Beowulf: en fornengelsk hjältedikt (1914)/1
| ← Inledning. |
|
II. Striden med Grendels moder. → |
| Andra utgåvan. Den första utkom 1889. |
I.
Striden med Grendel.
Ja, vi ha sport spjutdanernas
Folkkonungars bragder i flydda dagar,
Huru de ädle övade mandom.
Ofta ryckte Scefingen Scyld[1] mjödbänkarna
5 Från fiendeskaror, från många stammar,
Skräckslog jarlar. Efter att först ha blivit
Funnen hjälplös, fick han tröst därför,
Växte under molnen, vann allt större ära,
Till dess att alla kringboende
10 Över valarnas väg måste lyda honom,
Gälda gärder: det var en god konung!
Åt honom föddes sedan en son,
Ung i gården, vilken Gud sände
Folket till tröst; han såg den stora nöd,
15 Som de herrelöse länge lidit.
Honom gav därför livets herre,
Härlighetens konung, världsära.
Konung Scylds son Beowulf blev frejdad,
Hans rykte for vida i Scedelanden.[2]
20 Så skall den unge öva frikostighet
Med rika gåvor åt sin faders vänner,
Att på ålderdomen honom sedan omgiva
Villiga följeslagare, och folket följer,
Då striden kommer: i lovvärda dåd
25 Skall mannen gå fram bland alla stammar!
scylds likfärd.Sedan gick Scyld efter många strider,
I dödsstunden i herrens vård.
Hans kära följeslagare — den dyre landsfursten
Hade länge ägt dem — buro honom då
30 Till havets svall, som han själv bett,
Medan Scyldingarnas vän ännu kunde tala.
Där stod i hamnen med ringad stäv
Den ädles isblanka skepp och längtade ut.
De lade sedan på skeppets barm
35 Den dyre kungen, ringarnas utdelare,
Den fräjdade vid masten. Där var en massa smycken,
Klenoder bragta från fjärran vägar.
Ej jag har hört, att man präktigare utrustat
En köl med stridsvapen och med härkläder,
40 Med svärd och brynjor; på hans barm låg
En mängd smycken, som skulle med honom
Fara fjärran i havets våld.
Ej utstyrde de honom med ringare gåvor
Eller mindre folkskatter, än de hade gjort,
45 Som i livets vår, då han ännu var barn,
Sänt honom åstad ensam över vågorna.
Vidare satte de ett gyllene fälttecken
Högt över hans huvud, läto vågorna bära honom,
Övergåvo honom åt havet. Deras håg var dyster,
50 Sorgset sinnet. Ej kunna män,
Hjältar under himlen, boende i salar,
Säga för sant vem som fick denna last.
Folkkonungars bragder i flydda dagar,
Huru de ädle övade mandom.
Ofta ryckte Scefingen Scyld[1] mjödbänkarna
5 Från fiendeskaror, från många stammar,
Skräckslog jarlar. Efter att först ha blivit
Funnen hjälplös, fick han tröst därför,
Växte under molnen, vann allt större ära,
Till dess att alla kringboende
10 Över valarnas väg måste lyda honom,
Gälda gärder: det var en god konung!
Åt honom föddes sedan en son,
Ung i gården, vilken Gud sände
Folket till tröst; han såg den stora nöd,
15 Som de herrelöse länge lidit.
Honom gav därför livets herre,
Härlighetens konung, världsära.
Konung Scylds son Beowulf blev frejdad,
Hans rykte for vida i Scedelanden.[2]
20 Så skall den unge öva frikostighet
Med rika gåvor åt sin faders vänner,
Att på ålderdomen honom sedan omgiva
Villiga följeslagare, och folket följer,
Då striden kommer: i lovvärda dåd
25 Skall mannen gå fram bland alla stammar!
scylds likfärd.Sedan gick Scyld efter många strider,
I dödsstunden i herrens vård.
Hans kära följeslagare — den dyre landsfursten
Hade länge ägt dem — buro honom då
30 Till havets svall, som han själv bett,
Medan Scyldingarnas vän ännu kunde tala.
Där stod i hamnen med ringad stäv
Den ädles isblanka skepp och längtade ut.
De lade sedan på skeppets barm
35 Den dyre kungen, ringarnas utdelare,
Den fräjdade vid masten. Där var en massa smycken,
Klenoder bragta från fjärran vägar.
Ej jag har hört, att man präktigare utrustat
En köl med stridsvapen och med härkläder,
40 Med svärd och brynjor; på hans barm låg
En mängd smycken, som skulle med honom
Fara fjärran i havets våld.
Ej utstyrde de honom med ringare gåvor
Eller mindre folkskatter, än de hade gjort,
45 Som i livets vår, då han ännu var barn,
Sänt honom åstad ensam över vågorna.
