Böner till Hulda (Sånger till Hulda)

←  Jag gick en gång
Ungdoms-Bilder
av Carl Fredrik Ridderstad

Böner till Hulda
Drufvorna eller Södern och Norden  →


[ 33 ]

Böner till Hulda.


 Rikt är hjertat, rik är själen,
 Rikare än vårlig jord;
 Men deraf, ack, största delen
 Rymmes ej i våra ord;
Derföre förlåt mig, milda väsen af en bättre dag,
Om mitt tal ibland är fattigt, se derföre rår ej jag;
Blott då jag är ensam lemnad, då omkring mig tystnad rår,
Lifvets rikedom i bröstet vingar utaf sången får.

 Mild är känslan i mitt inre,
 Mildt är ordet i mitt bröst;
 Men det tål dock desto mindre
 Språkets form uti min röst;
O, förlåt mig då, du fagra, att mitt tal ej hörs dig så
Hviskande som vestanvindar, klingande som våg­svall blå.
Jag är fostrad upp bland fjellen, våren var min amma der,
Men mig stormen lärde tala, stormens fosterson jag är.
 
 Blygsamt 6er mot dig mitt sinne,
 Blygt det är som blommans knopp,
 O, du är mitt första minne,
 O, du blir mitt sista hopp!

[ 34 ]

Men förlåt mig dock, du hulda, om jag talar djerft ibland;
När af vilda härjningsflammor bröstets tempel står i brand,
Glömmer tanken bort att kläda sig i blommig högtidsdrägt,
Störtar naken öfver läppen, samma stund som den är väckt.

 Men, o låt mig i din skola
 Vandra än en tid alle’n;
 Låt mitt väsen sig få sola
 I ditt ögas klara sken!
Och på mig skall visst det bättre på det sämre segra då,
Björnskinnsmenniskan försvinna, en förädlad återstå;
Verlden och dess hemligheter, lifvets stora ordenshus,
Skall du öppna för mitt sinne, gifva färg och gifva ljus.