Beowulf: en fornengelsk hjältedikt (1914)/Inledning

Beowulf: en fornengelsk hjältedikt (1914) av Rudolf Wickberg Inledning.

I. Striden med Grendel.  →

Andra utgåvan. Den första utkom 1889.

Inledning.

Beowulfdiktens huvudinnehåll utgöres av hjältens, Beowulfs, strider först med ett sjötroll, omedelbart därefter med dettas moder samt slutligen efter en längre tids förlopp med en eldsprutande drake, som visserligen liksom de föregående besegras och dödas, men först efter att ha givit Beowulf banesår.

Inledningen skildrar i korthet den danska fursteätten Scyldingarnes stamfader och dennes närmaste efterkommande. En av dessa, Hroðgar, bygger en stor mjödsal, Hjort, så kallad därför att dess gavlar voro prydda med hjorthorn. Denna sal hemsökes nattetid av ett sjötroll, Grendel, som mördar och uppslukar alla som våga vila i densamma. I tolv års tid varar denna olycka. Den spörjes av den götiske kämpen Beowulf, som beslutar upptaga striden med vidundret, seglar till danariket och vänligt mottages av undersåtar och konung. Han slår sig ned i Hjort; Grendel kommer som vanligt om natten, men övermannas av Beowulf. Stor glädje råder bland danerna följande dag, och rika skänker föräras åt segraren. Men glädjen bytes snart i sorg, ty redan nästa natt kommer Grendels moder att hämnas sin sons död och mördar Hroðgars förtrogne rådgivare. Då beslutar Beowulf att uppsöka detta nya odjur i dess tillhåll, en av fasor omgiven och uppfylld sjö, dyker till bottnen och överväldigar även modern efter en förtvivlad strid. Ny glädje och nya skänker. Efter väl förrättat värv återvänder hjälten till sin konung Hygelac.

Efter ett långt avbrott finna vi Beowulf sittande på götarnes tron. Då han nått ålderdomen, händer att en tjänare, som flytt för sin herres vrede, finner en drakes håla och däri förvarade skatt. Av denna tager han ett dyrbart kärl för att därmed försona sin herre. Men draken märker snart sin förlust och, upptänd av vild vrede, giver han sig ut om nätterna att utspy eld över landet. Gårdar, även Beowulfs, förbrinna. Då vill denne ännu en gång pröva sin stridskraft, beger sig med ett följe till drakens håla, men utmanar ensam denne till strid. I denna sviker honom hans goda svärd, och han ansättes hårt av draken. Endast en av hans följeslagare, Wiglaf, vågar komma honom till hjälp. Striden fortsättes, Beowulf såras av drakens bett, men dödar dock denne med sin dolk. Drakens bett giver döden; före denna får dock Beowulf skåda de härliga skatter han vunnit. De sörjande kämparne resa en väldig hög till hans åminnelse.

Strider med havstroll och draker äro, som bekant, en omtyckt folkdiktning och folkläsning i skilda länder och från skilda tider. Det mytologiska underlaget för dessa äventyr är givetvis naturmänniskans kamp mot härjande, ofta övermäktiga naturkrafter, vilka av henne uppfattas som levande väsen. I denna strid söker och vinner hon bistånd av blida gudar och kraftiga hjältar, vilka sedan gärna av folkfantasien anknytas till och namngivas efter berömda historiska personligheter. I vad förhållande den mytiske Beowulf står till en historisk hjälte med detta namn, är ej utrett.

Historiska och sagohistoriska episoder. I nämnda huvudhandling har skalden infogat ett antal delvis rätt utförliga episoder, som skildra tilldragelser bland och särskilt strider mellan olika folkstammar. Av stort intresse för oss svenskar och en viktig källa för vår dunkla historia under 500-talet äro de tämligen omfattande delar, som handla om svear och götar^[1], deras furstefamiljer och strider. Med götar menas här västgötar, som vid den ifrågavarande tiden innehade, såsom dialekter och fornborgar intyga, utom Västergötland även norra delen av Halland och åtminstone södra Bohuslän, möjligen flera bygder. De kallas också havsgötar och vädergötar. Sammanställa vi nu vad som meddelas i Ynglingatal, Snorre Sturlassons Ynglingasaga, Beowulf och frankiska krönikor, blir ’Svea och Göta konungars historia’ under förra hälften av 500-talet i sammandrag som följer:

