Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-25
| ← Kristinas första antagande af katolska läran |
|
Kristinas intåg i Rom → |
TJUGONDEFEMTE KAPITLET.
KRISTINA ANTAGER OFFENTLIGEN KATOLSKA LÄRAN.
Våren 1655 blef till påfve utvald förre kardinalen Chigi, hvilken som kyrkostatens ombud öfvervarit westfaliska fredsunderhandlingarna och sedermera haft förtroende om och någon delaktighet i åtgerderna vid drottningens omvändelse. Som påfve antog han namnet Alexander den sjunde. Till honom vände sig nu Kristina, dels sjelf, dels genom spanska hofvet, och gaf tillkänna sin önskan att besöka Italien, nedlägga sina vördnadsbetygelser för hans helighet sjelf och att sedermera taga Rom till blifvande boning. Påfven förklarade sin stora tillfredsställelse öfver drottningens trosförändring och öfver hennes beslut att hedra honom och hans hufvudstad. Det tyckes emellertid, som romerska hofvet ansett den i Brüssel aflagda trosbekännelse icke fullt tillfredsställande. En för katolska kyrkan så lysande seger borde offentligen tillkännagifvas. Alexander fordrade derföre, att, innan Kristina beträdde hans stater, borde hon hafva högtidligen och offentligt öfvergått till hans kyrka. Det föreburna skälet var, att hon endast i sådant fall kunde blifva emottagen med alla de hedersbetygelser, som hon förtjenade, och han gerna ville för henne anställa. Kristina ingick på villkoret.
Sedan denna underhandling lyckligen blifvit afslutad, började Kristina rusta sig till resan. Men hushållningen hade blifvit förd på sådant sätt, att kassorna voro tomma och en stor del af juvelerna pantsatta. Herman Fleming, förvaltaren af hennes underhållsländer, måste derföre anskaffa en betydlig summa. För honom och för svenskarna föregafs, att resan gick till Spaa, och att drottningen år 1654 i anseende till årstidens senhet ej kunnat denna helsokälla besöka.
År 1655 blef hon än sednare resfärdig. Tåget skulle ske med en viss prakt, och sällskapet, höga och låga inräknade, bestod af omkring tvåhundrade personer. Bland dessa märktes Pimentelli, ännu i egenskap af spanska hofvets sändebud hos drottningen och tillika af hennes egen fortfarande gunstling. Nästan alla de öfriga voro nya vänner, nya bekantskaper; mest spaniorer, bland hvilka en markis Cueva och hans fru vunnit serdeles ynnest och förtroende. I sällskapet sågos blott fyra svenskar, och dessa af mindre rang och anseende. Alla de förra hade strax efter Kristinas trosförändring återvändt till fäderneslandet.
Vid afskedet förärade Kristina åt erkehertigen en utmärkt vacker svensk häst jemnte så dyrbar sadelmundering, att gåfvan värderades till 30,000 ecus. Skänkerna till de andra voro i förhållande derefter; bland annat juveler för 10,000 pistoler, spanskt mynt. Den 12 September lämnade hon Brüssel, ett stycke på vägen beledsagad af erkehertigen samt af hofvets och ridderskapets både herrar och fruntimmer. Resan gick öfver Köln, Frankfurt, Aschaffenburg, Nördlingen, Augsburg och nedåt tyrolska gränsen. Öfverallt blef Kristina mottagen med gåfvor och stora hedersbetygelser samt inbjuden till de furstar, genom eller förbi hvilkas länder hon reste; så t. ex. till Heidelberg, till München m. m. Hon nekade dock allestädes och skyndade så fort möjligt, förebärande sin farhåga, att af den annalkande vintern hindras från att öfverstiga Alperna. Riksstaden Frankfurt hade med hågkomst af Gustaf Adolfs beskydd och af hans älskvärda personlighet [1] gjort stora tillredelser för att hedra hans ryktbara dotter och hans eget minne. Kristina undanbad sig allt dylikt. En sägen är, att hon till och med gjort grimaser åt den nygiriga, bredvid vagnen springande folkmassan; en annan, att hon hastigt ombytt öfverrock, hatt och vagnsplats, blott för att missleda och gäcka hopens nyfikenhet.
