Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-31

←  Kristinas vistelse i Rom 1658—1660

Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen av Anders Fryxell Kristinas första resa till Sverge

Kristina åren 1661—1666  →

TRETTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
KRISTINAS FÖRSTA RESA TILL SVERGE.

I Februari 1660 dog helt hastigt och oförmodadt konung Karl den tionde Gustaf. Genast vid första underrättelsen härom beslöt Kristina resa till Sverge. Afsigten var tvåfaldig; den ena och offentliga, att hos den nya regeringen vinna bekräftelse på underhållet och dess ordentliga utbetalande; den andra och hemliga, att för framtiden bevaka någon sin förmenta rättighet till svenska tronen. Det tyckes nämligen, som Kristina ångrat afsägelsen; antingen nu denna känsla var en följd af vanlig ombytlighet, eller af de sista obehagliga uppträdena i Rom; allt nog, hon började kasta begärliga blickar på den fordom försmådda svenska kronan. Till följe af stjerntydares spådomar trodde hon ock, att Karl den elfte skulle snart dö, hvilken öfvertygelse gaf ökadt lif åt hennes förhoppningar. Dessa tycktes ej heller mycket orimliga; emedan enda tronarfvingen, ett fem års barn med svag helsa, lätt kunde falla undan. Det finnes äfven spår, att hon sökt genom smicker och inställsamhet vinna anhängare inom Sverge.

Med dessa hennes personliga syften förenade påfven helt andra, nämligen att genom Kristinas återuppträdande på Sverges tron kunna i samma land återinföra katolska läran, en plan, hvilken Kristina tyckes hafva bifallit. Till hennes följeslagare på resan utsågos fördenskull några för nämnde syfte passande personer, hvilka förseddes med vederbörliga förhållningsbref. Emellertid kom Mazarin under fund med planen. Franska hofvet var vid denna tid uppbragt mot Kristina, för det ej längesedan föröfvade mordet på Monaldeschi, hvarjemnte Frankrikes fördel fordrade den närvarande svenska regeringens upprätthållande. Mazarin lät derföre i tysthet gifva hofvet i Stockholm en vink om dessa hemliga planer, hvilken sålunda i förväg erhållna underrättelse måste nödvändigt stämma sinnena än mera mot den väntade drottningen^[1].

Den, som mest fruktade Kristinas ankomst, var Hedvig Eleonora^[2]. Hon förutsåg ej blott faror för sin och sin sons magt; utan bäfvade ock för den bjerta motsatsen och blifvande jemnförelsen, då hon i all sin obetydlighet skulle uppträda vid sidan af den lärda och qvicktungade och obarmhertiga Kristina.

En lycka för Sverge var, att, ehuru Kristina och Adolf Johan båda hyste planer mot den då varande regeringen, voro de likväl sins emellan oeniga. Adolf Johan närmade sig väl till Kristina; men denna sednare tyckte hans anspråk på delaktighet i styrelsen stå hennes egna i vägen^[3]. Hon motarbetade honom derföre, och berömde högligen Per Brahe, som tillintetgjort hertigens planer.

I Juli månad 1660 afreste Kristina från Rom och tog likasom förut vägen öfver Nürnberg till Hamburg. Här mötte henne bref från Seved Bååt med underrättelse om, att svenska regeringen ogerna såge hennes ankomst. Äfven genom Lejoncrona, Schlippenbach m. fl. lät rådet för henne framställa sådana sina tankesätt. Kristina svarade höfligt, men med tillkännagifvande, att, som afsigterna voro rena, men resan nödvändig, måste densamma fortsättas. Tillika skref hon till Per Brahe ett smickrande bref, talte om den beständiga och höga aktning, hon för honom hyste; påstod, att han vid konungens död varit Sverges räddare; bad om hans understöd för sina rättmätiga anspråk o. s. v. Derpå reste hon från Hamburg öfver Holstein och Fyen till Köpenhamn och blef derstädes af hofvet inbjuden samt med stora högtidligheter mottagen.

