Båtseglareordbok/F

←  E

Båtseglareordbok av Carl Edvard Smith

G  →

Företal A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Y Å Ä Ö

F

Fall, i allmänhet hvarje tåg som är afsedt att hissa segel med, såsom klofall, pikefall, klyfversfall o. s. v.

Fall kallas äfven lutningen för eller akter öfver af en mast. Roslagskutan har t. ex. ofta sin mast stäld med fall för öfver; skonerten "America" hade betydligt fall akter öfver på sina master (se ritningen vid ordet "America").

Falla, att förändra fartygets kurs så att den bär längre ifrån vinden, skrifves äfven falla af.

Fallby, ett hårdt vindkast som kommer öfver ett högt land, är mycket farlig dels för sin plötslighets skull, dels derför att vindens riktning är till en viss grad uppifrån nedåt. En heldäckad båt med djupt placerad ballast anses okanterlig derför att när den kränger till omkring 70 grader börjar skrofvet taga bort vinden ur seglen, men då detta är förhållandet endast vid en med vattenytan parallel eller nära vågrät vindriktning, så får man ej lita derpå vid risk för fallbyar.

Fallhorn, det öfre hörnet af ett trekantigt segel der fallet fästes. Se figuren som framställer en klyfvare med dess horn utsatta.

Fallrep, de tåg som äro särskildt afsedda att hängas ut vid sidan af ett fartyg för att taga i när man äntrar ombord. Finnes särskild trappa för att underlätta ombordstigandet, kallas denna fallrepstrappa.

Famn ═ 6 fot är det mått i hvilket djupet är utsatt på äldre sjökort; närmaste motsvarighet i meter synes af följande tabell:

Famnar		meter		Famnar		meter
1	═	1,78		6	═	10,69
2	═	3,56		7	═	12,47
3	═	5,34		8	═	14,25
4	═	7,13		9	═	16,03
5	═	8,91		10	═	17,81

Fara säges om ett tåg vid angifvande af dess väg. Klyfversfall t. ex. på figuren vid ordet fallhorn far ifrån det fasta blocket på toppen genom blocket i fallhornet vidare genom blocket på toppen och till sist far det långs masten ned i däck, fastän det icke är fullständigt utritadt.

Fart är beroende af längd i vattenlinien till den grad att man med temlig säkerhet kan säga att en båt af en viss vattenlinielängd kan icke med egna segel framdrifvas öfver en viss, till längden proportionerlig fart. De största farter som man med säkerhet vet hafva blifvit uppnådda af segelfartyg förhålla sig till vattenlinielängden så här:

Längd i vattenlinien, meter		Fart i knop
2,7		3,75
4,8		5,00
7,5		6,25
10,8		7,50
12,5		8,00
14,7		8,75
19,2		10,00
24		11,25
30		12,50
36		13,75
43		15,00

Denna på grund af verkliga iakttagelser uppgjorda tabell öfverensstämmer hvad progressionen beträffar ganska nära med den på teoretiska grunder antagna satsen att snabbheten för likformiga fartyg är proportionel till qvadratroten ur längden i vattenlinien, en sats som genom experiment med modeller flere gånger blifvit bekräftad.

Tabellen är visserligen grundad på iakttagelser gjorda för mer än tio år sedan, men större hastigheter än de här uppgifna äro icke heller på senare tider uppnådda af segelfartyg, i synnerhet icke af yachter och lustbåtar. Ty de moderna yachterna med sina fylliga linier äro alls icke öfverlägsna de af äldre typ med hänsyn till stor fart, och man känner intet enda fall i hvilket en modern segelyacht öfverträffat de maximihastigheter som fartyg af samma längd brukade uppnå för tio à tjugo år sedan. Men det är i förmåga att lätt uppnå en måttlig fart, som de moderna yachterna med sina små friktionsytor och förträffliga segel äro så betydligt öfverlägsna de äldre. Man skulle som exempel härför kunna antaga, att en modern såväl som en gammalmodig yacht af 10 meters längd kommer ej gerna betydligt öfver 7 knops fart ej ens under de allra gynnsammaste omständigheter, men vid en sådan vindstyrka deremot att den moderna yachten gör 4 à 4,5 knop hinner den gammalmodiga knappt upp till 3.

