Båtseglareordbok/B

←  A

Båtseglareordbok av Carl Edvard Smith

C  →

Företal A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Y Å Ä Ö

B

Babord är den sida af ett fartyg som man har på venster hand, då man står akter ut vänd för öfver. Benämningen härledes från vikingafartygen, som styrdes med en om styrbord akter ut sittande styråra, så att när man stod och handterade denna hade man sin rygg eller »bag» vänd åt den sida, som derföre än i dag af gamla sjömän kallas »bagbord».

Enligt gammal sed är babords sida mindre förnäm än styrbords, så att till exempel på ett till ankars liggande örlogsfartyg lägga båtar till om styrbord när de föra officerare och om babord med underofficerare och manskap. Äfven på yachter brukar man iakttaga en dylik etikett.

Babords halsar säges ett fartyg ligga för, när det seglar med vinden in om babord. Uttrycket kommer ifrån fartyg med underråsegel, som i sina undre hörn hafva halsar ledande för öfver och skoter akter öfver. När ett sådant fartyg seglar med vinden in om babord för om tvärs, ligger det således för babords halsar och styrbords skoter. På fartyg med endast snedsegel, hvilkas halsar sitta midskepps, är det nu visserligen oegentligt att tala om babords eller styrbords halsar, men uttrycken begagnas enligt gammal häfd äfven för småbåtar.

Den som seglar bidevind för babords halsar är skydig all hålla undan för den som seglar bidevind för styrbords halsar.

Back på ett fartyg kallas den förligaste delen af däcket. Backen anses vara rätta uppehållsorten för menige man bland sjöfolket, som icke utan särskild anledning få vistas akter om masten. Uttrycket »segla för om masten» begagnas äfven ofta för att beteckna att man tjenstgör ombord såsom matros eller åtminstone icke såsom befäl.

Back säges ett segel slå, när vinden infaller i det i sådan riktning att det verkar att drifva fartyget akter öfver; och i allmänhet säger man om en rörelseriktning — t. ex. af maskinen på ett ångfartyg — att den går back, när den verkar akter öfver.

Baksjö — se ordet Agge.

Bakstag borde egentligen kallas »bakvant», ty de äro afsedda att stötta masten både från sidan och akter ifrån, så att de likna mest vanten, men äro olika dessa deruti, att under det vanten äro fasta för godt, så äro deremot bakstagen sa inrättade att de kunna lätt lossas eller ansättas efter behof. Så som bakstagen på moderna yachter oftast äro placerade förtjena de visserligen snarare benämningen stag än vant, ty de äro fästade vid däck eller reling så långt akter öfver att den stöttning de gifva masten sidvägen är mycket liten; men just detta, att de fästas så långt akter öfver, är felaktigt, ty det nödvändiggör lossande af lä bakstag vid många tillfällen då det väl kunde behöfvas för att motverka frestningen för öfver af förseglen. Bakstagen böra aldrig placeras så långt akter öfver att de behöfva lossas under bidevindsegling, och de kunna vara alldeles tillräckligt verksamma för mastens stöttning akter ifrån äfven om de sitta så mycket förligare än vanligt att man ej ens behöfver lossa dem vid segling med vinden tvärs in, utan storseglet till och med då icke kommer att ligga an emot bakstaget.

Balanseradt eller väl balanseradt kallades i det äldre sjömanspråket ett fartyg, som vid stark krängning ej förändrade sin styrlastighet eller med andra ord ej ned rycktes vid någondera ändan mera än då det icke krängde. Denna vigtiga egenskap tycktes af yachtkonstruktörerna alldeles förbises på den tiden då kuttrarne byggdes med lodrät förstäf men bredt hvalf akterut, som vid stark krängning kom ned i vattnet och bar högt upp akterskeppet under det förskeppet i motsvarande grad sänktes så att kuttern kom »på näsan» och icke kunde styras. Sedan man börjat bygga yachterna med förskeppen nästan lika utfallande som akterskeppen, hafva de äfven blifvit mycket bättre balanserade, men det gamla uttrycket har emellertid på senare tider fått en helt annan betydelse än det ursprungligen haft. När man nu för tiden talar om att ett fartyg är väl balanseradt, så menar man i allmänhet att dess segelarea är så fördelad att det är lagom lofgirigt under bidevindsegling, men äfven om detta är förhållandet, då fartyget seglar med ringa krängning, så blir det till föga nytta om icke fartyget är väl balanseradt också i den gamla bemärkelsen af uttrycket. Ty det är klart att om fartyget vid stark krängning nedtryckes på näsan så blir det svårstyrdt derigenom att dels lofgirigheten ökas, dels rodret lyftes till en betydlig del upp ur vattnet.

Balansloggertsegel kallas ett sådant som har icke allenast rån vid öfverkanten utan äfven bommen vid seglets underkant framskjutande för om masten, såsom synes på figuren. De största fördelarne med att göra seglet sålunda, med en del deraf för om masten, så att den till en viss grad balanserar den aktra delen, kunna anses vara att seglet står bättre, derför att hela dess yta kommer liksom i spänn emellan rå och bom, vidare är seglet lättare att skota och slår icke, när man t. ex. för ett häftigt vindkast firar af skotet, och till sist får man med samma läge för segelkraftpunkten masten längre från förstäfven än med ett segel, som sitter helt och hållet akter om masten. Denna sistnämnda får derföre med balansloggertsegel bättre stöttning af sitt stag, och genom att dess tyngd kommer närmare midten af båten arbetar denna bättre i sjö. Man brukar anse att seglet är lagom balanseradt, när ungefär en sjundedel af dess area kommer för om masten, och mera bör det åtminstone ej få vara, om seglet skall med säkerhet slå sig vindrätt när skotet lossas.

Fördelarne af ett lagom balanseradt segel hafva ledt till att man äfven gjort klyfvare balanserande genom att litsa dem till en rörlig bom vid underkanten och fästa seglets hals vid denna bom en bit för ifrån.

