Om Resen som icke hade något hjerta på sig

←  De tre systrarna som blefvo intagna i berget
Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Om Resen som icke hade något hjerta på sig
Det går ingen nöd på den, som alla qvinfolk äro galna uti  →


[ 183 ]

38.

Om Resen som icke hade något hjerta på sig.


Det var en gång en konung som hade sju söner, och dem höll han så mycket af, att han aldrig kunde undvara dem alla på en gång: en måste beständigt vara hos honom. Då de blefvo vuxne, skulle de sex ut och fria; men den yngste ville fadern ha qvar hemma, och åt honom skulle de andra taga med sig en prinsessa till kungsgården. Konungen gaf då de sex de grannaste kläder någon hade sett, så det lyste lång väg af dem, och hvar sin häst som kostade många, många hundrade daler, och så reste de. Då de så hade varit på många kungsgårdar och sett på prinsessorna, kommo de sent omsider till en konung som hade sex döttrar; så vackra kungadöttrar hade de aldrig sett, och så friade de till hvar sin, och då de hade fått dem till sina fästemör, reste de hem igen; men de glömde rent, att de skulle ha en prinsessa med sig till Askepilten, som var qvar hemma, så betagna voro de i sina fästmör.

Då de nu hade rest ett godt stycke på hemvägen, kommo de tätt förbi en brant fjellvägg, der resegården var. Der kom Resen ut och fick se dem, och så förvandlade han dem till en sten allesammans, både prinsarne och prinsessorna. Konungen väntade och väntade på de sex sönerna sina, men huru länge han väntade så kom det ingen. Han blef mycket bedröfvad och sade, att han aldrig kunde bli riktigt glad mera; ”hade jag icke dig igen,” sade han till Askepilten, ”så ville jag inte lefva, så [ 184 ]sorgsen är jag, för det jag har mistat dina bröder.” — ”Men nu har jag tänkt bedja om lof till att resa ut och söka upp dem igen, jag,” sade Askepilten. ”Nej, det får du alls inte lof till,” sade fadern, ”du blifver bara borta du också.” Men Askepilten ville och skulle åstad, och han tiggde och bad så länge, tills konungen måste låta honom resa. Nu hade konungen icke annat än en gammal hästkrake att låta honom få, för de sex andra kungasönerna och deras följe hade fått alla de andra hästarne han hade; men det brydde Askepilten sig icke om; han satte sig upp på den gamla skabbiga hästen, han. ”Farväl, far!” sade han till konungen, ”jag skall nog komma igen och kanske jag skall ha med mig de sex bröderna mina också,” och dermed reste han.