Under denna resa och likasom beständigt, satte Kristinas tunga genom djerfva ord äfven de andras i rörelse. Vid något tillfälle yttrade hon: folket säger, att jag reser till Loretto för att åt den heliga jungfrun förära min krona och spira. Men de, jag hade i Sverge, äro redan bortskänkta. Egde jag några fler, så ville jag häldre gifva dem åt den stackars landsflyktige konungen af England. En annan gång berättade man för henne, att folket trodde, det hon ämnade ingå i något kloster. Kristina skrattade, pekade på Pimentelli och sade: denne kan troligen säga eder, hurudant klosterkött jag har.
Stundom framskymtade allvarliga känslor. I Augsburg, likasom öfverallt, var Gustaf Adolfs namn högeligen både älskadt och vördadt. Som ett minne hade man derstädes förvarat ett bord, vid hvilket den store konungen spisat. Under resan genom staden besåg Kristina det praktfullt byggda rådhuset. Man visade henne bordet och omtalade dess märkvärdighet. Kristina stannade, borttorkade några framträngande tårar och gick tankfull och tigande derifrån.
Det var mellan drottningen och påfven öfverenskommet, att den högtidliga trosförändringen skulle ske i Tyrolens hufvudstad Insprück. Ståthållare öfver detta landskap var för tillfället erkehertig Ferdinand Karl, hvilken gifvit sitt bifall till förhandlingen. Han lät nu med mycken högtidlighet mottaga drottningen, först vid tyrolska gränsen, sedermera strax utanför staden, och sluteligen i sitt eget slott. Man visade henne all möjlig uppmärksamhet. Om qvällen infann sig kommendanten och anhöll, att drottningen måtte gifva ord och lösen för det ingående dygnet. Kristina efterkom hans begäran och valde orden Jesus Maria! Det var samma fältrop, som Tilly i slaget vid Breitenfeld hade begagnat mot hennes egen far; samma fältrop, som skallade från österrikiska lederna, då på fältet vid Lützen samma hennes far föll för deras kulor. Vi hoppas, att Kristina icke erinrade denna omständighet.
Den man, som påfven afsändt för att offentligen mottaga Kristinas trosbekännelse, hette Lukas Holstenius och var då för tiden domherre vid sankt Peters kyrka i Rom samt högsta vårdare öfver den stora påfliga boksamlingen. Född i Hamburg och i lutherska läran, hade också han öfvergått till den katolska och medelst kunskaper, allvar och skarpsinnighet vunnit stort anseende. Han medförde jesuiten Malines, hvilken varit i Stockholm. Denne sednare hade också blifvit skickad drottningen till mötes för att utforska, huruvida hon ämnade underkasta sig de för sådana tillfällen föreskrifna bruken, och dertill erhållit hennes bifall.
Den 24 Oktober, eller två dagar efter ankomsten till Insprück, firades högtidligheten. Kristina var klädd i svart siden utan annan prydnad än ett stort diamantkors. som blixtrade från bröstet. Klockan tio förmiddagen blef hon af erkehertigen, dess gemål och broder, samt af en stor folksamling beledsagad till domkyrkan. Vid dörren besprängdes hon med vigvatten och kysste vördnadsfullt en framräckt korsbild af klaraste bergkristall. Under afsjungande af psalmen, Kom Helge Ande, Herre god! framgick tåget till koret, hvars golf var öfverdraget med rödt kläde. På ena sidan sågs en stol, framför hvilken Holstenius stod; på andra sidan en dylik för drottningen och mellan dem ett praktfullt och dyrbart hyende. Sedan alla intagit sina platser, upplästes påfvens förordnande för Holstenius att å dess vägnar intaga Kristina i den katolska församlingen. Derefter uppmanade denne drottningen, erkehertigarna och Pimentelli att framträda, den förra för att aflägga sin trosbekännelse, de sednare för att densamma bevittna. Derpå nedsatte sig Holstenius och betäckte hufvudet, hvarefter det omtalade hyendet lades för hans fötter. De andra hörsammade uppmaningen. Kristina knäböjde på hyendet och de tre herrarna ställde sig bredvid. Nu framlemnade Holstenius ett papper, innehållande katolska trosbekännelsen, och uppmanade drottningen att med hög och klar röst densamma uppläsa. Så skedde. Skriften innehöll Kristinas försäkran, att hon trodde på skärselden, på helgonens magt och att så väl dessa böra tillbedjas, som