Balansroder har en del af sin yta för om hjertstocken (liksom seglet för om masten) och blir till följd deraf äfven vid hård fart lättare att vrida än ett vanligt roder med hela sin yta akter om hjertstocken. Men ytan för om hjertstocken får ej vara mera än högst en tredjedel af den totala, om man skall kunna vara säker på att rodret under stark fart ställer sig midskepps, då man släpper det. Balansroder brukas egentligen på ångfartyg, men man ser det äfven ofta på segelbåtar, i synnerhet de moderna fenbåtarne.

Ballast är nästan nödvändig för en segelbåt, som icke likt en kanot är så liten och lätt att besättningen utgör last nog för att kunna föra segel äfven i frisk bris. I grunda helst flatbottnade båtar är visserligen sådan »lefvande ballast» den bästa, men den har det felet, att den icke alltid befinner sig på rätt plats. Detta sistnämnda vilkor uppfylles bäst af sådan ballast som är fästad vid båtens köl, och ur denna synpunkt åtminstone har ballast i form af jern- eller blyköl ett stort företräde framför inombordsballast, som äfven i regeln icke kan anbringas med sin tyngdpunkt så djupt ned som en ballastköl, och derföre icke heller gifver båten så stor pålitlighet vid stark krängning.

Balkvägare kallar man grofva plankor, som tätt under reling eller skandäck fästas inombords långs efter sidorna vid spanten och tjena till att uppbära däcksbalkarne. Nu för tiden, då man är så noga med att i synnerhet i de öfre delarne af skrofvet inbespara all tyngd som kan undvaras, ser man ofta ganska stora däckade båtar utan balkvägare och med däcksbalkarne uppburna endast af knän vid spanten.

Ballongsegel är en benämning, som man på senare åren antagit för att beteckna af lätt duk tillverkade stora segel till användning nästan endast vid segling för öppen vind och i fint väder. Figuren här bredvid visar en ballongklyfvare, som äfven kan användas såsom spinnaker på den derför utsatta bommen.

Bank plägar sjöfolk kalla en sådan upphöjning på sjöbotten, som icke egentligen kan betecknas såsom grund eller ref. I synnerhet är det de vid låglända kuster vanliga långa parallelt med stranden löpande vallformiga upphöjningarne af sand eller dy, som kallas bankar. Men äfven långt ute i hafvet finnas bankar, såsom t. ex. Doggers bank i Nordsjön eller Jäderens och Stor Eggens bankar utanför Norges kust med för det mesta hundratals meters vattendjup.

Bank kallas äfven moln hvilande vid horisonten, och sådana molnbankar brukar man anse för tecken till dåligt väder såsom i synnerhet när solen går upp bakom en bank eller »går ned i bank».

Bar kallar man en bank med så ringa vattendjup, att den åtminstone vid lågt vattenstånd kan stänga inloppet till en ankarplats.

Bardun är ett slags bakstag fästadt högre upp än undermastens vant. Det är således egentligen endast på en med stång försedd mast som barduner förekomma, och man kallar dem äfven ofta »toppbakstag», i synnerhet när de äro fästade långt akter öfver vid däck eller reling.

Bark eller barkskepp är egentligen ett större tremastadt fartyg med rår endast på de två främre masterna, men bland båtseglare hör man ofta ordet bark användas för att beteckna en tvåmastad loggertriggad båt. I synnerhet pläga Flottans på detta sätt riggade segelbåtar kallas barkar.

Barkass, en stor tung båt, som på större fartyg medföres för tyngre frakter eller arbeten såsom utförande af ankare.

Basa trä är en stor konst, hvars rätta utöfning kräfver mycken erfarenhet. Vanligen afser man med basningen att få träet så mjukt och smidigt, att det låter böja och vrida sig till den för dess användning behöfliga formen. Men basning göres också mången gång, när man vill snart hafva virket torrt, för att koka saften ur träet, som sedan släpper det vid basningen insupna vattnet hastigare ifrån sig än den naturliga fuktigheten.

Huru som helst tillgår basningen merendels så, att man under längre eller kortare tid — och det är just den rätta tidlängden, som är en af hemligheterna i konsten — ångkokar träet i en s. k. baspanna. Om basningen då göres väl, blir träet icke allenast segt och smidigt så länge det är varmt, utan det behåller äfven sedan det kallnat den form, till hvilken man böjt eller vridit det.

Det finnes verkliga konstnärer i basning, hvilka icke ens begagna baspanna, utan lägga träet i blöt först och hålla det sedan öfver öppen eld, tills det blir lagom mjukt. På detta sätt basas borden i blekingsekorna, som derför alltid se brända ut inombords när de äro nya; och det anses icke utan skäl att denna bränning af träet ökar dess varaktighet.

Baxa, att medelst en spak eller annan häfstång genom små hastiga rörelser förflytta en tyngd.

Beck, det hartsartade ämne som fås afskildt ur trätjära genom dess kokning med vatten. Fordom användes beck mycket till tätning i nåt, men numera ersättes det för sådant ändamål merendels af kitt eller »marine glue». Till fyllning inombords på svåråtkomliga ställen, der man befarar röta, om orenlighet får samla sig, brukar man dock ännu ofta beck, som bättre än annat bevarar träet.

Bedarra säges om hård vind, då den börjar aftaga i styrka.

Befäl i en båt anses enligt godt båtseglareskick den vara, som för tillfället sköter rodret, så framt denne icke tillhör aflönad besättning ombord. Men har man öfverlemnat rodret åt en inbjuden gäst ombord, så är det icke alls skick att båtegaren på något sätt lägger sig i manövern eller gifver besättningen några order derom. Är ansvaret en gång öfverlåtet åt någon af sällskapet, så få de öfrige sedan finna sig deri, äfven om han går till grund och botten med sitt förehafvande; men naturligtvis kan man på fint vis antyda lämpligheten af att byta om befälhafvare, innan det blir för sent.