Vidare satte de ett gyllene fälttecken
Högt över hans huvud, läto vågorna bära honom,
Övergåvo honom åt havet. Deras håg var dyster,
50 Sorgset sinnet. Ej kunna män,
Hjältar under himlen, boende i salar,
Säga för sant vem som fick denna last.
Sedan var i städerna Beowulf, Scyldingarnes
Dyre folkkonung, under lång tid
55 Frejdad bland folken — hans fader hade bortgått,
Fursten från sin gård —, tills honom sedan föddes
Den höge Healfdene, som styrde, medan han levde,
Gammal och stridsdjärv, huldrikt Scyldingarne.
Åt honom fyra barn efter varandra
60 Föddes till världen: härskarornas hövding
Heorogar och Hroðgar och Halga den gode;
Hört har jag, att hans dotter som maka delade
Strids-scylfingen Onelas[3] bädd.
Sedan vart stridslycka given Hroðgar,
65 Ära i striden, så att hans stamfränder
Gärna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,
hroðgar låter bygga salen hjort.En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp
Viljan att bjuda männen uppföra.
En salsbyggnad, ett större mjödhus,
70 Än människors barn någonsin sport,
Samt därinne åt unga och gamla
Utdela allt, som Gud honom givit
Utom folklandet och männens liv.
Jag har sport, att han vida bjöd mången stam
75 På denna jord att sira verket,
Krigarnes bostad. Han lyckades snabbt
Inom utsatt tid få fullständigt färdig
Den största av salar. Han som vida hade
Bud och välde, gav den namnet Hjort.
80 Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,
Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,
Hög och vid mellan hornen[4], bidade den leda
Lågans vågor. Ej dröjde det länge,
Innan svärdshatet mellan måg och svärfader
85 Väcktes till liv av dödlig fiendskap.[5]
Dyre folkkonung, under lång tid
55 Frejdad bland folken — hans fader hade bortgått,
Fursten från sin gård —, tills honom sedan föddes
Den höge Healfdene, som styrde, medan han levde,
Gammal och stridsdjärv, huldrikt Scyldingarne.
Åt honom fyra barn efter varandra
60 Föddes till världen: härskarornas hövding
Heorogar och Hroðgar och Halga den gode;
Hört har jag, att hans dotter som maka delade
Strids-scylfingen Onelas[3] bädd.
Sedan vart stridslycka given Hroðgar,
65 Ära i striden, så att hans stamfränder
Gärna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,
hroðgar låter bygga salen hjort.En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp
Viljan att bjuda männen uppföra.
En salsbyggnad, ett större mjödhus,
70 Än människors barn någonsin sport,
Samt därinne åt unga och gamla
Utdela allt, som Gud honom givit
Utom folklandet och männens liv.
Jag har sport, att han vida bjöd mången stam
75 På denna jord att sira verket,
Krigarnes bostad. Han lyckades snabbt
Inom utsatt tid få fullständigt färdig
Den största av salar. Han som vida hade
Bud och välde, gav den namnet Hjort.
80 Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,
Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,
Hög och vid mellan hornen[4], bidade den leda
Lågans vågor. Ej dröjde det länge,
Innan svärdshatet mellan måg och svärfader
85 Väcktes till liv av dödlig fiendskap.[5]
En tid fördrog då den starke gasten,
Som bidade i mörker, med stor förargelse
Att varje dygn höra högljutt
Jubel i salen: där var harpans klang,
90 Skaldens ljuva sång. Den som kunde tälja
Människornas ursprung i forna tider,
Kvad, att den allsmäktige skapade jorden,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;
Satte segerstolt solens och månens
95 Ljus att lysa dem som bo på jorden,
Samt smyckade markens sköte
Med grenar och löv och skapade liv
I alla de släkter, som levande vandra.
Så levde då hirdmännen
100 I jubel och överflöd, tills en började,
En fiende i helvetet, öva illdåd.
Den vilde gasten hette Grendel,
En beryktad gränsbo, som hade sitt fäste
I kärr och träsk; den osalige mannen
105 Bebodde en tid trollsläktets hem,
Sedan skaparen hade fördömt det.
På Kains ätt hämnades den evige
Herren det mordet, att han dräpte Abel:
Ej hade han glädje av denna strid, ty skaparen
110 Fördrev honom för detta brott fjärran från människorna.
Av honom hava kommit alla onda släkten,
Jättar och alver och havsvidunder
Samt giganterna, som kämpade med Gud
En lång tid; han gav dem lön därför.
