stickstrumpa ur fickan.
Inte är det rätt af Johanna heller att lemna sin man att sköta barnet, medan hon sjelf ränner omkring i gårdarna. Ett ärende, sa’ Risto. Jo visst också. Det skall man tro. Man hittar lätt på ett ärende, när hågen leker ut i sta’n. Håhå ändå, dessa menniskor.
Sjunger med sakta röst:
„O syndaträl, som i din dvala dröjer,
Där syndens lust din säkra själ förnöjer,
Vak upp och se dig om. Det är hög tid.
Ännu dock är din Gud dig huld och blid.“
JOHANNA
kommer in.
Se, Leena-Kajsa. God dag.
LEENA-KAJSA
vänder sig om.
Gud signe.
JOHANNA.
Hur står det till?
LEENA-KAJSA.
Inte bättre än vanligt. Hur är det med dig sjelf?
JOHANNA.
Tack som frågar. Med Guds hjelp skall det väl återigen börja reda sig litet för oss också. Ni vet väl att jag var så lycklig att få klädningsväfning. Vappu skaffade mig det från fru Vörsky. Hon är en riktigt hjertegod menniska, den Vappu.
LEENA-KAJSA.
Hur mycket betalar fru Vörsky för alnen?
JOHANNA.
Inte mer än tjugufem penni, men det blir ju ändå något. När jag får sitta vid hela dagen, kan jag väfva fyra alnar, och det blir en mark. Med hvad kan vi annars förtjena så pass mycket? Och för det kan ju två menniskor nästan lefva. Skada bara, att jag för barnets skull inte alltid kan få vara så flitig.
LEENA-KAJSA.
Det är en påminnelse till dig, att du inte allt för mycket måtte börja att fika efter denna verldens goda.
JOHANNA.
Det kan så vara. Men hör, Leena-Kajsa, tror ni inte också att jag hädanefter kommer att få fullt upp af arbete, när fruarna lär att känna mig och får se hvad slags tyg jag väfver? Jag har också varit så glad öfver det att jag inte kan säga det.
LEENA-KAJSA.
Bry dig inte om att glädja dig allt för mycket öfver sådana fåfängliga ting. De för dig likväl inte till himlen.
JOHANNA.
Nej, de för ju en inte dit, det är nog sant. Men när lifsuppehället är så mödosamt, fäster tanken sig med makt vid det. — Fru Vörsky kommer strax hit för att se på tyget. Få se hvad hon tycker om det. Inte skall hon komma att klandra mitt arbete, det svarar jag för.
LEENA-KAJSA.
Alltid vänder du tillbaka till din väf. Månne du kan tala om något annat nu mera.
JOHANNA.
Ja, en så’n där toka är jag. Jag måste riktigt skratta åt mig sjelf. Men inte är det ju så underligt, när man rätt tänker efter. Här satt jag natt och dag med min stickstrumpa i handen och var nära att dö af hunger med mitt barn. Hur lugnt han nu sofver, stackars liten, se’n han har fått mat.
LEENA-KAJSA.
Har du längre, stackars menniska, någon omsorg om din odödliga själ?
JOHANNA.
Det blir, Gu’na’s, inte mycken tid öfrig till det. Sedan jag fick gossen har jag inte en gång kunnat komma i kyrkan om söndagarna.
LEENA-KAJSA.
Det är högst beklagligt. Tänk, om du skulle dö i denna stund. Hvarthän skulle du då ta vägen?
JOHANNA.
Det vet jag inte.
LEENA-KAJSA.
Till den onde, utan nåd och barmhertighet.
JOHANNA.
Måtte den gode Guden bevara oss från en hastig död.
LEENA-KAJSA.
Du blir småningom så förhärdad, att du inte ens längre önskar att förbättra dig eller höra Guds ord.
JOHANNA.
Nog läser jag det ändå litet emellanåt här hemma, Leena-Kajsa. Och inte glömmer jag heller att tacka Gud för att jag har så pass goda dagar. Mången annan stackare får lida mycket mera brist och elände än jag.
LEENA-KAJSA.
Så-å, du är således nöjd. Då är det väl ingen grund i det ryktet, att Risto har börjat dricka så fasligt.
JOHANNA.
Folk vet också allting. Nåja, det hjelper väl inte att säga att det är osanning. Men de andra dricker ju också. Och Risto är i alla fall bra med det att han inte är elak emot mig, när han är drucken. De ondsinta männen misshandlar beständigt sina hustrur, men Risto har ännu inte en enda gång slagit mig.
LEENA-KAJSA.
Du har allt blifvit bra mycket ödmjukare än du var förut. Jag mins ännu hur egensinnig och uppstudsig du var på din bröllopsdag.
JOHANNA.
Lifvets skola lär en hvar af oss åtskilligt, Leena-Kajsa.
LEENA-KAJSA.
Jaja, det är väl så, det. — Men hör du, Johanna, hvad var det för en väf, som Risto nyss bar bort?