Omkring århundradets början rådde över svearne enligt Ynglingatal Egil, kallad Tys ättling, enligt Beowulf Anganty (Ongentheow), över götarne åter en furste, vars engelska namn är Hæðcyn. Till straff för strövtåg, som Angantys söner företagit på götarnes område, inföll Hæðcyn plötsligt i hjärtat av sveaväldet och bortrövade bl. a. dess drottning. Men den åldrige sveafursten samlade snart en mäktig här, överföll och dödade Hæðcyn och inneslöt götarne om natten i en skog, hotande att följande morgon nedgöra dem. Men åter vänder sig stridslyckan. Den fallne götafurstens broder Huglek (Hygelac) kommer med en här till de sinas undsättning, svearne tillbakadrivas, och deras konung nedhugges av Eofor (= vildsvin; enligt Ynglingatal dödas Egil av en vildgalt).

Omkr. år 515 företager Huglek en olycklig härfärd till sjös mot friserna vid Rhens mynningar.^[2] Huglek efterträddes av sin unge son Hårdråde (Heardred). Över svearne härskade efter Angantys fall hans äldste son Ottar (Ohtere)^[3]. Då denne avlidit någon tid efter Hugleks ovannämnda härfärd, uppstodo tronstridigheter mellan hans broder Åle (Onela) och Ottars Adils (Eadgils) och Emund (Eanmund). De senare måste giva vika och sökte tillflykt hos götakonungen Hårdråde. För att straffa den gästvänlighet, som denne visade dem, gjorde Åle ett krigståg mot götarne, varvid Hårdråde dödades. Då övertalades Beowulf, som på mödernet var besläktad med konungaätten, att bestiga götarnes tron. Efter någon tid understödde denne Adils — Emund hade dessförinnan blivit med Åles goda minne dödad av en göt — med krigare och vapen, och i en strid på Vänerns is lyckades denne besegra och döda farbrodern och blev så konung över svearne. Samtidig med honom (låt oss säga omkr. mitten av 500-talet) var, som bekant, den berömde Rolf Krake (Hroðulf), brorson till den av Grendel hemsökte Roar (Hroðgar).

Det bör emellertid tilläggas, att medan sveakonungarnas namn ha god hemul och otvetydiga motsvarigheter i nordisk språkform, så ha — med undantag av Hygelac — de götiska furstenamnen svagt stöd (blott Beowulf-dikten) och synas sakna säkra motsvarigheter bland fornskandinaviska personnamn. Man känner sig frestad att misstänka, att skalden diktat de götiska eller ur det fornengelska förrådet valt de med Hygelac allittererande namnen Hreðel, Herebeald, Hæðcyn och Heardred (Hårdråde är, som bekant, endast tillnamn).

Götarnes grannar i söder, danerna, innehade Skåne, södra Halland, de danska öarna och åtminstone en del (Vendel) av Jutland. De stå i gott förhållande till götarne; för tillfället fredligt, men osäkert till (longo) barderna, som då bodde väster om nedre Elbe, samt i fientligt till jutarne, en frisisk stam, som deltagit i Englands erövring och då var bosatt vid s. ö. hörnet av Nordsjön. S. v. om dem, kring Rhens mynningar, bodde andra friser, de som anföllos av Huglek, samt slutligen längre bort frankerna, även kallade huger, vilka besegrade honom.

De sagohistoriska episoderna äro få, ja, med undantag av den om Sigmund, som här säges vara ormen Fafnes bane, egentligen blott anspelningar på av allmänheten kända sägner.^[4]

