Askepilten, som fick prinsessan att drifva sig till ljugare (1868)

←  Det går ingen nöd på den, som alla qvinfolk äro galna uti
Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Askepilten, som fick prinsessan att drifva sig till ljugare
De tre bockarne Bruse, som skulle gå till Säters och göra sig feta  →


[ 199 ]

40.

Askepilten, som fick prinsessan att drifva sig till ljugare.


Det var en gång en konung, som hade en dotter, och hon var så svår till att ljuga, att ingen kunde vara värre. Så lofvade han ut, att den, som kunde ljuga så, att han fick henne till att drifva sig till ljugare, skulle få både henne och halfva riket. Det var många, som försökte det; för alla ville gerna ha prinsessan och det halfva [ 200 ]riket, men illa gick det dem allesammans. Så var det också tre bröder, som skulle försöka sin lycka. De två äldsta gingo då först, men det gick icke dem bättre än alla de öfrige. Så skulle Askepilten i väg, och han träffade prinsessan i ladugården. ”God dag!” sade han, ”och tack för sist.” — ”God dag!” sade hon, ”och tack sjelf för sist.” — ”I ha’n inte så stor ladugård I som vi!” sade hon, för när en vallare står i hvar sin ände och blåser på bockhorn, så kunna de inte höra hvarandra.” — ”Åh jo då,” sade Askepilten, ”vår är mycket större! för när en ko tager oxe i den ena ändan af den, så bär kon inte förr än hon kommer till den andra.” — ”Jaså,” sade prinsessan. ”Ja, men I ha’n inte så stor oxe I likväl som vi; der ser du den! när det sitter en på hvart horn, så nå de inte hvarandra med en mätstång.” — ”Pytt!” sade Askepilten, ”vi ha en oxe så stor, att när det sitter en på hvart horn och blåser i lur, så höra de inte hvarandra.” — ”Jaså,” sade prinsessan. ”Men i ha’n inte så mycken mjölk J likväl som vi,” sade hon, ”för vi mjölka i stora ämbar och bära in och slå i stora grytor och ysta stora ostar.” — ”Åh, vi mjölka i stora kar och köra in och slå i stora bryggpannor och ysta ostar så stora som hus, och så ha vi en elgblack sto till att trampa osten i hop; men en gång så fölade den i osten, och då vi hade ätit på den i sju år, träffade vi på en stor elgblack häst. Den skulle jag köra till qvarnen med en gång, så flög ryggen af på den; men jag visste råd för det, jag tog en granbuske och satte i den till rygg, och annan rygg hade den inte sedan, så länge vi hade den. Men den granen växte opp och blef så stor, att jag klef upp till himmelen på den, och då jag kom dit, satt jungfru Maria och spann borstrep. Rätt som det var, så flög granen af och jag kunde inte komma ned igen; men jungfru Maria släppte mig ned med ett af repen, och så kom jag ned midt i [ 201 ]en räfkula; och der satt mor min och far din och lappade skor, och rätt som det var, så slog mor min till far din, så att skorfven rök af honom.” — ”Det lög du!” sade prinsessan; ”far min har aldrig varit skorfvig här i verlden.”