Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/87
| ← Gustaf Adolf erhåller förstärkning |
|
Krigshärarnas aftågande → |
ÅTTIONDESJUNDE KAPITLET.
STRIDEN VID ALTE VESTE.
Redan före ankomsten af dessa förstärkningar hade sjukdomar och brist börjat anställa förödelser i båda härarna. Wallensteins läger besvärades af en ovanlig mängd flygfä och annan ohyra. Häraf likasom af den tilltagande bristen ledo både menniskor och kreatur, och härjande farsoter uppkommo. Icke bättre var det uti Nürnberg. Af brist på tjenligt foder dogo hästarna hundrade, ja tusendetals, och deras stinkande, sällan tillräckligt nedmyllade kroppar förgiftade luften. Äfven saknades tillräckliga källor, så att man nödgades begagna en på vägen till Furth liggande brunn, oaktadt dess illa både luktande och smakande vatten. Den blef snart tömd, och då fanns på bottnen en mängd döda hästar, af de kejserliga ditkastade för att förgifta vattnet och de deraf drickande. Ändamålet vanns, och af dessa förenade orsaker utbröt en pestartad fläckfeber uti staden och lägret, så att dagligen öfver hundrade lik begrofvos. De nyss ankomna tropparna hotade att öka bristen och derigenom eländet; men Wallenstein gjorde likväl icke minsta rörelse för att öfvergifva sin ställning; man kunde ej heller vänta något sådant af hans kända envishet. Han skulle låta hela sin egen här förgås uti elände, endast han derigenom kunde på samma sätt förstöra fienden.
Gustaf Adolf deremot hade icke hjerta att längre utsätta sitt eget folk och Nürnbergs borgerskap för hungrens och pestens förenade lidanden. Efter den erhållna undsättningen jemnstark med sin fiende, kanske till och med öfverlägsen, beslöt han göra slut på detta ohyggliga svältkrig. Redan femte dagen efter Oxenstiernas ankomst förde han tropparna ur lägret, uppställde dem vid stranden af Regnitz midt emot Aspach och Altenberg, hvilka båda kullar han ur uppförda batterier började starkt beskjuta, dock utan att dermed kunna locka Wallenstein ur förskansningarna. Denne gjorde nemligen ingenting vidare än att uti strandens småskog utställa några skarpskyttar, hvilka öfver floden oroade svenskarna, och träffade Banérs arm så kännbart, att han en lång tid derefter måste ligga under läkarevård. Då Wallenstein var på denna sidan skyddad både af floden, branten och förskansningarna och sjelf icke ville lemna sin ställning, kunde Gustaf Adolf naturligtvis ingenting uträtta, utan nödgades draga sig tillbaka till Nürnberg. Han förmådde dock icke längre se eländet hos sina egna, den trotsande envisheten hos sin motståndare, och han beslöt derföre att göra ett ännu djerfvare försök; att nemligen med storm drifva fienden ur dess förskansningar. Saken syntes svår, nära ogörlig; höfdingarna afrådde; soldaterna misströstade; men konungens beslut var orubbligt. Han egde dertill äfven andra, fast hemliga skäl. Tvenne soldater hade enligt öfverenskommelse rymt till Wallensteins läger under förklädnad, den ena af en marketentare, den andra af en sadelmakare. Desse hade åtagit sig att vid svenskarnas blifvande anfall tända Wallensteins läger och framför allt krutvagnarna, för att dymedelst sprida oro och förvirring. Dessutom blef Altringers kammartjenare fasttagen, hvilken vid förhöret inbillade svenskarna, att någon rörelse, som man hade förmärkt på Altenberg, förorsakades af Wallensteins aftågande, hvilket redan voro påbegynt. I följe af dessa omständigheter fattade Gustaf Adolf sitt beslut och gick natten emellan den tjugutredje och tjugufjerde Augusti, med hela sin krigshär öfver Furth och sedan rakt emot fienden.
Wallenstein å sin sida saknade ej heller kunskap om svenskarnas företag, emedan äfven han hade bland deras skaror tvenne öfverlöpare, hvilka derom lemnade noggranna underrättelser. Dessa blefvo väl gripna och afrättade, men lyckan gynnade honom på annat sätt. Gustaf Adolfs ena kunskapare företog sig nemligen att snatta bort ett och annat af Cronbergs bordsilfver och blef upptäckt samt öfverbevist. För att rädda lifvet bekände han sitt och kamratens förehafvande, hvilket derigenom blef omintetgjordt. Wallenstein erhöll visserligen icke underrättelse om hvad dag konungen ämnade storma; men han blef i allmänhet varnad och tog sina mått och steg derefter; serdeles befallte han tropparna uttryckligen och strängeligen att endast tillbakadrifva fiendens anfall; men sjelfva under intet villkor gifva sig ut på fria fältet.