Befälstecken i en segelbåt bör standerten på toppen anses vara. Om båten och egaren tillhöra ett segelsällskap, bör således dettas standert icke blåsa på toppen utan att egaren eller någon annan medlem af samma segelsällskap är ombord. Likaså bör, om egaren har sin privata igenkännings flagg eller standert, denna icke föras utan att egaren är ombord. Det är derföre alldeles oriktigt att, såsom man ofta får se, en yacht seglar med endast förhyrda besättningskarlar ombord och ett segelsällskaps eller egarens privata standert på toppen, och i många sällskaps stadgar är sådant uttryckligen förbjudet.

Behållen kurs kallas den som blifvit rättad för afdrift, ström, kompassens deviation m. m, så att den afsatt i sjökortet verkligen angifver den riktning, i hvilken fartyget blifvit förflyttadt.

Bekajare är egentligen ett slags gigtåg, men skiljer sig från detta sistnämnda deri att bekajaren vid halande i den icke allenast drager ihop seglet utan äfven »kajar», förändrar ställningen på det rundhult, vid hvilket seglet är underslaget. Som exempel på skilnaden emellan bekajare och gigtåg kan anföras, att en kutter på sitt toppsegel ofta har gigtåg, som drager ihop seglet när det skall bergas för tillfället utan nedhalning och dervid lemnar toppsegelråns ställning nästan oförändrad, men på de flesta lastskutors toppsegel finnes bekajare, som jemte det den snörper ihop seglet äfven drager den öfre nocken af toppsegelrån ned till stången, så att rån blir upp- och nedvänd.

Beknip säges ett föremål vara i, då det ej kan lätt komma loss, såsom t. ex. ett tåg, när detta fått en kink, som fastnat i ett block eller under en knap.

Beknipa är att afsigtligt åstadkomma beknip, såsom då man vid vissa sjömansarbeten, tagling, bensling eller dylikt, lägger några rundslag af tagelgarnet eller bensellinan ofvanpå sladden och bekniper denna, så att den ej kan komma loss. Äfven brukar man vid beläggning af ett skot beknipa bugten af detta, hvilket dock aldrig bör få ske på annat sätt än att skotet kan genast lossas genom att rycka i sladden.

Belamra ett föremål säges ett annat göra, när det hindrar det förras användning. Man belamrar t. ex. en på däck insatt båt, när man i densamma stufvar saker, som måste borttagas, innan båten kan utsättas eller användas. Man belamrar ett skot eller ett fall, om man ofvanpå dess bugter lägger andra ändar, som hindra dess fria utlöpande.

Beläggning af en ända kallas dess fastgöring på en knap eller nagel eller annat dylikt, så att den ej af våda kan komma loss. Som detta förekommer ständigt i en segelbåt, är det mycket vigtigt att det göres rätt, så som på bifogade figurer är visadt, der dock ett par beläggningar äro endast påbörjade.

Beredskap kallas inom Flottan den grad af färdighållning till sjötjenst, under hvilken ett fartyg ligger; till exempel första beredskap när det kan gå till sjös inom 24 timmar, andra beredskap två dagar o. s v. Äfven för en segelbåt, helst om den har besättningskarl eller vaktare som sköter om den, då den ej begagnas, skulle det vara skäl att för olika grader af sjöklarhet hafva beredskapsbestämmelser, som hvarje båtegare säkerligen bäst gör upp sjelf. Man behöfde då endast per telefon meddela karlen i hvilken beredskap man ville hafva båten förlagd vid en viss tid.

Berga kallas på sjömansspråket egentligen att taga till vara eller försäkra någonting som eljest skulle gå förloradt, såsom t. ex. en man öfverbord. Men man »bergar» också segel äfven när det icke blåser så hårdt att de eller båten riskera att gå förlorade, i hvilket sistnämnda fall det i synnerhet är vigtigt att så mycket som möjligt bringa vinden ur seglet samt att alltid hålla sig till lovart om det.

Berghult kallas en eller flere gångar bordläggningsplankor tätt öfver vattenlinien något tjockare än den öfriga bordläggningen, för att gifva mera styrka der man anser att frestningen är störst. På vanliga segelbåtar förekomma nu för tiden sällan berghult, men på lotsbåtar ser man dem ofta.

Besigtning af en båt bör alltid göras formligen innan man tager emot den, icke såsom en yttring af misstroende till byggmästaren utan såsom en sjelfskrifven åtgärd till undvikande af alla efterräkningar. Den vid större väl ordnade yachtvarf vanliga regeln är att man betalar en tredjedel af leveranspriset vid undertecknande af kontraktet och den första besigtningen, nämligen det ömsesidiga godkännandet af ritningarne. Sedan, när yachten är bordlagd och spantad, men ännu ej däckad, besigtigas den och andra tredjedelen betalas, om intet är att anmärka; samt till sist besigtigas den såsom fullt färdig och slutliqvideras vid afhemtningen.

Då en redan färdig båt köpes, är besigtningen icke mindre vigtig, helst om skrofvet är gammalt. Man bör icke gerna köpa en båt utan att hafva besigtigat den på land.

Beslå ett segel är att sedan det blifvit bergadt lägga ihop och fånga det, så att det tager minsta möjliga utrymme och vindfång. Vid beslagning af segel är det äfven vigtigt att detta göres, så att seglet blir möjligast skyddadt mot fukt. Man bör derföre beslå seglet — helst om det icke skyddas af kapell — så att en slät-sträckt del deraf täcker det öfriga, och i synnerhet så att vatten icke kan rinna långs mast eller stag och stanna inuti seglet.

Under inga omständigheter bör ett segel tätt beslås och ännu mindre kapelleras medan det är fuktigt, utan endast löst hopfångas, om det är nödvändigt, och torkas så snart som möjligt.

Bestick kallas ombord såväl den räkning man för öfver fartygets kurs och distans som äfven dessas afsättning i sjökortet.

Besticka är att vid ett fartygs afrustning förse de olika delarne af riggen med »märkesstickor», betecknande hvar hvarje del tillhör.

Beting (tonvigten på e till åtskilnad från beting ═ arbetsackord) kallas ofvan däck uppstående grofva timmer afsedda för fastgöring af svårare ändar eller ankarketting. Egentligen består en beting af tvänne uppstående pållare med ett tvärs öfver dem fastbultadt tvärstycke, men finnes endast en pållare kallas äfven den ofta »betingspållare».

