Sofisterna. Sokrates

6. Sofisterna. Sokrates.

Herrar öfver halfva den helleniska verlden, hade Athenarne sett ej blott menniskor och rikedomar, utan äfven kunskaper och idéer strömma till deras sköna stad. Liksom nya haf öppnat sig för köpmannens fartyg, hade nya synkretsar öppnat sig för tänkaren. Äschylos, Sophokles, Herodotos, Thukydides, Aristophanes hade på de förut ej banade vägar, på hvilka de kastat sig in, funnit snillets skönaste skapelser. Länge spridda i ytterkanterna af den grekiska verlden, i Asien, i Thrakien. i Stor-Grekland och på Sicilien, hade de olika filosofiska skolorna sa småningom samlat sig i Athen. Alltsedan Perikles’ tidehvarf hade denna stad för dem blifvit en mötesplats. Det var der blandningen af de olika systemen försiggick; der begynte den revolution, som lät hedendomen inträda i en tid af sedligt förfall för mängden, af utveckling i idéel rigtning för några få, andligen öfverlägsna naturer. Mysterierna, i synnerhet de elevsinska, hade så småningom utvecklat de spiritualistiska element, som de gamla religionsformerna innehöllo, och sträfvade, utan att bryta med mångguderiet, att göra åsigten om en enda Gud gällande. Filosoferna, [ 404 ]djerfvare och friare, sökte att utan någon annan ledning än sitt förnuft återgå till alltings upphof. Men då de sålunda afhandlade de stora frågor, som den folkliga religionen ansåg sig hafva löst, kommo de naturligtvis att predika vanvördnad och uppror emot den senare. Folktron var för dem på sin höjd en tom form, en föråldrad statsdrägt.

Jonernas panteism tillät väl ännu Thales att säga: »verlden är full af gudar»; men Hippokrates gjorde deras verksamhet beroende af oföränderliga lagar; och Anaxagoras härledde allting från en enda orsak. Xenophanes, hvilken förklarade sig tydligare, förkastade hela den folkliga teologien och förebrådde skalderna, att de hade till gudar förvandlat de skadliga eller gagneliga naturkrafter, hvilka oupphörligt utöfvade sitt inflytande på menniskan. Hesiodos och till och med Homeros funno ej nåd inför honom; ty de hade, sade han, förnedrat föreställningen om Gud genom att tillägga sina gudar handlingar och känslor, hvilka voro det högsta väsendet ovärdiga, Xenophanes kunde likväl ej förklara sambandet mellan Gud och verlden, mellan orsaken och verkan. För att komma ifrån denna orediga sammanblandning af teism och panteism fann hans lärjunge, »den fruktansvärde Parmenides», såsom Platon kallar honom, ej något annat medel än att neka den sinliga verldens tillvaro. Han förklarade henne för ett tomt sken och påstod, att vara sinnen, med hvilka vi uppfatta henne, blott äro verktyg för villfarelsen. Dessa läror utgjorde en öppen brytning med den nationella religionen.

Genom en olycklig nödvändighet åtföljes oftast införandet af nya åsigter af en upplösning i sederna, hvilken fortfar, tilldess de hunnit göra sig fullt gällande. Under det de gamla lärorna föraktas, och de nya ännu ej blifvit fullt bestämda, finner menniskan sig för ett ögonblick famlande i rymden utan annat rättesnöre, än det vacklande samvetet och de öfverväldigande lidelserna. Denna kamp mellan de gamla och de nya åsigterna, mellan religionen och filosofien skulle likväl ej på länge hafva utöfvat något inflytande på samhället i sin helhet, om det ej funnits personer, hvilka på ett ensidigt och förvändt sätt på [ 405 ]de allmänna platserna predikat dessa nya läror. Dessa personer voro de så kallade sofisterna.