Som bidade i mörker, med stor förargelse
Att varje dygn höra högljutt
Jubel i salen: där var harpans klang,
90 Skaldens ljuva sång. Den som kunde tälja
Människornas ursprung i forna tider,
Kvad, att den allsmäktige skapade jorden,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;
Satte segerstolt solens och månens
95 Ljus att lysa dem som bo på jorden,
Samt smyckade markens sköte
Med grenar och löv och skapade liv
I alla de släkter, som levande vandra.
Så levde då hirdmännen
100 I jubel och överflöd, tills en började,
En fiende i helvetet, öva illdåd.
Den vilde gasten hette Grendel,
En beryktad gränsbo, som hade sitt fäste
I kärr och träsk; den osalige mannen
105 Bebodde en tid trollsläktets hem,
Sedan skaparen hade fördömt det.
På Kains ätt hämnades den evige
Herren det mordet, att han dräpte Abel:
Ej hade han glädje av denna strid, ty skaparen
110 Fördrev honom för detta brott fjärran från människorna.
Av honom hava kommit alla onda släkten,
Jättar och alver och havsvidunder
Samt giganterna, som kämpade med Gud
En lång tid; han gav dem lön därför.
115 Då det blev natt, gick Grendel att söka
Det höga huset, se till huru ring-danerna
Hade inrett sig där efter dryckeslaget.
Han fann då därinne en skara ädlingar
Sovande efter gästabudet; de kände ej sorg,
120 grendel hemsöker salen hjort.Människors elände, något slags olycka.
Vild och lysten, var han snart redo,
Hätsk och rasande, tog han från bädden
Trettio män; begav sig sedan därifrån
Att stolt över bytet återvända hem,
125 Söka sin bostad med denna likhög.
Sedan blev arla, vid dagens gryning,
Grendels stridskraft uppenbar för männen.
Då blev klagan höjd efter festen,
Stort morgonlarm. Den frejdade fursten,
130 Ädel och vördad, satt nu oblid;
Den starke led stor sorg över kämparne,
När de fått skåda den onde, eländige
Gastens spår; olyckan var för svår,
Led och långvarig. Ej dröjde det längre,
135 Utan efter en natt begick han åter
Flere mord och bävade icke
För strid och brott: han var för hårdnackad därmed.
Då var lättfunnen den som annanstädes
Sökte en mera avlägsen viloplats,
140 Bädd i rummen, då honom yppat blivit,
Sagt sanningsenligt med tydligt tecken
Salskämpens hat; han höll sig sedan
På säkrare avstånd och undkom fienden.
Sålunda rådde och stred orättfärdigt
145 En mot alla, till dess tomt stod
Det yppersta av hus. I tolv vintrars tid
Fick Scyldingarnes vän tåla nesa,
Allt slags ont och svåra sorger
— Det var en lång tid. — Sålunda vart det
150 För människors barn uppenbart känt
Sorgligt i sånger, att Grendel en tid
Stred emot Hrodgar, bar hätsk fiendskap,
Brott och fejd många halvår,
Oavlåtlig kamp; ville ej ha frid
155 Eller fjärma döden från någon man
Av danernas styrka, taga gods i stället.
Ej kunde därvidlag ens någon av stormännen
Hoppas lysande bot från mördarens händer;
Utan skräckbringaren förföljde ständigt
160 Gamla och unga; det hemska dödstrollet
Fångade dem försåtligt; höll sig natt efter natt
I töckniga träsk; människor ej veta
Var trollkarlarne vandra omkring.
Så övade ofta människosläktets fiende,
165 Den hemske enstöringen en mängd illdåd
Ett hårt förtryck, bebodde Hjort,
Den guldskimrande salen, om svarta nätter.
Ej fick han för skaparen nalkas skatten,
Konungastolen, och trådde ej därefter.[6]
170 Detta var stort trångmål för Scyldingarnes vän
Och stort själskval. Ofta sutto många
Mäktige till råds, överlade om bot,
Vad som väl vore bäst för de djärve
Att vidtaga emot de hemska överfallen.
175 Stundom lovade de på heliga orter
Offer åt gudarne, bådo ivrigt,
Att gastdödaren skulle lämna hjälp
För folkets lidanden. Sådan var deras sed,
Hedningarnes hopp: på helvetet tänkte de
180 I sinneshugen, de kände ej skaparen,
Gärningarnas domare, ej herren Gud.
Ja, de kunde ej prisa himlarnas värn,
Härlighetens konung. Ve den som skall
Genom olycksdiger strävan driva sin själ
185 I eldens famn, ej hoppas hugsvalelse,
Ej någon återvändo! Väl den som får
Efter dödsdagen söka herren
Och bedja om frid i faderns famn.
Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/26 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/27 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/28 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/29 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/30 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/31 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/32 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/33 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/34 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/35 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/36 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/37 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/38 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/39 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/40 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/41 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/42 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/43 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/44 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/45 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/46 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/47 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/48 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/49 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/50 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/51 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/52 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/53 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/54 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/55 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/56 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/57 Sida:Beowulf- en fornengelsk hjältedikt (Wickberg 1914).pdf/58 De glänsande sköldarna. Där var på bänkenDet höga huset, se till huru ring-danerna
Hade inrett sig där efter dryckeslaget.
Han fann då därinne en skara ädlingar
Sovande efter gästabudet; de kände ej sorg,
120 grendel hemsöker salen hjort.Människors elände, något slags olycka.
Vild och lysten, var han snart redo,
Hätsk och rasande, tog han från bädden
Trettio män; begav sig sedan därifrån
Att stolt över bytet återvända hem,
125 Söka sin bostad med denna likhög.
Sedan blev arla, vid dagens gryning,
Grendels stridskraft uppenbar för männen.
Då blev klagan höjd efter festen,
Stort morgonlarm. Den frejdade fursten,
130 Ädel och vördad, satt nu oblid;
Den starke led stor sorg över kämparne,
När de fått skåda den onde, eländige
Gastens spår; olyckan var för svår,
Led och långvarig. Ej dröjde det längre,
135 Utan efter en natt begick han åter
Flere mord och bävade icke
För strid och brott: han var för hårdnackad därmed.
Då var lättfunnen den som annanstädes
Sökte en mera avlägsen viloplats,
140 Bädd i rummen, då honom yppat blivit,
Sagt sanningsenligt med tydligt tecken
Salskämpens hat; han höll sig sedan
På säkrare avstånd och undkom fienden.
Sålunda rådde och stred orättfärdigt
145 En mot alla, till dess tomt stod
Det yppersta av hus. I tolv vintrars tid
Fick Scyldingarnes vän tåla nesa,
Allt slags ont och svåra sorger
— Det var en lång tid. — Sålunda vart det
150 För människors barn uppenbart känt
Sorgligt i sånger, att Grendel en tid
Stred emot Hrodgar, bar hätsk fiendskap,
Brott och fejd många halvår,
Oavlåtlig kamp; ville ej ha frid
155 Eller fjärma döden från någon man
Av danernas styrka, taga gods i stället.
Ej kunde därvidlag ens någon av stormännen
Hoppas lysande bot från mördarens händer;
Utan skräckbringaren förföljde ständigt
160 Gamla och unga; det hemska dödstrollet
Fångade dem försåtligt; höll sig natt efter natt
I töckniga träsk; människor ej veta
Var trollkarlarne vandra omkring.
Så övade ofta människosläktets fiende,
165 Den hemske enstöringen en mängd illdåd
Ett hårt förtryck, bebodde Hjort,
Den guldskimrande salen, om svarta nätter.
Ej fick han för skaparen nalkas skatten,
Konungastolen, och trådde ej därefter.[6]
170 Detta var stort trångmål för Scyldingarnes vän
Och stort själskval. Ofta sutto många
Mäktige till råds, överlade om bot,
Vad som väl vore bäst för de djärve
Att vidtaga emot de hemska överfallen.
175 Stundom lovade de på heliga orter
Offer åt gudarne, bådo ivrigt,
Att gastdödaren skulle lämna hjälp
För folkets lidanden. Sådan var deras sed,
Hedningarnes hopp: på helvetet tänkte de
180 I sinneshugen, de kände ej skaparen,
Gärningarnas domare, ej herren Gud.
Ja, de kunde ej prisa himlarnas värn,
Härlighetens konung. Ve den som skall
Genom olycksdiger strävan driva sin själ
185 I eldens famn, ej hoppas hugsvalelse,
Ej någon återvändo! Väl den som får
Efter dödsdagen söka herren
Och bedja om frid i faderns famn.
Lätt skönjbar över ädlingen
1245 Hans hjälm, hög i striden, hans ringbrynja
Och väldiga spjut. Det var deras sed,
Att de voro ständigt rustade till strid
Hemma och i härfärd, båda delarna,
Så ofta som behovet fogade sig så
1250 För deras furste: detta krigsfolk var gott.
- ↑ Enligt sagan blev Scef (= kärve) eller hans son Scyld utsatt i havet, fastbunden på en kärve, och sedan vinddriven till Danmark, där han upptogs och sedermera blev landets furste.
- ↑ Scede-landen = Sca(n)dinavia; här särskilt om danernas rike.
- ↑ Eller Sävelas; ty enligt Rolf Krakes saga var konung Halfdans dotter Signy gift med Sævil. — Svearnes fursteätt kallas Scylfingar; dit hörde Onela.
- ↑ Gavlarna voro prydda med hjorthorn.
- ↑ Se längre fram vv. 2020 ff.
- ↑ Eller: och kände ej hans avsikt.