Regeringen i Stockholm råkade genom denna Kristinas envishet i stort bekymmer. Ställningen var nästan densamma, som efter Gustaf Adolfs död; utom landet dels öppna, dels nyss försonta fiender och afundsmän; inom detsamma nöd och fattigdom; på tronen ett fem års barn, och vid dess sida en moder, utan förmåga att leda så stort verk; och derjemnte den obändiga och besynnerliga hertig Adolf Johan, nära nog på samma sätt som fadren Johan Kasimir från förmyndarestyrelsen utstängd; derföre sjelf missnöjd och kring sin person samlande alla andra missnöjda. Om nu härtill komme drottning Kristina med sina djerfva förslag, liggande utom all mensklig beräkning, men understödda af en tilltagsenhet och en talande tunga nästan utan like; så kunde snart nog en förderflig oro blifva inom riket uppväckt. I synnerhet fruktade man, att bondeståndet i sin okunnighet skulle vid riksdagen lätt af ena eller andra partiet förledas^[4]. Dessa allmänna farhågor ökades än mera genom varningen från Mazarin, genom Kristinas bref till Per Brahe, hvilket denne i rådet uppvisade, samt genom hennes envishet att oaktadt alla afstyrkanden fortsätta sin onödiga resa; ty frågan om underhållet hade lätt kunnat skriftligen afgöras.

Det är sagdt, och äfven sannolikt, att den af Kristina djupt förolämpade, men nu i Sverge ganska mägtige grefve Magnus iakttog tillfället att, med stöd af ofvannämnda skäl, lägga hinder i vägen för inresan, och således utkräfva hämnd för lidna oförrätter.

Efter flere öfverläggningar och i samråd med ständernas ombud^[5] fattade regeringen ändtligen följande beslut. Rådet skulle till Kristinas möte affärda en bland sina medlemmar med uppdrag att söka förmå henne dröja på Öland, så länge riksdagen varade, och först efter dess slut komma till Stockholm. Om hon ej kunde med godo öfvertalas, borde ombudet med våld hålla henne qvar under tillkännagifvande, att sådant skedde på konungens befallning. Till detta uppdrag valdes Lorents von der Linde, densamme som fordom var henne på utresan följaktig ända till Halmstad. Inom rådet hördes några luta åt den tanken, att man borde fasttaga Kristina och aldrig mer släppa henne lös igen; utan söka inför hela verlden visa nödvändigheten af en sådan åtgerd.

Kristinas omgifning bestod af åtta herrar, deribland en munk och en läkare; dessutom tio betjenter och tre pigor, alla utländningar, för det mesta italienare och dertill katoliker; ett sällskap, ingalunda tjenligt att vinna förtroende och välvilja bland svenskarna. Den 17 September anlände hon till Skåne och blef med högtidlighet mottagen, men erhöll på samma gång ett bref från Per Brahe, hvari denne, oaktadt hennes artigheter, likväl helt och hållet afstyrkte resan till Stockholm. Sådant var ganska obehagligt, men Kristina höll denna gången god min. Allt, som kommer ifrån eder, min kusin! svarade hon, är mig så angenämt, att jag omöjligen kan illa upptaga, om äfven edra tankar skilja sig från mina. Jag beklagar, att omständigheterna icke tillåta mig efterkomma edra råd; men jag hoppas att snart kunna rättvisa mitt uppförande och ådagalägga, huru gerna jag i allmänhet vill följa eder ledning. Mottag mellertid försäkringarna om den utmärkta högaktning, som jag hyser för fäderneslandets ärorika befriare o. s. v. Man tror, att Kristina gaf Per Brahe denna högtravande benämning, antingen derföre, att han vid Genevad slagit ett parti danskar; eller derföre, att han genomdrifvit Adolf Johans utestängande från förmyndareregeringen.

