Arbetarens hustru/V
| ← Fjerde akten |
|
Samma bostad. Leena-Kajsa håller på att städa rummet. Risto kommer utifrån.
LEENA-KAJSA.
Nå, där kommer han nu ändtligen. Gud vare lof. Vet du hvad som har händt här under tiden?
RISTO.
Barnen där ute på gården berättade mig det. Hvem hade kunnat ana något sådant? Hon var alldeles frisk, när jag gick hemifrån.
LEENA-KAJSA.
Menniskan vet ju inte när hennes stund är kommen. „I dag röd, i morgon död.“ Men må detta vara oss en varning, att vi inte bekymmerslöst bortkasta nådens dagar, utan noga betänka att: „som en ström vår tid förrinner; som en dröm vårt lif försvinner“.
RISTO.
Ja, inte hade väl Johanna kunnat tänka att hon så snart skulle dö. Det är visst och sant.
LEENA-KAJSA.
Tyck inte illa vara. Risto, att jag säger det åt dig, men du hade inte bort lemna henne så där.
RISTO.
Jag ångrade det också strax jag fick höra hvad som hade händt. Men det kan nu mera inte hjelpas. Hvad som är skedt, är skedt. — Johanna tog väl mycket illa vid sig öfver det?
LEENA-KAJSA.
Åh, inte särdeles. Hon yrade redan, när det berättades för henne. Hon fattade det visst knappast riktigt.
RISTO.
Det var åtminstone väl, det.
LEENA-KAJSA.
Men öfver väfven var hon i en ryslig ångest. Hon var alldeles förskräckligt rädd för fru Vörsky.
RISTO.
Ja, väfven, ja. Det var sant, det. Jaså, var hon i en sådan ångest öfver den? Nå, vi hade ju gerna kunnat låta bli att göra det, om man vetat det här. Men kunde hon inte begripa att vi inte sålde, utan bara pantsatte den? — Hon var rädd för frun, sa’ ni? Ja, jag kan tänka mig det. Johanna var fasligt lättskrämd och ängslades alltid i onödan öfver allt möjligt skräp. — Hon var väl mycket ond på mig öfver det?
LEENA-KAJSA.
Inte så farligt ändå. Hon berömde dig just kort förut. Hon sa’ att du ingen enda gång hade slagit eller pryglat henne som så mången annan man gör med sin hustru.
RISTO.
Sa’ hon det? Ja, det är verkligen sant också. Vi lefde ganska bra tillsammans. Det var aldrig någon skarpare tvist emellan oss.
LEENA-KAJSA.
Det länder dig till heder. Om du har felat litet i andra hänseenden, måste man förlåta dig det. Köttet är svagt, och frestelserna ä’ stora. Du behöfver emellertid inte gräma dig öfver att du skulle ha bemött din hustru med hårdhet, piskat eller på annat sätt misshandlat henne, som man här tyvärr så ofta får se och höra.
RISTO.
Nej, det har jag inte. I det fallet har jag en bra karakter, att jag lägger inte gerna hand på någon. — Jaså, Johanna talade också om det innan hon sjuknade?
LEENA-KAJSA.
Ja, det var en liten stund förut. Sedan, stackare, tycktes hon inte bekymra sig om något annat än sitt barn. Om det yrade hon, och det var också i hennes tankar, när hon emellanåt var litet redigare.
RISTO.
Ja, det är sant. Hur skall jag nu bära mig åt med barnet?
LEENA-KAJSA.
Det har jag också funderat på.
RISTO.
Om han åtminstone vore äldre, hvad skulle det då vara för nöd? Då kunde han gå och tigga, om det inte fans någon annan råd. Men ett så’nt där litet kräk. Hvad kan jag göra med honom? Nej, nu är jag illa ute. — Månne de skulle ta emot honom i fattigvården? Om man skulle försöka?
LEENA-KAJSA.
Det tror jag inte de gör. Men vet du hvad Johanna hoppades?
RISTO.
Nej, säg.
LEENA-KAJSA.
Att Vappu skulle ta gossen till fosterson.
RISTO.
Ja, tänk om hon skulle göra det.
LEENA-KAJSA.
Det går alltid an att fråga. Om jag skulle bära gossen till henne och tala vid henne om det? Hvem vet, kanske skulle hon förbarma sig öfver honom.
RISTO.
Det vore utmärkt. Då behöfde jag inte bry mig det minsta om pojken.
LEENA-KAJSA.
Ja, så går jag.
RISTO.