Gustaf Adolf ordnade emedlertid sina troppar. Han sjelf och näst under honom hertig Wilhelm af Weimar hade befälet öfver det hela; Bernhard af Weimar förde rytteriet och Nils Brahe fotfolket, hos hvilken sednare konungen för det mesta uppehöll sig. Anfallet riktades mot nordvestra sidan af Alte Veste; och öfverste Burth med hvita brigaden skulle gå i spetsen, sedan Erik Hand med den svenska och derpå de öfriga regementerna. Torstensson med talrikt artilleri understödde företaget.
Med ett kort tal uppmanade konungen höfdingarna till fullgörande af deras skyldighet, och gaf derpå anfallstecknet, ännu långt före dagningen. På en gång öppnades elden af Torstenssons fältstycken och Burths muskötter, och väckte på ett förfärligt sätt den slumrande fienden. En förskräcklig villervalla uppstod af de yrvakna soldaternas fram- och återspringande, befälets rop, qvinnornas skri och dessemellan svenska kanonernas fruktansvärda dån och ändå fruktansvärdare kulor, hvilka slogo menniskor och tält öfverända och jemnte nattens mörker hindrade all ordning. Bäjrarna innehade Alte Veste, Altringer nordvestra sidan, och Aldobrandini den anfallna punkten. Uti den rysliga förvirringen var det för denne sednare alldeles omöjligt, oaktadt allt bemödande, att hejda svenskarna. Hvita brigaden besteg vallarna och trängde in i lägret. Men snart ditskyndade de bredvidstående öfverstarna Caraffa och Colloredo med deras regementer, och efter några minuter först Altringer, sedan Gallas med betydligare förstärkningar, och nu måste svenskarna åter vika tillbaka.
Vid första kanonskottet sprang Wallenstein ur sängen och kastade sig till häst. Alte Veste är intaget! skreko de förfärade soldaterna. Det är osannt! ropade han; Gud sjelf kan icke taga Alte Veste ifrån mig; och med dessa ord ilade han till striden. Han fann svenskarna redan i det närmaste utdrifna igen, och vände derföre tillbaka för att ordna och uppmuntra de öfriga tropparna, samt lät slutligen föra qvinnor och tross ned i den djupa, för kulor skyddade Biberdalen, hvarefter han skyndade åter till anfallspunkten.
Gustaf Adolf hade emedlertid af stridens gång funnit, att uppgiften om Wallensteins påbörjade aftåg var helt och hållet ogrundad, och tillika anat, att förslaget till krutvagnarnas tändande blifvit omintetgjordt. Men, redan inkommen uti stridens hetta, kunde han icke förmå sig att afbryta. Måhända hoppades han att locka Wallenstein till någon oförsigtig rörelse och sedan densamma begagna. Han gaf befallning om stormningens förnyande. Hvita och derefter svenska brigaden gingo åter framåt, och den uppgående dagen kunde med möda genomtränga de tjocka rökmoln, som från Wallensteins och Torstenssons batterier utbredde sig öfver nejden. Svenskarna framstormade förtvifladt; men emot dem stodo Wallenstein, Altringer och Gallas, hvilkas troppar, skyddade af vallar och förhuggningar, utgöto ett mördande kulregn. Svenskarna, som saknade allt skygd, föllo hoptals och måste snart vika tillbaka. Då störtade åter en del af bäjrarna ut för att förfölja de flyende; men ur den nedanför liggande skogen mottogos de af det öfriga svenska fotfolket med en så förödande eld, att också de på sin sida måste återgå inom förskansningarna. Så varade och vexlade striden under oupphörliga anfall fram och tillbaka med ohejdad förbittring och deremot svarande ömsesidig förlust. Caraffa föll på stället. Chiesa, en bland wallonhjeltarna om qvällen efter slaget vid Breitenfeld, bars denna gängen dödeligen sårad från fältet. Aldobrandini mistade hästen, och kunde endast sårad och med möda räddas från fångenskap. Altringer råkade in bland svenskarna; men uppdrog ett bref samt låtsade vara konungens adjutant och lyckades att på sådant sätt återkomma till de sina. Wallenstein sjelf förlorade en häst för de torstenssonska kulorna. Lika om ej mera ledo svenskarna; hertig Bernhard mistade en häst; konungen, som sjelf beständigt höll sig i elden, träffades af ett skott, som bortslet ena stöfvelsulan, men lyckligtvis lemnade honom sjelf oskadad. Torstensson blef fången; Erik Hand föll, och med honom en betydlig del af svenska brigaden; Burth mistade ena benet, och hvita brigaden blef så godt som tillintetgjord. Under allt detta dånade båda artillerierna med skott på skott, och hela berget stod insvept uti tjocka krutmoln, som för hvarandra dolde så väl angriparen som den angripne. Blott här och der framträngde ur töcknet kanoneldens blixtar, likasom för att söka upp föremålen för sin lågande vrede.