I ett litet demokratiskt samhälle, hvarest nästan allting kan åstadkommas genom ordets magt, är vältaligheten af den största betydelse. Hon är på samma gång ett svärd och en sköld, ett anfalls- och ett försvarsvapen. Genom henne vinner man ett embete eller en rättegång, folkets ynnest eller domarens öfverseende. Hon är den säkraste vägen till lycka och magt. Denna konst, hvarigenom man äfven kunde gifva en falsk åsigt ett sken af sanning, hvarigenom man kunde blända hopen genom vackra ord, var mycket eftersökt af de unge Athenarne, mindre angelägne att lära känna filosofiens sanningar, än att förvärfva sig, hvad Gorgias, enligt Platons påstående, kallade det högsta goda, förmågan att genom sina ord öfvertyga domaren vid domstolen, rådsherrarna uti rådet, folket i folkförsamlingen. Derföre hade, också de, som för penningar sålde sin vältalighet, sina bevis eller sina spetsfundigheter, ett starkt tillopp. Dessa utgjordes i Athen af två menniskoklasser, hvilka ofta sammansmälte till en, nämligen rhetorer (talare) och sofister.

Sofisterna representerade i allmänhet, utan att likväl bilda någon skola med ett särskildt system, en af den grekiska filosofiens stora sidor, skepticismen (tviflet). De utgjordes till största delen af sådane män, hvilka i ett land, hvarest hvar och en var skyldig att försvara sin sak, åt den mognade medborgaren sålde sin penna eller åt den vetgiriga ungdomen sin vetenskap. Man har berättat, att de kommit från Sicilien vid en bestämdt uppgifven tidpunkt. Detta är sant hvad Gorgias beträffar; men sofisterna och rhetorerna voro ej en konstgjord, utifrån införd företeelse, de utgingo ur sjelfva Athens innersta, ur dess författning och dess offentliga seder. De filosofiska skolor, hvilka efter Thales hade sökt sanningen utanför den folkliga religionen, hade ej kommit till samma resultat och framstälde följaktligen ej samma läror. Följden häraf blef, att några tänkare, hvilka i Eleaternas stränga skola tillegnat sig deras vapen, dialektiken, proklamerade det menskliga förnuftets oförmåga att kunna försäkra någonting, eller, hvilket i sjelfva verket var detsamma, tillerkände det rättigheten att försäkra allt.

Ingenting är således sant, men allt är sannolikt; man kan åtminstone genom konst åt allting gifva skenet af sanning. På detta sätt fans det ingen sats och ingen sak, hvilka ej kunde försvaras. Om sådana läror undergräfde dygden, fosterlandskärleken och religionen, voro de derföre i en skicklig försvarares mun ej mindre förledande. I brist på annan förtjenst hade de den att behaga sinnen, som älskade [ 406 ]skarpsinniga hårklyfverier; de hade dessutom den fördelen, att de gagnade försvararne af hvarje dålig sak. Derföre funno de talrika lärjungar, hvilka genom dem förskaffade sig ett medel att lysa och blifva rika. Man täflade om att öfverträffa hvarandra i orimligheten af sina satser, i klyftigheten af sina bevis, i smidigheten och glansen af sitt framställningssätt, i skickligheten att genast på stående fot efter hvartannat försvara och vederlägga en sak. I skolorna, vid festerna, vid de olympiska spelen, öfverallt, hvarest mycket menniskor kommo tillsammans, såg man genast en sofist framträda, låta gifva sig ett ämne, lika godt hvilket, och behandla det, hur orimligt det än var, till sina åhörares förnöjelse. Athen hade den olyckliga förmånsrätten att blifva härden för detta slags snillrikhet, af hvilken man finner spår i de offentliga sederna hos några af dess medborgare och till och med i dess sköna literatur.

Vi vilja derpå anföra två exempel, Alkibiades och Evripides. Alkibiades var, kan man säga, en politisk sofist, hvilken glänste genom sina handlingar, liksom de öfrige genom sina ord; alltid färdig till ja eller nej, den ena dagen med Athen, den andra med Sparta, Argos eller Tissaphernes, likgiltig med ett ord för hvad som rörde fädernesland och dygd, frågor, hvilka tagits på ett sådant allvar af Miltiades’ samtida. Hos Evripides märker man inflytandet af den herskande tidsandan äfven i hans berömdaste konstverk. Han inkastar kalla satser i de mest gripande tal, de mest rörande belägenheter, och hans personer försvara en sats, då de blott borde uppgifva ett utrop af passion. Om man jemför Evripides och Äschylos, är skilnaden slående. Hela teatern, såväl gudar som menniskor, hafva tagit ett steg nedåt. I stället för att beherska scenen, tjena gudarne derstädes blott såsom maskiner; man märker, att tron på dem är så godt som försvunnen.

