Båtseglareordbok/K

←  J

Båtseglareordbok av Carl Edvard Smith

L  →

Företal A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Y Å Ä Ö

K

Kabel, ett svårare tåg som mest begagnas till förtöjning.

Kabelgarn är enligt repslagarnes terminologi det i stora längder förekommande som hopslås till tågvirke, men när man ombord talar om ett kabelgarn, menar man en kortare stump sådant af omkring en meters längd.

Kabelgatt, rum nere i hålskeppet der tågvirke förvaras, begagnas, såsom minne sedan den tid då ankartåg af hampa voro vanliga, ofta som beteckning för det rum i hålskeppet, der ankarkettingen nedstufvas.

Kabellängd är ett på sjön ännu vanligt mått. Det var ursprungligen den vanliga längden af en kabel, 120 famnar = 214 meter, men numera brukar man ofta indela en qvartmil i 10 kabellängder, då hvardera af dessa således blir = 185,5 meter.

Kabelslaget kallar man tågvirke som är hopslaget af merändels fyra trossar omkring en kärna (»kalf»).

Kabyss, den särskildt anordnade plats på fartyg, der maten anrättas.

Kaja en rå eller ett annat rörligt rundhult är att förändra dess ställning ifrån den vanliga. Att kaja rårna kors och tvärs brukas såsom sorgbeteckning.

Kalf förekommer icke allenast i kabelslaget tågvirke, utan all jern- och ståltross brukar vara slagen omkring en kalf af hampa.

Kalf kallas äfven den inrefvade delen af ett segel.

Kalfatra är att icke allenast drifva och dikta nåten i en bordläggning, utan äfven becka dem.

Kalk och tjära ihop är ett gammalt godt, men nu för tiden nästan bortglömdt medel för att täta en simplare båt. Det fäster väl vid träet och blir på kort tid alldeles stenhårdt.

Kalmarsundsbåten kan anses som en afart från blekingsekan. Den är temligen lik denna sistnämnda till sin grundform, utom att akterspegeln är mycket djupare, och för öfrigt till följd af sin proportionsvis mindre bredd bättre roddbåt, men sämre seglare.

Kam för rorpinnen, en båge med hak, i hvilka pinnen kan tillfälligtvis sättas fast i olika ställningar, kan vara bra många gånger, när man seglar ensam, men måste vara så inrättad, att den icke hindrar rorpinnens fria rörelse, då man ej vill begagna sig af kammen.

Kanot är en i svenska språket upptagen benämning för en liten lätt farkost, som framdrifves med paddel i stället för med åror och som ofta äfven är försedd med segel. Kanotliknande öppna farkoster hafva sedan urminnes tider funnits hos många vilda folkslag, men däckade endast hos grönländare och eskimåer, hvilkas kajak derföre kan anses såsom urtypen för den moderna heldäckade kanoten. Denna infördes först af skotten John Mac Gregor, som i sina kanoter genomfor flera af Europas länder och Sverige år 1866. Sedan dess har kanotseglingen mer och mer utvecklats till den ypperligaste förskola man gerna kan tänka sig för en båtseglare.

Illlustrationen är efter en ögonblicksfotografi af en mycket berömd amerikansk kanot för ett par år sedan.

Kantring är en risk som alltid förefinnes med en segelbåt, huru pålitlig den än må vara gjord genom djupt placerad ballast och däckning. Många sådana pålitliga båtar resa sig åter efter en kantring, men genom samverkande ogynsamma förhållanden händer det äfven ibland, att de sjunka. Huru som helst kan det vid kantring med en båt vara bra att hafva i minne följande af erfarenheten dikterade regler:

1. Håll er uppe åt lovart, ty om man ramlar ned i lä kan man lätt komma under seglen eller blifva insnärjd i riggen, hvaremot det många gånger händt att en kallblodig båtseglare öfver lovarts reling äntrat ut ur den kantrande båten och blifvit bergad utan att ens hafva fått fötterna våta.
2. Blöt hufvudet så snart någon större del af kroppen blifvit våt, ty den högst olika förmåga att uthärda afkylningen genom beröring med vattnet, som man iakttagit vid nästan alla sådana tillfällen som till exempel när folk »går ner sig» på is, beror efter hvad erfarenheten visat i synnerhet på, om man fått hufvudet vått och afkyldt eller ej. Om hela den öfriga kroppen plötsligt afkyles, uppstår deraf en våldsam blodträngning åt hjernan och ofta bristning af något blodkärl eller hvad man i dagligt tal kallar »slag». I sådant fall är patienten i regeln ohjelpligt förlorad, men äfven om blodträngningen icke leder till bristning af något kärl, så, är den dock i allmänhet svår nog att åstadkomma yrsel och sanslöshet, som under de rådande förhållandena, då full sans och viljekraft så väl behöfvas, merändels medför döden.
3. Öfvergif ej båten så länge den flyter, ty det är ett mycket vanligt fall att goda simmare lemna båten för att simma i land, men tröttna på vägen och drunkna, under det deremot någon icke alls simkunnig, som hållit sig qvar vid båten, ofta blifvit bergad.

4. Lita mindre på simkunnighet än på flythjelp, om håten sjunker och man således måste öfvergifva den. Någonting såsom en åra, en toft eller dylikt blifver väl alltid flytande äfven efter den simplast utrustade segelbåt, och det är alltid skäl att taga något sådant till flythjelp. Ty kölden — allt lifs oförsonligaste fiende — verkar på en i vattnet liggande menniska icke allenast på det sätt som i punkt 2 här berördes, utan den åstadkommer äfven vid långvarigt vistande i kallt vatten en allmän nedsättning af lifsverksamheten ofta så långt att rörelseförmågan upphör. Denna stelhet i lemmarne, som oriktigt plägar kallas »kramp», och som de flesta simmare känna till under detta namn ifrån barnkammarhistorierna — men också endast från dem — är i de flesta fall en på vattnets låga temperatur beroende domning af en eller flera lemmar, och det märkvärdigaste med den är, att den ofta går öfver efter en stund, nota bene om man ej drunknat under denna.