Gör det. Jag kommer efter så fort jag har snyggat mig litet.
LEENA-KAJSA.
Brådska inte för mycket. Om inte Vappu går in på det, så tar jag gossen med mig tillbaka igen.
Tar upp barnet från vaggan.
Stackars liten. Ett innerligt vackert litet barn är det.
RISTO.
Vappu tar honom nog. Det skall ni få se. Uppfostrar pojken till prest till på köpet, om allt går väl.
LEENA-KAJSA.
Tänk att han sofver så djupt att han inte vaknar. Ja, adjö då på en liten stund.
RISTO.
Adjö, adjö. Lycka på resan. Men hör ännu ett ord, Leena-Kajsa. Det där — det — Hvad var det nu jag skulle säga utan att ljuga? Jo. Om det faller sig så — så nämn åt Vappu — så där i förbigående, hur snäll jag var emot min förra hustru. — Om det faller sig så, menar jag.
LEENA-KAJSA.
Hvarför inte? Men tänker du redan på en annan, fast den förra ännu inte är kall?
RISTO.
Åh, bry er inte om det. Gå ni bara och gör som jag sa’. Jag kommer efter strax på stund.
LEENA-KAJSA.
Om jag dröjer, så förstår du att Vappu samtycker att ta barnet.
Går.
RISTO.
Bra, bra.
Öppnar en skåpdörr, tar därifrån spegel och en kam och begynner att ordna sin klädsel.
Jag är i alla fall en ganska ståtlig karl.
Ser sig i spegeln.
Hvad skulle hindra att jag ännu kunde behaga en qvinna? Nå, vi får väl se.
Det bultar på fönstret.
Hvem där? Aha, Toppo. Kom in, din lurk.
TOPPO
kommer in.
Du kom snart igen.
RISTO.
Ja. Jag hade inte lust att stryka omkring i det här höstvädret. Det var rysligt ruskigt.
TOPPO.
Det var underligt att Hopptossan släppte dig.
RISTO.
Jag rymde. Tror du att jag annars skulle ha sluppit lös ifrån henne? Jo, pytt också. Sådan som hon är.
TOPPO.
Men fan tar dig, om hon ännu en gång får fatt i dig.
RISTO.
Låt henne försöka. Jag skall nog hitta på medel, om hon börjar plåga mig för mycket. Jag skall ett, tu, tre laga att hon kommer i kurran som lösdrifverska. Men hon kommer inte. Hvad kan hon göra mig? Ingenting. Det vet hon nog.
TOPPO.
Tacka din lycka, om du slipper så lätt. Den flickan har fan i blodet. Jag fruktar att det inte är rådligt att leka allt för mycket med henne.
RISTO.
Pytt.
TOPPO.
Och gumman din som dog ifrån dig under tiden.
RISTO.
Ja, hon gjorde det.
TOPPO.
Inte lär du, din kanalje, komma att sörja henne länge heller? Du tar dig nog en ann, så fort du bara kan.
RISTO.
Ja, det är säkert. Hvad tjenar det till att sörja? Det skall inte heller dröja länge, innan jag har mig en igen.
TOPPO.
Hör man på den slyngeln. Man skall få se att han ännu visar oss några underverk.
RISTO.
Titta ut genom fönstret, om du ser Leena-Kajsa komma hitåt.
TOPPO.
Hvad? Är det henne du har i kikarn?
RISTO.
Leena-Kajsa? Är du galen?
TOPPO.
Nå, jag tänkte väl också. — Det syns ingen alls på hela gatan.
RISTO.
Bra. Godt tecken.
TOPPO.
Hvad är det du bråkar och putsar dig så fasligt för? Skall du gå nånstans?
RISTO.
Jag tänkte gå på „visit“ till Vappu.
TOPPO
hvisslar.
Hö — hö — hö — hö — hör bara. Så-å, till Vappu. Inte mindre än så. „Fint skall det vara“, sa’ käringen. Men „den, som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.“ Kom ihåg det.
RISTO.
Lugna dig, du. Lyckan står den djerfve bi. Ingen vet hur det kan gå. Ska vi byta rockar? Din ser i alla fall snyggare ut.
TOPPO.
Tag den.
De byta.
Men jag vill vara skapt som en nors, om Vappu bryr sig om dig. Det tror jag aldrig i evighet.
RISTO.
Låt bli att tro. Det är ingen som tvingar dig. — Så, för hin. Här fins inte en vattendroppe, och jag borde ha tvättat mig i syna.