Diktens förhistoria, ålder, handskrift. Som bekant torde vara, har man särskilt i Tyskland, med en viss förkärlek sökt göra gällande den s. k. Liedertheorien för äldre, mera omfattande episka dikter, såsom Iliaden, Odysseen och Nibelungenlied; med andra ord, man har sökt uppvisa, att var och en av dessa dikter i sin nuvarande form härstammar från flere olika författare. Även på Beowulfdikten har man velat tillämpa denna teori; i synnerhet har den berömde tyske språk- och fornforskaren Müllenhoff genom en detaljerad granskning sökt bevisa, att dikten förskriver sig från sex olika personer. Denna åsikt vann på grund av Müllenhoffs stora auktoritet i andra forntidsfrågor till en början rätt stor tillslutning inom Tyskland, men torde numera få anses övergiven. Lika ohållbar är bl. a. av kronologiska skäl den åsikten, att angler och friser skulle hava medfört stoffet till dikten vid sina erövringståg till England. Osökt åter och högst sannolikt är Schücks antagande, att detta stoff utgjorts av danska och götiska sagor eller dikter, som av köpmän eller klerker överförts till England och därstädes, med tillägg av annat sagomaterial, av en kristen skald om- och hopdiktats till ett tämligen enhetligt epos, i vilket dock de olika tonarterna och den hedniska grunden tydligt framskimra genom den kristna omklädnaden. Den förra och större delen av dikten (I–III), som i allmänhet utmärker sig för en ledig och lättflytande diktion samt trots det där skildrade tolvåriga lidandet genomandas av segervisshet och segerjubel, är antingen av danskt ursprung (att döma av skådeplatsen) eller har till underlag en götisk saga, som på sin väg över Danmark därstädes blivit retuscherad samt tillökt med inledning och episoder, vartill slutligen den engelske skalden lagt åtskilligt ur sin egen fatabur. För det senare alternativet talar den omständigheten, att danskarne framställas som ett rätt håglöst släkte och deras konung som en gråtmild hjälpsökare, allt i bjärt motsats till såväl de glänsande epitet de bära (spjutdaner, glänsande daner; ärorika, segerrika Scyldingar) som ock till episoderna, där danerna uppträda som väldiga kämpar. Hjälten är varken dansk eller kommer från fjärran land, utan från ett grannfolk, just götarne. Helt olika är emellertid den andra delen (IV), som handlar om drakstriden och otvivelaktigt är av götiskt ursprung. Diktionen är mera hård och tung; språket böjer sig stundom blott motsträvigt under skaldens grepp, och här och där frambryter en stark underström av dystra aningar om fäderneslandets stundande fall. — Schücks förmodan, att sagornas överflyttning till England förmedlats av friserna, som vid den ifrågavarande tiden stodo i livlig förbindelse såväl med detta land som med Skandinavien, är i och för sig rätt sannolik; däremot talar dock det starka framhävandet i dikten av frisernas trolöshet. Dock få dylika kriterier ej anses för avgörande.

Diktens hemort är sannolikt mellersta delen av det egentliga England (Mercien) men den föreligger oss omklädd i sydengelsk språkdräkt, i vilken dock kvarstå spår av skaldens dialekt.

I fråga om diktens ålder giver oss det historiska innehållet i densamma tvänne hållpunkter. 1) På ett par ställen skildras Hygelacs död i en strid mot franker och friser. Enligt frankiska krönikor skall denna ha ägt rum någon gång mellan åren 512 och 520. Då måste naturligtvis dikten vara skriven efter denna tid. 2) Å andra sidan omnämnas Merovingerna såsom fruktansvärda fiender (v. 2921), och sannolikt är då, att skalden levat antingen före eller ej långt efter denna herskareätts utslocknande eller rättare detronisering år 752. Vanligen antages dikten vara författad i början av 700-talet.

Den är bevarad blott i en enda handskrift, som finnes i den Cottonska boksamlingen i British Museum, signerad Vitellius A XV, och innehåller diverse saker. Den dyrbara urkunden skadades vid en eldsvåda år 1731, dock, så vitt jag själv kunnat märka, ej så svårt som vanligen uppgives; men tidens tand och oskicklig inbindning (bladens kanter ha överklistrats med grovt papper) ha samverkat att utplåna eller göra oläsligt åtskilligt, som ännu i slutet av 18:de århundradet kunde läsas. Då tog nämligen den lärde dansk-isländaren Grim Thorkelsson, vanligen kallad Thorkelin, två avskrifter av handskriften, vilka ännu finnas i behåll och på grund av nyssnämnda omständighet äro av stor betydelse för textkritiken. På grundvalen av dessa avskrifter utgav Thorkelin, sedan frukten av hans mödor en gång blivit förstörd genom bombarderingen av Köpenhamn 1807, äntligen år 1815 den första upplagan av ’Beowulf’ under titeln ’De Danorum rebus gestis secul. III et IV poema Danicum dialecto Anglosaxonica’.