Kristina fortsatte sålunda resan uppåt Sverge. Lorents von der Linde skulle hafva mött henne i Hamburg; men hann ej längre än till Halmstad, innan hon anträffades. Han var ej rätta mannen för sitt kraftfordrande uppdrag. Icke ens sjelf, utan genom en annan, sökte han i godo förmå drottningen återvända. När hon deröfver visade missnöje, och till och med började gråta af harm^[6], tordes han ej fullgöra andra delen af nämnde sitt uppdrag, utan tillät henne fortsätta resan. Jag vet, skref han, huru illa en våldsam åtgerd skulle uttydas, samt huru mycket regeringen undviker allt, som kan stöta drottningen. Om man fortfarande vill visa henne tillbaka, så kan det ske genom förnyad befallning, som möter oss i Nyköping eller annorstädes. Åtföljd af honom, skyndade emellertid Kristina sin färd så mycket möjligt och likasom motståndarne till trots. Linde iakttog härunder åtskilliga tillfällen att framställa regeringens önskan och sitt eget vänskapliga råd; men förgäfves. Kristina blef uppbragt och påskyndade färden än ifrigare. Linde ställde så till, att de uppbådade kungshästarne gång efter annan kommo för sent; afsigten var att fördröja resan och gifva regeringen tid att fatta och tillkännagifva ett nytt beslut. Kristina märkte konstgreppet och hotade att med gästgifvareskjuts hasta före till Stockholm, och nu gick det så fort, att Linde knappt kunde följa med. På en enda Septemberdag for hon från Råby till Linköping, d. v. säga 13 mil, hvilket med den tidens dåliga vägar ansågs vara en ovanligt skyndsam färd^[7].

Det var en egen anblick att se Kristina i Lindes sällskap med sådan brådska och ifver truga sig tillbaka in i Sverge. Man erinrar sig dervid ovillkorligen, huru hon sex år förut i samma sällskap och med samma brådskande otålighet trugade sig derifrån.

Regeringen, underrättad om hennes framfart, sände två andra herrar att möta henne i Norrköping och öfvertala henne att stanna i denna till hennes underhållsländer hörande stad. Men de mötte henne redan i Nyköping, så hade hon påskyndat sin färd. Regeringen blef genom denna djerfva tilltagsenhet bragt ur fattningen och hade ej beslutsamhet nog att verkställa sin föresats. Under svepskälet, att det nu mera vore för sent att visa henne tillbaka, beslöt man göra med god min, hvad man ej hade mod att vägra. Boningsrum ordnades både i torstensonska huset och på slottet, der man valde konungens egna gemak. För att sätta allt i ordning behöfdes tid. Kristina, som fått sin vilja fram, gaf nu mera gerna anstånd och uttänjde resan mellan Pilkrog och Stockholm till tre hela dagar. Den andra Oktober i skymningen höll hon sitt intåg, mottagen med konungsliga hedersbetygelser, och ett skjutande så häftigt, att jorden darrade och fönster splittrades. Hon valde till boning slottsrummen och visade sig mot alla serdeles nådig och nedlåtande.

Kristinas syften voro, som sagdt är, två: det ena bekräftelsen på sitt årsunderhåll; det andra bevakandet af sin förmenta rätt till kronan. Denna sednare punkt vågade hon likväl icke vidröra, innan den förra blifvit beviljad. Angående denna inlade hon redan dagen efter sin ankomst en skrifvelse, hvari begärdes, att ständerna måtte bekräfta det åt henne i Uppsala anslagna årsunderhållet, oaktadt hon sedan den tiden öfvergått till katolska läran. Efteråt lästes följande tillägg. Jag anhåller om snart svar för att sedermera få underhandla om mina enskilda angelägenheter. Detta skulle vara ett förbehåll att få framkomma med den andra punkten.

Men genast efter sin ankomst hade Kristina med Mariabilder och brinnande vaxljus låtit pryda och till katolskt kapell inreda ett af de till hennes begagnande upplåtna kungliga rummen, i hvilket hon äfven lät hvarje dag hålla messa för öppna dörrar och under stort tillopp af nyfikna personer; alltsammans till ej ringa harm för de samlade riksdagspresterna och för svenskarna i allmänhet.