Vid stranden begynte emedlertid lifliga skärmytslingar, och ett hessiskt regemente, som stod i spetsen för anfallet, blef af Cronberg med förlust tillbakadrifvet. Landtgrefven anmärkte, att på ena stället hessare, på andra pomeranare, båda delarna tyskar, voro ställda främst i elden, då deremot svenskarna sparades. Jag skall sända mina finnar, sade konungen, och jag hoppas, att ombyte på folk skall medföra ombyte på lycka. Nu skickades Stålhandske och finnarna mot Cronberg och de oöfvervinnerlige. Mellan dessa kärntroppar af båda sidornas rytteri uppstod en lång och förtviflad strid. Slutligen föll Cronberg och de oöfvervinnerlige måste med betydlig förlust vika tillbaka inom förskansningarna. Men då utstörtade till deras hjelp Fugger med en betydlig styrka och dref finnarna baklänges till den nedanföre liggande skogen; der åter svenska fotfolkets eld fällde Fugger sjelf och jagade hans ryttare tillbaka; hvarefter striden äfven på denna sidan kastades fram och åter mellan skogen och fästningsverken, båda ointagliga, den förra för de kejserliga, den sednare för svenskarna.
På detta sätt förflöt hela dagen under anfall på anfall. Nästan hvart och ett af de svenska regementerna hade redan flere gånger varit i elden. Marken var betäckt med fallna, slipprig af deras blod. Aftonen började nalkas, mörk och med ett ymnigt tilltagande regn. Just då kom underrättelse, att hertig Bernhard hade bemäktigat sig tvenne höjder, hvarifrån man kunde beskjuta hela Alte Veste. Konungen lät undersöka läget. Kullarna befunnos både för trånga för att rymma tillräckligt artilleri och mera branta samt nu af regnet slippriga, än att sådant dit kunde uppföras. Den tilltagande nederbörden gjorde dessutom skjutgevären odugliga, och natten började redan inbryta. Konungen ville ej uppoffra mera folk på detta olyckliga företag, utan beslöt att tåga tillbaka. Af en händelse såg han vid sin sida ingen annan af högre befälet närvarande än Hepburn. Denne, missnöjd att konungen vid något tillfälle gått honom förbi, hade nyss tagit afsked med en dyr ed, att aldrig mer draga värjan för Gustaf Adolf; och han var nu tillstädes endast som en sysslolös åskådare. Min tappre Hepburn sade konungen, kan väl denna gången göra mig den tjensten att rida fram och återföra de stormande tropparna. — Uppdraget är ganska vådligt, sade Hepburn, och endast derföre skall jag fullgöra det. Han skyndade fram genom kulregnet och återförde tropparna i god ordning och utan att förföljas. Straxt derefter lemnade han svenska lägret för alltid.
Gustaf Adolf var högst missnöjd med sig sjelf och hela sitt företag. Det var, sade han, för mycket att vara ett pojkstreck, för litet att vara fullt allvar. Af fruktan att blifva förföljd måste han låta tropparna, ehuru trötta af dagens strid, stanna på fältet qvar under hela den regniga natten. Dagen derpå, då Wallenstein ännu icke visade lust till den minsta rörelse, beslöt konungen att draga sig helt och hållet tillbaka. Femhundra knektar stodo ännu som förposter qvar invid förskansningarna och öfverste Monroe fick befallning att återföra dem. På ditvägen mötte han konungen, som såg öfversten blöda af svåra, ännu sedan gårdagen oförbundna sår. Gustaf Adolf befallde honom att gå tillbaka till fältskären, och tog sjelf såsom öfverste korsgeväret i hand och återförde tropparna. Svenskarna hade förlorat öfver tvåtusen man, de kejserliga något mindre. I anseende till stridens häftighet hade å ömse sidor ovanligt många af det högre befälet derunder funnit sin död.
Katolikerna utbrusto uti serdeles lifliga glädjeyttringar öfver utgången af träffningen vid Alte Veste. Wallenstein berättade den för Ferdinand med tillägg, att svenska konungen uti denna strid afstött sina horn. Hela verlden kunde nu mera se, att icke han, utan hans kejserliga majestät var den ende, som med rätta kunde kallas oöfvervinnelig. För att emedlertid både för verlden och för egna soldater visa, att han ännu var oöfvervunnen, och att han aldra minst fruktade Wallenstein, drog sig konungen endast ett litet stycke tillbaka från Alte Veste och slog läger utefter stranden af Regnitz, med noggrann uppmärksamhet fästad på alla Wallensteins rörelser; och så började återigen det förra svältkriget.