I de äldre upplagor, som utgåvos av engelsmännen Kemble och Thorpe, av Grundtvig (med ett i hans egendomliga, själfulla stil avfattat företal om diktens mytiska och historiska underlag), av Grein såväl separat som i den monumentala samlingen ’Bibliothek der angelsächsischen Poesie’ (ny upplaga utg. av Wülcker), hade utgivarne naturligtvis gott tillfälle att i första hand rätta uppenbara skrivfel i handskriften och framlägga sannolika emendationer. Under de senaste årtiondena har Beowulf-litteraturen — textupplagor, avhandlingar, översättningar — varit stadd i en väldig tillväxt. Tyvärr förhåller det sig dock så, att det faktiska underlaget för forskningen i ämnet fortfarande är mycket begränsat, de slående och övertygande gissningarna helt få, men antalet av mer eller mindre osäkra antaganden översvallande stort. På den sista tiden har emellertid framträtt en lovvärd tendens att i möjligaste mån söka bevara och försvara handskriftens läsarter. För dem som vilja studera dikten på originalspråket, rekommenderas: Beowulf, herausgegeben von Heyne—Schücking (Bibliothek der ältesten deutschen Literatur-Denkmäler. III), som i huvudsak lagts till grund för denna översättning, och som jämte en konservativt hållen text innehåller ett fullständigt och utförligt glossar, redogörelse för egennamn och viktigare upplagor samt, visserligen i mycket sammanträngd form, handskriftens läsarter, avsevärda emen­dationer och några försök att förklara dunklare ställen och utreda historiska spörsmål.

I Sverige har den sista (IV) delen av dikten, översatt av Prof. Björkman, med en inledning av Schück, utgivits i samlingsverket ’Världslitteraturen i urval och översättning’ 1903. För övrigt ha här — helt naturligt — forskare företrädesvis bemödat sig om att belysa och utreda diktens innehåll. Uppslaget härtill gavs av P. Fahlbeck i avhandlingen »Beowulfqvädet såsom källa för Nordisk fornhistoria» (1884). Mot huvudsyftet i denna (att visa att ’geatas’ är = jutar) riktade sig H. Schück i sin ovan anförda skrift om folknamnet geatas. I sina »Studier i Beowulfsagan» har den senare även framlagt ett försök till rekonstruktion av diktens förhistoria, varjämte han i populär form framställt resultaten av sina forskningar i »Illustrerad Svensk Litteraturhistoria» och »Svenska folkets historia» (i Gleerupska Biblioteket). Den tidigt bortgångne, fyndige och skarpsinnige fornforskaren K. Stjerna har i ämnet författat värdefulla avhandlingar, som blivit samlade och utgivna i en vackert utstyrd engelsk översättning under titeln »Studies on Beowulf».

Språk och stil. Det torde ej vara lämpligt att låta en uppskattning av diktens konstvärde inleda ett översättningsförsök. Här skall jag blott uppvisa några stilistiska egendomligheter, som äro av betydelse även för diktens tolkning. Man behöver ej läsa långt i densamma för att finna huru mycket skalden älskar att upprepa samma sak eller tanke i växlande former. Därigenom uppstår ett slags parallellism, som i viss mån erinrar om den hebreiska poesien. Den förefaller dock ej, åtminstone ej i originalet, enformig och tröttande bland annat på grund av det rika ordförråd, som författaren använder, särskilt i fråga om strider, vapen och hjältar, vilka ju också spela huvudrollen i framställningen. Så har han för ’strid’ åtminstone 12 olika ord och för ’hjälte’ ej mindre än 37. På ett par ställen åstadkommer skalden en god kontrastverkan genom att, sedan han höljt en person med lov, alldeles oförberett föreställa för oss en annan med motsatta egenskaper. Så uppställes (v. 901 ff.) den tyranniske Heremod som en motsats till den folkvänlige Beowulf; den övermodiga drottning Thryð (v. 1931 ff.) till den blida Hygd. Här och där märker man en viss löslighet i satsbyggnaden, bruk av singular för plural eller tvärtom, ej fullt korrekta uttryck, såsom då Grendel och hans moder kallas ’Grendels fränder’, Hygelac kallas Ongentheows bane, ehuru det i verkligheten var en av hans krigare, som dödade denne. Dessa ’brister’ ha vållat mycket bryderi och många mer eller mindre fyndiga försök att förbättra texten, men de torde numera allmänt betraktas som poetiska, ej alldeles verkningslösa friheter.

