Det går ingen nöd på den, som alla qvinfolk äro galna uti

←  Om Resen som icke hade något hjerta på sig
Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Det går ingen nöd på den, som alla qvinfolk äro galna uti
Askepilten, som fick prinsessan att drifva sig till ljugare  →


[ 190 ]

39.

Det går ingen nöd på den, som alla qvinnfolk äro galna uti.


Det var en gång tre bröder; jag vet icke riktigt, huru det hade gått till, men de hade fått hvar sin önskan, så att de kunde få en sak, hvad de ville. De två betänkte sig inte länge, de önskade, att hvar gång, de stucko handen i fickan, skulle de alltid finna penningar; ”för när man har så mycket penningar, man vill, kommer man alltid fram i verlden,” sade de. Men den yngste visste att önska det, som var bättre; han önskade, att alla qvinnfolk skulle blifva kära i honom, bara de sågo honom: det skall du få höra, var bättre än både penningar och gods. Då de nu hade gjort önskningarna sina, ville de två ut i verlden, och Askepilten bad då om han icke kunde få följa med; men det ville de alls icke gifva honom lof till. Hvart vi komma, så blifva vi mottagne som grefvar och prinsar,” sade de ; ”men du din utsvultna stackare, som intet har och intet får, hur kan du tro, att någon bryr sig om dig?” — ”Men jag kunde väl få lof att vara i följe med er likväl,” sade Askepilten; ”det torde väl falla en stekbit af till mig också, när jag är i följe med så höga herrar.” Sent omsider skulle han få följa med dem, ifall han ville vara deras tjenare; men annars ville de alls icke veta af honom.

Då de nu rest en dag eller något, kommo de till en gästgifvaregård; der togo de in, de två, som penningar hade, och begärde in både stek och fisk, både bran vin och mjöd och allt, som godt var, men Askepilten, stackare, skulle se efter allt det, som tillhörde de två förnäma herrarne. Men som han gick fram och tillbaka ute på gården, kom gäst[ 191 ]gifvarhustrun att se ut genom fönstret, och fick se tjenaren åt de två herrarne, och så vacker gosse tyckte hon att hon aldrig hade sett för sina ögon förr; hon såg och hon såg på honom, och ju längre hon såg, desto vackrare tyckte hon gossen blef. ”Hvad i fandens skinn och ben är det, du står derborta i fönstret och gapar och glor efter?” sade mannen åt henne, — ”jag tycker det vore bättre, du såg efter, att grisen blef stekt, än att du står der och hänger; du ser väl hvad folk det är hos oss i dag, vet jag.” — ”Åh, jag bryr mig litet om det storskräpet, jag,”' sade käringen; ”vilja de inte vänta, kunna de resa dit de äro komne ifrån. Men kom hit, skall du få se en, som går härute på gården! så vacker menniska har jag aldrig sett i mitt lif förr. Vill du som jag, skola vi bedja honom komma in och traktera honom litet; för han får nog inte mycket annars, den stackarn.” — ”Har du mistat den lilla smula vett, du hade, nu också, käring?” sade mannen; han blef så ond, att ögonen gnistrade i honom. ”Fort ut i köket med dig och se till att du får på spiseln, och stå inte här och glo efter främmande karlar!” Det var då icke annat att göra för hustrun än att gå i köket och ställa om maten; gossen fick hon inte lof att se på, och traktera honom tordes hon inte heller; men bäst hon var i köket och satte grissteken på spettet, gjorde hon sig ett ärende ut på gården, och så gaf hon Askepilten en sax, som var sådan, att bara han klippte i luften med den, skar den till de grannaste kläder, någon ville se för sina ögon, både af silke och siden och allt det, som grannt var; ”den skall du ha för det du är så vacker,” sade hustrun.