JOHANNA.
Väf? Det vet jag ingenting om. Jag tänkte just fråga om han var hemma ännu, då ni kom.
LEENA-KAJSA.
Han var just på väg att gå ut med Toppo. Vi stötte emot hvarann där i dörren.
JOHANNA.
Och Risto hade en väf under armen?
LEENA-KAJSA.
Ja, och det såg ut att vara en vacker väf. Hvit botten med blå och röda ränder.
JOHANNA.
Besynnerligt. Jag kan inte begripa hvad det var för en väf — hvit botten, sa’ ni, med blå och röda ränder?
Går till väfven, skriker till och sjunker ned öfver väfstolen.
LEENA-KAJSA.
Nå, hvad är det nu? Johanna, hvad fattas dig?
Johanna försöker att tala, men kan inte.
Har det händt någonting?
JOHANNA
qvidande:
Gode Gud, gode Gud — — —
LEENA-KAJSA.
Väfven?
JOHANNA.
De ha tagit ifrån mig fru Vörskys väf — hela långa väfven —
LEENA-KAJSA.
Är det sant? Nå, det var inte för ro skull Risto gömde den bakom ryggen.
JOHANNA.
Hvad skall jag göra? Hvad skall jag olyckliga nu göra?
LEENA-KAJSA.
Det begriper jag inte. Men sörj inte så. Det blir inte bättre af det. Låt oss hellre finna på något råd.
JOHANNA.
Om vi kunde få fatt i dem — om vi kunde få väfven tillbaka. Kära, goda Leena-Kajsa, hjelp mig. Såg ni åt hvilket håll de gick?
LEENA-KAJSA.
Försök inte. Du träffar dem inte i alla fall. De ha nog redan sålt den. Och hvar skulle du dessutom söka dem?
JOHANNA.
På krogen naturligtvis.
LEENA-KAJSA.
Det tjenar till ingenting, tro mig. Det skulle bara bli tvist emellan er, och sådant är bäst att undvika. Folk säger nog ändå att det är din skuld att Risto dricker så mycket.
JOHANNA.
Min? Hur skulle det kunna vara min skuld?
LEENA-KAJSA.
Det vet jag inte, men så säger man. De kan väl inte heller ha så alldeles orätt i det, ty — tyck inte illa vara — men det är alltid mer eller mindre hustruns fel, när mannen dricker. Om du vore annorlunda — Ämnar du gå ändå?
JOHANNA.
Jag måste ju. Kanske jag åtminstone kan få pengarna af dem.
LEENA-KAJSA.
Inte kan du gå, stackare, i ett sådant tillstånd som du nu är. Du ser ju ut som döden och raglar ju rent af. Blif hemma och försök att lugna dig litet. Jag skulle förr kunna gå att söka dem, men jag vet att det gagnar till ingenting. — Gud nåde och bevare, hvad är det du gör?
JOHANNA.
Jag? Jag gör ju ingenting.
LEENA-KAJSA.
Du kastar ju alla dina kläder på golfvet. Se nu där.
JOHANNA.
Föll de på golfvet? — Goda Leena-Kajsa, jag är förlorad. Mig frälsar ingenting — ingenting.
LEENA-KAJSA.
Det var illa gjordt af Risto. Man kan inte säga annat.
JOHANNA.
Om han hade slagit mig lam och förderfvad, skulle det ha varit ingenting emot det här. Jag skulle låta hacka mig i stycken, om jag bara kunde få väfven tillbaka.
LEENA-KAJSA.
Den ena pröfvas på ett sätt, den andra på ett annat. Gud har lika många ris som han har barn.
JOHANNA.
Den som kunde lita på att detta kommer från Gud, men det gör det inte. Gud dref dem inte till att stjäla min väf. Det var väl snarare den onde.
LEENA-KAJSA.
Gud tillät likväl att det skedde, och det tillkommer dig att vara undergifven Hans vilja. Och hvad mer, om menniskan lider aldrig så mycket i denna jemmerdalen? I det tillkommande lifvet får hon belöning för allting.
„Så aga här,
Men hjelp oss där“,
sjunger vi också i psalmen. Du borde hellre glädjas, Johanna, ty din krona blir strålande på detta sätt.
JOHANNA.
Hörde ni? Det var någon, som körde in på gården. — Fru Vörsky.
Går darrande till ett hörn af rummet.
Gode Gud — gode Gud — —
LEENA-KAJSA
ser ut genom dörren.
Var lugn, det är ingen. Det kom troligtvis från gatan. Men kära Johanna, stå inte där borta i vrån. Du är ju alldeles ifrån vettet, som kan ge dig till att på det sättet sörja öfver fåfängliga, verldsliga ting.
JOHANNA
griper om sitt hufvud.
Kronan blir strålande på detta sätt, sa’ ni. O, jag skulle vara nöjd med en mycket dunklare krona, om blott Risto upphörde att dricka och lefde som en menniska — och om fru Vörsky finge sin väf igen.