TOPPO.
Jag skall hemta åt dig från brunnen. Har du någon bytta?
RISTO.
Det tycks inte heller finnas. Se efter där ute på gården eller i lidret, bara du kan få fatt i ett kärl.
Toppo går.
Risto står med ryggen till dörren och speglar sig.
Leena-Kajsa hörs inte af. Således behåller Vappu barnet. Nå, det vore väl underligt, om hon inte då skulle samtycka att ta fadern också.
Dörren öppnas. Risto spritter till och vänder sig om.
Hvad, kommer hon nu? Nej — Hopptossan — Fan anamma.
Kerttu står orörlig.
Hvad gör du här?
Kerttu tiger och pressar en revolver i sin hand.
Hvad gör du här, frågade jag.
KERTTU.
Jag kommer för att ta farväl af dig, Risto.
RISTO.
Farväl? Jaså. Nå, får gå, då du inte vill något annat. Du har bara kommit litet olägligt.
KERTTU.
Hur så?
RISTO.
Jag ämnade just gå ut.
KERTTU.
Jag skall inte uppehålla dig länge.
RISTO.
Inte? Nå, det är en annan sak. Men du ser så besynnerlig ut. Och — hvad har du i handen?
KERTTU.
Min morbrors revolver. Ett ganska godt arbete.
RISTO.
Hvarför för du den med dig?
KERTTU.
En sådan tingest är ibland behöflig.
RISTO.
Du håller den så oförsigtigt. Är den laddad?
KERTTU.
Ja.
RISTO.
Lägg den ifrån dig. Med skjutvapen skall man inte leka.
KERTTU.
Hvarför inte?
RISTO.
Du kan råka att skjuta dig sjelf.
KERTTU.
Eller dig.
RISTO.
Ja eller mig.
KERTTU.
Eller oss båda. Hvart går du?
RISTO.
Jag går bara ut som hastigast. Jag kommer strax igen.
KERTTU.
Om du rör dig ur fläcken, så skjuter jag genast.
RISTO.
Du har ondt i sinnet, Kerttu?
KERTTU.
När hade jag annat?
RISTO.
Jag fruktade det just. Zigenarblodet sjuder och jäser beständigt i dig. Försök en gång att beherska dig, kära Kerttu. Försök för himlens skull.
KERTTU.
Onödigt besvär. Himlen är ändå inte gjord för min skull.
RISTO.
Jag lofvar dig hvad som helst, bara du styr ditt sinne.
KERTTU.
Jag litar inte på löften.
RISTO.
Du trodde kanske att jag ämnade lemna dig, därför att jag gaf mig i väg så hastigt, men det är inte min mening, Kerttu. Så fort jag fått Johanna i grafven, så förenar jag mig med dig igen. Det är dagsens sanning.
KERTTU.
I jordens sköte förenas vi, när vi begge ä’ mull. Inte förr.
RISTO.
Men tänk dock litet på saken, älskade Kerttu. Om jag nu låter viga mig vid dig och du blir en hederlig mans äkta hustru? Då skall du inte längre vara förkastad af hela verlden som hitintills.
KERTTU.
Du har bedragit mig två gånger. Du skall inte göra det den tredje.
RISTO.
Men hör då hvad jag säger dig. Skjut inte, för Guds skull. Vänta åtminstone ett litet ögonblick. Du ser ju att jag inte kan komma härifrån, om jag också skulle vilja.
KERTTU.
Så tala fort.
RISTO.
Om jag bara visste hvad du egentligen vill. Vid min själ, nu vore jag färdig till hvad som helst. Säg, önskar du någonting?
KERTTU.
Ja.
RISTO.
Hvad? Kerttu, säg: Hvad önskar du?
KERTTU.
Hämd.
RISTO
torkar sin panna. Afsides:
Hvar dröjer Toppo så länge?
KERTTU.
Har du något annat att säga?
RISTO.
Ja. Ja, mycket, mycket. Men du skrämmer mig så, att jag inte kan säga någonting. Lägg revolvern ifrån dig. Bara en sekund. Sötaste Kerttu, gör det.
KERTTU.
Nej.
RISTO.
På den där stolen och stå sjelf bredvid.
KERTTU.
Hvarken där eller annanstans. Och låt oss sluta det här. Tiden går till spillo.
RISTO.
Nej, vänta.
Toppo kommer in.
Gudskelof. Ändtligen kom du dock.
TOPPO.