Då nu de två bröderna hade fått allt hvad man kokat och stekt till lifs, ville de åstad igen, och Askepilten stod bakpå vagnen igen och var deras tjenare, och så reste de ånyo ett godt stycke, tills de åter kommo till en gästgifvaregård. Der skulle bröderna in, men Askepilten, som inga [ 192 ]pengar hade, ville de icke ha med in: han skulle vara ute igen och passa på allt det som hörde dem till; ”och spörjer någon dig, hvem du är tjenare hos, så säg, att det är två främmande prinsar,” sade de. Men så gick det igen likasom förra gången: medan Askepilten stod ute på gården och hängde, kom gästgifvarhustrun bort i fönstret och fick se honom, och så blef hon likaså galen i honom, som den första gästgifvarhustrun, och hon stod och såg och såg, och aldrig kunde hon se sig mätt på honom. Så kom mannen hennes gående genom rummet med något, som prinsarne hade begärt. ”Stå inte der och glo som en ko på en ladudörr, utan tag detta med och kom ut i köket till fiskgrytan din, käring!” sade mannen; ”du ser, hvad folk det är hos oss i dag, vet jag.” — ”Jag bryr mig litet om det storpacket, jag!” sade hustrun; ”vilja de inte ha det, de få, kunna de taga det de hade med sig. Men kom hit, du också, skall du få se; så vacker menniska som han, som går ute på gården, har jag aldrig i verlden sett förr. Vill du som jag, skola vi bjuda honom in och traktera honom litet; han ser ut till att behöfva det, den stackarn. Och så innerligt vacker, som han är!” sade käringen. ”Inte stort vett har du haft, och det lilla, du hade, har då också gått sin väg nu, kan jag märka,” sade mannen; — han blef ändå argare än den förra gästgifvaren, och körde kärringen ut i köket. ”Fort in i köket med dig, och stå inte här och glo efter gossarna!” sade han. Hon måste då ut till fiskegrytan sin; och traktera Askepilten tordes hon inte, för hon var rädd för mannen; men bäst hon stod och skötte om elden, gjorde hon sig ett ärende ut på gården, och då gaf hon Askepilten en duk, som var sådan, att den dukade upp allt det bästa, som kunde tänkas, blott man bredde ut den. ”Denna skall du ha, för det du är så vacker,” sade hon till Askepilten.

[ 193 ]Då nu de två bröderna hade spisat och druckit af allt det som fanns, och betalt rundeligt för sig, reste de derifrån, och Askepilten stod bakpå vagnen. Då de hade rest så länge tills de blefvo hungriga igen, så togo de in på en gästgifvargård och beställde allt det dyraste och bästa, de kunde få; ”för vi äro två resande konungar, och pengar ha vi som gräs,” sade de. Ja, då gästgifvaren hörde det, blef der brassadt och stekt, så att de kunde känna det i närmaste granngård, och gästgifvaren visste icke allt hvad han skulle hitta på åt de två konungarne; men Askepilten måste stå ute här också, och se efter allt, som i vagnen var. Så gick det på samma sätt, som de två förra gångerna: gästgifvarhustrun kom till att se ut genom fönstret, och fick se tjenaren, som stod derute vid vagnen; och så vacker gosse hade hon då aldrig sett förr; hon såg och hon såg, och ju mera hon stirrade på honom, desto vackrare blef han, tyckte gästgifvarhustrun. Gästgifvaren kom springande igenom rummet med maten, de två resande konungarne hade beställt, och han blef icke mycket glad, då han såg käringen stå i fönstret och glutta. ”Vet du inte bättre, än stå der och glo, när vi ha slikt folk i huset?” sade han till henne; ”ut i köket till sötgröten din, och det på flygande minuten!” — Åh, det är väl inte så farligt, vet jag; vilja de inte vänta, tills sötgröten är kokt, kunna de resa igen,” svarade hustrun. ”Nej kom hit, skall du få se! Så vacker gosse har jag aldrig sett för mina ögon förr, som han som står derute på gården. Vill du som jag, skola vi bedja honom komma in och traktera honom litet, för han kan nog behöfva det, ser det ut till. Och så hjertans vacker, som han är!” — ”Ja gosstokig har du varit i all din tid, och det är du ännu,” sade mannen, — han blef så ond, att han inte visste, hvad fot han skulle stå på; — ”men lagar du dig inte ut till [ 194 ]grötgrytan din, skall jag försöka att få fötter under dig, jag!” Hustrun måste då skynda sig ut i köket det fortaste hon kunde, för hon visste att mannen icke var att narras med; men rätt som det var, så smög hon sig ut på gården, och gaf Askepilten en liten kagge. ”När du bara vrider på tappen,” sade hon, ”så får du alla de präktigaste sorters dryckesvaror, du vill, både mjöd och vin och bränvin. Det skall du ha, för det du är så vacker,” sade hon.