LEENA-KAJSA.
Nog hörs det, nog hörs det att du är ett sorglöst, verldens barn. Gud får ännu tukta dig mycket, stackars qvinna, innan du börjar vandra den rätta vägen.
JOHANNA.
Leena-Kajsa — nu är det någon i farstun.
LEENA-KAJSA
ser ut genom dörren.
Det var inte annat än blåsten, som smälde till yttre dörren.
JOHANNA.
Snart kommer hon likväl, och då — då är jag förlorad. Jag uthärdar inte det här, Leena-Kajsa. Det är omöjligt.
LEENA-KAJSA.
Den, som lägger bördan på, hjelper en också att bära den.
JOHANNA.
Anklaga inte Gud för denna börda. Det är endast Ristos verk, men han hjelper en minsann inte att bära den.
LEENA-KAJSA.
Alltid samma visa: Inte från Gud, inte Guds verk. Hur djupt har inte du stackare sjunkit i vantrons rysliga synd?
JOHANNA.
Men sjelfva förnuftet säger ju, att Gud inte tvingar menniskorna till onda gerningar.
LEENA-KAJSA.
Hvad är ditt förnuft? Blindt, förmörkadt. Det fattar inte dem, som tillhöra Guds rike. „Förnuftet måste tagas till fånga under trons lydno“, säger den helige Paulus.
JOHANNA.
Om jag åtminstone hade pengar, så att jag kunde betala fru Vörsky för väfven.
LEENA-KAJSA.
Fins det ingen, som du kan låna af?
JOHANNA.
Ingen. — Jo, vänta —
LEENA-KAJSA.
Nåå —?
JOHANNA.
Om jag skulle be Yrjö?
LEENA-KAJSA.
Hvarför inte? Det går ju an att försöka.
JOHANNA.
Men det är också så svårt, så rysligt svårt.
LEENA-KAJSA.
Inte tycker jag det är någonting. Frågan är fri. Se’n kan han göra som han vill.
JOHANNA.
Nej, nej — jag kan inte vända mig till honom.
LEENA-KAJSA.
Fruktar du ett afslag?
JOHANNA.
Nej, inte det, men det käns ändå så omöjligt för mig.
LEENA-KAJSA.
Ja, gör som du vill. Jag säger hvarken ja eller nej. Men nog vore det bra, om du kunde ge fru Vörsky pengarna i handen strax som hon kommer.
JOHANNA.
Ja, visst vore det bra. Kanske hon då inte skulle bli så ond. — Hörs det inte nu steg där ute.
LEENA-KAJSA.
efter att ha lyssnat en stund.
Nej, dina öron bedrar dig.
JOHANNA.
Ja, om jag hade pengar att ge henne strax. Kanske likväl — eftersom ni också tycker att det inte är någonting. — Snälla, goda Leena-Kajsa, gå ni till Yrjö.
LEENA-KAJSA.
Ja, nog kan jag gå.
JOHANNA.
Kanske ni kunde hinna tillbaka innan frun kommer.
LEENA-KAJSA.
Ja, jag dröjer inte länge där.
Går.
JOHANNA
ser ut genom fönstret.
Det syns ingen på gatan.
Ser ut genom dörren.
Inte heller här. Kanske kommer hon inte ännu. Kanske hon inte alls kommer i dag. Det kan ju ha kommit hinder i vägen, främmande eller något annat.
Lyssnar. Med ett qväfdt skri:
Ett åkdon stannade vid trappan. — Det är hon — det är hon.
FRU VÖRSKY
kommer in.
Här är jag ändtligen. Jag dröjde så länge i garnboden, då jag inte riktigt visste hvad jag skulle ta till inslag. Ty olika måste vi nödvändigt ha det. Ni sa’ ju att ni hade tjugufem alnar färdiga? Det blir just lagom åt mig och lilla Alma. Mer behöfs det inte. Här har jag några nya proflappar. Hvad säger ni om det där mönstret till exempel?
Johanna tar maskinmessigt emot lappen. — Fru Vörsky ger henne en annan lapp.
Än det där? Det är heller inte fult. Där är visserligen litet olika ränning, men inte gör det något. Kanske det till och med blir ännu vackrare med den ränning vi ha. Eller hvad tror ni?
JOHANNA.
Kanske.
FRU VÖRSKY.
Väf en liten bit till prof, så får vi se. Jag sätter mig ner här så länge.
Tar af sig ytterplaggen och sätter sig.
Se så, och nu kan jag berätta er något roligt. I garnboden träffade jag fru Hanhinen, som är ordförande i fruntimmersföreningen, och hon lofvade att ge er arbete för hela vintern. Inte just väfning, men sömnad, och det är väl detsamma eller hur? Ni kan naturligtvis sy? Ja, det behöfver jag väl inte fråga om heller. Fruntimmersföreningen, ser ni, har fått stora beställningar från en kasern, och därför behöfver de skickliga och ärliga sömmerskor. Nå — ni svarar ingenting? Jag trodde mig göra er en stor glädje, när jag så snart uppfylde er begäran.