Bi säges ett fartyg ligga när det hålles så nära till vinden som möjligt med endast tillräcklig fart för att nätt och jemnt kunna styras. Mest begagnas biliggning såsom ett sätt att reda sig i hårdt väder, och under sådana omständigheter brukas äfven i synnerhet för båtar att ligga bi för drifankare, som håller förskeppet upp emot vinden så att man ej behöfver kunna styra. Men äfven i godt väder lägger man mången gång bi för att hålla fartyget så stilla som möjligt, och detta vinnes då i allmänhet genom att backa ett eller annat segel så att detta till största delen upphäfver den framdrifvande verkan af de andra.

Bidevind, eller så nära vinden som man med bibehållande af god fart kan komma, är visserligen det svåraste sättet att segla väl, men äfven på det hela taget det minst farliga, ty man är i denna ställning närmast till att ögonblickligen upphäfva vindens verkan i seglen antingen genom upplofning eller genom affirning af skoten. En båts förmåga att komma till lovart under bidevindsegling beror på att den går så ojemförligt mycket lättare framåt än åt sidan, och detta bör man äfven tillgodogöra sig genom efterlefvande af den gamla skeppareregeln: »Det är bättre att segla bort än att drifva bort.»

Bil- och bolfärdigt kallas på gammaldags sjömansspråk ett fartyg då allt timmermansarbete är afslutadt. I kontrakt om fartygsbyggnad begagnas ännu ibland uttrycket, och det är ganska praktiskt, då derigenom inbesparas besväret med att specificera detaljer af arbetet.

Björk har icke mycken användning inom båtbyggeriet, men till somliga smärre pjeser, som måste vara sega såsom tullpinnar, spakar och dylikt, är det ganska bra.

Blad på en åra kallas den yttersta flata delen, som är afsedd att under årtaget genom sitt motstånd i vattnet bilda liksom ett stöd för häfstångsrörelsen.

Blekingsekan är den af våra inhemska svenska båttyper som företer den största originaliteten och äfven en af de få som ännu byggas af ek, trots detta virkes tilltagande dyrhet och sällsynthet, så att den bokstafligen gör skäl för sin benämning. Den är äfven en ovanligt hållbar och varaktig båt, ganska god seglare samt i synnerhet öfverlägsen i förmåga att vaka i svår sjö. Figuren här bredvid framställer en blekingseka af den ännu vanligaste typen, men på senare åren har en ny modell börjat komma i bruk, som skiljer sig från den äldre i synnerhet genom mindre fallande förstäf och i sammanhang dermed skarpare förskepp genom skarp botten och mera smidighet i formerna åstadkommen genom byggnadssättet med smalare och flere bord än på äldre ekor af samma storlek. De nymodiga ekorna lämpa sig derföre mycket bättre än de gamla till däckade, hårdt ballastade och svårt riggade segelbåtar, och några, som på de senare åren blifvit härtill apterade, hafva äfven visat sig förträffliga både såsom kappseglare och lustbåtar.

Bleke, gammaldags benämning på fullkomlig stiltje.

Block om block eller två block säges en talja eller ett takel vara när blocken komma emot hvarandra så att man ej kan hala mera.

Bly hade fordomdags stor användning ombord såsom t. ex. till klädsel i klys och andra hål i fartygssidan der tåg skulle löpa igenom. Äfven i våra dagar användes bly till åtskilliga andra ändamål än blykölar och medföres ofta i form af plåt, som kan komma till nytta vid många tillfällen såsom t. ex. att spikas öfver ett otätt ställe. På mindre fartyg, der man icke kan medföra stora lager hvarken af reservdelar eller af verktyg, är blyet särdeles lämpligt vid tillfälliga reparationer derföre att det låter så lätt bearbeta sig både genom hamring och med eggjern.

Såsom ballast inombords har blyet stora företräden framför nästan alla andra ämnen både på grund af den nyss nämnda lättheten att bearbetas så att det passar riktigt väl efter båtens form och i synnerhet genom sin stora egentliga vigt, som gör att man inom ett litet utrymme kan få in en betydlig tyngd. Till sist är att märka, att blyet alltid behåller sitt metallvärde, då deremot skrotjern är nästan värdelöst.

Blyhvitt bör icke begagnas vid målning af en båt, som skall få sin plats vid ett ställe der afloppsvatten och orenlighet rinner ut, ty på sådana ställen bildas i vattnet svafvelväte och häraf återigen på målningen svafvelbly, som gör svarta flammor omöjliga att tvätta bort. Användes deremot zinkhvitt så synes åtminstone icke så mycket den under liknande förhållanden bildade svafvelzinken, ty denna är hvit till färgen.

Blyköl användes sedan ungefär tjugu år på nästan alla för kappsegling afsedda yachter eller båtar, och har den stora fördelen att man får mindre volym, det vill med andra ord säga, mindre friktionsyta på kölen än om man gjort denna af jern. Äfven är det lättare att genom hyfling eller annan bearbetning för hand få ytan slätare på en blyköl än på en jernköl, som man merändels måste spattla och måla mycket omsorgsfullt för att få den riktigt slät.

Men blykölen har den stora olägenheten, att den icke likt jernkölen styrker båten, och vid grundstötning eller annan ovarsam behandling får man i en blyköl fula märken, som äro hinderliga för välseglingen. Äfven är det mera bekymmer med fästandet af en blyköl än med jernkölen, till hvilken man endast behöfver oförzinkade jernbultar. Sådana bör man deremot icke använda i en blyköl, ty de rosta snart upp, helst i saltvatten, till följd af den galvaniska verkan emellan bly och jern. Förzinkade jernbultar äro icke mycket bättre, ty vid ringaste skada på förzinkningen bildas ännu kraftigare galvaniskt element emellan zinken och jernet. Till fästande af en blyköl användes vanligen bultar af koppar, men dessa äro så mjuka att de måste tilltagas mycket svåra, om de icke skola böja sig. Bultar af messing, Muntzes metall, eller någon annan af de hårdare kopparlegeringarne äro bäst för fästande af en blyköl.