Då nu de två bröderna hade ätit och druckit så mycket de ville, reste de från gästgifvaregården, och Askepilten stod bakpå vagnen igen, och skulle vara deras tjenare; så körde de både långt och länge tills de kommo till en kungsgård, och der gåfvo de begge äldsta bröderna sig ut för två kejsarsöner, och då de hade penningar nog och voro så granna, att det sken lång väg af dem, blefvo de godt och väl mottagne; de skulle bo på slottet, och konungen visste icke huru stor ståt, han ville göra för dem. Men Askepilten, som gick i desamma trasorna, han hade haft på hemifrån, och som inte hade en skilling i fickan, honom tog vakten på kungsgården och satte honom ut på en ö; ditut rodde de med alla tiggare och trasvargar, som kommo till kungsgården, det hade konungen befallt, för att de icke skulle förstöra glädjen på slottet, när de gingo så trasiga och osnygga; och ditut blef det icke bragt mera mat, än att de nätt och jemt kunde berga lifvet. Askepiltens bröder sågo nog, att vakten rodde ut till ön med honom; men de voro glade, att de blefvo honom qvitt, och brydde sig icke det minsta om det. Men då nu Askepilten kom ut till ön, tog han bara fram saxen sin, och klippte med den i luften; så klippte saxen till de grannaste kläder, någon kunde önska sig, både af siden och silke, så att trasvargarne ute på ön blefvo mycket grannare än konungen och alla de, som på slottet voro. Derpå tog Askepil[ 195 ]ten duken sin och bredde den ut, och så fingo de mat, de stackars tiggarna också; dylikt gästabud hade aldrig stått i konungens gård, som det den dagen stod på Tiggarön. ”J aren väl törstige också,” sade Askepilten; han fram med kaggen sin och vred litet på tappen; så fingo tiggarne något att dricka också; och dylikt öl och sådant mjöd hade konungen sjelf icke smakat i hela sin lifstid.