JOHANNA.
Goda fru Vörsky, om ni blott först ville höra — Om jag skulle våga — —
FRU VÖRSKY.
Lita på det? Visserligen, när fru Hanhinen har lofvat.
JOHANNA.
Nej, nej, hvad bryr jag mig om det nu? Om jag skulle våga tala om för er — —
FRU VÖRSKY.
Tala om? Hvad då? Hvad fattas er, Johanna? Har någonting händt?
JOHANNA.
Ja.
FRU VÖRSKY.
Någon skada? Med väfven? Det kan jag väl aldrig tro.
Stiger upp och går fram till väfstolen.
Du milde Gud, hvad är det? Har ni klippt af den?
JOHANNA.
Den är afklippt.
FRU VÖRSKY.
Och hvar är väfven?
JOHANNA.
Det är just det värsta att den fins inte mer.
FRU VÖRSKY.
Fins inte mer? Hvad vill det säga?
JOHANNA.
Den är borttagen. Jag kan inte hjelpa det. Jag kan inte —
FRU VÖRSKY.
Borttagen? Afklippt och borttagen? En tjugufem alnars väf. Nej, men det är verkligen — Jag vet inte mer hvad jag skall tänka.
JOHANNA.
Jag har varit i en sådan förfärlig ångest öfver det, goda fru Vörsky. Om jag åtminstone på något sätt kunde få den tillbaka, men därom fins inte det minsta hopp.
FRU VÖRSKY.
En sådan skada. Hvad skall nu min man säga. Åh, att jag skulle börja på hela den här historien. — Efter det här får ni troligtvis inte något arbete från fruntimmersföreningen.
JOHANNA.
Inte från någon menniska, det är klart. Ett olycksöde förföljer mig i allting.
FRU VÖRSKY.
När togs den bort då? Ni talade ju nyss inte något om det.
JOHANNA.
Det hände just under den tiden som jag var hos frun.
FRU VÖRSKY.
Och hur slapp tjufven in? Var dörren inte låst?
Johanna tiger.
Var dörren inte låst, frågade jag?
JOHANNA.
Nej.
FRU VÖRSKY.
Ni lemnade den öppen? Hvarför? Hur kunde ni vara så oförsigtig?
Johanna tiger.
På så sätt har ni ju utmanat olyckan. Är det underligt, om man blir bestulen, när dörren är öppen och ingen fins i rummet?
JOHANNA.
Frun misstar sig. — Det var inte så.
FRU VÖRSKY.
Hur då? Så tala.
JOHANNA.
Jag skulle säga sanningen, men det är så rysligt svårt.
FRU VÖRSKY.
Inte förstår jag heller hur ni kunde lemna ert barn ensamt. En sådan liten stackare. Han hade ju kunnat alldeles gråta ihjäl sig. Ni måtte inte älska ert barn särdeles mycket.
JOHANNA.
O, hvem skulle älska honom, om inte jag?
FRU VÖRSKY.
Men ni lemnade honom ändå utan vård en timmes tid? En skön kärlek.
JOHANNA.
Han var inte ensam.
FRU VÖRSKY.
Var inte ensam? Ni talar kors och tvärs. Ah — nu klarnar det för mig. Ni bedrar mig. Ni har ljugit för mig hela tiden. Ni har sjelf förstört väfven. Er fruktan och bäfvan förråder det. O, jag stackare, för hvilka menniskor har jag inte råkat ut.
JOHANNA.
Blif inte så ond, kära fru Vörsky. Låt mig förklara alltsammans för er ända från början.
FRU VÖRSKY.
Jag vill inte höra någonting. Jag tror er inte mer det allra minsta, när ni är så förskräckligt falsk. Jag går genast och berättar hela saken för min man och låter honom sköta alltihop. Det är det allra bästa, för ett fint och bildadt fruntimmer kan inte reda sig med råa och oärliga menniskor. Karlar ha ni ändå litet mera respekt för.
Tar på sig ytterkläderna.
JOHANNA.
Åh, dröj en stund, så att jag sanningsenligt kan få tala om för er hela tilldragelsen.
FRU VÖRSKY.
Jag har ju redan sagt er att jag inte tror er. Hur kan ni också vänta det, efter att ni så har belönat all min godhet? Och hvad tror ni er ha vunnit med det här? Ni har gjort er sjelf mycket större skada än mig.
JOHANNA.
Om ni inte vore så häftig — —
FRU VÖRSKY.
Bort, kom mig inte nära. Jag måste ut härifrån. Eljest qväfs jag.
Öppnar dörren. I farstun syns Yrjö, som viker åt sidan för fru Vörsky och kommer in efter att hon har gått ut.