   Har man nu ifrån en sjunken båt gifvit sig af för att ömma i land, och detta ej uppnås, innan domningen inträder, så är simmaren nästan gifvet förlorad, om han ej har någon flythjelp, som håller honom uppe. Det är visst sant, att en sådan alltid något hindrar farten under simning, men om man icke har mycket nära till land, är det bestämdt bättre att offra något af farten för att deremot vinna den tryggheten, att man äfven om rörelseförmågan upphör kan hålla sig flytande. Och inträffar denna domning, bör man om möjligt försöka surra sig fast vid flythjelpen, ty mången har sålunda försäkrad blifvit bergad i sanslöst tillstånd.

   Hvad man helst bör välja till flythjelp det får bero på omständigheterna, och mycken villrådighet vid valet lär för resten i de flesta fall ej vara tillfälle till. Men som en allmän regel torde man kunna säga, att en föga simkunnig person bör i främsta rummet välja någon pjes med stor flytkraft, såsom en lifboj, korkdyna eller dylikt, då deremot en god simmare, som har utsigt att snart kunna taga sig till land, hellre bör välja ett föremål som gör ringa motstånd i vattnet, såsom en toft, en åra eller annat långsträckt.

5. Undvik långgrunda dyiga stränder, när det blir fråga om att taga sig upp i land, ty det har händt mången god simmare, att han redt sig förträffligt ute på djupt vatten men när han trott räddningen nära och kommit in emot stranden har han fastnat i dy och uttömt sina sista krafter, innan han kunnat arbeta sig fram till det torra. Hade han deremot ej varit så angelägen att snarast möjligt komma i land, så kunde han valt sig en bättre landningsplats eller hållit sig flytande på djupt vatten, tills hjelp kommit. Och skall man nu ändtligen dö, så är det väl bra mycket trefligare att drunkna i rent vatten än att rota bort sina sista stunder i dy.

6. Tag märken på platsen, der båten sjönk. De fem föregående råden hafva varit egnade båtseglaren personligen, så att det är väl icke för mycket om detta sista, egnas åt båten, helst som detta råd särskildt innebär ett annat — det vigtigaste af alla fastän endast underförstådt vid hvart och ett af dem — och det är: Försök att vara lugn och gif aldrig tappt.

   Men har man sin sinnesnärvaro i fullt behåll, så är det åtminstone inomskärs nästan alltid möjligt att taga sådana märken på platsen, der båten sjönk, att det blir jemförelsevis lätt att åter få reda på den. Dylika märken fås säkrast genom att i två mot hvarandra nära vinkelräta riktningar taga två föremål öfverens med hvarandra, och så snart tillfälle gifves, bör man genast skrifva upp märkena, ty de glömmas eljest lätt under de snabbt vexlande intrycken efter ett sådant äfventyr som kantring.

Kant säges ett segel vara satt, då det står så väl som möjligt, hvarföre man äfven säger om ett fartyg, när det kommit i ordning under segel, att allt är »kant och klart».

Kantkrum kalla båtbyggarne den bugt, som ett bord måste hafva i plan för att passa på sin plats, och som de försöka undvika så mycket som möjligt, emedan dels bordet blir svagare dels mycket virke spjelkas bort, helst om kantkrummen är såsom på figuren här S-bugtig.

Kapa är det vanliga sjömansuttrycket för att skära eller hugga af någonting.

Kap är en i svenska farvatten sällsynt, men i utländska desto mera allmän beteckning för en utskjutande spetsig landtudde.

Kapell kallas den betäckning, som man anbringar öfver någonting till skydd mot väder och vind. Står båten icke inomhus under vintern, bör man hafva ett kapell öfver den, hvilket kanske bäst göres af korrugerad plåt på lätta träspjelor. Kapeller öfver seglen, när de äro underslagna, bör man äfven hafva, helst om ingen bor ombord, så att ständig tillsyn kan egnas dem. Segelkapellen göras merändels nu för tiden af så god och tät duk att man icke behöfver preparera dem på något sätt så länge de äro temligen nya. Men då de blifva gamla och glesa, brukas ibland att måla dem med vanlig oljefärg. Häraf blifva de dock så styfva att duken snart brytes sönder, hvarföre de icke böra målas med oljefärg rifven med kokt linolja, utan rå linolja bör begagnas blandad med terpentin och blyhvitt samt tillsatt med färgstoff efter behag Före bestrykningen härmed genomdränkes kapellet med fotogen och torkas åter. På detta sätt behandlad bibehåller duken sin mjukhet så väl, att man kan använda samma metod för tillverkning af regnkläder. Men processen tager lång tid, ty först skall duken fullständigt torka i luften efter behandlingen med fotogen, och målningen sedan bör helst ske i tre särskilda strykningar med mycket tunn färg. Huru täta kapell man än har på sina segel, böra dessa dock luftas allt emellanåt i synnerhet under varmt väder efter regn.

Kapp är en egentligen på större fartyg bruklig liten hytt öfver en nedgångsväg ifrån öfre däcket, men äfven på en däckad båt kallar man ofta så en skjutlucka eller dylikt.