Diktens meter är den forngermanska långversen, genom taktvila avdelad i två halvverser, vardera med två tonhöjningar samt svagtoniga stavelser på växlande plats och av växlande antal. Allitteration finnes å båda de starktoniga stavelserna eller blott den ena i första halvversen, å en i den andra. Stundom förlängas verserna oproportionerligt, så att de närma sig rytmisk prosa. En fast grund för Beowulf-metriken har lagts genom Sievers’ undersökningar (i Paul und Braunes Beiträge, Band X), vilka naturligtvis blivit av stor betydelse även för textkritiken. De tre första verserna i den följande översättningen motsvara någorlunda originalets versform; för övrigt har denna återgivits endast då den låtit sig osökt förenas med en trogen och ledig tolkning. Det må också framhållas, att denna versform med sitt växlande antal stavelser och fortlöpande allitteration gjorde ett helt annat intryck på det forngermanska örat än på vårt, som är vant vid ett regelbundet återkommande antal versfötter samt hör allitteration endast i vissa nedärvda, stående uttryck.

Där handskriften är oläslig, har påtagliga skrivfel och uttryck, som i sin föreliggande form trotsa varje försök till en tillfredsställande tolkning, ha i och för den följande översättningen godtagits emendationer, som förefalla självklara eller mycket sannolika. På det att emellertid ej läsaren må få en skev föreställning om vad urskriften verkligen innehåller, ha viktigare ställen, vilkas läsart eller tolkning ej kan anses säker, utmärkts med kursivt tryck. I några fall ha alternativa tolkningar meddelats i noter under texten.

Den följande uppdelningen av dikten är ej handskriftens. — För tydlighetens skull hava halvverser ofta blivit omkastade, men nästan varje fullt avslutad mening och även översättningen i sin helhet innehåller precist samma antal verser som originalet.

Då några av de i texten förekommande egennamnen svårligen låta omsätta sig i svensk språkform, har jag för följdriktighetens skull låtit dem samtliga i översättningen behålla sin fornengelska form. Till ledning för uttalet av dem märkes, att ea uttalas som äa, eo som éå, c och g (åtminstone ursprungligen) hårt även framför mjuka vokaler; cg urspr. som gg; h efter vokal, l och r som tyskt ch; th, ð och w som begynnelseljuden i de engelska orden think, this och win resp.

---

1. Namnet ’götar’ motsvarar ljudenligt och säkerligen även faktiskt diktens ’geatas’. Visserligen sökte för några årtionden sedan P. Fahlbeck och S. Bugge att med skenbart tungt vägande skäl visa, att med ’geatas’ menas ’jutar’. Men dessa skäl hava sedermera på ett övertygande sätt vederlagts av H. Schück i ’Folknamnet geatas i den fornengelska dikten Beowulf 1907’. — Det vore också egendomligt, om den engelske skalden, som eljest återgiver de nordiska folknamnen i korrekt fornengelsk språkform, skulle ha misstagit sig just i fråga om den stam, som hans hjälte tillhör.
2. Då vi för denna tilldragelse ha det första säkra, om ej årtal, dock årtionde i Sveriges historia, meddelar jag i översättning Gregorius’ av Tours berättelse därom i Frankernas historia: »Danerna segla med sin konung, som hette Chochilaichus, och en flotta till Gallien. Sedan de landstigit, plundra de ett härad i Theodoriks rike och taga fångar. När de lastat fartygen såväl med fångar som med annat byte, vilja de återvända till fäderneslandet. Men deras konung slog sig ned på stranden, tills fartygen skulle nå det djupa havet, för att sedan själv följa. Men då det berättats för Theodorik, att hans område blivit härjat av främlingar, sände han sin son Theudebert till dessa trakter med en stark och välrustad här. Sedan konungen blivit dödad, besegrar och nedgör han fienderna i en sjöstrid och återför hela bytet i land.» — Daner är ofta ett allmänt namn på nordgermaner. Chochilaicus är ljudenligt = Huglek.
3. Denne Ottar har blivit illa behandlad av Snorre Sturlasson, som förväxlat Vendel i Uppland med Vendel i Jutland och i sammanhang därmed götar med jutar samt säkerligen också Ottar själv med hans fader Egil-Anganty, som hos en annan historieskrivare, troligen med rätta, har tillnamnet Vendelkråka.
4. De episoder, som ej röra vårt folk, skola, såvitt nödigt och möjligt, belysas i korta noter under texten.