När Kristinas ofvannämnde skrifvelse blef för ständerna uppläst, ville adel och borgare densamma genast bifalla: bönderna sköto målet från sig, såsom öfverstigande kretsen för deras omdöme, men presterna begärde och fingo betänketid. Andra, tredje och fjerde dagen fordrade drottningen allt ifrigare och ifrigare deras utlåtande. Slutligen svarades: att, när drottningen haft fyra till fem års tid att sammansätta skriften, kunde hon väl unna presterna fyra till fem dagar att densamma öfverväga. Allmänhetens ovilja ökades emellertid så väl af Kristinas fortfarande katolska gudstjenst, såsom ock af svenska presterna, hvilka i sina predikningar ofta och med bitterhet vidrörde denna punkt. Så t. ex. hände en gång, att presten, förmodeligen var det i Uppsala, efter predikans slut började utfara mot drottning Kristina, hennes omvändelse, inresa till Sverge och katolska gudstjenst. Jag har, sade han, sökt varna henne både mundteligen och skrifteligen; dock fåfängt och vill nu ej längre kasta perlor för svin. Domprosten Stigzelius, som var i kyrkan, skickade upp och tillrättavisade predikanten; men denne svarade högljudt: jag talar efter andans ingifvelse; och man måste mer lyda Gud än menniskor, hvarpå han fortsatte i samma anda. Då framträdde den andra presten för altaret och började messa, hvarvid församlingen uppstod och ifraren på predikstolen blef tvungen att tystna.

Den åttonde Oktober aflemnades ändtligen presteståndets betänkande. Det innehöll, att man visserligen borde bekräfta anslaget; dock med flere villkor till inskränkandet af drottningens magt och med de tillägg, att beviljandet skedde denna gången af ständernas godhet och för Kristinas förfäders skull; men icke till följe af öfverenskommelsen i Uppsala 1654, hvars kraft hon genom sitt affall tillintetgjort. Det var biskopen i Åbo, Johannes Terserus, mannen från 1650 års riksdag, som, understödd af biskop Laurelius, också denna gång ledde ståndet, och som mot Kristina visade mesta strängheten. Presternas betänkande blef gilladt af de öfriga stånden och i synnerhet af rådet och regeringen, hvilka mer än de andra voro mot Kristina uppbragta. I synnerhet och framför alla andra utmärkte sig Per Brahe såsom Kristinas allvarsammaste motståndare och vid sistnämnde tillfälle tackade han presterskapet offentligen för dettas just under striden mot drottningen visade nitälskan om renlärigheten i landet ^[8]. Samma dag gingo åtskilliga af biskoparna och de äldre bland presterna upp till Kristina i afsigt att föreställa henne vådan och olagligheten af den offentliga katolska gudstjensten, samt i godo förmå henne till dess inställande. Den åttiosjuåriga erkebiskop Lenæus förde ordet och det med så mycken skärpa, att tårarna brusto drottningen ur ögonen, vare sig af rörelse eller harm. Ordvexlingen blef ganska liflig. En gång sade Lenæus: vi känna nogsamt påfvens knep; han går med all flit efter våra själar. Kristina svarade: i gode herrar! Jag känner påfven bättre än ni. Han skulle ej gifva fyra daler för alla edra själar tillhopa. Samtalet aflopp fruktlöst.

Det var också kanhända under detta samtal, som Kristinas fordna hofpredikant, Emporagrius, frågade om orsaken till hennes affall från lutherska läran? Kristina svarade: det var edra långa och tråkiga predikningar, som gjorde mig ledsen dervid.

Efter några dagar hölls ett nytt möte mellan samma personer och om samma ämnen. Drottningen sökte dervid med allehanda skäl försvara sina påståenden; men mötte så allvarsamt motstånd, att hon slutligen gaf vika, lofvande afskaffa sin offentliga gudstjenst och lemna all möjlig säkerhet. Hon bad tillika med bevekelig röst och åtbörd, att ständerna måtte meddela den begärda bekräftelsen på underhållet. Tre dagar derefter och i följe af presternas ytterligare påminnelse blef icke blott den offentliga katolska gudstjensten inställd, utan äfven dess kyrkoprydnader nedtagna och jemnte presten och flere bland främlingarna skickade ur riket. Saken tycktes vara helt och hållet afslutad och det återstod blott att uppsätta och underteckna den öfverenskomna skriften om årsunderhållet.

Oaktadt denna afskräckande motgång hade Kristina beslutat vidröra äfven det andra föremålet för resan; nämligen bevakandet af sina anspråk på Sverges krona. Hon lät i tysthet uppsätta en skrifvelse derom, hvilken skulle i fem serskilda exemplar till rådet och till de fyra stånden öfverlemnas. Men som man troligen skulle vägra mottaga en handling af dylikt innehåll, beslöt hon gå till väga på följande sätt.