JOHANNA.
Yrjö. Gud ske lof. Af er får jag hjelp.
Springer ut i farstun.
Fru Vörsky, fru Vörsky, vänta, kom tillbaka.
FRU VÖRSKY.
Ni anstränger er förgäfves. Fort, Matti, först till Vappu och sedan hem.
JOHANNA
kommer tillbaka.
Nu berättar hon också åt Vappu allting på tok. Nej, af det här blir en menniska snart alldeles galen.
YRJÖ.
Hvad har händt er, Johanna? Jag måste komma för att höra det af er sjelf, ty Leena-Kajsas tal var så besynnerligt att jag inte kunde tro allt. Men det måste väl ha varit sant ändå, eftersom ni är i en sådan ångest.
JOHANNA.
Allt är förloradt. Jag förmår inte tänka mer hvarken hit eller dit.
YRJÖ.
Lugna er. Kanske vi kan reda den här saken, om vi rådslår tillsammans.
JOHANNA.
De tror mig vara en tjuf. Hitintills ha alla litat på mig, nu ingen mera. Det här förkrossar mig. Jag uthärdar det inte. Mitt stackars barn.
YRJÖ.
Men så hör då, Johanna. Menniskan får inte låta sorgen öfverväldiga sig på det sättet. Det skadar helsan.
JOHANNA.
Nu är hon säkert redan hos Vappu och grälar på henne. Det är den lön hon får för sin godhet. Hvad skall hon tänka om mig?
YRJÖ.
Ingenting. Hon känner ju er så väl. Jag skall gå och tala med henne om saken. — Nej, sannerligen, det här går an. Ni måste försöka att återhemta er, Johanna.
Lägger sina händer på hennes axlar.
Här är egentligen ingen fara å färde, om ni tänker närmare efter. Jag ger pengar; ni betalar väfvens fulla värde, och då ha de ingenting att säga. Hör ni?
JOHANNA.
Jag hör. Men kan jag ta emot pengar af er, när jag inte vet hur jag skall kunna återbetala dem? Jag kan det inte. Nej, nej. Må de hellre föra mig i fängelse.
YRJÖ.
I fängelske ska de inte föra er i någon händelse, det kan ni vara lugn för. Och hvad betalningen vidkommer, så behöfver ni inte oroa er det minsta öfver den. Jag blir inte fattigare af det, om jag också aldrig skulle få de pengarna igen.
Böjer sig öfver Johanna.
Seså, Johanna, var nu förnuftig. Här är min börs. I den ä’ femtio mark, och mer kostar säkert inte väfven. Nå, Johanna, hvad tvekar ni för?
KERTTU
kommer hastigt in, blir ett ögonblick stående.
Åhå. Risto hade således rätt, då han sa’ att här skulle man inte sakna honom. Nåja, hvarför skulle jag då längre hysa några betänkligheter?
JOHANNA.
Hvem där?
YRJÖ.
Blif inte rädd. Det är bara den där fjolliga flickan. Hvad har du för ärende?
KERTTU.
Hvad skulle väl en fjolla ha för ärende? Jag vill bara säga er att ni inte längre kommer att ha någon förtret af Risto. Nu skall jag nog dra försorg om honom. Adjö.
JOHANNA.
Ämnar hon göra Risto något ondt?
YRJÖ.
Åh, hvem bryr sig om hvad en sådan där halfgalning pratar. Risto sörjer nog för sig sjelf. Tänk ni på era egna affärer. Jag trugar med våld på er den här börsen, om ni inte vill ta den med godo. Seså. Och nu måste ni betala väfven till sista pennin, så att den där frun inte mer kan komma åt att förolämpa er. Ni får inte se så där rädd och skygg ut. Var modig. Ni har ju inte gjort något ondt. Här i verlden måste man stå på sig. Annars kommer man ingenstans.
JOHANNA.
Det är lätt för er att säga, som är en man. Det är annorlunda för oss qvinnor. Hvad förmår vi?
YRJÖ.
Försök, försök i alla fall. Ni ä’ ju också menniskor. Glöm inte det. — Nu körde det igen in på gården. Kanske är det bäst att jag går. Hon behöfver inte veta att ni har fått pengarna af mig. Adjö, Johanna. Låt henne inte sätta sig på näsan på er. Kom ihåg det. Var ni också behjertad en gång. Lofvar ni mig det?
JOHANNA.
Jag skall försöka.
YRJÖ.
Nå, bra. Så går jag min väg.
JOHANNA
fattar ännu en gång hans hand.
Yrjö, Gud välsigne er.
YRJÖ.
Tack.
Går.
Herr och fru Vörsky jemte fru Hanhinen komma in.
FRU HANHINEN.
Var det där hennes man?
FRU VÖRSKY.
Nej, det var någon annan. Kom hit och se, Ville. Så här är det skuret af och väfven borta. Tjugufem alnar. Tänk, hvilken skada. Tjugufem alnar. Jag är så, så bedröfvad, att jag vore färdig att gråta.
