Astolf
| ← Sigwaldh och Thora |
|
INGELMAN, G. G., → |
Astolf.
Sann händelse.
”Här är rummet, som Herrn bedt mig hyra” —
Till ung Astolf sade gamle tjenarn,
Då sin lykta han ifrån sig ställde —
”Skall jag tända ljusen? Vill herrn dröja
Länge här i afton?” — Men hans herre
Satt, med hufvudet i handen lutadt,
Vid ett soffhörn i det skumma rummet,
Der af skimret från en upplyst våning
Ofver gatan skenet spreds på fönstren.
”Släck ditt ljus, min gamle vän! I mörker
Låt oss dväljas. Mörker var det första,
Innan dagen skaptes, blir det sista:
Det är slutet. — Natten, tingens moder,
Tar sitt barn, den arma menskan, åter,
Se'n hon nog är pröfvad, till sitt sköte:
Der får det besvikna hjertat hvila,
Se'n det lidit ut. — Stig nu till fönstret:
Säg mig hvad du ser deröfver gatan.” —
Astolf så, men gamle tjenarn sade:
”Hela våningen af ljussken strålar;
Kronor skimra i dess granna salar;
Menskor hvimla öfverallt i rummen;
Gäster samlas: — Ah! — der är ju bröllop!
Jag ser bruden i sin myrtenkrona;
Hon är skön som dagen: unga tärnor
Fästa slöjan: ordna hennes smycken.
Hvad? Jag tror ett bref till henne räckes!
Hon betraktar det. — — Hon nu det lägger
Ouppbrutet bort på nattduksbordet — — —
Men hvad fattas er, min goda Herre? —
Från ert bröst ett klagoljud jag hörde:
”Hemskt det skar mig in i själen. Låt oss
Skynda hädan! Ni är sjuk — jag fruktar” — —
”Nej! mig fattas intet” svarte Astolf —
”Allt är nu förbi. — Tack för din trohet,
Ende vän! Gå nu tillbaks till fönstret:
Säg mig åter hvad du ser deröfver.” —
Tjenarn lydde; men en dyster aning
Ville rösten qväfva, då han sade:
”Bruden ser jag ledas ut. — Hon räcker
Handen åt sin brudgum. — Presten läser
Bönen. — På hans frågor ha de svarat, —
Brudens hand bär ringen.” — —
Vid de orden
Small ett skott i rummet och den gamle,
Fattad af sin hemska anings visshet,
Störtade från fönstret under tårar
Till sin Herres blodbestänkta lik. —