Du skulle ha sagt mig att liket stod i lidret. Jag skulle sannerligen inte ha gått dit för att söka en bytta, om jag hade vetat det.
RISTO.
Stod det der? Ja, hvart skulle de eljest ha fört det?
TOPPO.
Gud bevare mig, så ohyggligt det var. Jag går in, går bort till en mörk vrå — och plötsligt ser jag liket framför mig. Hjertat hoppade riktigt till i bröstet på mig, fastän jag just inte är någon kruka. Hon hade ju ögonen öppna. Det var det hemskaste af alltihop. Ja, stirra inte på mig så där. Jag har inte en droppe vatten. Skulle jag kanske hemta det i näfven, då jag inte fann något kärl? Hu-uh, det ryser ännu i mig. Man säger det betyder ondt, när ett lik ligger med öppna ögon. Det väntar andra efter sig, sägs det.
KERTTU.
Just så. Hon väntar andra efter sig.
TOPPO.
Hvad, är den där här? Nåå, Risto, hvad sa’ jag?
RISTO.
Du kom i grefvens tid. Hon ämnade just döda mig här.
KERTTU.
Ämnar ännu och gör det också.
Höjer revolvern.
RISTO.
Toppo, Toppo, hjelp.
KERTTU.
Om du kommer emellan, så skjuter jag dig först.
TOPPO.
Gud sig förbarme. Här är man såld.
Skyndar till dörren.
RISTO.
Gå inte, Toppo; gå inte. Hon skjuter inte dig.
TOPPO.
Det vet icke fan.
KERTTU.
Packar du dig i väg, eller — —?
Toppo hastigt ut.
KERTTU.
Är du färdig, Risto?
RISTO
på knä.
Förbarma dig, Kerttu. Hvad gagnar det dig, om du dödar mig? Haf förbarmande.
KERTTU.
Hade du förbarmande med mig, skurk? Du bedrog mig illistigt på nytt. Du lockade och förförde värre än förut. Du tänkte: Hon är en förkastad varelse. Man får inte något straff om man skändar och tillintetgör henne. Men du misstog dig. Den förkastade, som ingen bryr sig om, hämnar sig sjelf.
RISTO.
Hämna dig på annat sätt. Skona endast mitt lif.
KERTTU.
Nej, du måste dö. Och jag också.
RISTO.
Nåd, nåd.
KERTTU.
Ingen nåd hvarken åt dig eller mig.
RISTO.
Vänta. Låt mig åtminstone bedja först.
KERTTU.
Det tjenar till ingenting. Du kommer ändock lika litet som jag till himmelen.
RISTO.
Jo, jag är inte sämre än andra. Det fordras inte mer af menniskorna än att de ska tro. Och jag tror, tror. Jo, det gör jag. Jag kommer säkert dit, om du bara ger mig tid att göra bön.
KERTTU.
Så bed.
RISTO.
Skjuter du inte förr än jag har sagt „amen“?
KERTTU.
Börja. Eljest skjuter jag strax.
RISTO.
Jag börjar; jag börjar. Om jag bara komme ihåg någonting utantill. Nej — jag mins ingenting. Jag olycklige — Vänta, nu vet jag: „När min sista stund månd’ vara, Uppehåll mig med din hand.“ Tänderna skallra i munnen på mig af rädsla. „När min sista stund månd’ vara, Uppehåll mig med din hand. Låt min ande —“ Nog är du ändå förfärligt hårdhjertad. — Nej, nej, jag fortfar. „När min sista stund månd’ vara, Uppehåll mig med din hand. Låt min ande salig fara Hädan till ditt fröjdeland.“ — Hur var det se’n? — „Hädan till ditt — —
Ute i farstun hörs buller. Kerttu spritter till och blickar mot dörren, hvarifrån två polisbetjenter jemte Toppo komma in. Hon skjuter. Risto skriker till och faller. Den ene polisbetjenten slår revolvern ur Kerttus hand och griper tag i henne. Kerttu sjunker ned på golfvet.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Aha, din vargunge, nu råkade du i fällan.
TOPPO.
Vi kom för sent. Det var sjelfvaste hin.
ANDRE POLISBETJENTEN
böjer sig öfver Risto för att undersöka honom.
Ingen fara. Han lefver ännu. Hvar träffade skottet?
RISTO.
Jag vet inte riktigt.
ANDRE POLISBETJENTEN.
Försök om ni kan resa er.
RISTO
stiger upp med polisbetjentens hjelp.
Kanske det inte alls träffade. Jag blef kanske bara skrämd.