Farled kallar man den väg som är afsedd att passeras af fartyg och som derför är utmärkt genom sjömärken samt betryggad genom prickar eller dylika varningstecken för grund. Man får derför icke vänta sig sådana varningstecken, der icke allmän farled — som i sjökorten utmärkes med en streckad linie — går fram.

"Fast!" brukas såsom kommandoord dels för att anbefalla beläggning af en ända, när den är väl eller nog halad, såsom till exempel: »fast pikefall!», dels för att återkalla en order såsom till exempel: »fast klyfvaren!» när man ämnat berga den och gifvit order om förberedelse dertill, men sedan ändrat sig.

Fast fyr kallas egentligen endast den som visar ett stadigt oförändradt sken, men det finnes äfven fyrar, hvilkas stadiga sken är regelbundet afbrutet af en eller flere starkare ljusglimtar, och en sådan kallas då fast fyr med blänk.

Fast köl säges en båt hafva, om den icke är försedd med centerbord.

Fast part, den del af en taljelöpare eller annan flerskuren tross, som icke rör sig när man halar.

Fernissa är visserligen mycket svårt att få verkligt god, men mången gång skylles felet på fernissan, då det verkligen ligger i sparsamhet eller lättja vid anbringandet af den. Skall fernissningen på en båt blifva riktigt vacker och varaktig, så måste man stryka minst tre gånger och slipa före hvarje strykning.

Fender, ett slags af tågvirke eller duk med korkspånfyllning gjord buffert som hänges ut öfver sidan på ett fartyg för att skydda det emot skamfilning.

Fingerlingar kallas de pyntar på ett roders förkant, som trädda i merlor på akterstäfven bilda axel för vridningsrörelsen.

Fira är att gifva ut på en tross med fullt beherskande af rörelsen, så att man när som helst kan stoppa den.

Fisk kallas det ställe der en mast, en pump, en betingspållare eller dylikt passerar däck och det stycke af masten som berör däcket kallas äfven fisk. För styrkans skull har däcket ofta på dessa ställen en fiskplanka, tjockare än de andra.

Fiskarestek är det lämpligaste sättet att fästa t. ex. ett toppsegelsfall vid rån. Om det åtsammas väl slirar det ej utefter rån och det är lätt att lossa när toppseglet skall stickas ifrån. (Se fig.)

Fjäder kallas den tvärskeppsvägen bredare delen af kölen som kommer inombords på en båt.

Flack eller grundflack är en vanlig benämning på ett vidsträckt grund.

"Flaggen" kallas inom Flottan befälhafvaren för en eskader jemte hans stab. Äfven bland lustseglare användes ordet ibland för att beteckna den som har befäl öfver ett segelsällskaps eskader jemte de personer som härvid biträda honom och det fartyg från hvilket befälet utöfvas.

Flagg i schau, det vill säga omknuten så att den ej kan blåsa ut fritt, är en bland alla nationers sjöfolk vanlig nödsignal, hvarföre det är vigtigt att flaggen alltid blåser klar när den är hissad, och nästan ännu vigtigare är att flaggen är hissad fullt upp, ty öfver hela verlden betecknas lik eller sorg med flagg på half stång.

Flaggspel, en kort stång akter ut, på hvilken flaggen hissas (dock ej under segling).

Flott säges ett fartyg vara, då det flyter utan att röra vid sjöbotten.

Flying jib (i Stockholmspressen ibland försvenskadt till "fläng jibb") är det engelska namnet på en liten klyfvare, som på toppstaget hissas utanför och öfver den vanliga. "Jagare" skulle enligt svenskt sjömansspråk vara den rätta benämningen.