Blysa, en gammaldags benämning på en skeppslanterna, i synnerhet när den, såsom fordom brukades, var försedd med tunna hornskifvor i stället för glas.

Blålera begagnas ombord, för att taga bort fläckar af olja eller fett på däck, och har den fördelen framför lut, soda och dylika starkare medel, att den icke skadar träet och ej heller kan vid misstag åstadkomma lutförgiftning, som nu för tiden är så vanlig.

Blåleran är äfven förträfflig att för tillfället täta en mindre läcka, ty den hvarken löses eller sqvalpas bort af vattnet.

Blänkfyr kallas en sådan som visar regelbundet återkommande blänkar med till- och aftagande ljusstyrka åtskilda af förmörkelser, hvilka dock endast på stort afstånd från fyren äro totala.

Blänkfyrar brukar man äfven kalla gröna, röda eller hvita bengaliska eldar, laddade i på korta trähandtag fästade papphylsor och försedda med tändrör. Sådana brukar man ofta tända på fartyg för att väcka uppmärksamhet, och på mindre båtar skulle man kunna i stället använda de numera i handeln så vanliga bengaliska tändstickorna (Bengalische Zündhölzer), men man måste vara noga med att icke visa grönt sken om babord eller rödt om styrbord.

Bog kallas den förliga starkast böjda delen af fartygssidan öfver vattnet. Ordet begagnas äfven för att antyda riktningen öfver denna del af fartyget, såsom t. ex. när man varskor en seglare på lä bog eller när man talar om att ligga bidevind på den ena eller andra bogen, hvarvid man räknar efter den nedkrängda bogen, så att om man ligger bidevind för babords halsar, ligger man på styrbords bog.

Boga af ett ankare är att förflytta det från sin vanliga uppläggningsplats på bogen och hänga det klart till ögonblicklig fällning.

Boglanternor kallas ofta de i kongl. förordningen om åtgärder till undvikande af ombordläggning föreskrifna sidoljusen — grönt om styrbord och rödt om babord — ehuru dessa nu för tiden sällan placeras vid bogarna utan längre akter öfver.

Båtar och yachter mindre än 20 tons äro ej skyldige (men väl berättigade) att föra fasta boglanternor, utan sådant fartyg »skall hafva färdig till hands en med grönt glas på ena sidan och rödt glas på den andra sidan försedd lanterna», hvilken vid behof uppvisas så »att det gröna. skenet icke kan synas åt babords sida, ej heller det röda skenet åt styrbords sida». Båtar så små att de kunna anses såsom roddbåtar behöfva icke ens när de segla föra sådan lanterna, utan endast en med hvitt sken.

Men något slags lanterna eller ljus är emellertid .nödvändigt att i mörker visa äfven i den allra minsta båt, om man icke vill riskera att ligga ogild i händelse af ombordläggning.

Bogsering efter ångfartyg är visserligen ett mycket beqvämt sätt att fortskaffa en segelbåt, men det är äfven mycket riskabelt såsom det alltid är att röra sig med större krafter än man förmår beherska. Man bör komma ihåg, att vid bogsering efter ångfartyg kommer båten sannolikt att löpa med betydligt starkare fart än vanligt och att hela frestningen härför uppbäres af bogsertåget och dess fastgöringsställe, hvilket sistnämnda derföre måste vara mycket starkt. Kan man ej fästa bogsertåget långt för ut, måste man omkring det göra en ridning intill förstäfven, för att underlätta styrningen, som i alla fall måste utföras med den allra största omsorg och påpasslighet. Vid bogsering efter en propellerbåt måste man noga passa på bogsertåget, så att det ej kan fångas af propellern, när ångfartyget stoppar eller backar. Sker bogseringen emot vind och sjö, får man bereda sig på att båten äfven med långt bogsertåg vakar ojemförligt mycket sämre än under segling och sannolikt kommer att taga hvarenda sjö öfver sig. Seglen böra alltid vara bergade under bogsering och för ångbåtsrökens skull betäckta af sina kapell.

Bogspröt hör man ofta klyfvarbommen på en segelbåt kallas, men detta är oriktigt, ty enligt den häfdvunna sjömansterminologien betecknas med benämningen bogspröt endast ett för godt fastsatt rundhult, på hvilket fockstaget är fästadt och som sjelft merändels har en klyfvarbom utanför.

Bogstag äro de som sidvägen stötta ett bogspröt, men denna benämning användes äfven ibland för klyfvarbomgajarne eller de stag, som sidvägen stötta klyfvarbommen, helst då denna senare icke sitter på ett bogspröt utan direkte ut öfver förstäfven, och således inga egentliga bogstag finnas.

Boj begagnas ofta för att förlägga en segelbåt vid på dess hemstation, när man icke har så skyddad hamn, att båten kan ligga fast vid land, hvilket alltid är säkrast. En sådan moringsboj bör emellertid. om man skall kunna lita på den, ligga för två ankaren eller draggar.

Bok användes i forna tider till kölar och stäfvar för båtar, men är nu sällsynt.

Boliner förekomma visserligen endast på råsegel, för att draga fram lovarts lik, så att vinden faller in i seglet, när man ligger skarpt bidevind, men äfven på snedsegelriggade båtar brukas ofta åtminstone uttryck som tyda på boliner, såsom t. ex. att »segla för lösa boliner , d. v. s. med så öppen vind att bolinerna kunnat vara loss, om man haft några. Uttrycket »låta gå för lösa boliner» begagnas äfven ofta bland sjöfolk för att antyda sorglöshet eller obetänksamhet.

Bom kallas hvarje rundhult som är afsedt att utsträcka undre delen af ett undersegel, såsom storsegelbom, klyfvarbom, spinnakerbom o. s. v., men på en segelbåt är det i allmänhet endast den förstnämnda bommen, som man plägar beteckna med ordet ensamt, liksom med bomsegel oftast menas ett med bom försedt storsegel.

