←  Kristinas andra resa till Frankrike
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Kristinas vistelse i Rom 1658—1660
Kristinas första resa till Sverge  →


[ 258 ]

TRETTIONDE KAPITLET.
KRISTINAS VISTANDE I ROM ÅREN 1658 — 1660.

I Rom började Kristina återigen föra ett lysande hof och derjemnte att ifrigt sysselsätta sig med vetenskaper och vitterhet. Den af henne stiftade akademien begynte ånyo sina sammanträden, i hvilka Kristina lifligt deltog. Dessemellan arbetade hon sjelf i åtskilliga vetenskapsgrenar, serdeles i kemien, och uppoffrade på densamma så mycket både tid och tillgångar, att man redan då började skämtande omtala, huru en stor del af hennes förmögenhet uppgick i rök.

Snart yppades mellan henne och påfven flere obehagliga tvister. Yttre anledningarna voro stundom blott småsaker; de inre deremot och de egentliga lågo i båda personernas lynnen. Kristinas känna vi; påfvens var ej fritt från småaktighet och fåfänga. — Sentinelli, icke mördaren, utan gunstlingen och öfverkammarherren, gaf anledning till en bland tvisterna. Kristina ville nämligen mäkla giftermål mellan honom och hertiginnan Ceri, en bland de rikaste arftagerskorna i Rom. Påfven sökte hindra förslaget och lät för sådant ändamål samt till yttermera säkerhet insätta hertiginnan i kloster och landsförvisa båda bröderna Sentinelli, hvarvid äfven dessas deltagande i Monaldeschis olycka lärer hafva kommit i betraktande. Kristina värfvade då på egen bekosnad ett regemente, hvilket hon skänkte åt gunstlingen Sentinelli, och i spetsen för hvilket denne som öfverste ingick i Venedigs tjenst. — Vigtigare blef tvisten om qvartersfriheten. Så kallade man i Rom en rättighet, som alla främmande magters sändebud innehade; den nämligen, att kunna mot de lagliga myndigheterna på stället beskydda sådana missdådare, hvilka tagit sin tillflykt till de främmande sändebudens [ 259 ]hus eller qvarter. Detta i sig sjelft skadliga bruk blef än mera förderfligt genom de grofva och tallösa missbruken; och så länge det fortfor, var det för påfvarna en omöjlighet att trygga ordning och säkerhet inom Rom. De hade derföre länge, ehuru fåfängt, sökt afskaffa denna frihet. Äfven Kristina tillvällade sig en dylik rättighet, oaktadt påfvens missnöje och motsägelser. Genom dessa och andra tvister förbittrades sinnena å ömse sidor. För att undvika grannskapet med påfven, kanske ock i följe af en snart återinträffande penningenöd, afskedade Kristina större delen af sitt hof och flyttade sjelf till ett kloster. Hennes vanliga och retande stickord kommo under denna misshällighet åter fram. Påfvens ättvapen visade sex berg. En dag skref Kristina derunder Horatii bekanta vers: parturiunt montes, nascetur ridiculus mus [1], och det bitande infallet flög genast från mun till mun. Påfven, retad af spaniorerna, visade å sin sida misstroende mot Kristina, underhöll spejare, som utforskade alla hennes företag, och satte sluteligen vakt för hennes boning; dock under sken af hedersbetygelse.