Kapsejsa, en bland svenskt sjöfolk vanlig förvridning af engelska capsize = kantra.

Kardel kallas hvar för sig de »dukter», af hvilka en tross är hopslagen; sammanslås sedan flere trossar till en kabel, så kallas dessa i sin ordning kardeler i kabeln.

Karring, en lätt och snart öfvergående vindfläkt.

Kastande säges vinden vara, då den tidt och ofta förändrar riktning åt ömse håll.

Kastblock kallas ett sådant som figuren visar, i hvilket man kan tillfälligtvis inlägga ett tåg, hvars sladd icke är åtkomlig för att inskäras i ett vanligt block. Kastblock begagnas mest, när man vill tillfälligtvis förändra riktningen af tåget eller när man vill leda en ända långs däck, så att flere man komma åt att hala; således företrädesvis på större fartyg.

Kasttåg, en tross, som man har till hands för att kasta åt en tilläggande båt i synnerhet om det är meningen att denna sistnämnda skall släpa med fartyget.

Kattrigg, efter det engelska catrig kalla sjöfolk detsamma som båtseglare hos oss benämna »unarigg», d. v. s. ett enda bomsegel utan försegel. Figuren på nästa sida är efter ögonblicksfotografi af en mycket berömd kattriggad kappseglare i New-York.

Kattrygg säges ett fartyg hafva när såsom ofta på gamla svagt förbundna lastskutor kölen är bugtig uppåt till följd af att tyngden af för- och akterskepp ej uppbäres af vattnet så fullständigt som midskeppsdelens.

Kaus, en pjes af jern eller annan metall gjord på det sätt att en nära halfcylindrisk ränna hopbockats till cirkelform fullständigt eller med spets åt ett håll (hjertkaus). I liket vid hornen af ett segel, liksom vid refven eller hvarhelst man vill skydda ett öga af tågvirke för skamfilning insätter man en kaus såsom t. ex. vid underkant af dubbelblocket här bredvid der det är meningen att splitsa fasta parten af taljelöparen i den underst hängande kausen. Äfven i segelduk, der denna är utsatt för mycken slitning såsom t. ex. i litshålen, brukade man förr insätta kauser, men som dessa äro ganska svåra att bända in tätt så begagna segelmakare nu för tiden i stället ett slags trattformiga metallpjeser, som de kalla »öjletter» efter det engelska eyelet och som insatta från ömse håll pressas ihop till en kaus ungefär liksom skomakaren gör i snörhålen i en sko.

Ketch, en i svenska språket från engelskan eller ursprungligen från holländskan upptagen benämning för en sådan rigg som figuren visar, och som på senare åren blifvit mycket modern för stora långfärdsyachter. Riggen är egentligen ett mellanting emellan galeasens och yawlens, men skiljer sig från denna sistnämnda deri att på ketchen befinna sig både rorpinne och rorgängare akter om mesanmasten under det denna deremot på yawlen nästan alltid står tätt akter om rorhufvudet.

Ketting begagnas numera äfven på små båtar till ankare eller dragg i stället för hamptåg och har den stora fördelen att ej behöfva liksom det sistnämnda torka innan den kan instufvas. Äfven till vissa delar af löpande riggen särskildt till klyfversfall på större yachter var ketting ännu för några år sedan modern, men då man kan få så smidig ståltross som nu för tiden är det mera skäl att använda sådan, der man ej vill nöja sig med hamptross.

Kilklämmare egentligen, men ofta äfven »tving», kallas en sådan pjes som figuren visar och som begagnas ibland annat till att hälla ihop borden i en båt med under byggandet.

Kindbackar, de grofva träklossar som fastbultas vid en undermast för salningen att hvila på. Se figuren vid ordet esselhufvud.

Kink kallar sjöfolk en liten tvär bugt som af sig sjelf slår sig på ett tåg framför ett block eller dylikt och hindrar dess genomlöpande.

Kip är i allmänhet hvarje rundad inskärning afsedd att inlägga ett tåg i, men särskildt benännes så urskärningen i kanten af en dotkopp, en jungfru eller rundt om ett för tågstropp afsedt block.

Kitt, tillagadt ungefär som oljefärg men tjockare, begagnas mycket i båtar både för tätning och för att jemna ytan i synnerhet utombords under vattenlinien, der man aldrig kan få ytan för slät och glatt. Men det kitt som målare, om de icke särskildt efterhållas, använda för sist nämnda ändamål (spattelkitt) har det stora felet att vara tillsatt med rågmjöl, som sväller i vatten, pöser upp och förderfvar målningen. Bättre än kitt, i synnerhet under vatten, är lack af vid lindrig värme sammansmälta 2 delar gult vax och 1 del harts, som på senare tiden börjat användas äfven öfver vatten helst på trä som skall hållas blankt. Lacket fäster vid både rent och oljigt trä, kan taga glans vid fernissning, hårdnar dock ej som kitt utan bibehåller sig väl vid förvaring, kan uppmjukas ända till klibbighet med blott handvärme och bibehåller sig temligen segt vid vanlig temperatur, så att det kan fyllas i en spricka utan fara att som det torkade stenhårda kattet ytterligare spräcka träet om detta sväller. Ju flere gånger lacket uppvärmes desto mera af hartset förflygtigas, så att blandningen blir segare och bättre.

Klabb kallas ofta af fiskare en större enstaka sten uppskjutande öfver vattenytan, då deremot om en sådan ligger tätt under vatten den benämnes klack eller grundklack.