Då han nu hade ridit ett stycke, kom han till en korp, som låg på vägen och flaxade med vingarne, och icke orkade att komma ur vägen, så utsvulten var han. ”Åh, käre vän! gif mig litet mat, skall jag hjelpa dig i din yttersta nöd,” sade korpen. ”Inte mycken mat har jag, och inte ser du ut till att kunna hjelpa mig stort heller,” sade kungasonen, ”men litet får jag väl gifva dig, för du kan nog behöfva det, ser jag,” och så gaf han korpen något af matsäcken, han hade fått med sig. Då han så hade rest ett stycke igen, kom han till en bäck; der låg en lax, som var kommen på torra landet, och sprattlade och kunde icke komma ut i vattnet igen. ”Ah, käre vän! hjelp mig ut i vattnet igen,” sade laxen till kungasonen, ”jag skall hjelpa dig i din största nöd, jag.” — ”Hjelpen du gör mig blifver väl inte stor,” sade prinsen, ”men det är synd att du skall ligga der och svälta ihjäl,” och så skjöt han fisken ut i vattnet igen. Nu reste han ett långt, långt stycke, och så mötte han en varg; den var så utsvulten, att den låg och drog sig på vägen. ”Kära vän, låt mig få hästen din,” sade vargen; ”jag är så hungrig, att det piper i tarmarna [ 185 ]mina; jag har inte fått något att äta på två år.” — ”Nej” sade Askepilten, ”det kan jag inte göra; först kom jag till en korp, honom måste jag gifva matsäcken min; så kom jag till en lax, den måste jag hjelpa ut i vattnet igen; och nu vill du ha hästen min. Det går inte an, för då har jag intet att rida på.” — ”Jo, käre, du må hjelpa mig,” sade vargen; ”du kan rida på mig. Jag skall hjelpa dig igen i din största nöd,” sade den. ”Ja, den hjelp jag får af dig blifver väl inte stor; men du får väl taga hästen då, efter du är i så stort behof,” sade prinsen. Då nu vargen hade ätit upp hästen, tog Askepilten betslet och band i käften på honom, och sadeln och lade på ryggen hans, och nu var vargen blefven så stark af det, den hade fått i sig, att den satte åstad med kungasonen som ingenting; så fort hade han aldrig ridit förr. ”När vi nu ha rest ett litet stycke till, skall jag visa dig Resegården,” sade vargen, och inom kort kommo de dit. ”Se här är Resegården,” sade den; ”der ser du alla dina sex bröder, som resen har gjort till sten, och der ser du de sex brudarna deras; der borta är ingången till trollet, der skall du gå in.” — ”Nej, det törs jag inte,” sade kungasonen, han tar lifvet af mig.” — ”Åhnej,” svarade vargen, ”när du kommer in der, träffar du en prinsessa, och hon säger dig nog huru du skall bära dig åt, så att du kan få göra ände på resen. Bara gör som hon säger dig, du.” Nå, Askepilten gick då in, men rädd var han. Då han kom in, var resen borta, men i den ena kammaren satt prinsessan, såsom vargen hade sagt, och så dejlig en mö hade Askepilten aldrig sett förr. ”Åh, Gud hjelpe dig, huru är du kommen hit då?” sade kungadottern, då hon fick se honom. ”Det blifver din säkra död, det; den resen som bor här kan ingen få lifvet af, för han bär inte hjertat på sig.” — ”Ja, men är jag kommen hit, så får jag väl försöka likväl, jag,” sade Askepilten. ”Och bröderna mina, [ 186 ]som stå i sten härutanför, vill jag nog försöka att frälsa, och dig vill jag också rädda,” sade han. ”Ja, efter du ändtligen vill försöka, så få vi väl se till att finna på ett råd,” sade prinsessan. ”Nu skall du krypa in under sängen der, och så må du väl lyss efter, hvad jag talar med honom om. Men ligg ändtligen riktigt stilla.” Ja, han kröp då under sängen, och knappt var han väl ditkommen, så kom resen hem. ”Huh! här luktar kristen man inne!” sade resen. ”Ja”, här kom en skata flygande med manben och släppte ned igenom skorstenen,” sade prinsessan; ”jag skyndade mig nog att få det ut, men lukten gick väl inte så snart bort ändå, den.” Ja, då sade resen inte mera om det. Då det nu blef qväll, gingo de till sängs, och då de hade legat en stund, sade kungadottern: ”Det är en ting jag gerna ville spörja dig om, om jag bara tordes.” — ”Hvad är det för en ting?” sporde resen. ”Det är, hvar du har ditt hjerta, då du inte bär det på dig?” sade kungadottern. ”Åh, det är något, du inte behöfver spörja om, men annars ligger det under dörrhällen,” sade resen. ”Åhå! der skola vi väl söka att finna det,” sade Askepilten, som låg under sängen.

Nästa morgon stod resen mycket tidigt opp och gick till skogen, och knappt var han åstad, förrän Askepilten och kungadottern togo till att leta under dörrhällen efter hjertat hans; men för allt de gräfde och letade, så funno de icke något. ”Den gången har han lurat oss,” sade prinsessan, ”men vi få väl fråga honom ännu en gång.” Så samlade hon alla de vackraste blomster, hon kunde finna och strödde rundt om dörrhällen — den hade de lagt på sitt rätta ställe igen — och då det led mot den tid, att de väntade resen hem, kröp Askepilten under sängen igen. Då han väl var under den, så kom resen. ”Hutetu! här luktar kristen man inne!” sade resen. ”Ja, hit kom en skata flygande med ett manben i näbben och släppte det [ 187 ]ned igenom skorstenen,” sade prinsessan, ”jag skyndade mig nog att få det ut, men det är väl det, som det luktar af likaväl.” Då teg resen stilla och sade icke mera om det. Men om en stund sporde han, hvem det var som hade strött blomster kring dörrhällen. ”Ah, det har jag gjort,” sade prinsessan. ”Hvad skall det, betyda då?” sporde resen. ”Ah, jag har dig så kär, att jag måste göra det, då jag vet, att ditt hjerta ligger der,” sade prinsessan. ”Ja så; men annars ligger det inte der, du,” sade resen.

