Athen under de trettio tyrannerna

←  Peloponnesiska krigets fortsättning och slut
Illustrerad Verldshistoria, första delen
av Ernst Wallis (utg.) tillsammans med
August Bellinder, Lorentz Dietrichson, Harald Hjärne, Jens Lieblein

Athen under de trettio tyrannerna
Sofisterna. Sokrates  →


[ 401 ]

5. Athen under de trettio tyrannerna.

Den dag, som Sparta och dess bundsförvandter kallade befrielsens, men som för Athen var en förödelsens och den hopplösa sorgens dag, hade man sett Athenare, bekransade med blommor, deltaga i segerfesten eller genom att gå segervinnarne till mötes betyga sin glädje öfver sitt fäderneslands förödmjukelse. Desse voro de landsförviste, hvilka återvände hem i sällskap med Lysander; till dem hörde äfven hela det oligarkiska partiet, hvilket alltsedan tåget till Sicilien så ofta hade oroat staden genom sina ränker. Theramenes, en af detta parti, hvilken såsom underhandlare varit mycket långsam, då det gälde att rädda folket ifrån hungersnöden, var mycket rask i sin medverkan att upphäfva den gamla författningen, hvilken Athen hade att tacka för sin ära. Han väckte förslag om att öfverlemna oinskränkt magt åt 30 personer för att öfverse lagarne. Lysander var qvar, den peloponnesiska hären hade ännu ej lemnat Athen: man måste lyda. De 30, tagne ur det aristokratiska partiet, sysselsatte sig mycket litet med lagstiftningen, men så mycket mer med att befästa sin magt. Arsenalen, som hade kostat 1000 talenter att uppbygga, läto de nedrifva och sålde materialerna för 3 talenter. Deras afsigt var äfven att nedrifva gränsfästningarna, för att Attika skulle blifva lika öppet till lands, som det var till sjös. Då deras första brott hade ådragit dem folkets hat, förskaffade de sig från Sparta en skyddstrupp, hvilken de förlade uti borgen. För att anskaffa sold åt dessa legoknektar, plundrade de templen och ådömde sina medborgare stora böter. En broder och en son till Nikias röjdes ur vägen; alla, som hade visat sig tillgifna den gamla författningen, eller hvilkas förmögenhet erbjöd ett rikt byte, anföllos af tyrannerna. Alla rättegångsformaliteter ansågos öfverflödiga. Mindre blodiga handlingar visade despotismens oföränderliga böjelse att förslöa, att döda själen, liksom man dödar kroppen. De tillstängde skolorna och förbjödo vid dödsstraff Sokrates att fortsätta med sin offentliga undervisning. »Anse de då», sade den vise, »att jag tror mig vara odödlig?»

Folket hade under sina mägtiga dagar tåligt fördragit Aristophanes’ skarpa gisslingar. Tyrannerna fruktade, att någon frihetsälskande skald skulle på scenen blotta dem och deras brott. De förbjödo derför att på teatern låta framställa lefvande personer. Det politiska lustspelet fick härigenom sin dödsstöt.

Theramenes, en af desse kloke män, hvilka alltid veta att i rättan tid öfvergifva ett hus, som är nära att störta in, och ett parti, [ 402 ]som tillintetgör sig sjelf, började finna, att man gick för långt. Han sade till sina embetsbröder, att, om man gjorde skräcken allmän, kunde den lätt. framkalla en allmän hämnd. Följden af denna anmärkning blef, att tyrannerna uppsatte en förteckning på 3000 medborgare, hvilka skulle utgöra deras vakt; alla andra afväpnades. Hvar och en af dessa 3000 fick den förmånen att ej kunna dödas utan dom och ransakning; den öfriga delen af folket öfverlemnades åt tyrannernas godtycke. Sålunda säkra om strafflöshet, fortsatte de att landsförvisa och att döda, Metökernas klass var dem förhatlig. Det beslöts derföre, att hvar och en af dem skulle taga och döda den rikaste, han kunde påträffa af denna klass, för att sedan tillegna sig hans egendom. Theramenes vägrade att deltaga i detta nya brott. Det var derföre nödvändigt att befria sig från denne besvärlige man, hvilken åtminstone ville hafva en politisk förevändning för att fläcka sina händer med oskyldigt blod. Kritias åtog sig detta besvär. Han anklagade inför sittande råd Theramenes för vankelmod och förräderi samt fordrade hans död. Theramenes försvarade sig frimodigt och påminte om den fara, de sjelfve skulle utsätta sig för, om Kritias godtyckligt finge taga hans lif. Men Kritias lät sina med dolkar beväpnade legohjon närma sig öfverläggningssalen och utropade: »De medborgare, I här sen, tillåta ej, att man låter en man undkomma, hvilken öppet undergräfver fåmannaväldets grundvalar. De nya lagarne tillstädja ej, att man utan edert samtycke beröfvar någon af de tretusendes antal lifvet, på samma gång de åt de 30 öfverlemna dem, som ej tillhöra detta antal: jag utplånar Theramenes, namn ifrån listan, och i kraft af min och mina embetsbröders magt dömer jag honom till döden.» Theramenes måste dricka giftbägaren. Då han i det närmaste tömt den, utslängde han i luften, hvad som återstod, under orden: »Den ädle Kritias’ skål!»

Argos, Thebe, Megara uppfyldes snart af landsflyktige från Athen. Sparta blygdes ej att utfärda en förordning, hvilken vid svåra straff förbjöd att lenma dem skydd, och bemyndigade de trettio att gripa dem, på hvilken ort i Grekland de befunno sig. Detta nedriga beslut var en förolämpning emot hela Grekland. Thebe, förtörnadt öfver detta magtspråk, svarade derpå med en befallning att mottaga de landsförviste i hela Böotien, att bistå dem och ej hindra dem, om de ville företaga ett krigståg emot Athen. Till dem, som af tyrannerna blifvit drifna i landsflykt, hörde äfven Alkibiades och Thrasybulos. Den förstnämnde, som ej längre trodde sig i säkerhet inom sina besittningar i Thrakien, begaf sig till Pharnabazos i Asien. Han hade genomskådat Cyrus’ den yngres planer att inkräkta den persiska thronen, och han tänkte uppenbara dem för konungen. Men en natt stacks [ 403 ]det hus, hvari han befann sig, i brand, och, då han ville rädda sig undan lågorna, blef han ihjälskjuten af en skara barbarer, hvilka omgåfvo det brinnande huset. Om han föll ett offer för hämnden af de trettio, af Sparta eller af Cyrus, är oafgjordt; det sista antagandet är sannolikast.

Thrasybulos, som tagit sin tillflykt till Thebe, intog tillsammans med några olyckskamrater fästningen Phyle i Attika, och, sedan hans lilla skara ansenligt förökats, var han nog djerf att sätta sig i besittning af Munychia, en af Athens tre hamnar. De trettio infunno sig snart för att anfalla honom. Tyrannernas krigshär drefs dock på flykten, och deras ledare, Kritias, stupade under striden. Hans död underlättade förändringen. Lysander ville visserligen upprätthålla sitt verk, men hindrades derifrån af konung Pausanias. De trettio fingo begifva sig till Elevsis, och en allmän glömska af det förflutna anbefaldes. Den gamla författningen infördes åter, och af fåmannaväldet återstod blott minnet, ett af de blodigaste, historien har att uppvisa. De trettio ansågos under åtta månader hafva utgjutit mer athenskt blod, än Peloponnesierna under tio år af det förflutna kriget.