Den sextonde November eller några dagar efter de egentliga riksdagsärendernas slut, var den nya bekräftelsen på årsunderhållet färdig och skulle af ständerna till Kristina öfverlemnas. När dessas ombud anmälde sig till företräde, instack Kristina de fyra ofvannämnde afskrifterna i sin muff, för att vid samma tillfälle dem åt ständerna öfverantvarda. En Banér förde ordet och framlemnade bekräftelsen på årsunderhållet, tilläggande, att, om drottningen hade dervid något att anmärka, skulle han låta genom medföljande skrifvare det uppteckna och sedan skaffa svar. Kristina lät icke ett så lyckligt tillfälle gå sig ur händerna. Hon antog tillbudet och bad sekreteraren anteckna följande hennes ord. Jag vet, sade hon, huru man oförskyldt beljugit och förtalat mig, såsom hade jag ondt i sinnet mot mitt fädernesland, hvilket jag likväl städse älskat och ärat hafver. För att nu visa grundlösheten af dessa beskyllningar och tillika än fastare tillknyta förbindelsen mellan mig och fäderneslandet, har jag låtit uppsätta en skrifvelse, som jag härhos eder öfverlemnar, med begäran, att hvarje stånd måtte den bevara och i sina protokoller införa till eder efterrättelse både för närvarande och kommande tider. Härvid framdrog hon utur muffen de renskrifna exemplaren och lemnade ett åt hvar och en af ståndens talemän. Dessa mottogo dem, okunnige om innehållet. Till bönderna, som sist utgingo, sade hon: i gode dannemän! om i behöfven penningar, så vänden eder till mig!

Vid återkomsten på sina rum skyndade hvarje stånd med ytterlig nyfikenhet att genomläsa den så oförmodadt framlemnade skriften. Innehållet var följande. Vid afsägelsen 1654 hade Kristina ej kunnat föreställa sig, att Karl Gustaf skulle så snart falla ifrån, hade derföre endast på honom och hans äkta afkomlingar öfverflyttat arfsrätten till kronan utan någon närmare bestämning eller större utsträckning. För att nu, i händelse af konungahusets utslocknande, skydda riket för oroligheter och bevaka sin egen rätt dertill, ville hon vid nuvarande tillfälle inför Sverges regering, råd och ständer, ja inför Gud och hela verlden afgifva följande förklaring öfver sin egentliga mening med nämnde tronafsägelse. Denna hade nämligen varit, att icke göra några anspråk på kronans återfående, så länge Karl Gustafs ätt fortfore och villkoren om årsunderhållet fullgjordes; men att hon, om något af dessa två villkor uteblefve, hade förbehållit sig all den rättighet till kronan, som hon af Gud, arfsrätt och rikets lagar innehaft före sin tronafsägelse. Detta ville hon härmedelst hafva högtidligen tillkännagifvet till ständernas framtida efterrättelse. Om något deremot företoges, förklarade hon det helt och hållet ogilltigt. Skriften framlemnades den 16 November, men var daterad den 1 i samma månad, d. v. s. två dagar före riksdagsbeslutets affattande. Sannolika afsigten var, att, ehuru Kristina icke vågat till sjelfva riksdagen inlemna ofvanstående skrifvelse, skulle denna dock, genom den orätta dateringen, erhålla skenet af en sådan åtgerd.

Detta Kristinas försök väckte åtlöje, medömkan och harm, samt föranledde mångfaldiga och grundade anmärkningar. Hon, som 1654 trugade sig från tronen, ville nu 1660 truga sig ditupp igen. Sättet hvarpå hon smög sin förklaring i ständernas hand, försöket att muta bönderna samt konstgreppet med den förtidiga dateringen, allt vittnade om en list, lika föraktlig som löjlig och vanmägtig. — Slutligen befanns hennes uppgift rakt stridande mot verkliga förhållandet; ty år 1654 begagnade hon vid afsägelsen följande ordalag: vi afstå från Sverges krona och regering och från all den rättighet dertill, som vi i kraft af födsel, arfföreningar och hyllningseder haft hafva, så att vi från denna dag hvarken för oss eller andra skola under någon slags förevändning göra anspråk på detta rike.