Klam kallas den här bredvid afbildade jernpjesen. Gjord såsom på fig. 1 begagnas den i stället för hake för att fästa ett block, sladden af ett tåg eller något dylikt, och har då öra på skrufven om den måste kunna lätt lossas. En klam som skall begagnas för att förena två kettingslänkar med hvarandra göres deremot så slät som möjligt utvändigt och med en bult som icke skrufvas utan fästes med nitning eller sprint. På många ställen i riggen användes numera klam i stället för hake, till och med i stället för syskonhakar. Klyfverskoten t. ex. fästas ofta vid seglet med en sådan klam som fig. 2 visar och som då klyfvaren bergas lätt lossas genom att utskrufva bulten.

Klamp benämndes i forna tider en beläggningsknap eller annan liknande pjes, men numera begagnas detta ord endast för att beteckna träklossar som timmermän tillfälligtvis fastspika för någonting att stoppa upp emot, såsom t. ex. för stöttorna till en båt när den står på land.

Klapplöpare användes ofta när man vill fördubbla den halande kraften i ett tåg på det sätt att man vid detta fäster ett block med inskuren tross, hvars ena part sättes fast under det man halar i den andra.

Klar är den vanliga sjötermen för färdig, redig, fri m. m. d. Att alltid vara klar sjelf till hvad som helst och ständigt hafva allting klart, det är minst halfva konsten i allt sjömanskap.

Klara, en molnfri fläck eller strimma på en eljest mulen himmel, anses med rätta såsom ett godt väderlekstecken helst om klaran sträcker sig långs en större del af horisonten. En gammal sjömansregel, som nästan alltid besannar sig, är att om man en svår regndag innan middagen ser en klara vid horisonten så upphör regnet innan klockan tre för den dagen.

Klink kallas det sätt att bordlägga en båt som figuren visar d. v. s. så att hvarje öfre bord ligger med sin kant utanpå det näst under. De för-delar som klinkbordläggning brukar anses medföra äro förnämligast att båten blir:

1. lättare, derföre att åtminstone i en liten båt kan man taga bordläggningen tunnare och spanten både färre och smäckrare än man med t. ex. kravelbordläggning skulle kunnat;
2. starkare, ty hela båten blir mera elastisk än med tyngre byggnadssätt;
3. bättre sjöbåt åtminstone så till vida att den vakar bättre, derföre att sjön verkar under bordkanterna till lyftning af båten; och
4. billigare, derföre att de flesta båtbyggare äro mera vane vid klinkbordläggning än vid något annat byggnadssätt. Deremot har klinkbordläggningen den stora olägenheten att, äfven om bordkanterna afrundas väl, båtens friktionsyta i vattnet blir större än med en slät bordläggning.

Klinka kalla båtbyggare att nita spik eller naglar i en båt emot små plåtlappar (klinkbrickor). Klippfyrar visa stadigt sken som periodvis plötsligt förmörkas. De hos oss brukliga klippfyrarne visa ettdera af följande slags klipp:

1. regulier hvit eller röd klipp med regelbundet återkommande hvitt eller rödt sken af en sekunds varaktighet efterföljdt af lika långt mörker;
2. enklipp, hvit eller röd med regelbundet återkommande hvitt eller rödt sken af en sekunds varaktighet, efterföljdt af fyra sekunders mörker;
3. tvåklipp, hvit, med två reguliert återkommande, tätt på hvarandra följande sken, efterföljda af fyra sekunders mörker.

Klipper kallades den relativt till längden smalare, djupare och skarpare typ af handelsfartyg som började införas på adertonhundrafyrtitalet, och som denna typ var mera snällseglande än de äldre, händer det ännu ofta att en båtseglare kallar sin båt klipper, när han vill skryta med den. Figuren vid ordet fullriggad framställer en genuin amerikansk klipper.

Klo benämner man ibland ombord klykformade pjeser af flere slag, men särskildt den inre ändan af en gaffel, äfven om den icke har någon träklo utan sådant beslag som figuren vid ordet gaffelklo visar. Huru som helst benämnes alltid fallet, hvarmed gaffelns inre ända hissas, Klofall.

Klyka kallas många slags pjeser ombord, såsom roddklykor, rundhultklykor på relingen att lägga båtshake och åror m. m. i, när de ej begagnas, och bomklyka, i hvilken bommen lägges när seglet är beslaget. Till och med den för detta sistnämnda ändamål ofta begagnade saxen af två träspjelor kallas ibland bomklyka.

Klys ett hål i fartygets sida eller däck, hvarigenom någonting löper, såsom bogklys för klyfverskot, låringsklys för akterförtöjning, stäfklys och däcksklys för ankarketting m. fl.

Klyfvarbom börjar mer och mer försvinna på moderna yachter. Redan då man för tolf à femton år sedan började runda bort kriet och så mycket som möjligt minska allt dödträ för ut, kunde man äfven såsom följd häraf korta af klyfvarbommarne och minska förseglen. Och nu då de långa öfverhängena för ut blifvit moderna, går man ända derhän att man icke har någon klvfvarbom alls eller klyfvare heller, utan en stagfock ut till pynten af spetsnosen. Hvad man än må säga om denna reform — ett är säkert: att den minskat antalet af haverierna under kappsegling, ty minst tre fjerdedelar af dessa kommo i forna tider på de långa klyfvarbommarnes räkning.

Klyfvare kan man icke enligt sjömansbruk kalla ett segel som har sin hals vid förstäfven eller der innanför, utan en klyfvare måste alltid sitta på en bom, exempelvis så som på figuren vid ordet fallhorn.

Klås = close.

