Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/51
| ← Förbund med Frankrike |
|
Gustaf Adolfs och Tillys första möte → |
FEMTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
ERÖFRINGEN AF DEMMIN.
Sedan förbundet med Frankrike var afslutadt, qvarlemnades i Brandenburg 9000 man under Gustaf Horns befäl, för att hejda de kejserligas utfall från Landsberg och Frankfurt. Sjelf tågade konungen med 16,000 man tillbaka nedåt Pommern, för att derifrån alldeles fördrifva fienden och dymedelst trygga sig för anfall i ryggen. Det var midt uti vintern, då han uppbröt från trakten af Gartz. De sydländska tropparna betraktade med förundran och förvåning svenskarnas tåg öfver den hårdt tillfrusna och snöbetäckta marken. Det gick genom Dam och Stettin till Vor-Pommern. Lesslie jagade österrikarne från Lockenitz, Teuffel från Neu-Brandenburg, konungen sjelf från Klempenow, Treptow och Loitz. Här tillkallade han Kniephausen med 3000 man från Stralsund, och vände sig sedan mot Demmin. Denna ort ansågs som en genom läge och arbete serdeles stark fästning, varande omgifven af floder, otillgängliga träsk och starka försvarsverk. På vägen från Stralsund, den mest farbara, mötte man först ett slott, sedan ett förskansadt torn, innan man kom till vallarna af sjelfva Demmin. I denna stad hade derföre de kejserliga sina förnämsta förråder. Besättningen utgjorde 1700 man under hertigen af Savelli, hvilken erhållit befallning att försvara platsen uti tre eller åtminstone två veckor, inom hvilkas förlopp Tilly lofvade komma till undsättning.
Hertigen af Savelli hade alltsedan svenskarnas ankomst fört befälet i Vor-Pommern. Han var en tapper och skicklig krigsman; men likasom de flesta andra italienare, hvilka deltogo i trettioåra kriget, hufvudsakligen traktande efter rof och plundringar, för att slutligen med sålunda samlade rikedomar återvända till lugn och njutning i det skönare fäderneslandet. Hos Savelli hade denna girighet stigit till en afskyvärd höjd och vållat allmänt hat. Man berättar, att han vid Gustaf Adolfs annalkande lät för sin räkning sammandrifva alla i kringliggande trakter befintliga hästar och sedan pålysa deras försäljning för att dymedelst skrapa till sig än mera reda penningar. Men hästarna voro för det mesta magra och utkörda, och folket penningfattigt; följden var, att få eller inga köpare anmälde sig. Savelli lemnade dock icke hästarna tillbaka åt deras egare, utan afslutade öfverenskommelse med stadens flåbuse, att denne fick rättighet slagta dem mot en afgift af sex skilling för huden. — Bland denne Savellis krigskamrater märktes dessutom samma Quinti del Ponte, som tillställde den förrädiska stämplingen mot Gustaf Adolfs lif. Af fruktan för hämnd skaffade han sig dock tillfälle att smyga ut ur fästningen, men måste der qvarlemna sin tross och sammanroffade egendom.
Den tolfte Februari framryckte svenskarna och omringade staden, hvarvid Gustaf Adolf med artilleriet lägrade sig på Nonnenberg, från hvars åsar han med någon framgång kunde beskjuta vallarne. Af den starka kölden hade träsken och floderna sammanfrusit, till icke ringa båtnad för svenskarna, hvilka derigenom kunde obehindradt tåga fram och tillbaka kring staden. Teuffel med gula regementet angrep vallarne på vestra sidan och lyckades att fatta stånd och försvara sig i utanverken. Tott och Kniephausen skulle vid samma tid göra ett låtsadt anfall mot det på Stralsundsvägen varande slottet; men besättningen tog det för allvar, tände eld på slottet och drog sig tillbaka till tornet. Svenskarna följde efter och intogo dagen derpå dess utanverk. Tornet sjelft hade likväl så tjocka murar, att svenskarnas fältstycken kunde deremot ingenting uträtta, och besättningen vägrade hvarje underhandling. Då lät Gustaf Adolf sitt folk framtränga ända intill foten af tornet och gräfva minor under dess murar. Besättningen, fruktande att sprängas i luften, sökte draga sig till staden, men hindrades af Wildenstein med en del af gula regementet, och nödgades alltså gifva tornet och sig sjelfva i svenskarnas våld. Deras sju fanor uppsattes vid batterierna på Nonnenberg, för att hos de belägrade injaga ännu mera fruktan.
Gustaf Adolf ville emedlertid sjelf på närmare håll taga stadens fästningsverk i ögnasigte och företog derföre en vandring längs efter vallarne. Härunder kom han till ett ställe med så svag is, att den brast under fötterna. Lyckligtvis var der icke djupare, än att konungen blef stående på botten, med isen och vattnet ända upp under armarne. En skotte, som stod på vakt icke långt derifrån, ville ila till hjelp; men konungen vinkade honom tillbaka. Fiendens uppmärksamhet hade emedlertid redan blifvit väckt och skott på skott aflossades från murarne; men intet träffade, ty lyckligtvis var afståndet något för långt. Konungen arbetade sig åter upp på isen, gick till nästa vakteld och tog der ett glas vin och något mat, derefter till sitt tält för att ömsa kläder, hvarpå han åter visade sig ute bland soldaterna.
Under tiden hade svenska kanonerna redan nedskjutit en del af stadsmuren, och besättningen väntade med hvarje dag en stormlöpning. Detta var en högst obehaglig ställning, serdeles för Savelli, hvilken icke utan skäl befarade att vid ett sådant tillfälle förlora alla sina skatter, frukten af så många förflutna fälttåg och hoppet för kommande tider. Han erböd sig derföre att öfverlemna fästningen mot erhållande af fritt aftåg för besättningen och all dess enskilda egendom. Gustaf Adolf å sin sida fruktade hvarje ögonblick att nödgas häfva belägringen, i anseende till den stora kejserliga härens annalkande. Han beviljade derföre förslaget, och hela besättningen med flygande fanor och efterföljande tross lemnade staden, hvarvid Gustaf Adolf till häst åskådade deras tåg. Slutligen kom Savelli sjelf. Helsa kejsaren, sade Gustaf Adolf, att jag för krig endast för den borgerliga och andeliga frihetens skull. Men eder, min hertig, tillade han, tackar jag för edert besvär att öfvergifva Roms lysande högtider för att kriga mot mig; ty eder person synes mig mera passande för hofvet än lägret; härvid kastade han en sidoblick på den krusade peruk, som hertigen nyttjade efter det då småningom uppkommande franska bruket. När han tågat förbi, sade konungen till sina kringstående herrar: Den karlen räknar mycket på kejsarens godhet. I min tjenst skulle han för sin feghet utan nåd mista hufvudet. Straxt derefter kom trossen. Man igenkände deribland Quinti del Pontes packvagn. Flere af svenska befälet yttrade, att den förrädarens egendom borde anhållas och betraktas som godt byte. — Jag har gifvit mitt hedersord, sade Gustaf Adolf; och ingen skall förebrå mig att hafva brutit det. Vagnen fick gå fritt; svenskarna inryckte i staden och funno der 36 kanoner jemnte stora förråder af spannemål och krut.
Tilly blef högeligen förtretad öfver Savellis uppförande, afsatte honom straxt från hvarje befattning och anklagade honom formeligen hos kejsaren. Savelli visste likväl så begå saken, att han till Tillys stora harm blef frikänd, och sedermera anställd i flere befattningar, dels som sändebud, dels som befälhafvare.