Emot den nya rigtning, hvilken uti sofisterna frambragte sina sämsta frukter, och som kastade en mörk skugga äfven på ett så stort snilles verk som Evripides’, höjde sig likväl äfven protester, af hvilka två i synnerhet äro ryktbara. Den ena uttalades i det förflutnas, den andra i det tillkommandes namn. Aristophanes bekämpade Evripides och Kleon, sofisterna och Sokrates, både det dåliga och det goda i den nya rigtningen utan åtskilnad. Vi hafva redan sett, att Perikles’ Athen med sin krigiska demokrati ej åtnjöt den satiriske skaldens sympatier. Uti »Grodorna» tager han till uppgift att visa, huru underlägsen Evripides är Äschylos både i afseende på personernas och stilens ädelhet. Emedan språket hos Evripides är lika i allas mun, såväl hos konungar som hos slafvar, låter Aristophanes honom sjelf [ 407 ]säga: »Vid Apollon, genom att låta dem tala så, gaf jag dem ett mera demokratiskt utseende!»

Men det var sofisterna, som han uti Sokrates’ person häftigast anföll, emedan han ej var nog skarpsynt att uti honom finna den sansade och förståndige mannen, hvilken kanhända alltför mycket dolde sig bakom skickligheten i handterandet af ordets vapen. Hans stycke »Molnen» är en bitande, af qvickhet blixtrande smädeskrift, hvilken vänder sig just emot solisternas svagaste sida. Man borde blott deruti återfinna namnet på en af dessa konstmakare i ord, om hvilka vi hafva talat, i stället för Sokrates, hvilken skalden framställer sväfvande öfver jorden och åkallande sofisternas skyddsgudinnor, Molnen, hvilkas röst han tror sig höra midt igenom dimmorna,

Aristophanes anföll skarpt det onda och blottade det hänsynslöst. Såsom botemedel deremot föreslog han att stänga filosofernas skolor, att gå tillbaka tre mansåldrar och återvända till Marathontiden. Men lika litet som floderna kunna återvända i sitt lopp, kunna folken återvända till förgångna århundraden. Hos Aristophanes sjelf märker man tidens laster, osedlighet och ringaktande af religionen, och ingen kan vara djerfvare än han är i sitt lustspel Foglarne. Det verkliga botemedlet bestod ej i forna tiders okunnighet, utan i den förädlande och manliga lära, hvilken blifvit förkunnad af en stor man, och denne man var just densamme, som skalden så grymt anfallit.

Sokrates föddes år 469. Hans fader var en bildhuggare, som hette Sophroniskos, och hans moder var barnmorska. Han utöfvade till en början sin faders yrke, och Pausanias omtalar, att han uti borgen i Athen sett en grupp af honom, föreställande behagens gudinnor (chariterna) beslöjade. Han öfvergaf snart sin konst och, oaktadt han var fattig, började han studera de filosofiska arbeten och system, hvilka voro författade af hans samtida eller hans föregångare på filosofiens område. Dessa studier hindrade honom likväl ej att uppfylla alla sina medborgerliga pligter; han kämpade modigt vid Potidäa, vid Amphipolis m. fl. ställen. Hemma lopp han de faror, för hvilka en man utsätter sig, hvilken är mer mån om sitt samvetes gillande än om mängdens bifall. Befinnande sig ibland dem, som skulle döma de befälhafvare, som segrat vid de Arginusiska öarna, trotsade han folkets vrede och vägrade att fälla sin dom i öfverensstämmelse med dess vilja. Då alla böjde sig för de trettio tyrannerna, vågade han vara dem olydig, hellre än han begick en orättvis handling. Han var fattig och vägrade att mottaga rikedomar; Alkibiades erbjöd honom landtgårdar, Charmides slafvar, konung Archelaos i Makedonien sin ynnest: men han tog ej emot. Han gick alltid barfotad och bar samma drägt [ 408 ]både vinter och sommar. Hans måttlighet upphöjde honom öfver alla dessa behof, hvilka göra själen till kroppens slaf.