Kläda ett tåg är att omlinda det med smäcker lina eller garn för att skydda det mot skamfilning. Oftast omlindas tåget — i synnerhet om det är jerntross, som klädes icke emot skamfilning utan emot förrostning — med duk först, denna fästes med trensning af garn (C på figuren), och derutanpå rundas annat garn från nystanet, A, hårdt och fast med hjelp af det lilla verktyget B, hvilket kallas

Klädkila och på senare tider blifvit förbättradt till den modell som vidstående figur visar. Förbättringen består i rullen vid ändan af skaftet, på hvilken klädselgarnet uppvindas, hvarefter man kan undvara den vid den gamla modellen behöfliga handtlangaren, som tager rund nystanet A på föregående figur.

Knap kallas ombord i allmänhet hvarje pjes som är afsedd för någonting att stoppa upp emot, men särskildt benämnas så de dubbelhornade vid däck, relingar eller rundhult fastskrufvade pjeser på hvilka ändar beläggas (beläggningsknapar) och som synas öfverst till höger på figuren vid ordet beläggning. I små båtar, der det är af större vigt att kunna mycket hastigt lossa en ända, kan man begagna knapar af den form som figuren här bredvid visar och som hafva den fördelen att man behöfver lägga ändan endast ett slag omkring knapen, men man måste vara noga med att placera denna så att ändan alltid kan läggas först i den rundade kipen och derefter beknipas i den skarpa.

Knapp säges vinden vara då dess riktning är sådan att man just jemnt kan styra nära upp till målet.

Knekt, ett ungefär liksom en betingspållare uppstående timmer vid masten för beläggning af svårare ändar.

Knif bör en båtseglare aldrig vara utan.

Knipa i vinden kallas det då man försöker att bidevind komma så högt som möjligt, äfven om man dervid icke kan hålla riktigt fulla segel. Någon vinst för framkomsten till lovart är detta icke, men det kan vara ursäktligt någon gång när man vill bespara sig en vändning och likväl, om än med tidsförlust, komma upp till en gifven punkt.

Knop benämnes på sjöspråket hvarje slags knut på ett tåg antingen den är gjord med detta i sin helhet eller med dess förut åtskilda kardeler.

Knop är äfven det på sjön vanliga måttet på fart, sedan den tid då man började mäta denna efter det antal knopar på en logglina som utlöpa under en viss tid. Logglinan indelas i längder af 13,95 meter och det antal sådana längder som utlöper under 30 sekunders tid anser man motsvara farten i knop, så att om fem längder utlöpa under trettio sekunder gör fartyget fem knops fart d. v. s. det tillryggalägger fem qvartmil (om 1855 meter hvardera) i timmen. Såsom man genom en enkel räkning kan finna stämmer den här uppgifna knoplängden på linan icke riktigt, utan denna borde yarit närmast 15,46 meter, men minskningen är gjord för att motverka det förhållandet att loggskäddan, som rätteligen borde vara en orubbligt fast punkt, i verkligheten drages något efter fartyget eller »draggar med», som det kallas.

Knyttels, af dubbelt kabelgarn för hand hoptvinnade små stumpar om ungefär sextio centimeters längd, begagnas för att fånga ihop tågvirke eller segel eller i stället för refsejsingar i de sistnämnda då fasta sådana ej finnas.

Knä, en af krumväxt trä eller jern gjord nära rätvinklig pjes som användes för att styrka föreningen af två timmer eller dylikt, t. ex. vid ändan af en däcksbalk eller toft, vid förstäf, akterspegel m. fl. ställen.

Knäck kallar man en skarp bugt i en tross, som ej låter räta ut sig, således i synnerhet i en jerntross.

Knäfring, en liten kort och stark träpinne, användes ofta för att fästa ett tåg, som då har knäfringen insplitsad i sin sladd, så att denna stickes in i en stropp eller dylikt och stoppar liksom en knapp i sitt knapphål.

Koben, ett litet kort, i ena ändan böjdt och klufvet jernspett, användes af skeppstimmermän som spak och för att utdraga svåra spikar med.

Kobrygga kallas på större fartyg det ställe på däck der insatta båtar, reservrundhult m. m. förvaras. Äfven på större yachter brukar sådant stufvas ihop såsom på en kobrygga.

Koff, ett litet trumfigt merändels galeastakladt handelsfartyg af holländskt ursprung.

Kofferdifartyg kallas ännu ibland handelsfartyg efter det gamla plattyska koopwardie = köpmansvara.

Koffernagel, en liten pinne af jern eller starkt trä, som insättes i en s. k. nagelbänk vid mast eller reling för att belägga ändar på. Se underst på figuren vid ordet beläggning.

Koj är egentligen en hängande bädd att sofva i, men äfven de fasta sofforna i hytten på en yacht eller däckad båt kallas ofta kojer.

Kollision kallas i synnerhet i sjörättspråket ombordläggning emellan två fartyg.

Koltjära begagnas mycket i södra Sverige och på vestkusten såsom bottenfärg äfven på finare båtar och gifver en glansig svart yta som håller sig temligen fri för gräsväxt. Då koltjäran är för tjock att utstrykas väl, spädes den vanligen med fotogen.

Kom inte högre! (mer babord! eller styrbord! o. s. v.) är en vanlig varning till en rorgängare.

