Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/53
| ← Gustaf Adolfs och Tillys första möte |
|
Förbundet med Brandenburg → |
FEMTIONDETREDJE KAPITLET.
FRANKFURTS ERÖFRING.
Sedan Tilly återvändt till Magdeburg, beslöt Gustaf Adolf att angripa Frankfurt. Han lemnade tillräcklig besättning vid Schwedt, och begaf sig Oderfloden uppföre. På vestra sidan gick konungen sjelf med 10 000 man till fot och 8000 till häst, på östra Gustaf Horn med 2000 till fot och 1600 till häst. Artilleriet fördes på sjelfva floden under Johan Banérs betäckning.
Frankfurt am Oder ägde efter tidens sed temligen starka försvarsverk. Besättningen utgjorde mellan 7 och 9000 man under Schaumburg. Men emedan Tilly i anseende till förlusten af Greiffenhagen och Gartz var missnöjd med denna fältherre, blef Tieffenbach ditsänd att emottaga befälet. Denne anlände kort före svenskarna, och lät straxt afbränna förstäder och kringliggande vinberg, på det fienden af desamma icke måtte äga något skydd.
På tåget från Schwedt eröfrade Gustaf Adolf Fürstenwalde och Zedinick, samt förstörde flera hopar kroater, hvaraf en del nedhöggos, en del skonades och skickades sedan att arbeta i Falu grufvor. Den 1 April nalkades svenskarna till Frankfurt. Som man visste, att besättningen var ganska talrik, lät Gustaf Adolf uppställa sin här uti slagordning och tågade på detta sätt mot staden, hvarje ögonblick väntande att möta de kejserliga tropparna. Men ingen fiende sågs till, utan i dess ställe de rykande förstäderna. Detta ökade svenskarnas mod, och de tågade följande dagen än närmare. Gustaf Adolf med Teuffel vid sidan red längst fram för att undersöka belägenheten, då i samma ögonblick en muskötkula från fästningen genomborrade Teuffels venstra arm. Ack! utropade konungen, nu kan Teuffel icke hjelpa mig! huru skall det nu gå? Teuffel fördes till lägret, och konungen åtog sig att sjelf, som generaladjutant, ordna tropparna. Damitz med hvita regementet förlades på norra sidan närmast floden. Dernäst och midtemot Lebus-porten ställdes blå och gula regementerna på framskjutande vinberg. Snart gossar, sade konungen, skola vi dricka vin i stället för odervatten. Midtemot Gubenport ställdes Hepburn, Monroe och Lumsdel med deras folk. Kommen ihåg, mina tappra skottar, sade konungen, edra landsmän, som de kejserlige nedhöggo uti Neu-Brandenburg! — Tieffenbach lät göra ett utfall; det blef tillbakaslaget. Åt alla sidor dundrade en förödande eld från fästningsverken; men svenskarna trängde fram med sina förskansningar, så att de dels samma dag, dels under påföljande natten hade arbetat sig ända inemot stadsmurarna. Dagen derpå den 3 April var Palmsöndag. Svenska hären tillbragte förmiddagen under tystnad och gudstjenst, hvarföre de kejserlige trodde, att Gustaf Adolf icke hade medfört tillräckligt kanoner, eller att ban i allmänhet var för svag till anfall och ämnade draga sig tillbaka. Hör, ni strömmingsätare! ropade de kejserliga från muren; har ni nu utaf hunger gnagit upp edra läderkanoner, efter ni icke kan lossa ett enda skott. Andra togo en skjuten vildgås och hängde ut den öfver muren och ropade: att svenskarna borde med de andra flyttgässen skynda hem igen åt norden; de hade nu nog länge vintrat öfver i det varmare Tyskland. — Nej, ropade svenskarna, vi ämna just nu i Frankfurt steka och uppäta alla de gäss, som de kejserliga bortröfvat från pommerska vattendammarna. Under tiden hade Gustaf Adolf låtit utanför Gubenport upprätta ett batteri af tolf kanoner, hvilka riktades af honom sjelf och fram på eftermiddagen öppnade en förstörande eld. Tieffenbach med kejserliga befälet satt just vid middagsmåltiden, då skjutandet började. De logo öfvermodigt åt svenskarnas försök och vårdade sig icke ens att stiga upp från bordet. Detta dröjsmål blef dem dyrt. Gustaf Adolf befallte Johan Banér med skottarna att angripa Gubenport. De mötte starkt motstånd. Hepburn blef sårad i knäet och måste bäras bort. Hans major trädde i stället, men blef på ögonblicket skjuten. Nu studsade skottarna. Men Banér befallte Monroe och Lumsdel rycka fram. Dessa i spetsen för sina pikenerare, sammanträngda med skuldra mot skuldra, bröto sig igenom och eröfrade ändtligen den yttre porten.
