←  Gustaf Adolf och adeln
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Gustaf Adolf och presterna
Gustaf Adolf och undervisningsverken  →


[ 148 ]

TRETTIONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF OCH PRESTERNA.

Gustaf Adolf, sjelf genomträngd af sann och innerlig gudsfruktan, var äfven högst angelägen att hos sitt folk inprägla samma känslor. Ordning och kyrkotukt befordrades på det allvarligaste. Förakt och lättsinnighet i dessa ämnen, likasom vanvördnad för gudstjenst och hvad dertill hörer, blefvo strängt straffade, stundom med landsflykt, någon gång med döden. Han var mån om presterskapets anseende; de böra, sade han, vara verkliga folktribuner, sjelfva bäst kännande allmogens belägenhet, och med lära och lefverne ledande densamma till allt godt och nyttigt. Ovärdiga prester blefvo deremot utan krus afsatta; församlingens vård och gudsfruktans befrämjande ansågos vigtigare än förbrytarens hustru och barn. Till vigtigare handhafvande af dessa ärender ämnade konungen [ 149 ]uti Stockholm inrätta ett för hela riket allmänt konsistorium, men saken gick icke uti fullbordan.

Gustaf Wasas bibelupplaga var redan längesedan utgången och nu mera ganska sällsynt. Gustaf Adolf lät densamma öfverse och förbättra, hvarpå 1618 en ny upplaga utkom, mera praktfull än någon förut inom fäderneslandet utgifven bok.

De oroligheter, som Johan och Karl genom påbörjade trosförändringar hade förorsakat, tjenade Gustaf Adolf till varning. Han höll sig orubbadt vid evangeliska bekännelsen. Några utlänningar föreslogo en sammansmältning af Luthers och Calvins läror, och sjelfva den teologiske Axel Oxenstierna lyssnade icke ogerna dertill. Konungen deremot afböjde saken lugnt, men bestämdt, och sände upphofsmännerna utur riket; inom Sverge skulle vara en tro, ett hopp och en bekännelse. Några insmugna jesuiter blefvo utjagade igen och trenne svenskar, som antagit och icke ville afsvärja katolska läran, blefvo efter lagens bokstaf till döden dömde och afrättade. I sig sjelf var dock konungen vida höjd öfver en inskränkt otålsamhet. Han sjelf älskade lutherska bekännelsen, och katolikerna voro hans fiender, både i fältet och rådkammaren; men besegrade fingo de hugna sig af hans öfverseende och mildhet. Jesuiterna voro de enda som han aldrig kunde försona sig med.