TOPPO.
Träffade det dig inte? Nå, det var tusan så lyckligt.
RISTO.
Tack, Toppo. Det här skall du inte ha gjort för intet.
TOPPO.
Ingenting att tacka för. Så pass mycket skall väl alltid den ena karlen hjelpa den andra. Men nu är väl flickan ändtligen tämd. Hon ser ju ut som ett lik. Månne det fins något lif qvar i henne mer?
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Åh, hon qvicknar nog till igen.
RISTO.
Låt henne bara inte rymma ifrån er. Tag er i akt.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Ingen fara. Det är inte svårt att få bugt med en så’n där flickslinka.
RISTO.
Men hon har niomanna styrka, när hon börjar rasa.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Det hjelper inte att rasa, när man kastas i fängelse. Då kommer man bara i tyngre bojor.
RISTO.
Men om de släpper lös henne? Då är mitt lif återigen i fara.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Hon slipper inte lös. Var inte rädd. Så mycket känner jag lagen. Först dömmes hon för mordförsök till flera års fästning, och se’n dömmes hon till tvångsarbete. För ingen menniska tar ett så’nt där kräk i beskydd.
ANDRE POLISBETJENTEN.
Nej, det är säkert. Kronan får nog hädanefter dra försorg om henne.
RISTO.
Bra. Det är i alla fall en välsignad sak, att det fins lag och rätt i landet, som värnar om menniskornas säkerhet. Hvilken karl skulle kunna reda sig om sådana där skulle få gå lösa? Men när de genast tagas i förvar — När lag och rätt —
TOPPO.
Hvad säger hon? Tst, låt oss höra.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Flickan? Hon säger visst ingenting.
TOPPO.
Hon sa’ något, för hon rörde läpparna. Ser ni, nu igen.
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Hon rör läpparna, men det kommer inte något ljud ifrån dem. Res på dig, flicka, ty jag tänker inte bära dig. Du är minsann duktigt tung. Nå, försök nu om du kan stå på benen.
ANDRE POLISBETJENTEN.
Och tala tydligare, om du har någonting att säga.
TOPPO.
Ja, tala rent ut så att vi också får höra. Mumla inte bara för dig sjelf.
RISTO.
Och skynda dig se’n.
KERTTU.
Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha, ha.
TOPPO.
„Era lagar och er rättvisa.“ Hvad menar hon?
KERTTU.
Dem hade jag bort skjuta.
TOPPO.
Hon är rubbad. Usch, det här börjar att kännas kusligt. Ser ni, hur ögonen rullar i hufvudet på henne?
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Kanske hon nu är fullständigt galen. Men månne hon nånsin har varit riktigt klok?
Fattar Kerttu i armen.
KERTTU.
Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha —
ANDRE POLISBETJENTEN
fattar i den andra armen.
Ska vi gå nu?
KERTTU.
Dem hade jag bort skjuta.
RISTO.
Galen, hon? En illistig kätterska är hon. Det är bara af ilska som hon smädar till och med den höga rättvisan. Hon är inte för ro skull zigenerska. Det passar för öfrigt bra att sätta i protokollet att hon har hotat lagen och rättvisan.
KERTTU.
Era lagar och er rättvisa — —
TOPPO.
Det är väl inte nödvändigt.
RISTO.
Jo, visserligen.
TOPPO.
Hon gör ju det i sitt vanvett, stackare.
KERTTU.
Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha, ha —
FÖRSTE POLISBETJENTEN.
Låt oss gå nu.
KERTTU.
Dem hade jag bort skjuta.
RISTO.
Får jag lof att bjuda herrarna till utskänkningsstället, sedan ni fört flickan i förvar. Jag skulle gerna vilja dricka några glas med er till tack för hjelpen här.
POLISBETJENTERNA.
Tackar ödmjukast. Vi ska komma.
KERTTU
i dörren och i farstun:
Era lagar och er rättvisa. Ha, ha, ha, ha — —
RISTO.
Gud ske lof. Nu är man fri ifrån den.
TOPPO.
Stackars flicka. Det gick illa för henne.
RISTO.
Hvems fel är det? Hon kunde ha lefvat som en menniska. — Men hör, hur ser jag egentligen ut nu?
TOPPO.
Åhjo, så där.
RISTO.
Jag är väl smutsig i syna?
TOPPO.
Nå, kantänka, hvad gör det?
RISTO.
Hvad det gör? Då tycker inte Vappu om mig, kan du förstå. Vänta litet. Jag går ut och tvättar mig vid brunnen.