Den svåraste olägenheten för Kristina var dock en ständigt tilltagande penningenöd, förorsakad dels af hennes egen misshushållning, dels af omständigheterna i Sverge. Karl Gustaf, invecklad i krig mot alla sina grannar, led sjelf stor brist på mynt; och oaktadt hans ifriga bemödanden att uppfylla sina förbindelser till Kristina, kommo svenska penningesändningarna ganska ojemnt. Pommern, från hvars taffelgods Kristina hade en betydlig del af sitt underhåll, var öfversvämmadt af fiender, så att denna inkomstkälla helt och hållet uttorkade. Kristinas nöd blef alltså ganska tryckande och detta så mycket mer, som hon öfver allt hade skulder; hos en enda handlande i Paris stigande till ej mindre än 700,000 livres. Ingen ville mer gifva några lån, om icke mot pant; men alla umbärliga juveler och dyrbarheter voro redan af sådan orsak ute på språng. Hon klagade högljudt och bittert, än på Seved [ 260 ]Bååt, den då varande förvaltaren af hennes underhållsländer; än och aldramest på Karl Gustaf, nämligen att denne genom sina obetänksamma krig störtat Sverge och dermed äfven henne sjelf i olycka. Hon skickade honom sådana helsningar och bref, att han i vredesmod ämnade låta häkta budbärarne; men Terlon lyckades afböja beslutet. Kristina stannade emellertid ej vid klagomål utan sökte hjelp hos främmande magter. I början af 1658 skref hon till Mazarin och omtalade, huru dennes vänskap vore den dyrbaraste af de fördelar, lyckan henne beskärt; och begärde en väl rustad fransysk här af sju till åtta tusen man, i spetsen för hvilken hon sjelf ämnade skaffa sig rättvisa. Frankrike, som var angeläget om Karl Gustafs upprätthållande, sökte afböja hennes förslag, lemnade henne 80,000 riksdaler till afhjelpande af de mest tryckande penningebehofven och underrättade Karl Gustaf om alltsammans[2]. Efter att sålunda hafva misslyckats i Paris skickade Kristina Sentinelli till Wien med följande uppdrag. Emedan Karl Gustaf icke uppfyllde sitt löfte om Kristinas underhåll, begärde hon att af kejsaren få låna 20,000 man, under Montecuculis befäl, för all dermed från Sverge återtaga, Pommern. Landets inkomster skulle sedermera tillfalla Kristina intill hennes död. Efter densamma borde det förenas med kejsardömet, såsom det förut varit. Hon ville till och med sjelf anföra tropparna. I Sverge fick man snart underrättelse om planen och började vidtaga allehanda försigtighetsmått i afseende på fästningarna i hennes underhållsländer [3] Det blef öfverflödigt, ty kejsaren lyssnade ej till förslaget, och hon sjelf återkallade snart sin beskickning och försökte en annan utväg. Hon affärdade nämligen till Sverge ett sändebud för att skaffa bot på de öfverklagade oordningarna. Mannen, [ 261 ]Davidsson, var född svensk och lutheran, men hade liksom Kristina öfvergått till katolska läran. Karl Gustaf iakttog alla tillfällen att visa sin lutherska rättrogenhet. Han ville af denna orsak icke lemna företräde åt bemälte Davidsson, om ej denne förut med ed försäkrade, det han icke öfvergått till katolska läran. Kristina tog saken som en förolämpning mot sig, och måhända tviflande om Davidssons ståndaktighet, skref hon till honom följande bref. Hedern och lifvet äro två ting, som väl böra vårdas. Men om ni förnekar eder tro för att rädda edert lif, så visa eder aldrig för mina ögon; ty då skall ni icke kunna rädda det sednare. Ni måste lefva och dö som katolik, om ni vill vara mig värdig. Låt ej svenska konungens hof skrämma er och bry er icke om något företräde. Ju mer han vredgas och hotar, desto högre stiger eder förtjenst i mina ögon. Så framt ni återkommer med pålitliga betyg om att hafva lefvat som en sann katolik, så skall jag emottaga eder med glädje och med godhet, och om jag icke har mer än en enda bit bröd, så skall jag dock dela den med eder; ja jag skall häldre dö än undandraga eder min hjelp. Men, i händelse hopp eller fruktan locka eder från denna dyrbara pligt, så var viss derom, att jag skall straffa en sådan låghet och, att all den svenska konungens magt icke skall kunna hindra mig från att gifva eder döden, om det också vore emellan hans egna armar. Var viss på, att jag håller ord! Davidsson lärer hafva svarat Karl Gustaf, att, som han af öfvertygelse antagit katolska läran, så ville han deri både lefva och dö; men hoppades åtnjuta samma rättigheter, som andra främmande sändebud, o. s. v. Han återvände till Kristina och blef nådigt mottagen. Vi veta dock ej, om resan medförde några lyckliga följder för hennes penningeangelägenheter.

Verksammare i detta hänseende blef en annan åtgerd, som påfven vidtog, innan den nyss omtalda fiendskapen mellan honom och drottningen hunnit utbryta. Enhvar insåg lätt, att Kristinas egen misshushållning och hennes omgifnings bedrägerier skulle göra äfven de största [ 262 ]inkomster otillräckliga. Påfven öfvertalade henne derföre att till förvaltare af sina penningeärender taga kardinal Azolini, en man, till sådant ganska skicklig, och dessutom redan förut i åtnjutande af drottningens utmärkta förtroende. För att ytterligare bekräfta sina välvilliga tänkesätt anslog påfven åt Kristina ett årsunderhåll af 12,000 scudi. De fördelaktiga följderna af detta tillskott och i synnerhet af Azolinis förvaltning visade sig snart nog.



  1. Berget fick barn; afkomlingen blef en löjelig råtta.
  2. Paris. Fr. min. br. Mazarin till Toulon Jan.—Apr. 1658. Här förvaras en stor samling bref från och till Kristina, hvilken författaren ty värr icke haft tid att genomgå.
  3. Rådsprot. d. 15 Juli 1659.