Fly kallas den breda spadformade delen vid ändan af ett ankares arm. (Se figuren).

Flygande loggertsegel, såsom på den lilla taflan här nedan, är bland de mest praktiska segel som kunna användas på en roddbåt, hvilken tillfälligtvis brukas för segling, men det är obekvämt att kryssa med, ty det måste vid hvarje vändning skiftas i lä om masten.

Flög kallar man ofta standerten på toppen, men rätteligen betecknas med detta ord en liten kon af flaggduk, som hissad på toppen visar vindens riktning mycket stadigare än en standert.

Fock kallas på båtar det främsta innanför förstäfven befintliga. seglet, om detta icke är det största. På figuren här ofvan till exempel kallas det främsta loggerseglet fock, då båda de fullritade loggertseglen användas, men i den med streckade linier ritade stormriggen är den verkliga focken satt såsom storsegel och benämnes nu så, då deremot det lilla trekantiga förseglet kallas fock. På större fartyg finnes ofta en fock som har sin hals fast på ett bogspröt utanför förstäfven och då kallas stagfock till åtskillnad från t. ex. gaffelfocken, det främsta gaffelseglet på en skonert.

Forcera med segel är ett gammaldags uttryck för att pressa med segel eller föra så mycket segel som är möjligt äfven med risk för rigg eller fartyg.

Fotogen är bland de få naturprodukter som icke innehålla syre, och brukas derföre med mycken fördel till att lösa upp jernrost och andra metalloxider. När man t. ex. skall jaga ut bultarne ur en gammal jernköl, underlättas detta genom att blöta på med fotogen.

Fregatt, ett tremastadt skepp med råsegel på alla tre masterna.

Fribord är rätteligen fartygssidans höjd öfver vattnet hvar som helst, men i dagligt tal menar man med detta ord endast höjden på det ställe der den är minst. Se figuren vid ordet fock.

Frihult af trä begagnas på större fartyg på samma sätt som fendrar. Se detta sistnämnda ord, som väl äfven kan användas för pjeser af trä, men icke tvärtom, ty hult ═ Holz.

Friktionsyta benämner man i vanligt tal ytan af en båts undervattenskropp eller den yta, mot hvilken vattnet vid båtens fart utöfvar friktion.

Friska säges vinden göra, då den småningom tilltager i styrka.

Friska på sarvingen var i forna tider, när man låg för ankartåg, att förfara detta så att en med ny klädsel (sarving) försedd del kom i klyset för att tåget icke skulle bli skamfiladt. När en gammal sjöman nu för tiden talar om önskvärdheten af att friska på sarvingen tänker han icke på ankartåg utan snarare på ankare som innehåller spritvaror.

Fulla segel för man när intet ref är intaget. Äfven oafsedt detta håller man fulla segel (»fullt») bidevind när man styr så att vinden väl fyller seglen.

Fur är ibland alla för båtbyggnad använda träslag åtminstone hos oss det vanligaste, men äfven det till sina egenskaper ojemnaste. De vanliga kännetecknen på sämre furvirke äro breda safringar, ljus färg i skäret samt antingen mycken yta och liten kärna eller nästan ingen skilnad emellan yta och kärna, utan en ljus, sjaskig färg i hela skäret, så att alltihop ser ut som yta. God fur deremot har smala safringar och bestämd färgskilnad emellan den fasta, gulröda, kådiga kärnveden samt den ljusa, magra ytveden, som upptager jemförelsevis mycket liten del af det hela.

Fullriggadt skepp eller fullriggare kallas ett med råsegel på minst tre master. Skeppet här bredvid är verkligen fullriggadt.

Fyrkant säges en rå vara då den står vinkelrätt icke allenast mot fartygets medelplan utan äfven mot sin mast eller stång.

Fånga kallar man att löst hopbinda någonting; t. ex. ett segel, som är fuktigt och derföre ej bör beslås, fångar man ihop med garn endast så mycket att det ej kan blåsa ut.