Öppnar dörren till farstun, men drar sig i detsamma tillbaka, då Vappu kommer in.
Se bara, här kommer ju Vappu sjelf.
VAPPU.
God dag.
RISTO.
God dag, god dag. Jag ämnade mig just till er. Var så god och stig fram och sitt.
TOPPO.
Var så schangtil. Här är en stol.
VAPPU.
Jag orkar nog stå den stund jag dröjer här.
RISTO.
Nej, för ingen del. Var så god och stig fram. Er plats är inte vid dörren.
VAPPU.
Det är likgiltigt hvar den är. Jag skulle vilja tala ett par ord om ert barn.
RISTO.
Om barnet, ja. Ja, det ville jag också.
VAPPU.
Får jag vårda och uppfostra det som om det vore mitt eget?
RISTO.
Du gode Gud, och det frågar hon. Skulle jag kunna begära något bättre.
VAPPU.
Ja, jag menar, att ni inte sjelf skall ha det minsta att säga i det hänseendet.
RISTO.
Jag skall inte befatta mig ett grand med hela ungen. Det lofvar jag.
VAPPU.
Bra. I det fallet tar jag er son och skall med Guds hjelp försöka att göra folk af honom.
RISTO.
Men jag hade också ett litet annat ärende. Kom nu ändå och sätt er. Inte? Nå, gör som ni vill. Ja, jag hade också ett litet annat ärende. Ni kan väl nästan gissa det? Ser ni, jag är ju enkling nu, och det är icke godt för mannen att vara allena, som det står skrifvet. Skulle det inte passa sig — men ni tycker väl att det är allt för tidigt? Enligt min mening skulle vi i alla fall kunna språka litet om det.
VAPPU.
Prata inga dumheter. Det lyckas er ändå inte att förleda mig. Var nöjd med att ni redan har förstört två qvinnors lif. Det borde vara tillräckligt för en man.
RISTO.
Förstört två qvinnors lif? Hvad är det för tal?
VAPPU.
Er hustru dog af sorg och bekymmer för er skull.
RISTO.
Hvem har sagt det?
VAPPU.
Inte nog med det. I dubbelt rysligare läge har ni bragt den olyckliga flickstackarn, som polisen nyss förde förbi mig härifrån.
RISTO.
Jaså, Hopptossan? Var obekymrad. Med henne förfares det enligt lag och rätt.
VAPPU.
Och enligt hvad förfares det med er?
RISTO.
Med mig? Hvad skulle jag kunna dras till ansvar för?
VAPPU.
För ingenting, det är klart. För ingenting. Verlden har fått af er hvad den har velat. Den straffar inte er, ty den anser ju inte era fel vara några fel. Till och med presterna och domarena står på er sida, ty synden förblindar deras ögon. I mörkrets tjenst använda ljusets tjenare sin makt. Men allt är inte slut med det. Det sista ordet är ännu inte sagdt. Och så sant som att äfven den mäktige har en herre öfver sig och den eländige en Gud, så sant är det också att ni och alla era likar en gång ska stå inför den thron, hvarest menniskorna inte efter eget behag kan förfalska rätt och sanning. Då först skall er dom fällas.
RISTO.
Hvar är den thronen?
TOPPO.
Ja, hvar? Det frågar jag också.
VAPPU.
Där, hvarest rättfärdigheten lefver och herskar nu och i evigheters evighet.
Går.
RISTO.
Hvad menade hon?
TOPPO.
Månne hon inte menade Gud? Så fattade jag det.
RISTO.
Ja, det var väl något så’nt där. Nå, men månne det verkligen också skulle —? Åh fan. Inte är jag rädd ännu. Hvad vet Vappu om den saken? Hon har väl inte haft något samtal med Gud. En qvinsperson.
TOPPO.
Men jag kan inte heller låta bli att ha litet medlidande med det där flickkräket.
RISTO.
Åh, hvad är det för prat, bror lilla? Du vill väl inte beklaga ett sånt där stycke. Hvem bad henne komma och försöka döda en? Beklaga en sådan? Allt annat.
TOPPO.
Ja, säg hvad du vill, men, men — —
RISTO.
Men hvad?
TOPPO.
Om du har stält så till att hon —? Det påstås att somliga qvinnor råka alldeles ur jemnvigten när de bli på det viset.
RISTO.
Pytt. Slidder sladder. Nu går vi till krogen.
De gå.
Ridån faller.