De kejserliga hastade uppskrämda dit och tillagade ett utfall under Schaumburgs befäl. Afsigten var att återtaga porten, men de blefvo förekomna. En löjtnant i konungens här, vid namn Anders Auer, till börden en saxare, tyckte muren på ett och annat ställe vara illa bevakad och frågade derföre en hop soldater, hvilka han kände som utmärkt dristiga, om de icke med honom ville göra ett försök mot vallen. Sagdt och gjordt. Utan att afvakta någon befallning härom framburo de tvenne stormstegar, och lyckades att med Auer i spetsen klättra upp på muren och derstädes fatta stånd. Konungen såg och begagnade straxt denna lyckliga tillfällighet, ditsände förstärkning och gaf på samma gång alla tropparna befallning att storma. Några officerare ville i första ifvern ila fram utan harnesk. Nej! sade konungen, ingen lättsinnig sjelfspillning! Om befälet skjutes, hvem skall då leda mina soldater? Nu uppstod på alla sidor en förfärlig strid, men öfver den väg, som Auer banat, inträngde snart stora hopar af svenskar, och skyndade sedan att öppna Gubenport för skottarna, hvilka störtade in, följda af flere andra regementer. Schaumburg med sina till utfall samlade hopar sökte fördrifva dem; men nu anlände också Baudis med sina afsuttna ryttare, hvarefter fienden jagades på flykten. — Ännu skarpare gick det till vid Lebusport. Här hade öfverste-löjtnant Walter Butler med sina irländare blifvit ställd. Blå och gula regementerna anföllo med vanlig tapperhet; men blefvo två gånger tillbakaslagna, lemnande femhundrade qvarliggande döda, som vittnen om stridens häftighet. Harmen ledde till tredje anfallet, och det blef oemotståndligt. Få irländare flydde. De flesta föllo, liggande slagna innanför vallen, på samma sätt de gula och blå svenskarna utanföre. Butler togs tillfånga, dock först sedan han genom tvenne sår blifvit oförmögen till ytterligare försvar[1].
Oordningen bland de kejserliga blef förfärlig. Det återstod blott en enda väg, på hvilken de kunde komma undan, nemligen öfver den bro, som på östra sidan staden ledde öfver Oderströmmen. Men hit trängde sig alla, knektar, ryttare, trossvagnar. Snart fastnade dessa sednare mot hvarandra och tillstängde vägen. Många hundrade af dem, som hunnit längst fram, blefvo nedträngda i strömmen af de efterföljande, hvilka i sin ordning nedhöggos af svenskarna, så att närmast till denna port lågo stora hopar af lik. Sjelfva Tieffenbach, Schaumburg och Montecuculi voro nära att blifva fångna. Endast hästarnas vighet förmådde rädda dem öfver bryggan och de uppstaplade likhögarna. Tieffenbach lät sedan antända bron för att hindra de förföljande svenskarna, hvarpå han jemnte lemningarna af besättningen skyndade till Gross Glogau.
Uti slagna och drunknade förlorade de kejserliga emellan 2- och 3000 man, uti fångar 800 och deribland flere af högre befälet, dessutom 80 kanoner och en stor myckenhet krigsförråder. Dessa sednare behöll konungen, hvaremot staden lemnades till tre timmars plundring. Soldaterna begagnade tillåtelsen med största ifver och mången samlade på den korta stunden betydliga rikedomar. Så mycket möjligt var sökte dock Gustaf Adolf förekomma alla våldsamheter och lyckades i det närmaste. Ingen qvinna förolämpades; blott en borgare dödades, och detta nästan af misstag. Då soldaterna på bestämd timma icke återvände till sina fanor, skyndade konungen samt öfverstarna omkring och dref dem med hårda ord och blottad värja från plundringen. Några bland de motsträfvigaste blefvo straxt upphängda, de öfriga till varnagel. Hären förlades i staden, och åt de alldeles utblottade borgrarna lemnades spannemål att dermed föda både sig sjelfva och de inqvarterade soldaterna.