Kommandoord ombord finnas för örlogsflottan reglementerade och för handelsflottan af gammal häfd faststälda, men inom yachtverlden, der åtminstone hos oss några innötta kommandoord icke finnas, är det skäl att formulera hvarje order så att den angifver först platsen der, eller saken, hvarmed någonting skall göras och derefter hvad som skall utföras. Det är mycket redigare och naturligare att kommendera t. ex.: »Lovarts dirk — öfverhala!» »Klyfverskot — släck litet!» »Ankaret — gör klart!» o. s. v. än att, som man oftast får höra, först verkställighetsordet och derefter lystringsordet nämnes. Den här föreslagna inbördes ordningen emellan kommandoorden skulle dessutom hafva den fördelen att lystringsordet kunde innebära en förberedelse till den kanske först om en stund behöfliga verkställigheten. Man kommenderade t. ex. vid en öfverhängande by akter ifrån skarpt och kort: »Pikefall!» och sedan, när byn kom, helt lugnt och förtroendeingifvande: »Fira så vackert!» Eller om byn ej blef hård: »Fast igen!»

Visserligen skulle man kunna få precis detsamma verkstäldt med de vanligare, mera ordrika uttryckssätten, men det är en god regel för en yachtegare att i alla sina order till besättningen vara så fåordig som möjligt. Vänjer han sin besättningskarl vid sådana order som t. ex.: »Hör nu Calle, det tjocknar till i lovart, gå och sätt dig vid pikefall för vi behöfva kanske fira piken,» så lär sig Calle snart att svara honom: »Äh, sk—räp, det blir väl inte så farligt; jag skall sluta diskningen först».

Kompass i båt borde alltid vara med skifva ungefär så som på vidstående figur, d. v. s. norra halfvan svart med fina hvita streck och södra halfvan hvit med svarta streck, ty sällan är det så mörkt åtminstone under den tid på året då man seglar för sitt nöje att man icke på en sådan kompassskifva kan utan lanterna något så när se huru den pekar, eller åtminstone urskilja gränslinien emellan de båda halvorna och således veta hvar man har ost och vest. Ännu bättre än på en pappersskifva ser man skilnaden emellan svart och hvitt, om detta sistnämnda är af perlemor såsom på ett slags små engelska patenterade båtkompasser.

Kompasstreck benämnas så som synes på vidstående gammalmodiga kompassros, der t betyder till. Benämningen af half- och qvartstreck är icke så konseqvent som helstreckens, men som en allmän regel för den kan man antaga att räkningen går ifrån nord eller syd med undantag af de streck som ligga närmast nord om ost, vest, nordost och nordvest och närmast syd om ost, vest, sydost och sydvest. Det heter således NtO½O, men icke OtN½N utan ONO½O, och vidare NOtO¼O, men icke NOtN¼N utan NNO¾O. När man har att göra med sjövant folk är det mycket vigtigt att man begagnar de ibland sjöfolk vanliga benämningarna på kompasstrecken, ty en gammal välbefaren matros skulle helt säkert missförstå om man befallde honom att styra t. ex. NNO½N eller åtminstone skulle han stå och fundera en bra stund innan han fick klart för sig att han borde styra NtO½O. Deremot skulle han sannolikt genast förstå om han fick order att styra »nordnordost ett halft streck nordligare» eller något sådant uttryck som icke faller inom området för hans innötta beteckningssätt, så att för den som icke vill lära sig detta är det bättre att begagna dylika omskrifningar. De missförstås åtminstone icke så lätt, om de än ej heller höja yachtmannens anseende för sjömanskap i besättningskarlens omdöme.

Kompensationsmagnet kallar man en magnetstång som fastsättes i närheten af en kompass för att minska dess deviation derigenom att den motverkar (»kompenserar för») den magnetiska inverkan af ombord befintligt ern. Om icke denna kompensering göres med mycket omdöme kan det lätt hända att kompassens magnetnål blir så starkt påverkad af kompensationsmagneten att den blir okänslig för jordmagnetismen (»kompassen blir död»), hvarföre kompensation bör få utföras endast af den som är van vid sådant arbete.

Komplimentering eller artighetsbesök emellan yachter anses öfver allt höra till god ton, och det är skick att när en yacht ankommer till en hamn komplimenteras den genast af de der förut liggande samt besvarar visiterna inom 24 timmar.

Kontrastreck på kompassen äro de som gå i rätt motsatta riktningar; NO är kontrastreck till SV, ONO till VSV o. s. v.

Kopparfast kallar man en båt som har åtminstone bordläggningen hopfäst med kopparnitar.

Kopparförhydning börjar mer och mer komma ur bruk äfven för stora yachter, ty den kan aldrig göras så glatt som väl måladt trä, och der man icke behöfver frukta skeppsmasken (Teredo navalis) kan man äfven godt undvara något slags plåtförhydning på yachter och båtar, som kunna rengöras i botten allt emellanåt.

Kork borde hvarje båtseglare samla i synnerhet om hans båt är odäckad för att göra den osänkbar. Till och med begagnade buteljkorkar duga härtill inneslutna i säckar och instufvade i alla vrår och vinklar, som ej kunna bättre användas. Naturligtvis är det egentligen i en ballastad båt som man behöfver på sådant sätt åstadkomma osänkbarhet, och angående den erforderliga minimiqvantiteten kan man taga som regel att om ballasten är af jern bör korken vara 10 gånger dess volym eller 0.23 gånger dess vigt för att uppbära den i vatten. För bly äro motsvarande tal 14 och 0.32.

Till stoppning i madrasser eller dynor är äfven korken bra. men bör då vara finskuren. Sådan kork fast instufvad i en liten stark säck är mycket bra till skydd för båten emot stötar eller skamfilning, och kallas

Korkfender.

Kort, kort och godt, är den ibland sjöfolk vanliga benämningen på sjökartor eller sjökort. I en liten båt kunna sådana vara rätt besvärliga att hålla torra och dock alltid till hands. Merändels måste man för detta ändamål skära sönder kortet i lagom stora stycken, som man sedan kan hafva antingen i ett litet fodral af väl genomskinlig vaxduk eller i en liten vattentät tunn låda med glaslock,

Kortlåda.