Hvad gjorde då denne redlige man och denne modige medborgare för att blifva ett föremål för så mycken ovilja af sina samtida, så mycken beundran af efterverlden? Orsaken var följande. Sokrates hade gifvit sig sjelf en helig mission, nemligen att kämpa oförtrutet för sanningen; han ville frigöra den sedliga känslan, kring hvilken sofisterna hade hopat så många täta moln. I den förslappande och förstörande vinden af deras läror höll allting på att komma i upplösning. Sokrates återfann den klippa, på hvilken man borde bygga, samvetet, menniskovärdet, menniskans hjerta med ett ord, hvilket han gjorde till gudomlighetens verkliga helgedom. Han hade öfver ingången till templet i Delphi läst: »Lär känna dig sjelf!» Detta blef för honom den förnämsta bland vetenskaper. Han vände sig bort ifrån de rent spekulativa lärorna och forskandet efter alltings yttersta grund, för att anställa betraktelser om menniskans pligter. Han påstod, att naturen lemnat till vårt förfogande de kunskaper, som för oss voro nödvändigast, och att det blott behöfdes att öppna vår själ för att deri med outplånliga drag läsa de oföränderliga lagarne för det goda, det sanna, ja till och med för det sköna, dessa lagar, hvilka han så vackert kallade de oskrifna, hvilka Gud har gifvit helgd genom de oundvikliga olyckor, som deras kränkning medför. Genom att sålunda i motsats till sina föregångare göra menniskan till medelpunkten för alla sina betraktelser, skapade han den sanna filosofien, hvilken skulle lägga i dagen alla de skatter, som det menskliga samvetet innesluter. Sokrates hade, för att använda en bild af Cicero, återfört filosofien från himmelen, hvarest hon onyttigt förstörde sin tid, för att återgifva henne åt menniskan, hvilken hade större behof af henne.

Om Sokrates genom begreppet om en allmänt gällande rättvisa, som stod öfver hvarje stats särskilda lagar, hade gått förbi sina [ 409 ]samtida, så visade han sig Solon och Athen värdig genom att söka att gifva helgd åt familjen och åt arbetet.

Skaparen af det sunda förnuftets filosofi kunde ej infjettra henne inom ett system. Sokrates’ undervisning meddelade sålunda inga torra teorier. Han meddelade henne dagligen och på alla ställen, hvarest tillfälle erbjöd sig. En trägen gäst på alla offentliga ställen, utan att taga större del i statens angelägenheter, än hvad lagen ålade honom, passade han på tillfälle att liksom i förbifarten gripa tag i hvarje falsk åsigt och för alla uppvisa dess ohållbarhet, dess värdelöshet. Man såg denne man, på hvilken naturen i yttre afseende ej slösat med sina gåfvor, gå omkring i staden med uppstående näsa och utåt rigtade näsborrar, med tjocka läppar, med kort och tjock hals, med magen framstående såsom på en Silen, med ögonen framskjutande, men blixtrande af snillets eld. Han vände sig till den ene efter den andre af dem, som gingo förbi, eller också inträdde han i handtverkarnes verkstäder och samtalade med hvar och en om den sak, med hvilken den tilltalade var mest förtrolig. Han använde alltid samtalets (dialogens) form. Af den enklaste sanning, hvilken genast insågs af de i samtalet deltagande, lät han dem alltid draga några oförutsedda slutsatser och ledde dem oemotståndligt, utan att sjelf synas blanda sig deruti, till föreställningar och begrepp, om hvilka de förut ej haft någon aning. Hans metod var i forntiden ryktbar under namnet den sokratiska ironien. Med anledning af sin moders yrke kallade han sig sjelf själarnes förlösare. Genom honom fattade handtverkaren liksom af sig sjelf mer upphöjda och sunda åsigter om sin konst, statsmannen om statens angelägenheter, sofisten om de frågor, han afhandlade. Skämtets salt kryddade alltid hans samtal. Sokrates utgaf sig ej för något annat än en forskare efter sanning; han låtsade till en början hafva stort förtroende till sin motståndares insigt och blott vilja skaffa sig upplysning hos honom; så småningom vexlades rollerna, och snart fick han honom att tiga eller att tillstå det orimliga i sitt påstående. Egendomligt nog sammanblandade hans anklagare, folket sjelft och framstående Athenare honom med de vanliga sofisterna, hvilka satte falska och farliga läror i omlopp; dessa hade likväl ej någon större eller farligare fiende. Han roade sig med att sätta dem i förlägenhet inför en talrik åhörareskara, ty han gick sällan ensam. Knappt visade han sig, förrän en grupp af åhörare bildade sig omkring honom. Han åtföljdes nästan alltid af en skara unga män, hvilka beundrade hans stora snille och hans lättflytande och skarpa vältalighet; de voro hans lärjungar och utgjorde hans skola.