Hvarje exemplar af Kristinas förklaring lemnades emellertid genast till rådet. Förbittringen derstädes blef ganska stor. Klas Tott ville utan vidare krus skicka skrifterna tillbaka till drottningen. Per Brahe ansåg, att denna sednare förverkat sitt underhåll^[9]. I prest- och borgarestånden talades om, att man borde till rikets trygghet försäkra sig om hennes oroliga person^[10], och sjelfva Gustaf Bonde visade lust för samma kraftfulla åtgerd. Sådana förslag stannade likväl vid talet; men efter öfverläggning med stånden beslöt man att redan samma dag återlemna förklaringen. Först klockan nio om aftonen voro förberedelserna dertill i ordning. Hela rådet, mangrannt församladt, och derjemnte ett utskott från hvart af de fyra stånden, inträdde till drottningen. Ordet fördes af nuvarande rikskansleren, förre gunstlingen Magnus Gabriel De la Gardie, och två sekreterare medföljde för att anteckna det, som sades. De la Gardie yttrade i korthet, att, som drottningens skrifvelse vore stridande mot Sverges lag, kunde ständerna densamma icke mottaga. Härpå öfverlemnade han rådets exemplar åt Kristina, hvilken detsamma i hastigheten mottog, men genast ville truga tillbaka på De la Gardie. Denne drog sig likväl undan och vägrade. Välan, sade Kristina, ständerna åtminstone skola dock behålla min skrifvelse. Men i detsamma framträdde en af hvarje stånd och lade på bordet sitt exemplar deraf. Kristina märkte det ej, förrän den sista i ordningen, en lång och groflemmad bonde, framsteg till bordet. Då blef hon ganska förifrad. I hafven, yttrade hon, en gång högtidligen mottagit min förklaring, hvarföre den också blifver i sin fulla kraft gällande. Om i ogillen, så skola dock Gud och hela verlden densamma gilla; och jag, som henne inlemnat, skall äfven finna medel att göra henne gällande. De la Gardie svarade: sedan eders majestät frikallat oss från vår ed, äre vi icke förpligtade till någon lydnad mot eders majestät, utan blott mot vår nuvarande konung. Kristina inföll: jag förstår eder pligt bättre än i alla tillhopa. De la Gardie genmälte: derpå kunde nog finnas svar; men vi hafva kommit för att återlemna skrifvelsen, icke för att tvista derom; hvarefter de alla bugade sig och gingo bort. Förbittringen och oron var ganska häftig, och regeringen ansåg försigtigheten fordra att sätta stark vakt vid både drottning Kristinas och den unge konungens rum, och man förböd riksdagsmännerna resa hem, innan denna kinkiga sak blifvit afgjord. Äfven Kristina var ytterligt uppbragt. Jag vill, sade hon, häldre låta slita mig i tusen stycken, än afstå från mina rättmätiga anspråk^[11]. Dagen derpå skickades två riksråd för att öfvertala henne till återkallande af insagan. Hon vägrade envist och med oförminskad förbittring.

Regeringen och ständerna, å sin sida än mer uppretade öfver Kristinas orimliga påstående och ohjelpliga envishet, fattade det enhälliga beslut, att genom kraftiga åtgerder tillbakavisa en så djerf tilltagsenhet. Man förböd att göra henne besök, och rådet och ständerna uppsatte i ämnet tvänne skrifvelser. Den första var i deras namn och innehöll en kraftig samt vidlyftig vederläggning af Kristinas anspråk. Den andra var i Kristinas namn och innehöll ett uttryckligt återkallande af hennes inlaga den 16 November och tillika en med all möjlig utförlighet uppsatt förklaring, att hon vid förlust af sitt årsunderhåll aldrig skulle göra något anspråk på Sverges krona. Den första skulle till Kristina öfverlemnas eller åtminstone inför henne uppläsas; på den andra skulle man ovillkorligen fordra hennes underskrift. Allt detta afgjordes redan den sjuttonde November. Vid underrättelsen om dessa bestämda och enhälliga åtgerder föll Kristinas mod på en gång och helt och hållet. När De la Gardie i spetsen för rådet och ständernas utskott inträdde och öfverlemnade de tvänne skrifterna, förklarade hon med höfliga ordalag sin beredvillighet att efterkomma ständernas önskan, hvarföre hon mottog den första skriften och undertecknade den andra redan samma dag. Dermed var saken för den gången afgjord.