Kortsplits begagnas såsom varaktig förening emellan två trossar, som icke behöfva löpa genom block eller dylikt. Sladdarne, uppslagne i sina kardeler till lagom längd, sättas midt emot hvarandra så att de, såsom fig 1 visar, komma i motsvarande mellanrum, och tryckas hårdt tillsammans såsom på fig. 2. Hvarje kardel stickes nu rakt framåt öfver den mötande och under den nästa samt åtdrages hårdt (»samsas»). Då detta är gjordt en gång åt hvar sitt håll med alla kardelerna såsom fig. 3 visar, plägar man dela dessa itu, bortvika den ena hälften af hvarje och fortsätta med den återstående, hvilken efter ny instickning och samsning kan åter delas o. s. v. Till sist sträckes den hopsplitsade trossen väl och först derefter kapas alla öfverblifna garn och den färdiga splitsen snyggas af.

Kosterbåt kallas oriktigt i synnerhet af stockholmsseglare hvarje båt af vestkusttyp. Den verkliga, från Kosteröarna ursprungligen härstammande kosterbåttypen, som uppkom under sextonhundratalet, är numera nästan utdöd och ersatt af båtar med bättre former, i synnerhet af Hvalöerbåten (se detta ord).

Kovända kallas det ännu någon gång af gamla sjömän, när man vänder undan vind.

Krabb är sjön när den går kort, toppig och häftig såsom på inlandsvatten i hård blåst i synnerhet om ström sätter i motsatt riktning.

Krage, en liten segelduksbetäckning omkring t. ex. en mast vid fisken för att göra vattentätt (mastkrage).

Kranbalksvis kallas riktningen från ett fartyg midt emellan rätt för öfver och rätt tvärs ut, sedan den tiden då man för upphängande af ankarne på bogen hade utliggande kranbalkar, som pekade i denna riktning.

Kravel sägas borden i en båt vara lagda på, då de stöta kant emot kant såsom på figuren. Då kanterna således icke såsom vid klinkbordläggning styra hvarandra utan i detta hänseende bero endast af spanten, så måste dessa vara ganska nära hvarandra. De fördelar som kravelbyggnaden medför kunna anses förnämligast vara:

1. Båtens friktionsyta i vattnet blir mindre än med klinkbordläggning, och huru mycket detta betyder kan man i praktiken finna af det förhållandet ibland andra, att vid kapprodd kommer det numera aldrig i fråga att en kravelbygd båt får täfla med klinkbygda.
2. Kravelbåten är mindre ömtålig åtminstone så till vida att den ej skamfilas så lätt som klinkbåten med sina utstående bordkanter. Den förra är äfven starkare vid stäfvarnes spunningar och i slaget. På dessa ställen måste nämligen klinkbordet, om man skall kunna få jemn tur, fasas af i ena kanten nära nog till intet, då deremot kravelbordet behåller sin fulla tjocklek ända ut.
3. Borden kunna tagas betydligt smalare vid kravelbyggnad. Skulle man bygga en klinkbåt med mycket smala bord, så finge man nära nog dubbel bordläggning, då lannen ju alltid måste hafva sin bestämda bredd oberoende af bordens. Kravelbordläggningens vigt ökas deremot ej af att borden äro smala. Arbetet blir visserligen något drygare derigenom, men det mer än uppväges af den betydliga besparingen i tid och virke, som nog skattas af hvarje båtbyggare, då han tänker på huru många timmar han ödt bort med att fundera öfver, huru han skall vända ett bordämne för att få det att räcka till trots den svåra kantkrummen. För båtbyggaren medför kravelbordläggningen en stor fördel derigenom, att han kan göra borden hur smala eller hur kantformade han behagar utan att det inverkar på båtens form och icke ens på dess utseende, om den målas. Skulle kantkrummen vilja blifva för svår, så kan han till och med afhjelpa detta genom att låta ett eller annat bord ej räcka fram till stäfven utan göra det till en »instickare» som det kallas.
4. Kravelbåten är lättare att putsa slät och slipa fin, då man med hyfvel, sickel och sandpapper kan gå öfver bordläggningen utombords i alla riktningar, och
5. den är lättare att inreda, ty man har inga vinklar och kanter, efter hvilka man måste passa t. ex. ett skott, som skall göras vattentätt.
6. Kravelbåten är lättare att hålla snygg, ty man kan emellan spanten gå med skrapa och borste tvärs öfver borden utan att träffa på några kanter, emot hvilka smutsen fastnar, och,
7. den är mycket lättare än klinkbåten att reparera, ty man kan taga ut ett bord utan att behöfva röra de angränsande.

I detta sistnämnda hänseende är den vanliga kravelbordläggningen öfverlägsen till och med den eljest så förträffliga diagonalbordläggningen, ty för att taga ut ett diagonalbord måste man rifva i alla dem som det korsar.

Kri kallas vinkeln emellan förstäf och köl eller egentligen dödträet utombords vid denna vinkel. Termen är således på god väg att försvinna liksom vinkeln redan gjort på de flesta moderna segelbåtar.

Krik, en liten trång hafsvik.

Krona eller kryss på ett ankare är den del der armarne utgrena från läggen. Se figuren vid ordet fly.