Då nu de, som skulle bringa mat till tiggarne på ön, kommo roende med kalla grötskofvorna och mjölkflaskorna sina, — det var maten, som de stackarne skulle ha, — så ville de på ön icke smaka det en gång, och de från kungsgården blefvo mycket förundrade deröfver, men ändå mera förundrade blefvo de, då de riktigt fingo se på tiggarne, för de voro så granna, att de trodde det var bara kejsare och påfvar allesammans, och att de hade rott ut till vilse ö; men då de sågo sig bättre före, kände de den väl igen. Då kunde de finna, att det måtte vara den, de hade rott dit dagen förut, som hade skaffat tiggarne på ön all denna ståt och herrlighet; och då de kommo tillbaka till kungsgården, voro de icke sene att förtälja, att nu hade han, som de rodde ut med förra dagen, klädt upp alla tiggarne så granna och så präktiga, att det lyste af dem; ”gröten och mjölken, vi kommo med, ville de icke en gång smaka, så högfärdiga äro de blefne,” sade de. En af dem hade också fått reda på, att gossen hade en sax, som han hade klippt till kläderna med; ”när han sticker den saxen upp i luften och klipper med den, så klipper han igenom bara silke och siden,” sade han. Då prinsessan fick höra det, hade hon hvarken rast eller ro i sig, förrän hon fick se gossen och saxen, som klippte både silke och siden ur luften; den saxen var nog värd att ha, tänkte hon, med den kunde hon få all den ståt, hon önskade sig. Hon bad då konungen så länge, till dess han måste sända bud efter gossen, som egde saxen, och då han kom till kungsgården, [ 196 ]sporde prinsessan, om det var sannt, att han hade en sax, som hade de och de egenskaperna, och om han ville sälja henne den. Ja, han hade nog en sådan sax, sade Askepilten, men sälja den ville han inte; och så tog han saxen upp ur fickan och klippte med den i luften, så silkes- och sidenstumparne flögo om honom. ”Jo, du måste ändteligen sälja mig den,” sade prinsessan; ”du kan fordra för den, hvad du vill, men ha den måste jag!” Nej, sälja den ville han inte på något sätt och vis, för sådan sax kunde han aldrig få igen, sade han; och medan de stodo och ackorderade om saxen, såg prinsessan bättre och bättre på Askepilten, och hon tyckte som gästgifvarhustrurna, att en så vacker gosse hade hon aldrig sett förr. Så begynte hon att ackordera om saxen igen, och tiggde och bad Askepilten, att han skulle sälja henne den; han kunde fordra för den så många hundrade daler, han ville, det var detsamma, bara hon fick den. ”Nej, säljer den gör jag inte,” sade Askepilten ; ”men det är detsamma: får jag lof att ligga på golfvet i prinsessans sofkammare, tätt vid dörren i natt, skall hon få saxen. Jag skall inte göra henne något, men är hon rädd, kan hon gerna ha två man till vakt inne i kammaren.” Ja, det gaf prinsessan honom gerna lof till; om hon bara fick saxen, så var hon förnöjd, och Askepilten låg då på goLfvet i prinsessans kammare om natten, och två man stodo vakt der; men prinsessan fick icke sofva stort ändå, för bäst det var tyckte hon, att hon måste öppna ögonen och se på Askepilten igen, och det räckte hela natten: hade hon lyckt ögonen, måste hon skåda bort på honom igen, så vacker tyckte hon han var.

Om morgonen blef Askepilten rodd ut på Tiggarön igen, men då de kommo med grötskofvorne och mjölkflaskorna från kungsgården, var det ingen, som ville smaka det, den dagen heller; och det blefvo de, som ditförde det, ändå mera förundrade öfver. En af dem fick reda på, att [ 197 ]gossen, som hade haft saxen, egde en duk, och att han bara behöfde breda ut den, så fick han allt det bästa han ville ha. Då han kom tillbaka till kungsgården, dröjde det icke länge, förrän han förtäljde det igen; ”sådan stek och sådan gröt har det inte varit make till i konungens gärd,” sade han. Då prinsessan hörde det, sade hon det till konungen igen, och bad och tiggde så länge, till dess han måste sända bud ut på ön efter honom, som egde duken, och så kom Askepilten upp på slottet igen. Prinsessan ville då ändteligen ha duken af honom, och bjöd honom guld och gröna skogar för den, men Askepilten ville alls icke sälja den på något vilkor eller för något pris; ”men om jag får lof att ligga på sängkanten i prinsessans sofkammare i natt, skall hon få duken min,” sade gossen. ”Jag skall nog inte göra henne något, men är hon rädd, kan hon gerna sätta fyra man till vakt derinne.” Ja, det gick prinsessan in på; Askepilten låg på sängkanten framför prinsessan, och fyra man stodo vakt; men hade prinsessan icke sofvit stort den förra natten, så blef det ännu mindre den natten; hon kunde nästan inte lyckta ögonen, hon måste ligga och se på den vackra gossen hela natten igenom, och ändå tyckte hon natten var för kort.