HERR VÖRSKY.
Hvad behöfver man lita på alla slags menniskor? Har jag inte sagt dig det många gånger?
FRU VÖRSKY.
Hur skulle jag kunna tvifla på den här, som Vappu så säkert borgade för?
HERR VÖRSKY.
Med rätta borde Vappu nu få betala väfven.
FRU HANHINEN.
Hvad säger Vappu om det här nu?
FRU VÖRSKY.
Åh, hon. Hon håller bara med den där menniskan och tror inte det minsta ondt om henne. Föga fattades att hon inte drifvit mig till lögnerska.
HERR VÖRSKY.
Hon har naturligtvis gjort sig till för Vappu och dragit henne vid näsan liksom dig, tänker jag. Det måtte vara ett riktigt stycke.
FRU HANHINEN.
Sådan är stadens lägre befolkning öfver hufvud taget. Den lär nog att känna dem, som har så mycket med dem att göra som jag till exempel.
HERR VÖRSKY.
Är det hon som står där?
FRU VÖRSKY.
Ja.
FRU HANHINEN.
Åh, man ser strax att det inte är någon bra menniska. En sådan orolig blick är alltid kännetecken på ett ondt samvete.
Herr Vörsky betraktar skarpt Johanna och närmar sig henne ett par steg.
FRU VÖRSKY
afsides till fru Hanhinen:
Hu, hvad det här är obehagligt. Jag mår riktigt illa.
FRU HANHINEN.
Bry dig inte om det. Sådana där måste man ta i med hårdhandskar. Annars vore man förlorad.
HERR VÖRSKY.
Nåå, käring, hvart har du gjort af vår väf?
JOHANNA
förskräckt och ängslig:
Jag har inte — den — inte jag — den där — —
HERR VÖRSKY
bultar med käppen i golfvet.
Redigt svar. Hvar är väfven?
JOHANNA
stammande:
Jag — vet inte — hvar den är.
HERR VÖRSKY.
Vet du inte? Inte?
JOHANNA.
Nej.
HERR VÖRSKY.
Än om jag skulle ge dig litet prygel? Kanske du se’n skulle veta.
FRU VÖRSKY.
Åh, låt bli, snälla Ville. Det pinar mig så.
HERR VÖRSKY.
Nog borde hon få smaka käppen.
FRU VÖRSKY.
Nej, nej, låt bli. För min skull, Ville. Jag fruktar nog ändå dåliga följder för min helsa af alla de här sinnesrörelserna.
HERR VÖRSKY.
Hvarför kom du hit, då du är så finkänslig? Du kunde hållit dig borta.
FRU HANHINEN.
Herr Vörsky, jag ber också för den stackarn. Hon skulle visserligen förtjena en grundlig aga. Det vore alls inte för mycket. Men det vore så svårt för oss att se på det.
HERR VÖRSKY.
Ni fruntimmer ha allt för ömt hjerta. Nå, det får vara. Du kan tacka de här fruarna att du slipper stryk. Men tro inte att det är slut med det. Du skall dras inför rätta. Du skall få plikta, så att det förslår, och dessutom dömas till fängelse. Du skall sättas på vatten och bröd. Ja, du skall få sitta i bojor, det lofvar jag. Vi ska väl se, om du får lust att bedra bättre folk en gång till.
JOHANNA.
I fängelse? — Dyre, himmelske fader. Blir det aldrig något slut på dessa sorger?
HERR VÖRSKY.
Aha. Börjar du nu att märka att det är allvarsamt.
JOHANNA.
Hvarför skulle jag sättas i fängelse? Jag har ännu aldrig i mitt lif gjort orätt åt någon, hvarken stulit eller bedragit någon menniska. Fråga dem som känner mig, om ni inte tror mig. Jag har alltid försökt att sträfva framåt genom redligt arbete. Det kan de bevittna.
FRU HANHINEN.
Nej, men hör en sådan oförskämdhet. Hon försöker ännu att ställa sig oskyldig.
HERR VÖRSKY.
Vågar du ännu fortfarande ljuga oss i midt i ansigtet? Jag skall lära dig.
JOHANNA.
Jag skulle ha berättat er sanningen, bekänt allt från början till slut, men ni ha ju inte tillåtit det. Ni ha inte velat höra någonting, som jag kunde säga till mitt försvar.
HERR VÖRSKY.
Hör opp att sladdra, eller jag — —
JOHANNA.
Stäm mig inte inför rätta. Förbarma er för mitt barns skull. Hvart skulle han ta vägen, om hans mor skulle föras i fängelse? I främmandes vård, en sådan liten en, som ännu inte är fyra månader gammal?
FRU VÖRSKY.
Ja tänk, hon har också ett barn. Hurudan menniska skall det väl en gång i verlden bli af en sådan stackare, som skall uppfostras af en så dålig mor och som ända från sin spädaste ålder inte får se annat än uselhet omkring sig?