Då de nu hade lagt sig om qvällen, sporde prinsessan igen, hvar hjertat hans var, för hon höll så mycket af honom, att hon gerna ville veta det, sade hon. ”Åh, det ligger borta i skåpet der på väggen,” sade resen. Ja så, tänkte Askepilten och prinsessan, då skola vi väl försöka att finna det. Nästa morgon var resen tidigt på fötter och gick till skogen igen, och knappt var han gången, förrän Askepilten och kungadottern voro i skåpet och letade efter hjertat hans; men för allt de letade, så funno de icke något der heller. ”Ja, ja, vi få då försöka en gång till,” sade prinsessan. Hon smyckade ut skåpet igen med blomster och kransar, och då det led mot qvällen, kröp Askepilten åter under sängen. Så kom resen. ”Hutetu! här luktar kristen man!” sade resen. ”Ja, för litet sedan kom här en skata flygande med ett manben i näbben och släppte det ned igenom skorstenen,” sade prinsessan; ”jag skyndade mig väl att få det ut igen, jag, men det är väl det, som det luktar af likaväl.” Då resen hörde det, sade han inte mera om det; men litet efter fick han se, att skåpet var behängdt med blomster och kransar rundtom, och så sporde han, hvem det var som hade gjort det. Jo, det var då prinsessan. ”Hvad skall detta narri betyda?” sporde resen. ”Åh, jag har dig så mycket kär, att jag måste göra det, då jag vet, att hjertat ditt ligger der,” sade prinsessan. ”Kan du vara så galen och tro sådant?” sade resen. [ 188 ]”Ja, jag må väl tro det, när du säger mig det,” sade prinsessan. ”Åh, du är en toka,” sade resen; ”der hjertat mitt är, dit kommer du aldrig!” ”Ja, men det vore roligt att veta, hvar det finnes likaväl,” sade prinsessan. Ja, så kunde resen inte tiga längre dermed, han måste säga det. ”Långt, långt borta i en sjö ligger en ö,” sade han; ”på den ön står en kyrka, i den kyrkan är en brunn; i den brunnen simmar en and; i den anden är ett ägg, och i det ägget — der är hjertat mitt, du.”

Om morgonen tidigt, det var ännu inte i dagningen, gick resen till skogen igen. ”Ja, nu far jag åstad, jag också,” sade Askepilten; ”bara jag kunde finna vägen.” Han sade så farväl till prinsessan så länge, och då han kom utanför Resegården, stod vargen der ännu och väntade på Askepilten. Honom förtäljde han, hvad som händt inne hos resen, och sade, att han nu ville åstad till brunnen i kyrkan, bara han visste vägen. Så bad vargen honom sätta sig på hans rygg, för han skulle nog finna vägen, sade han, och så gick det åstad, så det hven om dem, öfver högar och åsar, öfver berg och dalar. Då de nu hade rest många, många dagar, kommo de tillsist fram till sjön. Der visste kungasonen inte huru han skulle komma öfver; men vargen bad honom ej vara rädd, och så sprang han uti med prinsen på ryggen och simmade öfver till ön. Så kommo de till kyrkan; men kyrknyckeln hängde så högt, högt uppe på tornet, att kungasonen inte visste huru han skulle få den ned. ”Du får ropa på korpen,” sade vargen, och det gjorde kungasonen; och straxt kom korpen och flög efter nyckeln, och så kom prinsen in i kyrkan. Då han nu kom till brunnen, låg anden ganska riktigt der och simmade fram och tillbaka, så som resen hade sagt. Han stod då och lockade och lockade, och så tillsist lockade han den bort till sig och grep den. Men med detsamma han lyftade den upp ur vattnet, släppte anden ägget ned [ 189 ]i brunnen, och nu visste Askepilten alldeles inte, huru han skulle få det upp igen. ”Ja, nu får du ropa på laxen,” sade vargen; och det gjorde då kungasonen; så kom laxen och hemtade upp ägget från bottnen på brunnen; och då sade vargen, att han skulle klämma på ägget, och med detsamma Askepilten klämde på det, skrek resen. ”Kläm en gång till!” sade vargen, och då prinsen gjorde det, skrek resen ändå ynkligare och bad både vackert och väl för sig; han skulle göra allt, kungasonen ville, sade han, bara han inte ville klämma sönder hjertat hans. ”Säg, att om han skapar om igen de sex bröderna dina, som han gjort till sten, och deras brudar, skall han få behålla lifvet,” sade vargen, och det gjorde Askepilten. Ja, det var trollet straxt villigt till; han förvandlade åter de sex bröderna till kungasöner och deras brudar till prinsessor. ”Kläm nu ägget itu!” sade vargen. Så klämde Askepilten ägget i stycken, och så sprack resen.

Då han nu hade blifvit af med resen, red Askepilten tillbaka till Resegården igen på vargen; der stodo nu alla sex bröderna hans lifslefvande med sina brudar, och så gick Askepilten in i berget efter sin brud, och så reste de allesammans hem igen till kungsgården. Då blef det stor glädje för den gamle konungen, då alla sju sönerna hans kommo tillbaka, hvar med sin brud. ”Men den vackraste af alla prinsessorna är Askepiltens brud likväl,” sade konungen, ”och han skall sitta öfverst vid bordet med sin brud.” Så blef der hållet gästabud både länge och väl, och ha de inte slutat det, så varar det väl ännu.