Om morgonen blef Askepilten igen rodd ut till Tiggarön, änskönt det nog inte var efter prinsessans önskan, så mycket tyckte hon redan om honom; men det var icke att bedja för, han måste ditut igen. Då de från kungsgården kommo med grötskofvorna och mjölkflaskorna tiggarne skulle ha till mat, var det inte en af dem, som ville på det, konungen skickade, och det förundrade de från kungsgården sig icke heller öfver; men det tycktes dem besynnerligt att ingen af dem var törstig. Men så fick en af konungens bud reda på, att han, som hade haft saxen och duken, hade en kagge sådan, att bara han vred litet på tappen, fick han de präktigaste drycksvaror, som tänkas kunde, både [ 198 ]öl och mjöd och vin. Då han kom tillbaka till slottet, stod icke munnen bättre igen den gången, än de två förra gångerna; han förtäljde vidt och bredt om kaggen och om huru lätt det var att få alla slags drycksvaror ur den; ”maken till det ölet och den mjöden har nog aldrig varit smakadt i konungens gård,” sade han; ”det är sötare än både honung och sirap.” Då prinsessan hörde det, ville hon straxt se till att hon kunde få kaggen, och hon hade väl intet emot att komma till att ackordera med honom som egde den heller. Hon gick då på nytt till konungen, och bad att han ville sända bud ut på Tiggarön efter honom, som hade haft saxen och duken, för han hade ännu en sak, som nog var värd att hafva, sade hon; och då konungen hörde, att det var en kagge, som hade den egenskapen, att den skaffade det bästa öl och vin någon ville dricka, bara man vred på tappen, dröjde det icke länge förrän han sände budet, må ni tro.

Då Askepilten kom upp på slottet, sporde prinsessan om det var sannt, att han hade en kagge, som var så och så. Ja, han hade den i vestfickan sin, sade Askepilten; men då prinsessan nödvändigt ville köpa den, sade Askepilten likasom begge de förra gångerna, att sälja den gjorde han alls inte på något sätt, om så prinsessan bjöd honom halfva riket för den. ”Men det är detsamma,” sade Askepilten, ”om jag får lof att ligga på prinsessans säng ofvanpå täcket i natt, skall hon få kaggen min. Jag skall inte göra henne något, men är hon rädd, kan hon gerna sätta åtta man till vakt i rummet.” Ånej, det behöfdes inte, sade prinsessan, så mycket kände hon till honom; och så låg Askepilten på täcket framför prinsessan om natten. Men hade hon inte fått sofva stort de två förra nätterna, så blef det ännu mindre sofva af den natten; hon kunde inte få ett öga lyckt, hela tiden måste hon ligga och se på Askepilten, som låg framför henne på sängkanten.

[ 199 ]Då hon stod upp om morgonen, och de ville ro Askepilten ut på Tiggarön igen, bad hon dem dröja litet grand, och så sprang hon till konungen och bad honom så innerligen vackert, om hon inte kunde få Askepilten, för honom var hon nu så kär uti, att om hon inte fick honom, ville hon inte lefva, sade hon. ”Åjo men, nog kan du få honom, efter du ändtligen så vill,” sade konungen, ”den som har sådana saker, är lika så rik han som du.” Så fick Askepilten prinsessan och halfva riket, — det andra halfva riket skulle han få när konungen dog, — och så var allt godt och väl; men bröderna sina, som alltid hade varit så elaka mot honom, satte han ut på Tiggarön. ”Der kunna de vara till dess de få försöka, hvem det är minsta nöd med, antingen den som har fickorna fulla af penningar eller den som alla qvinfolk hålla af,” sade Askepilten. Och det kunde inte hjelpa stort att taga i fickan och slamra med sina penningar på Tiggarön, skulle jag tro: har icke Askepilten tagit dem af ön, så gå de der och äta kall gröt och mjölk ännu den dag som i dag är.