Xenophons Memorabilier äro ett slags sokratiskt evangelium. Vi [ 410 ]se deruti den vise uti hans hvardagliga lif, uti hans kall såsom dygdens och det sunda förnuftets apostel, upplysa hvar och en om det sköna, det goda, det rättvisa, det nyttiga; afvända ifrån statens angelägenheter unga okunniga män, hvilka blott drefvos af en falsk äregirighet; uppmuntra dem, som voro lämplige derför, men tillbakahöllos af ett alltför stort misstroende till sig sjelfve; på det mest värdiga sätt uppfylla en redlig medborgares pligter inom samhället, stifta endrägt menniskor emellan, försona ovänner, stifta frid mellan oeniga bröder, inskärpa hos sin egen son de pligtens fordringar, denne hade att iakttaga emot sin moder Xanthippa, hvilken oupphörligt hade gifvit Sokrates tillfälle att öfva sig i mildhet och tålamod.

Huru kunde denne rättvise och ädle man blifva dömd till en förrädares och mördares straff? För denna dom anfördes två skäl, att han ej var vän af den demokratiska författningen och att han undergräfde statens religion och förstörde ungdomen. Beträffande den första anklagelsepunkten, gaf man hans lärdomar skulden för osedligheten och brotten hos några af hans lärjungar, såsom hos Kritias, den grymmaste af de trettio tyrannerna, hvilken påstod, att religionen var en uppfinning af lagstiftarne för att hålla folket i styr, hos Charmides och Theramenes, två andra af de trettio, samt hos Alkibiades, hvilken var förrädare mot sitt fädernesland. Man lade honom till last, att han yttrat, »att det var en galenskap, att en böna afgjorde valet af statens styresmän, under det man hvarken valde en styrman eller en byggmästare genom lottning.» Han hade äfven fält ett annat yttrande, hvilket sårade en stad, hvarest fosterlandskärleken genom den förbittrade kampen blifvit öfverretad: »Jag är icke Athenare, jag är verldsborgare.» Femtiofyra år derefter uppgaf talaren Äschines hans politiska åsigter såsom orsaken till hans död; och äfven hans mest nitiske försvarare ibland de nyare erkänna, att det uti hans ord uppenbarade sig alltför liten vördnad för statens grundlagar. Men den andra beskyllningen var betydligt allvarsammare och mer berättigad. Ofta uppkomma de mest motsatta rörelser samtidigt inom en och samma stat, Otron herskar inom de högre samhällslagren, under det att en så mycket mer brinnande och blind tro uppenbarar sig inom de lägre: man går på samma gång till de yttersta gränserna för både tviflet och vidskepelsen. Under det att Alkibiades och hans vänner roade sig på mysteriernas bekostnad, införde folket främmande gudomligheter (Kybele, Adonis m. fl.). En ny religion, hvars ceremonier bestodo i de tygellösa utsväfningar, som tillhörde orientens sinliga religionsformer, inträngde i staten. Under slagen af de offentliga olyckorna nådde både vidskepelsen och ofördragsamheten sin höjd. Före kriget var [ 411 ]Anaxagoras den senares enda offer; efter pesten blefvo några