Kryssa, eller att med tillgodogörande af vindens kraft taga sig fram emot vinden, är ett ibland de intressantaste problem som menniskosnillet någonsin löst, och volymer kunna skrifvas och hafva skrifvits om den konsten, så enkel i praktiken för den som kan den. I korthet sagdt består konsten i att styra just jemt så nära vinden att man vinner så mycket som möjligt både i tid och i rum samt att när man seglat så på den ena bogen vända likaledes med största möjliga vinst i rum och minsta förlust i tid och fortsätta på den andra bogen o. s. v. undan för undan.

Framgången af hela kryssningen beror således på ett riktigt förhållande emellan de båda begreppen tid och rum, ty ju närmare till vinden man styr — och kommer utan afdrift — desto mer vinner man i rum åt lovart, men förlorar i tid genom mindre fart; och ju längre från vinden man styr desto mer vinner man i tid (=fart), men förlorar i rum åt lovart. Huru man nu för åstadkommande af största vinst bör skota sina segel och styra, det beror på båtens egenskaper, på vindens styrka, på sjögången och mycket annat, men som en allmän regel kan sägas att man vinner äfven med den bästa båt och under de gynnsammaste förhållanden icke någonting med att försöka komma högre än fyra streck från den sanna vinden och för de flesta båtar och seglare torde man kunna tycka att få de fyra streck nära vinden i behåll så är det vackert så.

Kryssningsyacht, efter det engelska cruiser, kallas ibland hos oss en långfärdsyacht.

Krysshult, en stor grof beläggningsknap, ofta åstadkommen derigenom att ett platt trästycke är, med sina ändar något öfverskjutande så att horn bildas, fastbultadt tvärs öfver två timmer.

Kränga säges ett fartyg göra när dess medelplan icke står vinkelrätt emot vattenytan. Ända intill de senare åren har man försökt på alla sätt att motverka krängningen under segling och ansett den hinderlig för farten, men många af de allra modernaste mycket fylliga och flatbottnade båtarne segla — efter hvad erfarenheten visar och teorien kan bevisa — bäst på en ganska betydlig krängning; och dubbelbåtarne, som i våra dagar äro på god väg att åter komma till heders, segla gifvetvis bäst när de kränga så mycket att kvarts skrof just jemnt sväfvar tätt öfver vattenytan.

Krängstek är likt det förut visade haksteket men pålitligare, ty, såsom synes på figuren, trossen går här två slag omkring nacken af haken.

Kuling och kultje äro vanliga sjömansuttryck rörande vinden fastän temligen obestämda. Det första brukas emellertid endast om vind af betydlig styrka (hård kuling), då deremot kultjen kan vara både laber och frisk.

Kupolankare kallas ett sådant som i stället för armar och flyn har en hel skål, ur hvars midt läggen står upp. Till permanent moringsförtöjning är ett sådant ankare förträffligt, ty det håller väl fast och kan ej oklara kettingen vid rundsvajning, hvarföre fyrfartyg bruka ligga för dylika »skålankare», som de äfven ofta kallas.

Kurs är den bland sjömän och i synnerhet i sjörättspråket vanliga termen för betecknande af den riktning i hvilken ett fartyg styr.

Kutter var ursprungligen benämningen för ett särskildt för välsegling afsedt enmastadt fartyg, och ända till för tio år sedan kallades endast fartyg af ungefär det utseende som figuren visar kuttrar, men numera är det icke lätt att säga hvad som menas med en kutter.

Kåre, en lätt och snart öfvergående vindfläkt.

Kära ett land, eller hålla det kärt, kallas det på sjöspråket när man styr så nära utefter landet som möjligt.

Käringknop, en orätt gjord råbandsknop.

Kölbåt kallas till åtskilnad från centerbord- och fenbåtar den som endast har fast med det öfriga af skrofvet sammanbygd köl till afdriftsmotstånd. Ännu för några år sedan var skilnaden emellan en kölbåt och t. ex. en fenbåt ganska tydlig, men numera är det svårt att alltid med säkerhet afgöra om båten tillhör det ena eller andra slaget, ty mången bygges nu för tiden med en fast köl proportionsvis lika kort och lika fristående som en fena; och dock är skilnaden mycket vigtigare nu än förr, ty man har på flere ställen tagit sig för att vid kappsegling skilja köl- och fenbåtar i olika afdelningar.

Kölfena eller som den äfven ofta benämnes fena är en gammal uppfinning, som dock först på de senare sju à åtta åren börjat komma i mera allmänt bruk. Egentligen är fenan en plåt fästad under båtens köl och vid sin underkant försedd med en ballastbulb, men det finnes ju intet hinder för att bygga fenan af trä tillsammans med den fasta kölen, och hvar är då skilnaden emellan kölbåt och fenbåt? Till denna senares karaktäristiska egendomligheter anser man äfven höra att rodret är fristående, såsom synes på bifogade fotografiska porträtt af en strandad fenbåt, men många så kallade kölbåtar hafva äfven fristående roder.

Kölhala ett fartyg är att vinda omkull det så att kölen kommer öfver vatten för reparation, rengöring eller dylikt.

Kölsvin, ett slags ofvanpå bottenstockarne fastbultad följare till kölen, begagnas icke mycket nu för tiden på yachter eller segelbåtar, ty bottenstockarne äro merändels för höga.

Kölvatten kallar man det spår i vattnet som fartyget lemnar efter sig vid fart och som visserligen icke alltid går i kölens riktning, men deremot visar den väg fartyget verkligen framgått, hvarföre man äfven bedömer afdriften just genom att pejla kölvattnet.

Köra i vind säges ett fartyg göra då det häftigt lofvar upp vindrätt; så att det raska framåtskridande som i landspråket brukar betecknas med utropet: »Kör i vind!» har alls icke sin motsvarighet i sjöspråket.