Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/88
| ← Striden vid Alte Veste |
|
Wallensteins tåg till Saxen → |
ÅTTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
KRIGSHÄRARNAS AFTÅGANDE.
Brist och sjukdomar herrskade uti båda lägren, och eländet ökades genom en mängd sårade sedan sista striden. Flere hundra menniskor dogo hvarje dag, och största delen af hästarna var försvunnen. Utom dessa gemensamma olyckor led Wallensteins läger allt mer och mer genom den oerhörda och beständigt tilltagande mängden af ohyra. Ett slags små gräshoppor betäckte tälten, flugor förderfvade maten, hvimlande ohyra plågade soldaterna, likasom bromsar och sting hästarna; man såg dessa sednare ofta slita sig lösa och i blindt raseri störta utföre de högsta brådstuporna. Gustaf Adolf hade förlorat 19,000, Nürnberg 10,000, Wallenstein 15,000 menniskor.
Det var fåfängt att vänta, det denne sednare skulle tänka på uppbrott; Gustaf Adolf deremot kunde icke längre uthärda. Fjorton dagar efter striden tog han afsked af Nürnbergrarna, förordnade Axel Oxenstierna och Kniephausen med några tusen man till deras försvar, och tågade jemnte sina öfriga troppar bort från dessa olyckliga trakter. Dock förut ställde han sig i full slagordning utanför Wallensteins läger och höll der stilla i fyra timmar, erbjudande sin fiende öppen strid. Men då denne äfven nu låg orörlig, och till och med drog in sina förposter, tågade Gustaf Adolf till Neustadt, hvarest han stannade för att se, hvart Wallenstein ämnade sig. Ännu fem dagar låg denne sednare qvar, sedan bröt han skyndsamt upp, antände sitt läger och hastade uppåt det nordliga Franken.
Vid pass 60,000 man hade hvardera fältherrarna fört till Nürnberg. Vid bortgången derifrån qvarstodo hos Wallenstein 36,000, hos konungen 30,000; de öfriga hade sjukdomar eller skärmytslingar skördat.