Fånga krabba är ett gammalt sjömansuttryck för att under rodd göra ett falskt årtag så att man faller baklänges.

Fånga uggla säges ett fartyg göra när det genom vårdslös styrning lofvar upp så mycket att förseglen slå back och det oafsigtligt vänder genom vinden.

Fånglina på en båt begagnas i allmänhet onödigt svår. Det är bättre att hafva en smäcker händig fånglina för tillfällig fastgöring och till förtöjning hemma en svårare tross.

Följare, ett förstärkningstimmer som fastbultas vid ett eller ett par andra inombords. När man t. ex. icke kan få tillräckligt krumväxt timmer till förstäf gör man denna i flera delar, hvilkas laskar förstärkas med följare.

För betecknar icke allenast den ända af fartyget som är afsedd att gå främst, utan samma ord användes äfven i sådan bemärkelse som t. ex. att hala för flaggen, d. v. s. hissa den ända upp så långt den går, till undvikande af tron att man har lik ombord och derföre flaggen på half stång.

Föra roret så eller så säges ett fartyg göra med hänsyn till den vinkel i hvilken rodret behöfver stå för att hålla fartyget på sin kurs. En lagom lofgirig båt bör bidevind i jemn god bris föra roret (rorpinnen) omkring sex grader i lovart; d. v. s. roderbladet i vattnet bör göra en vinkel af 6° med fartygets medelplan.

Förbindningar kallas med gemensamt namn de pjeser som anbringas i ett fartyg för att hophålla de olika delarne af detsamma t. ex. knän vid stäfvar och däcksbalkar eller bultar igenom köl och bottenstockar.

Förbygga ett fartyg är att ersätta större delar af detsamma med nytt, såsom vanligast när det får ny bordläggning.

Fördevind skulle egentligen ett fartyg anses segla endast när vinden är rätt akter in eller det med andra ord seglar platt fördevind, men äfven när vinden är ett par eller tre streck in på sidan brukar man anse fartyget segla fördevind, såsom t. ex. på figuren här bredvid, der vinden måtte vara väl in på sidan efter klyfvaren står full.

Förfara är att flytta något så att man kan börja på nytt med dess användning. Om man till exempel tager hem en svårare tross med en påslagen talja tills denna kommer block om block, förfar man taljans rörliga block längre fram på trossen, så att man kan börja ånyo.

Förfånga är den vanliga sjötermen för att aflösa t. ex. den som styr (»förfånga vid roret»).

För godt säges någonting vara gjordt när det är oåterkalleligt eller icke behöfver göras om. Då en sjöman dör säges han hafva »afmönstrat för godt». Då riggen är ansatt styft nog eller till och med endast ett fall hissadt tillräckligt, sätter man fast för godt. Då ankaret sannolikt icke snart kommer att användas, stufvar man det för godt. O. s. v.

Förhala kan med tonvigt på första stafvelsen vara detsamma som hala för (se detta ord); men är med tonvigten på hala att förflytta ett fartyg genom att utföra trossar och hala det fram med dem.

Förhand säges den vara i, som vid ett arbete är framför en annan i synnerhet om det är den förre som leder arbetet.

Förhyda ett fartyg är att utanpå bordläggningen anbringa någon annan »hud», t. ex. när man kopparförhyder ett träfartyg eller utanpå stålbordläggningen lägger träförhydning såsom på vår korvett »Freja».

Förlig vind är icke den som kommer för ifrån, utan tvärtom menas härmed nästan detsamma som fördevind fastän i något mera omfattande betydelse. Men en egendomlig inkonseqvens i sjöspråket är att komparativformen förligare användes äfven då vinden kommer för ifrån. Om man t. ex. seglar med vinden rätt tvärs in och hon skralnar så att man måste skota bidevind, så säger man att nu kommer vinden förligare.