Bomullsduk brukas nu för tiden allmänt till båtsegel och har äfven framför hampduk fördelarne att vara mindre elastisk och i allmänhet tätare. Vid val af duk bör man i synnerhet tillse att den är jemn, fast, fintrådig, slät och framför allt så tät som möjligt utan att vara för tung. För öfrigt är det bäst att anlita en skicklig segelmakares omdöme och från början sätta sig in i den åsigten att af all sparsamhet vid en segelbåts utrustning är den på seglen utöfvade den sämsta.

Bomullslina är åtminstone på mindre båtar bäst till skot. Den har fördelarne att vara mjuk och behaglig att handtera samt att, om den icke är alltför hårdt slagen, alltid hålla sig smidig antingen den är våt eller torr. Styrkan är visserligen icke så stor som hos hamptross af samma svårlek, men i en liten båt måste man ju ändå, för att ej skoten skola skära in i fingrarne, taga till dem mycket svårare än för styrkan behöfligt.

Bonnett, ett löst segel, som medelst snörning fastsättes vid ett annat. I Europa brukas nu för tiden sällan bonnetter, men i Amerika är det mycket vanligt att förse undersegel med bonnetter, som borttagas i stället för att refva. För båtar som måste ligga långa tider under små segel, såsom de amerikanska lotsskonertarne, är det nog mycket praktiskt att icke refva sina segel och riskera att få den hoprullade duken förderfvad af jordslag, utan i stället hafva bonnetter, som borttagas och undanstufvas torra, men svårigheten med dessa är att snöra dem så att seglet står lika väl som om det vore helt.

Bord kallas hvarje planka för sig i ett fartygs yttre skal, som i sin helhet kallas bordläggning.

Bordvarts säges något vara, då det är i närheten af fartygets sida.

Borgstag, ett stag som uppsättes i hårdt väder, då man ej vågar lita på det vanliga staget.

Botten brukar man ofta kalla hela fartygets undervattenskropp, men egentligen skulle med detta ord betecknas endast den del af undervattenskroppen, hvars ställning är mera vågrät än lodrät.

Bottenfärger för bestrykning af fartygs undervattenskroppar finnas af flera slag i handeln, men man kan knappast säga, att någon af dem uppfyller de fordringar, som man skulle vilja ställa på ett rigtigt godt bestrykningsmedel för segelbåtar. Dessa fordringar kunna anses vara att färgen fäster väl, gifver en slät yta, som sedan håller sig ren, och icke skadar träet. Nästan alla s. k. patentfärger för bestrykning af fartygsbottnar innehålla något starkt gift, oftast ett qvicksilfversalt, för att hindra växtlighet, men giftet hindrar icke att smuts fäster sig på färgen och att gräs sedan växer på smutsen. För en liten båt, som kan tagas upp på land och rengöras emellanåt, är asfaltfernissa bättre än någon patentfärg.

Bottenlaget eller sjöbottnens beskaffenhet brukar stå utsatt i sjökorten på de trakter der det kan komma i fråga att loda och gifver ofta god ledning för att bedöma hvar man befinner sig. För att vid lodning få veta bottenlaget har man en skålformig fördjupning i lodets undre ända och fyller denna med lodtalg (en blandning af talg och krita), i hvilken man då får prof af bottens beskaffenhet.

Bottenplan, de lösa stycken i en öppen båt, som inläggas liksom golf att stiga på, så att bordläggningen skonas. Det är vigtigt att bottenplanen hvila på balkar, bottenstockar eller spant och icke trycka mer än oundvikligt på bordläggningen, helst om några svårare tyngder komma att läggas på planen.

Bottenstock kallades ursprungligen den del af ett spant, som gick tvärs öfver kölen, men nu för tiden menar man med bottenstock — åtminstone på en båt — ett tvärs öfver kölen fastbultadt timmer, som icke fortsättes uppåt båtens sida såsom spant, utan slutar långt under vattenlinien. Svårigheten att skaffa till bottenstockar lämpliga krumväxta ektimmer har föranledt att man numera ofta använder bottenstockar af jern eller till och med på skarpbottnade båtar, i stället för bottenstock, en ekskifva med jernbeslag fasthållen vid spantet, såsom på närstående figur.

Brass kallas det från nocken af en rå gående tåg med hvilket man förändrar råns ställning i förhållande till fartygets medelplan.

Bredd på ett fartyg kallar man i allmänhet dettas största utsträckning tvärskeppsvägen, så att om man vill beteckna bredden i vattenlinien eller bredden på relingen måste man anmärka särskildt hvarest måttet är taget, så framt detta icke äfven är största bredden. Fordom räknades icke fartygets bordläggning med i bredden, utan man menade »bredd på timren», såsom det någon gång till ytterligare tydlighet uttrycktes, men numera inbegripes äfven bordläggningen i breddmåttet.

Bredfock, ett råsegel som icke är fast underslaget utan för tillfället hissas, begagnas ofta på mindre fartyg i synnerhet under länsning i hårdt väder, hvarvid bredfocken har de fördelarne att den drager bättre än snedsegel och icke såsom dessa sistnämnda gipar eller slår våldsamt öfver från ena till andra sidan ifall fartyget girar häftigt.

Brigantin, ett tvåmastadt fartyg med rår, åtminstone på den främsta masten. Benämningen tyckes till och med bland yrkessjömän icke hafva någon mera bestämd betydelse än att den i allmänhet angifver ett fartyg, hvars rigg är ett mellanting emellan brigg och skonert, så att det närmaste fartyget på vidstående lilla tafla kan godt anses såsom en brigantin.

Brigg, ett tvåmastadt fartyg med minst tre råsegel på hvardera masten samt dessutom stagsegel och på den aktra (stor-)masten ett gaffelsegel, som kallas briggsegel.

Bris kallas bland sjöfolk endast vind af måttlig styrka. Så t. ex. brukar man säga, att det är ingen bris, när vinden är laber, och likaså säger man, att brisen friskar så att den öfvergår till storm.