Något hvar väntade, att Kristina skulle efter ett så obehagligt och förödmjukande uppträde genast och med missnöje lemna landet. Men tvärtom. Likasom ingenting förefallit, stannade hon ännu i fem veckor qvar, lät som gäst underhålla sig på kronans bekostnad, deltog i hvarje nöje och visade alla ett gladt och fryntligt ansigte. Först den andra Januari 1661 lemnade hon Stockholm och begaf sig till Norrköping.

I denna stad, som hörde till underhållsländerna, stannade hon i flere månader. Man känner ej orsaken till så långt dröjsmål; men följden blef en dödande ledsnad, öfver hvilken Kristina klagade högt och hvilken hon sökte fördrifva, men fåfängt, ehuru hon slutligen tillgrep äfven schack- och brädspel.

Terserus hade emellertid uppsatt och åt många bekanta utlånat en berättelse om ofvanstående riksdagsuppträden; just den, hvarpå vi grundat vår framställning. Utan Terseri vetskap blefvo afskrifter tagna och öfversättningar gjorda samt kringspridda äfven till Tyskland, hvarifrån ett exemplar vardt af någon bland Kristinas tjenare henne tillskickadt. Hon tog genast eld samt klagade hos regeringen öfver Terseri otacksamhet, att om henne utsprida äreröriga osanningar; han hade dock henne att tacka för sitt hufvud, hvilket hon, i anseende till Terseri brottsliga uppförande, hade under messeniska rättegången kunnat med största skäl låta afhugga. Hon fordrade allvarlig näpst. I fall en sådan icke beviljades, bad hon regeringen icke förtänka, om hon sjelf på Terserus utkräfde det straff, som hans grofva brott förtjenade. Terseri förklaring infordrades, kom och blef gillad af regeringen, hvilken dessutom vitsordade sjelfva berättelsens sanning. Kristinas hotelser gingo ej heller i fullbordan.

Under vistandet i Norrköping begärde hon vid olika tillfällen svenska regeringens tillstånd att bo i Pommern och derstädes åtnjuta fri religionsöfning; att pommerska taffelgodsen måtte befrias från några bland skatterna o. s. v. Alla dessa punkter blefvo afslagna och åtskilliga hennes försök att inblanda sig i rikets styrelse kraftigt tillbakavisade^[12].

Det hette en tid, att Kristina ämnade stanna i Sverge till hösten 1661^[13]. Men redan i Maj anträdde hon sin återresa, ledsen vid landet och förtretad på dess innevånare. Man hörde henne med stickord omtala Karl Gustafs djerfhet och oförstånd; och för en mötande holländare prisade hon dennes tappra landsmän, hvilka under sjöslaget i Öresund visat verlden den hemligheten, att äfven svenskarna kunde öfvervinnas.

---

1. Rådsprot. d. 2 Dec. 1668. Biörenklous uppgift.
2. Riksark. Stegeborgs ark. L. Romann till Ad. Johan d. 18 Sept. 1660.
3. Brah. L. v. d. Linde till P. Brahe d. 22 Sept. 1660.
4. Rådsprot. d. 3 Sept. 1660.
5. Rådsprot. d. 5 och 27 Sept. 1660.
6. Brah. S. Båt till P. Brahe d. 29 Juli 1660.
7. Angående von der Lindes beskickning, se hans bref den 15, 23, 25 och 28 Sept. 1660 i Riksarkivet.
8. Rådsprot. d. 4 och 26 Sept. 1664 m. fl.
9. Rådsprot. d. 16 Nov. 1660.
10. Riksark. J. Rosenhanes dagbok.
11. S. st. d. 17 Nov. 1660
12. S. st. d. 5, 12 Mars och 29 Maj 1661.
13. S. st. d. 27 Febr. 1661.