Askepilten, som fick prinsessan att drifva sig till ljugare (1868)
40.
Askepilten, som fick prinsessan att drifva sig till ljugare.
Det var en gång en konung, som hade en dotter, och
hon var så svår till att ljuga, att ingen kunde vara värre.
Så lofvade han ut, att den, som kunde ljuga så, att han
fick henne till att drifva sig till ljugare, skulle få både
henne och halfva riket. Det var många, som försökte
det; för alla ville gerna ha prinsessan och det halfva riket, men illa gick det dem allesammans. Så var det
också tre bröder, som skulle försöka sin lycka. De två
äldsta gingo då först, men det gick icke dem bättre än
alla de öfrige. Så skulle Askepilten i väg, och han
träffade prinsessan i ladugården. ”God dag!” sade han, ”och
tack för sist.” — ”God dag!” sade hon, ”och tack sjelf
för sist.” — ”I ha’n inte så stor ladugård I som vi!” sade
hon, för när en vallare står i hvar sin ände och blåser
på bockhorn, så kunna de inte höra hvarandra.” — ”Åh
jo då,” sade Askepilten, ”vår är mycket större! för när
en ko tager oxe i den ena ändan af den, så bär kon
inte förr än hon kommer till den andra.” — ”Jaså,” sade
prinsessan. ”Ja, men I ha’n inte så stor oxe I likväl som
vi; der ser du den! när det sitter en på hvart horn, så
nå de inte hvarandra med en mätstång.” — ”Pytt!” sade
Askepilten, ”vi ha en oxe så stor, att när det sitter en på
hvart horn och blåser i lur, så höra de inte hvarandra.”
— ”Jaså,” sade prinsessan. ”Men i ha’n inte så mycken
mjölk J likväl som vi,” sade hon, ”för vi mjölka i stora
ämbar och bära in och slå i stora grytor och ysta stora
ostar.” — ”Åh, vi mjölka i stora kar och köra in och slå
i stora bryggpannor och ysta ostar så stora som hus, och
så ha vi en elgblack sto till att trampa osten i hop;
men en gång så fölade den i osten, och då vi hade ätit
på den i sju år, träffade vi på en stor elgblack häst.
Den skulle jag köra till qvarnen med en gång, så flög
ryggen af på den; men jag visste råd för det, jag tog en
granbuske och satte i den till rygg, och annan rygg hade
den inte sedan, så länge vi hade den. Men den granen
växte opp och blef så stor, att jag klef upp till himmelen
på den, och då jag kom dit, satt jungfru Maria och spann
borstrep. Rätt som det var, så flög granen af och jag
kunde inte komma ned igen; men jungfru Maria släppte
mig ned med ett af repen, och så kom jag ned midt i en räfkula; och der satt mor min och far din och lappade
skor, och rätt som det var, så slog mor min till far din,
så att skorfven rök af honom.” — ”Det lög du!” sade
prinsessan; ”far min har aldrig varit skorfvig här i
verlden.”