För- och aktersöm begagnas af segelmakare nästan alltid då dukarne till ett segel hopsys. Den göres så att ena dukstaden lägges ett par eller tre centimeter inpå den andra duken och fastsys, hvarefter denna andra duks stad på samma sätt sys till den första duken. Fiskare begagna deremot nästan alltid enkel söm på sina segel, åtminstone för mindre båtar.

Förlisa säges ett fartyg göra då det strandar så att det icke kan bergas.

Förkanten af ett segel bidevind är betydligt mera verksam för framfarten än det öfriga, så att de bästa segel bidevind äro de som hafva de längsta förliken, och ett högt pikadt gaffel- eller loggertsegel är äfven mycket verksammare bidevind än ett med mindre pikning. Hvarpå detta egentligen beror är icke riktigt utredt, men det faktiska förhållandet har i praktiken många gånger blifvit ådagalagdt. Ett af de enklaste bevisen lemnar ett vanligt råsegel bidevind. Dess lovarts brass står styf, men lä brass kan vara loss utan att rån förändrar sin ställning. Om man deremot lossar lovarts brass, så kastar rån sig långskepps, så framt riggen icke hindrar den, hvilket allt bevisar att vindtrycket är starkare i lovarts halfva af seglet (den förliga) än i l.

Ett annat praktiskt bevis lemnades år 1878 af tvänne precist lika byggda båtar, som ännu existera på Flottans varf i Stockholm. Ursprungligen voro de båda riggade på det sätt som figuren på sid. 40 visar, men den ena ändrades till kutterrigg och flera kappseglingar anstäldes för att utröna resultatet af ändringen, hvilket alltid visade sig lika. Bidevind var nämligen spririggen med sina långa förkanter på seglen lika öfverlägsen som kutterriggen var fördevind, helst med spinnaker. Liknande erfarenheter har man fått med handelsfartyg, sedan man tagit sig för att i stället för de förut brukliga stora och breda klyfvarne sätta två eller tre smala klyfvare, den ene innanför den andre på samma bom, och på de senaste tio åren öka masternas antal så att man numera, åtminstone i Förenta Staterna, ofta ser slättoppade skonertskepp med ända till fem master och höga smala gaffelsegel.

Först på allra senaste tiden har det här berörda förhållandet börjat vinna praktiskt erkännande äfven på kappseglingsyachter, i det man försett flere sådana med två stagfockar, en yttre med sin hals vid förstäfven och en inre, halfvägs till masten inpå backen.

Förkerd, gammaldags sjöterm för orätt (verkehrt). När man t. ex. vill gå till segels och falla styrbord hän ifrån ankaret, men fartyget skär sig babord hän i stället, så faller det förkerda vägen.

Försegel anses i praktiken de vara, som verka till fallning när fartyget ligger bidevind. Jemför aktersegel.

Förskarp Förskepp

Jemför akter-skarp-skepp.

Förstäf har icke liksom akterstäf försvunnit från några af de modernaste båttyperna, utan huru utfallande förskeppet än är, har det dock enligt vanligt talesätt en förstäf.

Förtoning är i vidsträcktare bemärkelse ett föremåls (hvilket som helst) utseende på långt afstånd, men i dagligt tal menar man med förtoning en afbildning af en kuststräcka sådan den ser ut (förtonar sig) på det afstånd der man först kan börja urskilja temligen bestämda konturer.

Förtöja ett fartyg är att göra fast det på annat sätt än med ett ankare och dess enkla tåg eller ketting.

Förzinka alla jernbeslag brukas nu för tiden, men ofta med föga urskiljning, ty om förzinkningen skadas eller annat oförzinkadt jern eller t. ex. koppar kommer i beröring med zinken bilda de olika metallerna helst i saltvatten galvaniskt element och endera i synnerhet förstöres snart. Se t. ex. huru en förzinkad stäfskena ser ut efter att endast en säsong hafva varit i beröring med en kopparförhydning eller en jernköl! (N. b. Gjutjern kan ej förzinkas såsom smidt jern).