Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-24
TJUGONDEFJERDE KAPITLET.
KRISTINAS FÖRSTA ANTAGANDE AF KATOLSKA LÄRAN.
Oaktadt denna ömsesidiga välvilja, önskade Kristina att tillbringa vintern i Brüssel, hvarest regentens omgifning medförde än mer omvexling och nöjen. Detta kunde dock ej låta sig göra, utan att drottningen förut antagit katolska läran, hvars förnämsta och ifrigaste försvarare, konungen i Spanien, var tillika herrskare öfver Brüssel. Kristina beslöt också att nu fullgöra sin i detta hänseende länge hysta föresats; hvarföre äfven konungen af Spanien å sin sida befallte mottaga henne med utmärkt högtidlighet och prakt. Beredelserna förorsakade dock större dröjsmål, än Kristinas nygirighet kunde uthärda, Hon gjorde i förväg ett besök i nämnde stad, men återvände efter fyra dagar till Antwerpen.
Inemot jul var ändteligen allt nära färdigt. Den tredje December kom erkehertigen sjelf till Antwerpen och framförde å sin konungs vägnar en formelig bjudning, att Kristina måtte den trettonde December hålla sitt högtidliga intåg i Brüssel. Sedan bjudningen blifvit antagen, reste erkehertigen tillbaka för att ytterligare ordna de behöfliga anstalterna. Den trettonde om morgonen for drottningen från Antwerpen, beledsagad af stort sällskap. På halfva vägen blef hon under kanonsalvor mottagen af erkehertigen och dess lysande svit. I en för tillfället uppbyggd sal var en praktfull middagsmåltid anrättad, hvilken drottningen intog, sittande öfverst vid bordet och med erkehertigen ensam vid sidan deraf. Resan, enligt landets bruk, fortsattes på en kanal. Drottningen, erkehertigen och de förnämsta af deras hof stego ombord på en så kallad Bucentaure; d. v. s. en slags salsslup utan master. Den var inredd med yppigaste prakt, förgylld både utan och innan, och drogs af tolf utefter stranden springande hästar. Det öfriga hofvet följde efter i andra båtar. Begge stränderna voro betäckta af menniskor, alla högst nyfikna att få se den underbara drottningen från norden. Då man nalkades Brüssel, och sedan mörkret inbrutit, voro utefter kanalen upptända så starka konsteldar, att deras glans liknade på afstånd morgonrodnaden för en uppgående sol och på närmare håll spridde ett ljus öfver de förbiseglande, nästan lika klart som dagen. Här voro äfven soldater uppställda, hvilka med gevärssalvor helsade den ryktbara gästen. Omkring klockan nio om aftonen kom tåget till stadsporten. Öfver densamma sågs i fyrverkeri anbragt Kristinas namn, uppburet af englar samt omgifvet af lagrar och smickrande inskrifter. Just som tåget for in, aflossades alla kanoner rundt kring vallarna. Drottningen steg ur Bucentauren och satte sig jemnte erkehertigen i den vagn, som skulle föra henne till slottet. Gatorna voro belaggda med kläde och illuminerade; Brüssels praktfulla rådhus och dess beundrade torn beprydt med sinnebilder, inskrifter och mer än tretusen lågor. På gator och torg böljade en förut osedd mängd menniskor, och från alla håll sågos lusteldar och hördes hurrarop, skott och klockringningar. Drottningen afsteg vid slottet, der erkehertigens rum voro åt henne upplåtna och med mycken prakt och kostnad inredda.