anklagade och dömde för gudlöshet. Diagoras från Melos anklagades för att hafva uppenbarat mysterierna, och staten lofvade en talent åt den, som dödade honom, två åt den, som öfverlemnade honom åt rättvisan. Protagoras dömdes till döden såsom gudsförnekare; han lyckades fly, men omkom vid ett skeppsbrott. Vi erinra om den djupa ängslan, som händelsen med Hermesbilderna ingaf folket. Sokrates stötte denna ofördragsamhet för hufvudet. Visserligen sårade han ej omedelbart genom sitt uppförande den nationella religionen; han offrade på de offentliga altaren, trodde till och med på orakel och spådomar, åtminstone till en viss grad, och ehuru han annars framkallade en undersökning af hvarje sak, undvek han en sådan i afseende på religionen. Då man en dag frågade honom, hvad han tänkte om en viss myt, svarade han, att han ej hade tid att tolka alla dylika historier, då han hade tillräckligt att göra med att studera sig sjelf. Denna vishet att afhålla sig från alla anfall mot religionen, hindrade honom likväl ej att slå in på Anaxagoras’ väg och att för sina vänner uppenbara sina åsigter om gudomligheten. Orienten och äfvenledes Grekland hade under tusende olika former blott dyrkat naturen. Anaxagoras tillkom visserligen äran att hafva skiljt anden från materien, Gud från verlden; men Sokrates lärde tillvaron af en sedlig Gud, som ordnar och uppehåller verlden, hvilken han styr med godhet och rättvisa. Det högsta väsendet blef sålunda en faderlig försyn, hvars verksamhet oupphörligt röjde sig i de menskliga angelägenheterna. »Så länge själen», sade Sokrates en dag, »är förenad med kroppen, styr hon honom efter sitt behag; man måste då också antaga, att den vishet, hvilken visar sig i allt som finnes, beherskar detta stora hela efter behag. Vårt öga kan ju se på ett afstånd af flera stadier, skulle då Guds öga icke kunna uppfatta allt! Vår tanke kan samtidigt sysselsätta sig med händelserna i Athen, i Egypten och på Sicilien, skulle då Gud icke kunna tänka på allting på en gång!... Erkännen, att gudomlighetens storhet är så beskaffad, att hon ser allt med en enda blick, att hon hör allt, är närvarande öfverallt, och att hon på samma gång bär omsorg om hela verlden!» Häruti uppenbarar sig känslan af Guds allmagt, hans allestädes närvaro och hans oändliga vishet. Det tjenade till ingenting, att Sokrates, då han talade om det högsta väsendet, sade den ena gången Gud, den andra gudarne eller gudomligheten, ja till och med uppriktigt antog tillvaron af lägre gudaväsen, folkets instinkt misstog sig ej derpå. Uti ett dylikt system fans det ingen plats för den folkliga teologien, för svagheterna och lasterna hos Olympens herskare, hvilka genom sitt exempel rättfärdigade lasten [ 412 ]hos sina tillbedjare. Det var sålunda ej utan grund, man anklagade Sokrates för anfall emot mångguderiet. Men var detta ett brott? Naturligtvis ej från vår synpunkt, men väl från hans samtidas.