deras bilder hedras och vördas; likaså på den helige fadrens rättighet att utdela aflat. Likaså lofvade hon en sann lydnad mot den romerska påfven, Kristi ståthållare på jorden, samt en orubbelig tro på allt, hvad katholska församlingen och i synnerhet tridentinska kyrkomötet antagit. Denna, så slutade hon, denna sanna katolska tro, utan hvilken ingen kan blifva salig och hvilken jag i dag frivilligt bekänner och fullkomligen tror, densamma skall jag ock med Guds hjelp till min sista andedrägt ståndaktigt och orubbadt behålla, bekänna och, hvar jag det kan, befordra. Detta är, hvad jag, Kristina, lofvar och svär, så sannt mig hjelpe Gud och hans heliga evangelium! Kristina hade under hela högtidligheten icke visat ringaste tecken till rörelse eller förlägenhet. Äfven nämnde bekännelse uppläste hon med stark och stadig stämma och gjorde dessutom vid hvarje punkt, ett litet uppehåll, hvarvid hon lyftade hufvudet och såg legaten rakt och djerft i ansigtet. Sedan bekännelsen var slut, aftäckte Holstenius hufvudet, reste sig och läste några böner. Derpå satte han sig åter, betäckte hufvudet och meddelade Kristina förlåtelse för alla synder och villfarelser, samt upptog henne i katolska församlingens gemenskap. Nu följde välsignelsen, hvarefter drottningen med de öfriga återvände till sina platser [2], och afsjöngo en lofpsalm. Sedermera höll hertigens hofpredikant, Staudacher, en predikan med följande ingångsspråk ur 45 ps. 11 vers. Hör dotter, se uppå och böj din öron; förgät ditt folk och din faders hus! Derpå afsjöngs Te Deum, hvarefter tåget återvände från kyrkan. Om qvällen uppfördes skådespel på slottet. Kristina skall då hafva yttrat: mina herrar! Det är billigt, att ni låten uppföra åt mig ett skådespel, sedan jag åt eder uppfört ett narrspel.
Påfven, som ännu icke fått alla tillredelserna i ordning, hade bedt Holstenius så mycket möjligt fördröja drottningens resa. Så skedde äfven; och hon qvarhölls i Insprück en hel vecka under allehanda förevändningar och lustbarheter. Hennes vistelse der säges hafva kostat kejserliga hofvet femton tunnor guld. Ändteligen bröt hon upp och fortsatte resan åt söder.
Äfven denna afsägelse framkallade en ny störtskur af skrifter till tadel eller beröm. Sverge, med undseende för den aflidne store konungens dotter, för sin egen förra drottning samt för den nu varande konungens välja, kufvade också denna gång sitt missnöje och teg. Kristina kände dock, huru djupt hon sårat allmänna tänkesättet hos sina landsmän. Dagen efter den offentliga trosförändringen skref hon till Karl Gustaf, huru hon erhållit tillåtelse att offentligen bekänna sig vara, det hon länge varit, nämligen sann katolik, och att hon ansåge ärorikare tyda den helige fadrens befallningar, än att sjelf befalla öfver svenska staten. Sluteligen, tillade hon, om ni också ogillar min handling i och för sig sjelf, så bör ni ändå glädjas deråt; emedan ni väl finner, huru mycken fördel och trygghet ni derigenom vunnit.
Sättet och stället för denna Kristinas trosförändring gifva anledning till åtskilliga betraktelser. Som bekant är, älskade drottningen stora och praktfulla högtidligheter, häldst sådana, i hvilka hon sjelf utgjorde hufvudpersonen. Det tyckes derföre besynnerligt, att en sådan märkvärdighet, som hennes trosförändring, skedde första gången i en sängkammare med endast några få vittnen; och att, när påfven fordrade större offentlighet, Kristina uppsköt densamma så länge som möjligt, och sluteligen valde till skådeplats derföre Insprück, beläget i det undangömda Tyrolen; och dessutom en årstid, så långt framliden och med dagen så sent tillkännagifven att endast få främlingar kunde komma tillstädes. Dermed öfverensstämmer ock hennes resa från Brüssel, brådstörtad och med undvikande af alla hof och hufvudstäder; likaså de bitande svar, hvarmed hon afklippte alla samtal om hennes förehafvande. Det ser nästan ut, som hon velat vid detta tillfälle så mycket som möjligt undandraga sig allmänna uppmärksamheten.
- ↑ Se 6 del. 69 kap.
- ↑ Några säga, att Kristina kysste Holstenii hand både vid knäfallet och uppstigandet.