FRU HANHINEN.
Vi skulle riktigt göra en Gudi behaglig gerning, om vi kunde frälsa honom från moderns händer. Jag skall tala till fruntimmersföreningen om saken.
JOHANNA.
Mitt barn skulle ta’s ifrån mig? Aldrig i evighet. Jag ger honom inte. Nej, inte fastän hela verlden skulle uppresa sig emot mig. Ni ä’ grymma vilddjur. — Åh, nej, nej. Jag yrar. Jag vet inte mer hvad jag säger. Vredgas inte. Haf medlidande med mig olyckliga. — O, ja, jag har ju inte kommit ihåg det. Jag har pengar här, femtio mark. Det är mer än tyget kostar. Tag dem, herr Vörsky, tag allt. Låt oss förlikas. För Guds skull, låt ert hjerta bevekas. Hvad har ni för nytta af, om ni kastar mig i fängelse och sliter mitt barn ifrån mig? Goda, nådiga herre, här är dubbelt mer än väfvens värde.
HERR VÖRSKY.
En sådan ordström. Nå, hur ska vi göra? Ska vi förlikas? Och skall jag ta pengarna? Du vet bäst om de räcker till att ersätta skadan?
FRU VÖRSKY.
Tag dem inte, innan du vet hvarifrån hon har fått dem.
JOHANNA.
Jag har inte stulit dem. Frukta inte. Tag dem bara, herr Vörsky. Det kommer ingen att ta dem ifrån er.
FRU HANHINEN.
Jag anar någonting.
FRU VÖRSKY.
Jag också, jag också. O, o, allt rysligare, allt rysligare.
HERR VÖRSKY.
Huru? Att —?
FRU HANHINEN.
Den där menniskan har säkert också andra laster.
HERR VÖRSKY.
Åhå. Mycket troligt. Hvad var det väl också för en karl, som nyss skyndade härifrån så hastigt, då vi kom?
FRU HANHINEN.
Det menade jag just. Tro mig, de där pengarna ä’ från honom.
FRU VÖRSKY.
Hvilken gränslöst dålig moral. Kära Ville, låt oss gå härifrån. Jag börjar redan må illa. Det käns, som om sjelfva luften här vore förpestad. Du kan ju sedan genom rätten få ut vår fordran.
FRU HANHINEN.
Ja, i sanning, här är inte godt att vara längre.
HERR VÖRSKY.
Ja, låt oss gå.
Fruarna gå.
Du skall få höra ifrån oss.
JOHANNA
på knä.
Herre, herre, goda herre, gå inte utan förlikning. Tag pengarna, kläderna, allt hvad jag har —
HERR VÖRSKY
i dörren.
Håll munnen — sköka.
JOHANNA.
Å-åh, å-åh.
Faller först framstupa, men reser sig åter hastigt upp.
Sköka, sa’ han.
Betraktar börsen i sin hand.
Sköka och tjuf.
Kastar börsen långt ut på golfvet.
Har Gud också öfvergifvit mig? Fins det ingen hjelp, intet stöd någonstäds i verlden? Ska alla få förtrycka och trampa mig? Och mitt barn ska de röfva ifrån mig, min egen vackra gosse? Nej — vid himmel och jord, det ska de inte. Risto kommer hem. Han skall hjelpa mig. Han är barnets far. Ja, ja. Denna olycka, som han störtat mig i, skall röra honom, och han skall hjelpa mig, skall rädda mig och barnet. Om han bara komme snart. Denna ångest — denna — St — tyst. Det hörs röster på gatan. Han kommer — han kommer.
TOPPO.
sjunger i det han går förbi fönstret in i farstun:
„Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann’.
Farväl då med hela ståten.
Inte sörjer jag minsta grand.“
Kommer in.
God dag. Här är jag. Tag inte illa upp att jag har en liten florshufva. Vi ha druckit afskedsskålar, ser ni.
LEENA-KAJSA
kommer in efter Toppo.
Ja, har du någonsin hört på maken, Johanna?
TOPPO.
Den där Leena-Kajsa har släpat mig hit för att framföra helsningar från Risto. Ja. —
„Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann’.“
LEENA-KAJSA.
Åh, tig med era eviga slagdängor. — Ditt mått var ännu inte fullt, stackars Johanna. Nu först kommer det värsta. Kan du höra det?
JOHANNA.
Hvad? Säg fort.
TOPPO.
Risto bad helsa så mycket. Han är sin kos, kos, kos. Långt i fjerran med Hopptossan.
LEENA-KAJSA.
Ja, tänk dig. Är karlen klok längre? Att på vinst och förlust ge sig till att vandra kring verlden med en halfgalen flicka.
JOHANNA.
Hvilken flicka? Hvad talar ni om?
TOPPO.