Dagen derpå inföll julaftonen, enligt den redan då af katolikerna antagna nya stilen. Nu skulle drottningens afsägelse gå för sig. Men som Kristina ville tills vidare undvika uppseende, skedde den i erkehertigens sängkammare och med blott några få vittnen, nämligen Leopold Wilhelm sjelf, Pimentelli, Montecuculi och två spanska herrar. Bekännelsen mottogs af jesuiten Guemes, biktfader hos Pimentelli. Här afsvor Kristina sina fäders tro, antog den katolska och lofvade vid sin själs salighet att icke hysa någon öfvertygelse, som på ett eller annat sätt vore stridande mot denna sednares läror. Guemes upptog henne i katolska kyrkan och gaf å dess vägnar tillgift för fordna villfarelser. Just då han uttalade ordet jag förlåter, aflossades kanonerna kring hela staden. Nu följde efter hvarandra i oafbruten rad nöjen af allehanda slag, jagter, baler, lustfärder, skåde- och tornerspel. Oaktadt brinnande krig voro Mazarin och erkehertigen nog artiga, den förre att ditsända, den sednare att mottaga fransyska skådespelare, hvilka till drottningens förlustelse uppförde stycken på flerehanda språk. Dessemellan tog det aldrig slut på lärda eller förnäma främlingar, hvilka tillströmmade för att se den verldsbekanta drottningen. Så fortgick det nästan under hela hennes vistande i Brüssel. Enda afbrottet skedde vid underrättelsen om Maria Eleonoras död, då Kristina for några veckor, dels på landet, dels i staden, inställde sina bullersamma nöjen.
Ungefär en månad bodde drottningen på slottet och blef jemnte sin svit underhållen på spanska konungens bekostnad. Sedermera hyrde hon den ryktbara grefve Egmonts hus samt omgaf sig med eget och lysande hof.
Kristinas trosförändring skulle vara hemlig, men blef allmänt bekant och derföre ett allmänt talämne. Katolikerna jubilerade högt; dock ej länge. Man märkte hos Kristina en kallsinnighet, som var oväntad hos en så nyligen omvänd person; till och med, att hon stundom lät framskymta förakt och gäckeri öfver den nya läran. Nästan aldrig talte eller sysselsatte hon sig med dithörande angelägenheter, utan sökte förströelser, ofta af verldslig till och med sjelfsvåldig art. De stickande infallen uteblefvo ej heller. Någon frågade, hvem som för närvarande vore hennes själasörjare? Hon svarade: jag har ingen sådan; ty allt, som är onödigt, har jag lemnat efter mig i Sverge. Vid ett besök hos jesuiterna i Loewen ville en bland dessa säga henne en artighet. Efter antagandet af vår saliggörande tro, yttrade han, blir eders majestät ofelbart ställd vid sidan af sankt Brigitta och räknad bland de heliga. Drottningen inföll: men jag vill häldre räknas bland de kloka. Det var också vid denna tiden, som hon till Ebba Sparre skref det bekanta, förargelseväckande bref, vi redan omtalat. Jemnte dessa spriddes en hop andra ofördelaktiga rykten om hennes lefnadssätt, serdeles om förhållandet till Pimentelli, hvilken under hela tiden var hennes oumbärliga och allsmägtiga gunstling.
Några fromma och godtrogna katoliker fortforo dock att tala om drottningens varma gudsfruktan, om den andans kallelse och upplysning, som verkat hennes omvändelse o. s. v. Andra instämde häri; men blott för att hålla god min i elakt spel. Andra åter och de mer hetlefrade kunde ej dölja förtrytelsen, utan klagade högt öfver drottningens uppförande. Från protestanternas sida blef tadlet än mera bittert, högljudt och allmänt. Kristinas trosförändring var i deras ögon ett brott, som frikallade dem från hvarje känsla af tacksamhet, vördnad och undseende, och som berättigade dem att framdraga allt, som kunde kasta skugga på den förhatliga affällingen och minska katolikernas heder och glädje af den nya trosförvandten. Allas tungor lossades och nytt och gammalt, sannt och osannt, rimligt och orimligt framkastades om hvartannat, och Kristina öfverhöljdes af en störtskur vanrykten och smädeskrifter, i mängd och öfverdrift täflande med de förra lofsångerna.
I Sverge yttrade man sig föga öfver hennes handling. Inre spänningar och yttre krig drogo allmänna uppmärksamheten till andra föremål, och de talträngdare tystades af Karl Gustafs kända undseende för Kristina. Hans egna tankar kunde dock lätt gissas, när man några månader härefter såg utkomma en förordning, som innehöll allvarsamma åtgerder till lutherska renlärighetens betryggande inom Sverge.