Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/52
| ← Eröfringen af Demmin |
|
Frankfurts eröfring → |
FEMTIONDEANDRA KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS OCH TILLYS FÖRSTA MÖTE.
Då Wallenstein på riksdagen i Regensburg hade blifvit afsatt från fältherrevärdigheten, råkade alla partierna uti mycken förlägenhet angående valet af efterträdare. I början talades mycket om kurfursten af Bäjern, och flere bland katolikerna understödde detta förslag; dock icke kejsaren, hvilken för Maximilians ärelystnad och skicklighet hyste en farhåga, som hvarken slägt- eller vänskap kunde nedtysta. Efter långa öfverläggningar kom man slutligen öfverens, att Tilly, hvilken hittills anfört katolska ligans troppar, tillika skulle blifva fältherre öfver den kejserliga krigshären. Tilly var egentligen uti Maximilians tjenst och honom ifrigt tillgifven. Det var en slug fint af denne furste att för egen person, med låtsad försakelse, afsäga sig fältherreplatsen; men låta valet dervid falla på en man, som det oaktadt lemnade en betydlig magt i hans egna händer.
Tilly mottog det vigtiga uppdraget med allvarlig betänksamhet. Kriget är ett tärningspel, sade han. Efter mycken lycka följer ofta lika mycken olycka. Han erkände Gustaf Adolfs stora egenskaper och deltog aldrig i det öfvermodiga förakt, som wienska hofvet plägade yttra mot denna furste.
Sedan Tilly ordnat lemningarne af Wallensteins här, beslöt han att kufva staden Magdeburg. Han ansåg detta som det närmaste och vigtigaste föremålet för sin verksamhet, i hopp nemligen att Gustaf Adolf skulle hejdas af Conti och Schaumburg. Men sedan den förre tagit afsked och den sednare blifvit fördrifven från Greiffenhagen och Gartz, sedan deras krigshär nära blifvit upplöst och svenskarna hotande framträngt mot Landsberg och Frankfurt, förnam han, att saken fordrade kraftigare åtgärder. Lemnande Pappenheim qvar utanför Magdeburg, tågade han nedåt brandenburgska länderna, kastade in förstärkningar uti Frankfurt, och begaf sig med hela den öfriga hären upp emot Vor-Pommern.
Vid underrättelsen om den fruktansvärda fiendens annalkande, drog Gustaf Adolf sina troppar tillsammans. Horn kallades från Landsbergersidan och fick sin plats anvisad i midten vid staden Friedland, konungen sjelf stod på venstra flygeln vid Pasewalk, Banér på den högra uti Demmin. Kniephausen fick tillsägelse att skyndsamt draga sig tillbaka från Neu-Brandenburg, dit han hade blifvit förlaggd.
Det bref, som innehöll denna sistnämnda befallning, råkade uti Tillys händer. Han beslöt i följd af underrättelsen att afskära Kniephausen och skickade för sådant ändamål Cratz med 12,000 man att omringa Neu-Brandenburg. Sjelf tågade han efter med den öfriga styrkan, varande ganska uppretad genom den just då erhållna underrättelsen om förlusten af Demmin. I slottet Felsberg mötte han oväntadt och ihärdigt motstånd af femtio der förlaggda svenska dragoner. De blefvo vid stormningen utan nåd och barmhertighet nedhuggna; hvarefter Tilly hotande framryckte till Neu-Brandenburg, der Kniephausen redan var innestängd.
Gustaf Adolf insåg nogsamt omöjligheten för denne sistnämnde general att ensam försvara sin ställning. Fråga blef, huruvida man borde hasta till hans undsättning eller ej. Svenskarnas krafter voro af vintertåget medtagna, Tillys manskap deremot friskt och uthviladt; så att striden lätt kunde få en olycklig utgång, och i och med detsamma hela kriget. Konungen beslöt derföre att undvika en afgörande drabbning. Svenska hären skiftades i två delar. Den högra under Gustaf Horn vände sig mot Stralsund och besatte med yttersta försigtighet alla pass öfver Peene- och Trebelfloderna. Den venstra under konungen sjelf tågade mot Oder, hvarest den mellan Schwedt och Vierath förlades i ett med största noggrannhet befästadt läger. Från denna plats kunde han obehindradt gå öfver till båda sidorna af floden, och erhålla fri tillförsel från Stettin och kringliggande nejder.
Kniephausen blef på sådant sätt öfverlemnad åt sig sjelf. Han hade sitt eget och ett halft skottskt regemente, utgörande tillsammans vid pass 2,000 man; men inga kanoner. Gustaf Adolf hade genom ny skrifvelse tillsagt honom att medelst hederlig dagtingan rädda sig och besättningen, men äfven detta bref blef af Tillys folk uppfångadt. Kniephausen, sålunda okunnig om konungens afsigter, beslöt göra motstånd i det längsta och afslog alla Tillys uppfordringar. Denne, som fruktade, att Gustaf Adolf skulle ila till undsättning antingen af denna ort eller af Magdeburg, påskyndade belägringen, och lät sitt folk flere gånger löpa till storms; men ehuru de voro 22,000 man, blefvo de dock tre gånger tillbakadrifna af Kniephausens 2000. Emedlertid dundrade Tillys tjugusex kanoner dag och natt mot fästningen; Kniephausen kunde blott svara med muskötter. Efter långvarigt skjutande ramlade en del af murarne och de kejserlige lagade sig till stormning. Kniephausen begärde tjugufyra timmars betänkningstid; det vägrades, och förrän Tilly hann gifva befallning derom, ilade de kejserliga till storms med unga Montecuculi i spetsen. Han främst och sedan de andra bestego murarna och inträngde i staden. Blodbadet blef förfärligt. Pardon blef alldeles icke gifven, icke ens för borgrarne; ty, sade man, det kätterska packet hade gynnat svenskarna. Dessa sednare blefvo mangrannt nedhuggna. Kniephausen sårades, kastades till jorden, men undkom till rådhuset, der han med ungefär sextio personer blef tagen tillfånga.
Gustaf Adolf blef högst förtörnad vid underrättelsen om det ohejdade mördandet. Den gamle korporalen, sade han, dermed menande Tilly, börjar kriga som en kroat. Men jag skall väl en gång betala honom. För närvarande slöt han sig ännu fastare inom förskansningarna och lemnade öppna fältet åt Tilly. De få, som återkommo från Neu-Brandenburgs tappra försvar, blefvo furstligt belönta.
Efter denna seger tågade Tilly längre åt norr; men fann landet allestädes förhärjadt och derjemnte otillgängligt genom de af vårfloden uppsvällda strömmarna och träsken. Att drifva Horn ur dess fördelaktiga ställning syntes också nära ogörligt. Tilly drog sig derföre tillbaka nedåt Ruppin och sände derifrån Colloredo att undersöka konungens läger. Denne återkom och försäkrade, att det var oangripligt, hvarpå kejserliga hären återtågade till Magdeburg, derunder lifligt förföljd af ströfvande svenskar; och på sådant sätt slutade Gustaf Adolfs och Tillys första möte[1].
- ↑ Ridderst. (75 a.) Gustaf Horn till Ax. Oxenstierna. Königsberg i Neu-Mark d. 29 Febr. 1631. Utförlig berättelse om hela denna krigsrörelse.