Sedan Gustaf Adolf firat påskveckan uti Frankfurt, tågade han mot Landsberg för att begagna lyckans fart och soldaternas ifver. Uti Frankfurt lemnade han som befälhafvare Lesslie med tillräcklig styrka att hejda Tilly, i fall denne, som man förmodade, skulle infinna sig. Sjelf medförde konungen endast 2,200 man till fot och 800 till häst. Den kejserliga besättningen i Landsberg utgjorde omkring 3000 till fot och 1500 till häst, varande på en gång kärnan och sista lemningen af Torquato Contis fordna troppar. Dessförutan var Landsberg en ganska stark ort, så väl genom fästningsverk som läge, omgifvet serdeles på östra sidan af vidlyftiga träsk och många rännilar från den förbiflytande Wartafloden. Det syntes derföre mer än äfventyrligt att angripa en stad så befästad och tillika försvarad af en öfverlägsen besättning. Gustaf Adolf vågade försöket. Han medförde några bönder, hvilka åtogo sig att visa vägen genom de omgifvande träsken. Den 14 uppkastade Torstensson sina batterier, men kunde för afståndet föga uträtta. Då inställde sig hos konungen en från Landsberg varande smed, hvilken af harm öfver de kejserligas våldsamheter rymt staden med beslut att hämnas. Denne ledde svenskarna öfver de förut som otillgängliga ansedda träsken, så att de helt oförmodadt stodo ända bredvid den så kallade koskansen, ett af fästningens betydligaste utanverk. Dervarande besättning gaf sig genast till fånga, hvarpå Teuffel riktade kanonerna mot sjelfva staden. Befälhafvaren, öfverste Cratz, skickade sin son i spetsen för en betydlig tropp för att återtaga skansen. Det misslyckades och ynglingen blef skjuten. Fadren, häröfver nedslagen, likasom besättningen i allmänhet öfver svenskarnas fortfarande lycka, begärde dagtinga, och öfverlemnade staden mot fritt aftåg. Gustaf Adolf blef härvid bekymrad, huru han för den utgående manstarka fienden skulle dölja sin egen underlägsenhet. Han gjorde det medelst användande af trosspojkar och Gustaf Horns i hast tillkallade troppar. Hans farhåga för anfall minskades eller rättare tillintetgjordes vid anblicken af den uttågande besättningen, hvilken medförde nästan lika många drängar och trosspojkar, som soldater, samt dessutom öfver tusen lösa qvinnfolk och en otalig hop af packvagnar. Hela trossen affärdades på vägen till Gross-Glogau, hvarpå konungen inryckte i Landsberg och lät åt sina generaler och öfverstar anställa ett gladt gästabud. Efter vanan var han icke i egen person närvarande. Johan Banér var värd för aftonen, och natten tillbragtes under skämt och glädje.
Vid första ryktet om Gustaf Adolfs uppbrott emot Frankfurt, hade Tilly med en ansenlig styrka aftågat från Magdeburg för att undsätta den angripna staden. Gustaf Adolfs ovanliga både snabbhet och lycka förekom hans afsigt, och redan i Alt-Brandenburg mötte underrättelsen om Frankfurts eröfring. Man omtalade äfven Gustaf Adolfs afsigter mot Landsberg; men tillika de försigtighetsmått, som blifvit tagna vid Frankfurt för att hindra Tillys vidare framträngande. Denne ansåg sig ingenting vidare kunna uträtta, utan vände åter till Magdeburg, i hopp att undsättningen af denna stad skulle tvinga Gustaf Adolf att återvända från österrikiska arfländernas gränser.
Frankfurts och Landsbergs eröfring ökade betydligt Gustaf Adolfs anseende och magt. Han var nu herre öfver hela nedra Odern och kunde efter behag vända sig mot Schlesien, Brandenburg eller Saxen. De protestantiska furstarna, uppmuntrade af hans framgång, började att mot kejsaren föra ett bestämdare språk; deras folk kunde ej dölja sina förhoppningar, sin glädje. Verser och skrifter utspriddes af allehanda innehåll, mest till svenskarnas ära och de kejserligas förlöjligande. Serdeles roade man sig åt Tieffenbach. Han hade kommit till Frankfurt den 1 April och flytt derifrån den tredje. Han hade farit, skref somliga, som en riktig Aprilnarr. Andra förvände och lämpade på honom Cæsars ryktbara ord: Veni, Vidi, Fugi[2].
Hos katolikerna väcktes allvarsamma bekymmer. Sjelfva Pappenheim skref oroande bref och afmålade tillståndet såsom ganska betänkligt. I Wien utbreddes en allmän förskräckelse bland både höga och låga. Man sökte väl lugna folket, och presterna försäkrade att dessa olyckor endast vore ett litet moln, efter hvilket solen snart skulle frambryta med desto härligare sten. Men många tecken utvisade, att man å högre ort ansåg faran större. Fästningsverken kring Wien blefvo iståndsatta, och från Italien, Ungern och södra Tyskland hopsamlades och sändes till Tilly allt dugligt krigsfolk, som kunde umbäras. Kejsaren sjelf blef högeligen förvånad öfver sina förluster, och föga mindre förtörnad öfver sina rådsherrar, hvilka föreställt honom svenska magten såsom obetydlig och derigenom föranledt den första försummelsen. Han började betrakta Gustaf Adolf med helt andra ögon, och det blef alldeles slut på hoffolkets förut så vanliga skämt om det Nordiska Snömajestätet.