Brok, en svår tross som griper omkring någonting och är fast vid båda sina sladdar. När man skall hala upp en båt på land, slår man en brok omkring den och hugger upphalningsginan i denna; eller om man skall hissa en båt som icke har ringbultar för sådant ändamål, slår man ett par brokar omkring och hugger ginorna i dessa, såsom nu för tiden ofta göres, när man hissar en fenbåt under en kran.

Bronsering af messingsbeslag brukas ibland af båtseglare, hvilkas sinne är för praktiskt att tåla blank messing skinande dem i ögonen och för ordentligt att tåla ergiga fläckar. Det enklaste sättet att bronsera messing är att bestryka denna med talg och utsätta den för saltvatten, då den antager en jämn brun färg, som kan bibehållas temligen oförändrad genom att, sedan talgen mycket väl aftorkats, öfverstrykas med fernissa.

Brunn för rorsmannens ben och för resten heldäckning är ett bra sätt att göra en liten för segling i öppen sjö afsedd båt alldeles osänkbar, såsom den på ritningen framställda kuttern med 5 meters vattenlinie. Med den stora skjutluckan dragen öfver sittrummet och förluckan väl skalkad kan den lilla kuttern aldrig förfyllas äfven i den svåraste sjö och den nära 900 kg. tunga jernkölen gör henne alldeles okanterlig.

Bryta säges sjön göra, då vågornas toppar afryckas och luftblandade till hvitt skum slungas framåt i samma riktning som vågrörelsen. Man måste skilja på sjö som bryter och sådan som endast rör sig upp och ned (dyning), ty det är blott det förra slaget som innebär någon fara eller som man på det hela taget behöfver bry sig om. Vågrörelsen är endast en framåtskridande vexelvis höjning eller sänkning af vattenytan och medför således visserligen förändringar i båtens läge på vattnet, men denna träffas aldrig genom dyningen af någon horisontelt verkande kraft. När sjön verkligen bryter är det deremot helt annorlunda. Nu är det nämligen icke allenast vågrörelsen som skrider framåt, utan sjelfva vattnet på topparne af vågorna rör sig framåt och slår med stor kraft emot de föremål det träffar.

Brott på sjön kunna uppstå af två orsaker. På djupt vatten komma de sig deraf att vinden trycker på vattenytan, så att denna blir ojemn och tornar upp sig till vågor, af hvilka vinden då lösrycker topparne och slungar dem åt lä. För att sjön skall bryta ute på djupt vatten fordras det således stark vind, och så snart denna upphör är det äfven slut med brotten, ehuru vågrörelsen eller dyningen kan fortsätta lång tid efteråt. På grundt vatten deremot kan sjön bryta våldsamt äfven när vinden mojnat ut så att det är alldeles stillt; ty genom friktionen mot botten hejdas vågrörelsen, så att de undre delarne af vågorna röna ett motstånd, för hvilket de öfre icke äro utsatta. Dessa senare skilja sig derföre från de djupare vattenlagren, brytas af och rulla öfver, sålunda bildande dessa våldsamma strandbränningar, som man i synnerhet på bankar och långgrunda stränder får se, och som äro mycket farligare än brotten ute på djupt vatten.

"Bräck upp focken!" brukas ibland såsom kommandoord vid genomvindsvändning för att anbefalla uppbringande för hand af fockens skothorn till lovart för att tvinga båten att falla af på den nya bogen. Kommandoordet är nästan alltid ett bevis på att antingen båten eller den som styr vänder illa.

Bräcka kallas det när man vid halning anbringar sin kraft icke i tågets längdriktning utan i vinkel deremot, hvarvid naturligtvis tågets halande part måste vara fast. Såsom man af teorien för hanfoten i mekaniken kan finna, åstadkommer man mycket kraftigare verkan med bräckning än med direkt halning i ett tåg, hvarföre man merändels använder bräckning i t. ex. ett klyfversfall eller ett pikefall, då man icke orkar taga hem mera med direkt halning. Det svåraste vid bräckning är att kunna ögonblickligen taga hem hvad man bräckt in och belägga så att man får behålla det, hvarföre det går bäst, när en man bräcker och en annnan i afhåll tager hem.

Brädgång kallas ofta den öfver däck befintliga delen af fartygssidan, men uttrycket är icke tillämpligt, då denna del är jemförelsevis låg såsom på kappseglingsyachter.

Bränna ett fartygs botten för att få den ren brukas ofta. Äfven på båtar brukar man bränna bordläggningen utombords för att få bort gammal färg. Naturligtvis måste man härvid iakttaga en viss försigtighet, men det minskar alls icke träets varaktighet, om det blir litet svedt. Bäst är att använda en af de nu för tiden vanliga lödlamporna för gasolja.

Bränningar kallas sjöns brott på grunda ställen. Under ordet bryta är förklaradt huru dylika brott uppstå. När sjön går svår blir det brott och bränningar på ställen der vattendjupet är så stort att man mycket vid kan segla öfver dem, tv på ända till tjugo meters vattendjup har man till och med i Östersjön iakttagit alldeles tydliga grundbrott. Man behöfver således icke anse sig förlorad, om man skulle råka in i bränningar, men bäst är i alla fall att undvika sådana, helst som båten alltid vakar och arbetar mycket sämre bland bränningar än bland de rena rediga brotten ute på djupt vatten.

I våra sjökort utmärkas de ställen, på hvilka bränningar bruka förekomma, med tecknet ※

Buk kallas i ett tillsatt segel den konkavitet som uppstår genom vindtrycket till följd af att antingen seglet är illa gjordt eller duken är för elastisk. Ehuru man således nu för tiden är nästan allmänt öfverens om att ett segel bör stå så plant som möjligt, finnas ännu många gamla erfarna segelmakare som anse att en liten buk vid förkant af seglet är snarare gagnelig än skadlig vid segling skarpt bidevind, och hvad än teorien må säga härom så finnas i praktiken åtskilliga förhållanden, som tyckas bevisa att de gamla segelmakarne icke hafva alldeles orätt. Man ser till exempel ofta, att vid förkanten på ett stagsegel, helst om denna är skuren med betydlig rund utåt, bildas en alldeles tydlig buk, som står full lika länge som någon annan del af seglet, och således icke utgör något hinder för att styra så nära vinden som de öfriga mera plana delarne af seglet medgifva. Men då seglets yta i denna buk står i en mot fartygets medellinie mindre spetsig vinkel än det öfriga, så bör buken icke kunna vara hinderlig utan tvärtom gynnsam för framfarten.