Anytos, en genom sin rikedom inflytelserik man, ifrig anhängare af folkväldet och nyligen förföljd af de trettio, uppträdde såsom den förnämste anklagaren. Sokrates hade sårat honom genom att afråda hans son, en ung man med godt förstånd, från att fortsätta sin faders yrke. Miletos, en dålig skald, och rhetorn Lykon understödde Anytos’ anklagelser. Saken af handlades vid heliasternas domstol; 559 medlemmar voro närvarande. Lysias, den tidens förnämste talare, erbjöd Sokrates sitt biträde, men han afböjde det och försvarade sig sjelf med värdigheten hos en man, som ej hade någon lust att köpslå om sitt sjuttioåriga lif. Vid den första anklagelsepunkten: »Sokrates är brottslig, ty han tror icke på de gudar, som staten dyrkar, utan inför nya gudomligheter», svarade den vise, att han aldrig upphört att dyrka fäderneslandets gudar och att offra åt dem framför sitt hus och på de offentliga altarena, samt att man ofta hade hört honom uppmana sina vänner att rådfråga oraklen eller teckentydarne. Men då han började tala om sin skyddsande (daimonion), höjde sig ett sorl af missnöje i hela församlingen. Denna inre ande, som Sokrates anropade, var ingenting annat än förnuftets och den sedliga känslans uppenbarelser. Han hade tillskrifvit denna samvetets och förnuftets röst en ande, hvilken vid alla svårare tillfällen erbjöd honom sin ledning. Rörande den andra punkten svarade hans seder mer än tillräckligt, och han uppmanade fäderna till dem, hvilka han, enligt hvad man påstod, hade förderfvat att afgifva sina klagomål emot honom. Han vidrörde blott med lätt hand allt hvad som rörde politiken och slutade med den försäkran, att han ej ville blifva frikänd, om det skedde på det vilkor, att han skulle upphöra med den verksamhet, han utöfvat till stor fördel för Athen: att söka visheten för sig sjelf och andra. 281 röster emot 278 förklarade honom skyldig. Om blott två röster till hade öfvergått på hans sida, hade han blifvit frikänd. Men det anstod ej den, som hade satt menniskans sedliga värdighet så högt, att nedsänka sig till de medel, som användes af vanliga anklagade för att förskaffa sig sina domares välvilja. Han ville, att hans död skulle blifva bekräftelsen på hans läror; och i sitt försvar var det mindre till sina domare än till efterverlden han hade talat.

Det återstod att bestämma straffet; Miletos föreslog döden. Sokrates sade: »Athenare, derföre att jag uppoffrat mig helt och hållet i mitt fäderneslands tjenst genom att rastlöst arbeta på att göra mina medborgare dygdige, derföre att jag med detta mål i sigte måst [ 413 ]försumma mina husliga angelägenheter och ej eftersträfvat embeten och hedersplatser, dömer jag mig att för återstoden af mina dagar på statens bekostnad underhållas i Prytaneion». 80 domare, sårade af denna stolthet, förenade sig med de 281 och röstade för döden.

Sokrates fick qvarstanna trettio dagar i fängelset för att invänta återkomsten af den heliga beskickningen till Delos; ty lagarne förbjödo. att någon afrättades, så länge denna varade. Han tillbragte denna tid under samtal med sina vänner om filosofiens högsta frågor, om själens odödlighet, det tillkommande lifvet m. fl. På aftonen före den dag, då det heliga skeppet återkom till Athen, erbjöd honom Kriton, en af hans lärjungar, medel att fly till Thessalien. Sokrates vägrade att begagna sig häraf, anförande såsom hinder fäderneslandets lagar och den sedliga pligten, hvilken ålade hvarje medborgare, som blifvit lagligt dömd, att underkasta sig det af domarena fälda straffet. Slutligen inträffade den sista dagen. Sokrates egnade honom helt och hållet åt det upplyftande samtal (om odödligheten), som Platon åt oss bevarat uti sin Phädon. Vid solnedgången inbars giftbägaren. Sokrates tömde den, lugn och sansad, midt ibland sina sörjande vänner; till och med fångvaktaren fälde tårar. Då dödskylan hade gjort hans ben stela och begynte sprida sig till de öfre delarne af kroppen, sade Sokrates, med ett småleende: »Kriton, jag har lofvat Asklepios (läkekonstens gud) en tupp; glöm ej att betala denna skuld.» Några ögonblick derefter var han död (399).

Sokrates’ lärjungar, förskräckte af det slag från den religiösa ofördragsamheten, för hvilken deras mästare fallit, flydde till Megara och andra städer. De medförde hans läror, hvilka utbredde sig lika långt, som den grekiska stammen bodde, och gåfvo upphof åt talrika filosofiska system.