Båtseglareordbok/Å

←  Y

Båtseglareordbok av Carl Edvard Smith

Ä  →

Företal A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Y Å Ä Ö

Å

Åmning kallas den isynnerhet på akterstäfven af större fartyg vanliga utmärkningen af fartygets djup ifrån kölen räknadt.

»Åskledare ersättes af den nu för tiden vanliga ståltrossriggen» — det är ett påstående som man ofta hör af sjöfolk, och statistiska uppgifter bevisa verkligen att åskan slår ned mycket mindre ofta på våra moderna fartyg med jern- eller ståltrossrigg än hvad förhållandet var fordom, då den stående riggen bestod af hampgods. Men det skulle vara felaktigt och måhända kunna bli farligt om yachtseglare i träbyggda fartyg med stålrigg läte invagga sig i den tron att denna under alla förhållanden ersätter åskledare. Ty för att riggen skall kunna hafva denna förmåga fordras först och främst att den skall vara i oafbruten metallisk ledning ända ned till vattnet. Detta kan nu ofta vara förhållandet på ett jernfartyg, hvars rigg ansättes med skrufvar eller andra metallpjeser som förmedla ledningen till skrofvet, och det är väl mest från sådana fartyg som de nämnda statistiska erfarenhetsrönen förskrifva sig. Äfven på ett träfartyg, der jernriggen ansättes på samma sätt och der vantjernen räcka antingen ned till en metallförhydning eller kanske direkt till vattnet, kan det blifva oafbruten metallisk ledning ända till vattnet. Men sådan finnes i allmänhet icke på en segelyacht, då de fleste ännu anse det förmånligt att begagna ansättning med hamptross emellan stålriggen och dess fästen på skrofvet; och en afbruten metallisk ledning är liksom en bristfällig åskledare farligare än ingen åskledare alls.

Efter hvad erfarenheten visar är det nu visserligen mycket liten risk för att åskan skall slå ned i en yacht eller båt, helst under segling i skärgård der högre föremål än masten oftast finnas i närheten, men skulle någon anse det behöfligt att skydda sin båt med åskledare, så vore det utan tvifvel bäst att inrätta denna med en särskild ledning af t. ex. smäcker telefontråd, som slutar upptill med en fin metallspets högst uppe på masttoppen och nedtill i metallisk förbindelse med plåtförhydningen, om sådan finnes, eller eljest med en ett par qvadratdecimeter stor kopparplatta faststiftad på skrofvet utombords under vattenlinien. Den del af ledningen som går till väders kunde man i allmänhet hafva losskopplad och nedstufvad ombord, samt vid åskväder hissa den med sejnfallet på toppen.