Hej, om Hopptossan. Förstår ni inte det? Många, många helsningar från Risto, fast han egentligen inte sände några. Han glömde allting i glädjen att komma tillsammans med sin gamla flamma. Ja, nog har han nu lemnat er att reda er sjelf, men lägg inte det på sinnet. Sjung ni bara:
„Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann’.
Farväl då med hela ståten.
Inte sörjer jag minsta grand.“
JOHANNA.
Risto farit sin väg? Nej, det är inte sant. Det kan inte vara sant. Hur kan ni, Leena-Kajsa, genast vara färdig att tro hvad en full karl pratar?
LEENA-KAJSA.
Det var fler än Toppo som berättade det. Han hade bjudit alla karlarna där på afskedsglas och sagt att nu skulle man inte få se honom här på långliga tider. — Ja, ja. Guds vrede drabbar dig hårdt, stackars Johanna. Men tag emot allt med ett ödmjukt hjerta och mins, att han endast tuktar af kärlek.
JOHANNA
sjunker ned på pallen vid vaggan.
Far har lemnat oss. Stygge, stygge far.
LEENA-KAJSA.
Man kan ändå inte anklaga Risto så mycket för det. Den där flickan — ja, det är inte bara mina ord — hade enkom gått till krogen för att locka honom. Nog förstår så’na där att lägga ut sina snaror. Är det se’n underligt om en stackars karl blir galen och förlorar vettet?
Johanna ligger på golfvet, jemrande sig.
Gif nu inte så fritt lopp åt sorgen i alla fall. Hvarför ligger du där på golfvet? Hör då, Johanna, hvad fattas dig?
JOHANNA.
Ingenting, ingenting.
TOPPO
ser på väfstolen.
Kors i Je. Hvem har tagit bröd från renseln? På qvällen var det fem, och nu är det bara sex. Tst, Toppo. Låtsas inte veta något. Inte det ringaste dyft.
„Min älskade gaf mig på båten
Och gjorde förbund med en ann’ —“
LEENA-KAJSA.
Tyst, Toppo. Se hit. Här står det inte bra till. Stig upp, Johanna. Hvarför skall du så där — Stig upp.
JOHANNA.
Jag kan inte. Golfvet gungar så.
LEENA-KAJSA.
Där ha vi det. Hon är sjuk.
JOHANNA.
Nej. Det är bara hufvudet som bränner för att kronan skall bli strålande. Hela hufvudet står i ljusan låga. Tag bort den, bort.
LEENA-KAJSA.
Hon yrar. Jo, nu är man väl fast.
JOHANNA.
Fruarna — Hjelp min gosse. De röfvar mitt barn. Där, där. De springer och skrattar. Tag fast dem. Jag förmår inte. Jag kommer inte från stället. — Åh, slå inte, herre. — Risto, Risto, kom och hjelp mig. Han har en så grof käpp.
TOPPO.
Åhå, det här är allt bedröfligt.
JOHANNA.
Det är stickmörkt. Jag hittar inte hem. Och Risto försvann också. Lemnade mig ensam i ödemarken, i mörkret. Det är röfvare i hvar buske. Förbarmar sig ingen? — Hör ni. Barnet gråter. Herrn slår det. Ve, ve. Hjelp, barmhertiga menniskor, hjelp.
TOPPO
torkar sina ögon.
Stackars qvinna.
LEENA-KAJSA.
Kom och hjelp mig att få henne i sängen.
TOPPO.
Jag kommer; jag kommer. Vet ni, Leena-Kajsa, nog ä’ vi karlar ändå ena uslingar. Det måste man erkänna.
LEENA-KAJSA.
Bry er inte om det nu. Skynda er bara hit och hjelp mig, för jag kan inte ensam få henne någon hvart.
TOPPO.
Vi ska lyfta tillsammans. Det ska vi.
JOHANNA.
Bort, bort. Gör mig inte illa.
TOPPO.
Nej, var inte rädd. Vi ska bara helt sakta föra er till bädden. Se så. Stackare. Månne det är hjernfeber?
LEENA-KAJSA.
Hvem vet det? Om Risto åtminstone vore hemma.
TOPPO.
Ja, säg det. Att han också skulle ge sig af just nu. Men hur kunde han ana det här? Ser ni. Det ligger en penningpung här på golfvet — och den tycks minsann inte vara tom. Se där, tag den i er vård. Den kan komma väl till pass, om hon får hjernfeber.
LEENA-KAJSA.
Ja, minsann. Den kom som från himlen.
JOHANNA.
Det bränner — bränner —
LEENA-KAJSA
Spring och sök en läkare, Toppo.
TOPPO.
Ja, ja. Jag är ju redan alldeles nykter. Inte märks det väl mer någonting på mig? Jag skall nog hemta en läkare hit, Leena-Kajsa. Herre Gud ändå, så bedröfligt.
Går.
JOHANNA.
Bort med kronan, bort med den, bort. Det bränner — bränner — bränner.
Ridån faller.