En buk vid akterkanten af ett segel kan man deremot med full säkerhet antaga vara hinderlig för farten, ty här kommer ytan att rent af backa om buken är stor.

Vidstående figur, der förhållandena för tydlighetens skull äro något öfverdrifna, afser att illustrera exemplet.

På ett beslaget segel kallar man buk den del der det mesta af seglet är hoplagdt, och man säger äfven om ett beslaget segel att det är bukigt, när det är så hopstufvadt, att mycket duk samlats på ett eller flere skarpt och fult framträdande ställen.

Bulb kallar man en vid underkanten af en köl fästad mer eller mindre långsträckt klump af bly eller annan tung metall för att tjena som ballast. Merändels är ballastbulben icke fästad vid sjelfva träkölen direkt utan vid underkant af en till denna fastbultad plåt (fena), som på samma gång den uppbär bulben äfven tjenstgör såsom ett slags fast centerbord för att motverka afdriften. Vidstående figur visar ungefärliga utseendet af en af de allra första år 1892 i Förenta Staterna byggda båtar med fena och bulb. Nu för tiden brukas både fena och bulb mycket kortare långskeppsvägen.

Bunka, ett gammaldags sjömansuttryck för att ligga och knoga i laber motvind, har sannolikt gifvit upphof till benämningen

Bunkåror för långa ohändiga åror som begagnas vid försök att ro segel fartyg fram.

Bussarong, ett slags arbetsblus af groft tyg, som bäres utanpå allt annat vid arbeten då man riskerar att smutsa ned sina kläder. För Flottans manskap är bussarongen reglementeradt plagg, men eljest användes sådan bland sjöfolk hos oss nästan endast af maskinister och eldare. En bussarong är emellertid för en besättningskarl och till och med för en båtegare som arbetar sjelf ett mycket nyttigt plagg, och om den är gjord af god. tät segelduk, kan den ganska väl användas såsom regnrock.

By kallas ett plötsligt och merändels snart öfvergående tilltagande af vindens styrka. En annalkande by bebådas i allmänhet af en uppstigande molnbank och för sådana har man den regeln att om banken släpper horisonten, så att klar himmel synes under den, blir byn ej särdeles hård eller i alla händelser icke långvarig. Hänger banken deremot fortfarande tillsammans med horisonten och hela himlen öfverdrages, kan man vänta en både hård och långvarig by, som bryter ut, när öfre kanten af banken närmar sig zenith. Ju fortare molnet stiger desto våldsammare blir byn och desto mindre tid får man till förberedelser. Ett gammalt engelskt sjömansordspråk säger att den som tager in segel förr än han ser byn på vattnet är en kruka, men den som icke har dem intagna då byn kommer öfver honom är en narr. Detta förutsätter naturligtvis dock att man skall hafva fri horisont eller åtminstone ett temligen vidsträckt vattenflack åt lovart.

Byar åtföljas ofta af regn, och merändels kan man anse, att om vind kommer först samt det sedan börjar regna, blir det icke mycket med byn, men om det först börjar regna och derunder drager ihop till en by, kan man med säkerhet vänta att denna blir hård.

Bygel, en ringformad pjes af plattjern eller metall som griper om någonting, t. ex. klyfvarbombygeln på förstäfven.

Båk kallas en till ledning för sjöfarande uppförd tornlik byggnad som ofta innehåller en fyr, men äfven andra vanligen kon- eller pyramidformade byggnader af trä, jern eller sten utan fyr i kallas ibland båkar.

Båt eller yacht? Det är icke lätt att alltid säga hvilkendera benämningen på en farkost är den riktigaste, men i brist på bättre definition kan man anse att bland för idrottsändamål afsedda farkoster den, som icke är större än att den kan ros af en man, kallas båt.

Båtshake bör man icke gerna undvara i en segelbåt, ty den kan vara nyttig till mycket annat än sitt egentliga ändamål, exempelvis såsom tillfällig bom i storseglet eller spinnakerbom eller för att »sprita ut» focken med under fördevindsegling.

Bädd kallas den ställning på hvilken ett fartyg bygges eller placeras vid reparationer och andra arbeten på undervattensskrofvet utombords.

Bändsel eller bensel begagnas, då man vill förena bredvid hvarandra liggande tåg eller bända tillsammans två parter af samma tåg, såsom då man af tvenne vant bildar ett gemensamt öga att kränga öfver toppen. På figuren här bredvid synes en fullständig bändsel afslutad med kryssning, som sammanhåller alla slagen, och sladden af bändsellinan synes till sist beknipen genom att instickas under ett föregående slag i kryssningen som hårdt åtsamsas.

Bänkbestick brukar sjöfolk kalla sangviniska beräkningar öfver den kommande seglingen, såsom t. ex. förutsägelser hvar man skall vara vid en viss tid. Som detta beror på väder och vind och andra oberäkneliga förhållanden, kan man anse att bänkbesticket inom navigationen motsvarar kannstöperiet inom politiken.

Bära af, att hålla ifrån eller hindra att stöta emot, t. ex. en båt i sjösqvalp vid en brygga.

Bära hän, (af det engelska bear a hand) vanligt sjömansuttryck för att skynda på med ett arbete.

Bärighet, ett fartygs förmåga att intaga eller bära last.

Bäring, riktningen till något föremål; t. ex.: »Bäringen till fyren är vestsydvest» eller »fyren bär i VSV».

Bärling, en stång eller lång stake för att bära af med, vanlig på fartyg som äro för stora för båtshake.

Bögel, en bygel som är försedd med ledgång så att den kan öppnas.